Att fylla tomheten på fredagsnätter

Ibland är jag uppe och svävar. Långt upp bland sockervaddsmolnen, omfamnad av mig själv och ingen annan. Jag ser ner på de där nere. Som små myror irrar de runt. Tomma, trasiga. Längtar efter att få någonting som väcker liv i dem. Efter att tillhöra någon. De envisas med att dra sig ut till baren på andra långgatan ännu en helg när de egentligen inte orkar med livet. De fortsätter krama sina svagt bekanta som förvandlas till deras bästa vänner så fort nattvimlet yrar omkring dem. De upptäcker nya bekantskaper genom gemensamma vänner som de aldrig kommer komma närmre på djupet än att kallprata över en cigg på en kall uteterass. De dricker öl som de egentligen inte tycker om och hoppas att de kan få röra någon inatt. Följa med någon hem och komma de så nära som man fysiskt kan men låta de osynliga barriärerna mellan dem stå orörda. De åker hem fulla på giftiga substanser och en tung dimma i huvudet med förhoppningen om att nästa helg kanske allt blir bättre.

Jag ser allting upp ifrån. Personerna som egentligen är olyckliga. Personerna som går ihop med sin enda likasinnigt tomma och trasiga vän för att göra några obekväma försök att ragga på några tjejer som de ständigt blir nekade av. Personerna som skriker namnet på en så svag bekantskap att den kanske inte ens räknas som bekant längre. De springer fram och kastar sig runt halsen och säger fraser som ”Åååh det var sååå längesen! Hur är det med dig?” och den andre personen spelar med i skådespelet om att ha en bred bekantskapskrets för att sedan utbyta några opersonliga, stela ord och sedan sätta sig på varsina bord med varsina vänner. Allt för att hålla statusen vid liv. Fasaden om att man känner till folk och folk känner till en själv.

Man småpratar tvångsmässigt med vakter och bartenders för att knyta ytters ytliga kontakter som bara lever på nätterna för att kaxigt säga till sina vänner att ”det är lugnt, jag känner de som jobbar där” för att slippa visa leg eller betala inträde i kön och få någon procents rabatt i baren av personer som inte kunna lägga mindre vikt vid din existens. Man fyller sin tomma, ensamma identitet med att låta alla utifrån fylla i den med vad de tycker passar. Man köper kläder för pengar man egentligen inte har för att passa in i den alternativa, coola imagen och pratar om Supremedrops och rappares senaste album som man nötar in texterna på för att kunna sjunga med till, endast för att bli accepterad av de andra.

Jag vet exakt typen. Jag kan räkna upp 10 stycken på rak arm. Men jag svävar där uppe, euforisk på alkoholen och utelivets bisarra ljuvlighet och tror att jag inte är en del av eländet varje människa bär på där nere, tills jag vaknar upp dagen efter med den bekant bankande huvudvärken och uttorkade munnen. Fan. Jag är så jävla ensam. Jag är så jävla tom. Varför kan jag inte fyllas av något? Vad krävs av mig för att alla ska tycka om mig? Bitarna från natten faller på plats och ångesten ökar gradvis i takt med att tomrummet inom mig växer sig större och större. Jag lägger huvudet på kudden igen och ber till alla högre makter att nästa helg kanske, kanske någonting fyller mig på riktigt. Jag behöver bara ta mig igenom veckodagarna innan samma karusell av status och skådespel sätter igång igen.

Författare:

Publicerat

Dela: