Naturen tycks ha trumf på hand

Diset glider runt bodarna vid sjön och fortsätter inåt land mot staden där gatorna hoptrrängts av stormen. Efterhand drivs tjockan samman och börjar sippra in bland sjaskiga hyreskaserner, källarprång och billiga ölsjapp. Även de bättre bemedlade hemsöks. Allt är snart inkapslat. Formernas upplösning. Dissonanser. Mänskor utan struktur. Går inte att kliva ut ur dimman och sätta sig bredvid. Ingen lämnas oberörd och ropen börjar öka i intensitet. Kvalmet mer tryckande. Luften klibbar. Stresspärlor faller.

Där dimman dragit in börjar invånarna alltmer bli fjärmade från resten. Mot väggarna studsar tillrop om utsläpp, men etervågorna lågtrycksbankar. Och tystnaden som kommer över deras läppar går nästan att ta på. Först vreden från havet sedan den alltmer unkna dimman. Svalkan som alla tagit för given finns knappt att tillgå. Misströstan och en tyst men tilltagande desperation efter att timmarna faller likt käglor.

Uppdaterade etervågor. Ingen hörbar lägesförskjutning. Men så faller till slut ett ord om lätt bris och lättande dimma. Hoprynkade pannor slätas ut och ledargestalten känner sig manad att tillstå:
- Säga vad man vill. Men Naturen tycks alltid sitta med trumf på hand.

Författare:

Publicerat

Dela: