Nefertiti

NEFERTITI

Inblick i en drottnings liv




Skriven av Mariette

[email protected]

Maila gärna om era frågor, synpunkter, tips och råd.





Där makten hör hemma


Samtalet som förs mellan de närvarande personerna är av allvarligaste karaktär. De befinner sig i ett av de större rummen i palatset. Det är ett ståtligt palats. Men Nefertiti har för länge sedan slutat att reflektera över det. Numera uppfattar hon det som något att bo i bara. Men visst fanns det en tid när hon såg på det med andra ögon. Mer än en gång hade det känts märkligt att hon hamnat där av alla ställen. För egentligen hade hon ju aldrig strävat efter att komma in i maktens boning. Men omständigheterna hade fört henne dit. Och nu höll nya omständigheter att föra henne därifrån. Men kunde hon skulle hon förhindra det. Inte så mycket för egen del. Det var snarare för rikets skull hon tänkte kämpa. Hon visste att det fanns gott om inavlade idioter bland dem som konkurerade om makten. De hade inte alls Egyptens bästa för sina ögon. De ville bara föra deras rike ut i krig. I mångas ögon var det det enda ärofyllda sättet att styra över ett rike. Att erövra mera område. Som om den som redan fanns inte skulle vara tillräcklig. Nefertitis klara övertygelse var att man skulle ta hand om det man hade innan man skaffade sig mer. Och det var något som deras föregångare varit dåliga på. Hittills var det hennes make som hade haft makten. Hon hade varit hans goda rådgivare. Men nu höll hans obeslutsamhet på att kosta honom makten. Deras rike var utsatt för yttre hot. Och personerna som de talade med krävde omedelbart besked vad hennes make tänkte göra åt saken. Hon såg på sin man att han var helt handfallen. Han var en man som till varje pris försökt bevara den ömtåliga freden. Kanske mest för Nefertitis skull. Han visste mycket väl hur starkt hon var emot krig. Men nu verkade det vara nära nog omöjligt att bevara freden. Och det gjorde att han hamnat i svår beslutsvånda. Nefertiti visste att goda råd var dyra nu. Och hon beslutar sig för att använda sig av den enda utväg hon i detta läge kan se. Hon övertar makten från sin make. Det sker helt odramatiskt. Hennes make kommer sig inte ens för att protestera. Hon förklarar för de närvarande att det är hon som i fortsättningen kommer att styra riket. Och att det är till henne som de ska komma med sina frågor eller annat som rör riket. När hon och Echnaton senare blir lämnade ensamma förklarar hon att hon inte hade haft något val. Hon hade känt sig tvungen att agera som hon gjorde. Och att hon hade gjort det för rikets bästa snarare än för deras eget. Hon kunde se på honom att han accepterade hennes agerande. Om än med en viss ovilja. Hon förstod att han oroade sig för vad omvärlden skulle tycka om att hans maka övertagit makten. Hon själv brydde sig inte och Echnaton skulle inte komma att göra det speciellt mycket han heller. Innerst inne visste han att Nefertiti skulle bli en bra drottning. Och var det inte hon som hade styrt landet, mer än han själv till och med, redan innan. Han var helt enkelt tvungen att erkänna för sig själv att hans maka hade de starkare ledaregenskaperna av de två. Till hans goda egenskaper hörde också det faktum att när det var nödvändigt kunde han bortse helt från andras åsikter när han visste att hans egna var riktiga. Och han kunde ignorera den nedlåtenhet som riktades mot honom vid sådana tillfällen. I Nefertitis ögon var det ett tecken på stor psykisk styrka. Det var ett av skälen till att hon hade äktat Echnaton. Han var inte den vackraste och mest åtråvärda av män. Men han var en man som visste att gå sina egna vägar. Och nästan alltid blev det kloka vägar. Vanligtvis brukade han inte låta andra välja väg åt sig. Men visste han med sig att någon annan hade bättre förmåga att finna rätt riktning så såg han till att inte själv bli något hinder på vägen. Det gjorde honom till en stor ledare. Det var den största orsaken till att Nefertiti aldrig utropade sig själv till härskarinna över Egypten. Till sina närmaste män förklarade hon sitt beslut med att det inte var hennes avsikt att skjuta sin make åt sidan. Hon ville i största mån samregera med honom. Därför kunde hon inte utropa sig till härskarinna. Det hade verkligen inte Echnaton gjort sig förtjänt av. Hon ville inte utsätta honom för den nesan. Hennes tanke var istället att det skulle se ut som om det var hennes make som fortfarande regerade. Tids nog skulle folk förstå hur det låg till med den saken. Men först då tänkte hon ta itu med det problemet. Och om tiden fick verka ett tag så skulle kanske problemet lösas av sig själv. Det var i alla fall den förhoppning hon hade. Men det finns ett flertal personer som hon inte kan hålla ovetande om det som nu skett. Naturligtvis hör hennes familj dit. Hennes man och sex döttrar. Att hon har deras stöd tvivlar hon inte det minsta på. Värre är det med vissa andra personer i hennes närhet. Som till exempel befälhavarna inom militären. Hon kände de flesta väl. Men vad de skulle tycka om hennes maktövertagande var hon osäker på. Under de gångna åren hade hon ofta varit ute och ridit med officerare. Hon ville gärna se hur militären fungerade och kanske också lära sig något användbart. Hon tyckte om det livet. Dels kändes det fritt och avslappnande och så var många av officerarna trevliga. Hon behövde dessa ridstunder tillsammans med en eller flera befälhavare. Hon kände sig inte så nedtyngd av plikter och ansvar under den tiden. Vilket hon var under all annan tid. De senaste åren hade hon tagit på sig allt mer av den ansvarskänsla som egentligen hörde hennes man till. Men hon kunde helt enkelt inte låta bli att oroa sig för alla problem som dök upp. Och de var ganska många. Det hade gjort henne till en ganska allvarlig kvinna. Den lättsamhet som hon ofta hade känt tidigare hade nu helt försvunnit. Hon undrade emellanåt om hon någonsin skulle få den tillbaka. Hon ville ha den tillbaka. För hon visste om att hon var en trevligare person med den. Numera skrattade hon sällan. På sin höjd kunde hon le lite. Och ibland kom hon på sig själv med att bli irriterad på personer som inte uppvisade tillräckligt allvar. Hon var sällan upplagd för skämt. Hon kunde tycka att det gav ett oansvarigt intryck om man skämtade för mycket. Hon kände ibland sorg och bedrövelse över den förändring som hon gått igenom. Det hade gått så långt att hennes nya jag sannolikt skulle bli irriterad och förargad över hennes gamla jag om de skulle träffas. Men den risken var inte direkt överhängande. Det var istället andra personer som blev varse hennes förändring. Hos en del ledde det bara till en registrering i hjärnan. Men hos en del andra blev det mer påtaligt. Men hon antar att det är priset man får betala när man vill härska över ett rike. Och det är en uppoffring som hon har accepterat. Därför har dessa ridturer blivit nödvändiga för henne. Hon tillbringar antagligen mer tid tillsammans med officerarna än i palatset. Och under hela hennes tid tillsammans med Echnaton har det varit sällsynt med fester. Hon har alltid upplevt fester som något ytligt. Något som inte alls passat in på hennes personlighet. Hon har visserligen en gång i tiden varit en ganska lättsam person men aldrig ytlig. Och eftersom hon aldrig klarat av att umgås med ytliga personer på ett djupare plan så har hon en ganska begränsad umgängeskrets. Å andra sidan så har hon aldrig haft behov av många vänner och bekanta. Det viktiga för henne är istället att ha sanna vänner som man kan lita på. Som inte sviker vid minsta motgång. För det är något som hon har lärt sig att sådana vänner är sällsynta. Alltför ofta har hon erfarit att så kallade vänner förr eller senare uppvisat sidor som skvallrar om annat. Och varje gång det händer känns lika smärtsam. Och värst är det när hon själv vill vara en god vän men inte tillåts vara det. När ett sådant misstroende vänner emellan börjar ta form så dör snart vänskapen ut. Och ibland finns det inget som kan få liv i den igen. Den enda lösningen kan då vara att gå skilda vägar och söka sig nya vänner. Men att söka sig nya vänner kan ibland kräva sådan ansträngning att det nästan känns lönlöst. Men Nefertiti har lärt sig att inte förtvivla för rätt som det är snubblar man mer eller mindre över någon som i bästa fall kan bli den vän man sökt. Vid sidan av sin familj kommer hon bara att få tre riktigt sanna och nära vänner. Och kanske är det så att det inte är meningen att man ska ha så många vänner men däremot många bekanta som man inte behöver ställa samma krav på. För det är väl det som skrämmer människor. Att det börjar ställas krav på dem. De flesta kanske vet med sig att de inte kan eller vill leva upp till dem. Men som drottning kommer hon hela tiden ha krav och villkor att leva upp till. Och det kommer att bli tuffare än hon någonsin anat.
Bland det första hon får ta itu med är det hot som eventuellt hotar utifrån. Vissa tecken har tytt på att en annan stormakt kanske förbereder krig mot dem. Det har varit ganska lugnt mellan dem och Hettiterna en längre tid. Hon önskar att det så kunde förbli. Men man får heller inte blunda för faran som kanske hotar från fienden. Militären är förberedd på det värsta men in i det längsta tänker Nefertiti avvakta. Kanske skramlar fienden enbart med tomma tunnor. Det kan också vara så att en tredje part som skulle tjäna på att de två starkaste rikena hamnar i krig med varandra ligger bakom informationen. Information som inte är korrekt. Och Nefertiti vill absolut inte starta ett krig av misstag på grund av desinformation. Hon nöjer sig med att höja vaksamheten och beredskapen inför ett annalkande storkrig som hon hoppas inte kommer alls.
Däremot pågår det nästan oavbrutet småkrig med mindre och svagare nationer än hennes egen. Det är nu inget som vållar några större bekymmer för Nefertiti. Hon litar helt av hållet på sina befälhavare. De bedriver krig mot dessa smånationer så framgångsrikt att de knappt behöver hålla henne underrättad om vad som sker. De enda gånger som hennes direkta insats behövs är när det ska hållas fredsfördrag med fienden. Ibland innan ens kriget brutit ut. Så överlägsen är hennes militär. Enstaka gånger hölls fredsfördragen hos fienden eftersom Nefertiti var ivrig att sluta fred. Ofta ivrigare än fienden själv. Men hon kunde inte låta bli att mer än en gång ana oråd. Det kändes helt enkelt obehagligt och väldigt olustigt att vara så utlämnad åt fienden som hon ju inte kunde lita det minsta på. Så därför beslutar hon att i fortsättningen ska dessa fördrag hållas ute på de öppna vidderna. På häst eller sittande på marken spelar ingen roll. Bara de har öppen sikt åt alla håll. Hon vill inte riskera att under några omständigheter hamna i något bakhåll. I vilket land det sker spelar också mindre roll. Bara det är nära gränsen. Hon vill ha full kontroll och vill inte att något oförutsett ska ske på dessa viktiga möten. Till och med hennes soldaters uppträdande är viktigt för henne. Det har förekommit att de uppträtt överlägset mot en besegrad fiende. Ibland har de förödmjukat fiendens soldater. Men det är ett beteende som hon inte tolererar. Hon tycker att en besegrad fiende som kämpat väl ska behandlas med respekt. Det tar heller inte lång tid för hennes soldater att inse hennes inställning i den frågan. Så inom kort tid försvinner nästan alla förolämpningar som tidigare förekom bland dem. Militärens förbättrade attityd gjorde det lättare att värva över fiendens inte bara soldater utan även högre officerare. De vanliga soldaterna fick samma status som hennes egna soldater. Officerarna däremot fick gå ner i sina grader. Värvningen var helt frivillig utan minsta inslag av tvång. Trots det eller kanske snarare tack vare det valde de flesta att ta värvning i hennes armé. På det här viset fick hon sin armé att växa i styrka. Och den växte snabbt och säkert. Och det under säker ledning av hennes utomordentligt duktiga befälhavare. Hon var djupt tacksam att hon hade dem. Flera av dem var ättlingar till Hyksos. De bästa krigare som någonsin funnits. Ingen visste egentligen vilka de var eller var de kom ifrån. Plötsligt bara fanns de där. För nära fyrahundra år sedan hade de trängt in från Levanten och bosatt sig i Deltaområdet. Efter femtio år var de härskare över stora delar av Egypten. Men att ta makten över hela riket misslyckades de med. Efter ytterligare hundra år drevs de bort av kung Kamosis. Men Nefertiti kan inte riktigt förstå orsaken till att de misslyckades. Hyksos stridsteknik hade varit överlägsen deras egen. Denna stridsteknik hade Egypten tagit till sig. Och nu höll även moralen och disciplinen på att bli bättre. Och för detta kunde hon främst tacka sin överste befälhavare Sithius. Han hade Hyksosiskt påbrå. Han var lång, välbyggd och mörkhyad. Och hade fina men maskulina drag i ansiktet. Hans näsa var smal och rak. Och över hans mun med de tunna läpparna vilade alltid ett bestämt drag. Men ibland kunde de mjukna något. Speciellt när han pratade med henne. Det vilade en lågmäld, allvarsam auktoritet över hela hans väsen. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hört honom höja rösten speciellt mycket. Det var liksom inte nödvändigt för hans del. Människor lyssnade ändå på vad han hade att säga. Och sedan gjorde de som de blev tillsagda. Även hon hörsammade vad han hade att säga. Det föll sig naturligt eftersom han alltid sade de rätta och viktiga sakerna. Med tiden kom de att stå varandra riktigt nära. Han blir en av hennes bästa vänner. Han skulle aldrig komma att svika henne. Även om det verkade så emellanåt. Den närmaste tiden var det honom hon skulle komma att förlita sig mest på. Hotet om krig hade blivit verklighet. Hettiterna som den närmaste tiden verkat förbereda sig för krig hade övergått till brutal handling. Mittaniriket som hade erövrats av Totmes III några årtionden tidigare och nu utgjorde något av en Egyptisk provins anfölls av hettiterna. Det tog inte lång tid innan det hamnade helt i hettiternas kontroll. Men Nefertiti avstod från att besvara aggressionen. Hon bedömde läget på det viset att hennes land skulle försvagas avsevärt om hon gick till motanfall. Dels låg Mittaniriket långt från Egypten. Och de själva hade ju erövrat det en gång i tiden. Hon kände sig inte riktigt förpliktigad att försvara det till varje pris. Och speciellt inte om hon skulle utsätta resten av sitt rike för hotet att bli anfallen från något annat håll samtidigt som de krigade långt borta. Och hennes egen armé var ännu inte tillräckligt stark. Åtminstone inte i hennes eget tycke. Dessutom är det svårt att ha fullständig kontroll över ett landområde som ligger så avlägset från dem som Mittaniriket. Sithius hade inget att invända mot hennes beslut så hon antog att han hade ungefär samma inställning. Men en del andra hade en helt annan inställning. Och det var hennes politiska motståndare. Hon visste att vissa personer inte skulle tveka att överta makten från henne och Echnaton så fort som tillfälle till det uppenbarade sig. Och hon misstänkte att dessa personer nu såg detta ypperliga tillfälle. Hennes farhågor besannades. Hon hade blivit kallad till ett möte med just dessa personer. Det första som hon får höra är att hon kommer att ställas inför krigsrätt. Hon har blivit anklagad för förräderi. Hon gör sitt bästa för att förklara sin ståndpunkt i den allvarliga frågan. Hon berättar att hon är övertygad om att hon har handlat på det enda rätta sättet. Att hon såg alla andra alternativ som sämre. Hon är inte rädd att ställas inför rätta. Bara rena krigshetsare skulle ha en annan inställning. Dess värre fanns det gott om just sådana. Till sin stora förvåning får hon plötsligt medhåll av motståndarnas ledare Haremhab. Han säger att han inte tänker medverka till att hon ska ställas inför rätta. Han har med egna ögon sätt vad hon åstadkommit. Istället för att dra ut i krig och i förlängningen försvaga landet har hon istället gjort riket starkare. Det var länge sedan som landet hade en så stark militär som den nu har. Detta faktum har lett till att fienden hittills avstått från vidare krigsföring. Alla tecken har istället tytt på att de nöjt sig med att ha erövrat Mittaniriket. Kanske väntar de på att Egypten ska försöka återerövra det. Men det har inte Nefertiti några planer på. Hon tycker istället att det är viktigare att göra militären ännu starkare innan det ens kan bli tal om något krig. Och då blir det bara ett försvarskrig. Några anfallskrig tänker hon inte ägna sig åt. Det är för kostsamt på alla sätt. Det finns annat som hon prioriterar. Och också det kräver stora resurser. Hon känner sig lättad och glad över att Haremhab instämmer i det mesta som hon säger. Och väldigt förbluffad. Det var det sista hon hade väntat sig. Hon tittar på honom. Han är en man som vet sitt värde. Och det är inte litet. Det blir som han har sagt. För även han är en man som man gärna inte säger emot. Inte ens hans egna män. Han är en stilig karl. Han är lika ljushyad som hon själv. Och de är lika mörkhåriga. Han bär helt svarta kläder. Hon tycker att hans utseende påminner lite om hettiternas. Kanske på grund av klädseln. Och det är absolut inte till någon nackdel. Det är lite märkligt att två män med så olika utseende som Sithius och Haremhab kan vara lika stiliga. Och se lika bra ut. Och hon kommer senare att stå dem bägge lika nära. Som bara riktiga vänner kan. Under samtalets gång har Gertimoor och Hannele kommit ridande. Gertimoor tillhör de lägre officerarna i armén. De ville höra vad som sades. Hannele undrar om de inte borde dra ut i krig. För tänk om fienden hinner anfalla först. De andra lugnar henne och förklara att så fort kan inte fiende anfalla. De är ju långt borta och det skulle ta flera dagar för dem att nå Egypten. Och Egypten har sänt ut observatörer så de skulle snabbt få reda på om fienden kommer. Då börjar Hannele ifrågasätta både observatörerna och Sithius. Hon menar på att de kanske inte är pålitliga. Nefertiti svarar då att de är tillräckligt pålitliga för att hon ska slippa leta efter andra att lita på. Till allas förvåning fortsätter Hannele att ifrågasätta om verkligen Sithius är rätt man som befälhavare. Då förstår Nefertiti vad Hannele försöker göra. –Jag kan nog gissa mig till dina avsikter, säger hon. Ingen säger något. –Du tycker väl att Gertimoor borde vara befälhavare, fortsätter Nefertiti. –Han skulle väl passa bättre som befälhavare än Sithius, svarar Hannele. –Det tror jag säkert att du tycker. Och när han väl fått makten över militären så ska han väl ta makten över resten av riket också. Är det inte så du har tänkt, säger Nefertiti som svar på Hanneles påstående. Det är tyst ett tag. Sen säger Haremhab att om det stämmer så borde de avrätta Hannele. Så frågar han henne om det är sant. Ett ögonblick ser det ut som om hon tänker erkänna. –Tänk dig för noga nu, säger Nefertiti. –Om du erkänner blir jag tvungen att avrätta dig. Och så pass klok var Hannele att hon avstod från att erkänna. Nefertiti blir lättad. Hon betraktade inte den andra kvinnan som en vän. Men hon ville heller inte döda henne. Spänningen släppte och alla red åt varsitt håll. Nefertiti och Hannele hade aldrig varit vänner. Men Hanneles man Gertimoor och hon hade en gång varit det. Nefertiti hinner inte så långt. Haremhab rider ifatt henne. Han tycker att Nefertiti är lite väl släpphänt. Hon borde inte låta Hannele komma undan så lätt. Han tvivlar inte det minsta att den kvinnan verkligen hade haft illasinnade avsikter. Det är inget Nefertiti heller tvivlar på. Men hon tycker inte att man kan straffa någon som begår ett brott i tankens värld. Inte förrän det övergår till direkt handling eller åtminstone förberedelser till brott. Haremhab verkar något fundersam inför hennes toleranta inställning. Han säger att om man väntar så länge så kanske det är för sent. Nefertiti säger då att hon inte ser Hannele som ett större hot. Inte heller Haremhab oroar sig för henne men det kan finnas andra som kan ta intryck av det inträffade. Nefertiti vet att han har rätt. Men också att inte många känner till det som blivit sagt. Tystar man ner det kanske inget händer. När hon sagt det frågar hon Haremhab om han är vänskapligt sinnad mot henne. Han intygar uppriktigt att det är han. Då ber hon den man som hon trott varit en motståndare om en tjänst. Hon vill att han ska hålla ögon och öron öppna i händelse av att Hannele eller någon annan skulle vilja sätta hennes önskemål i verket. Han lovar med stort allvar att vara uppmärksam. Nefertiti tackar honom ödmjukt innan hon rider sin väg. Ibland hittar man vänner där man minst förväntar sig det.
Så småningom tonar det allvarliga krigshotet bort. Men fortfarande förekommer det en del sammanstötningar med mindre fiender. Men den ena efter den andra besegras. Och så förekommer det en del fredsfördrag. Hon är väldigt försiktig vid dessa möten. Men ibland räcker inte försiktighetsåtgärderna till. Det är något som hon får erfara några gånger. Vid ett tillfälle hände det först efter mötet. De hade kommit till mötet. Som hölls ute i det fria. Och det hade avlöpt efter planerna. Det var som vanligt Nefertiti som bestämde reglerna. Å andra sidan satte hon aldrig orimliga regler. Så de flesta hade inga problem att rätta sig efter dem. Även denna gång verkar motparten finna sig i det som beslutas. Det är en ganska obetydlig motpart och det är snabbt avklarat. Den här gången har motparten velat alliera sig med dem. Med viss tvekan har de godtagit villkoren. Men alla verkar inte helt nöjda. Men det är inget som Nefertiti kan fästa något hänseende vid. Passar det inte motparten kan de avstå. Det är deras val. Men de väljer som sagt att godta avtalet. Mötet avslutas och Nefertiti och hennes män sätter sig på sina hästar. De börjar rida därifrån. Plötsligt faller en av hennes män av sin häst. De kan alla se pilen som sticker ut ur hans rygg. Allting avstannar helt. De har stannat med sina hästar och sitter och tittar på den man som skjutit pilen. Han står fortfarande och håller i bågen. Så det finns ingen tvekan om vem som gjort det. Alla står som förstenade. Även motpartens ledare. Och resten av hans män. Ledaren inser snabbt att något måste göras för att rädda situationen. Mannen som skjutit iväg pilen hade handlat helt på eget bevåg. Det stred helt mot hans ordergivning. Den pilskjutande mannen hade gjort något otillåtet. Något riktigt otillåtet. Det kunde bara inte få passera ostraffat. Snabbt som tanken höjer ledaren sålunda sitt svärd. Med en svepande snabb rörelse hugger han helt sonika huvudet av mannen. Nefertiti och hennes män som bevittnat det hela låter sig nöjas med det. En av männen stiger av sin häst. Han lyfter upp den döda soldaten och lägger honom över hästryggen. Och när han själv satt sig upp på sin häst rider de iväg. Ett stilla ursinne rasar i Nefertiti. Det var ett uselt illdåd som hennes soldat blivit utsatt för. Som hade kostat honom livet. Hon tänker sorgset på mannens anhöriga. Men att illgärningsmannen omedelbart fått plikta med sitt liv skänker henne dock lite tröst. Alla är tysta när de rider hem igen. De tänker på det som just har hänt. Den döde mannen ska få en hedersam begravning. Det är det minsta Nefertiti kan göra för honom. Och den enda som kan klandras för brottet är brottslingen själv. Inget hade egentligen kunnat göras annorlunda för att undvika det som hände. Så Nefertitis samvete känns ännu rent. När hon tänkt över situationen ett tag beslutar hon sig för att betala en ersättning till den döde krigarens familj. Tills änkan hittat en ny man ska krigarens lön betalas ut till henne.
Ett annat möte av märklig karaktär som Nefertiti deltar i blev minnesvärd av en helt annan anledning. Ledarna för ett litet furstendöme ville träffa Egyptens ledare. Detta mötet skedde ute i det fria i vanlig ordning. Nefertiti hade gärna överlåtit åt Echnaton att träffa dessa ledare. Men han hade avböjt. Som alltid hade hon Sithius vid sin sida. Hon presenterade honom som överbefälhavare och sin främsta rådgivare. Hon granskade männen framför sig. De hade inte ens stigit av hästarna. Efter att ha bemött alla männens blickar var hon säker på att den som utgett sig för ledare inte var den riktiga ledaren. Den mest auktoritära blicken hade hon mött hos en av de övriga männen. Hon sa dock ingenting eftersom hon förstod att det bara var en säkerhetsåtgärd. Hon tittade på Sithius. Av hans menade blick visste hon att han hade kommit fram till samma slutsats. –Inte bara det va, svaret på hennes presentation av Sithius lät inte vänta på sig. Och det var så fräckt att hon nästan helt kom av sig. Kommentaren kom från mannen med den auktoritära blicken. Nefertiti finner sig snabbt. –Nu ska vi hålla samtalet på en anständig nivå, svarar hon lugnt. –Det var inte illa menat, men ni egyptiskor har ju rykte om er att inte tacka nej till livets goda, försvarar sig den fräcke mannen. Flera av de närvarande männen flinar. Och den som flinar mest är Gertimoor. Hon kastar en hastig blick på Sithius. Han är ju trots allt en del av det fräcka skämtet och borde ha blivit indignerad av det. Men han flinar åt det lika mycket som de andra. Hon skulle vilja tillrättavisa honom men vill inte göra det inför de andra. Därför avstår hon helt från att svara på det oförskämda påståendet. Ledarna för det andra riket förklarar sedan för Nefertiti att de är ovana att förhandla med kvinnor. Och de undrar om de inte kan få diskutera frågorna med Sithius. Hon orkar inte argumentera med dessa män och eftersom hennes förtroende för Sithius är helt intakt går hon med på deras begäran. Innan de rider åt varsitt håll säger de att de uppskattade att de egyptiska ledarna börjat bli som folk. Av tradition hade de tidigare låtit sina ministrar förhandla med andra länder. Faraonerna själva hade hållit sig för goda att träffa vanliga dödliga. Det hjälpte inte ens om det var kungar från andra länder. Allra sist gjordes en överenskommelse när de kunde träffas dagen efter. Men då skulle inte Nefertiti vara med. När hon så rider ensam med Sithius tar hon sats för att tillrättavisa honom. –Innan du säger något alls ska du veta att jag kan göra dig till min älskarinna precis när jag vill. Sithius påstående gör henne mållös. Hon tittar på honom. Han måste ha läst hennes tankar. –Jag kommer att göra det också men inte än på ett tag. Han tittar på henne med en genomträngande men samtidigt outgrundlig blick. Helt mot sin vana viker Nefertiti undan med sin blick. Hon vågar inte säga emot honom för kanske skulle hon då få orsak att ångra sina ord. Under resten av ridturen blir inte mycket sagt. Men Nefertiti kan inte undgå att känna den spänning som har uppstått mellan dem. Senare får hon veta att det andra rikets ledare blivit övertygade om att Egyptens riktige härskare inte var hon. De var övertygade om att Egyptens riktige härskare var Sithius. Nefertiti tiger för möjligheten finns att de inte har alldeles fel. Och så länge Sithius inte är fientligt inställd mot henne finner hon bäst i att lita på honom. Hon har inget annat val. Att Sithius är medveten om den beroendeställning som hon befinner sig i tvivlar hon inte det minsta på. Men än så länge har han avstått från att utnyttja den.
Nefertiti starka önskan är att militären ska vara en bra och nyttig plats för män. Där ska pojkar uppfostras till att bli riktiga män. Inte ansvarslösa plundrare och skoningslösa mördare. Sithius känner till hennes inställning och har inte haft några invändningar mot det. Inte ännu i alla fall. Därför har militärutbildningen blivit märkbart hårdare. Men ingen verkar ha tagit skada av det. Allra minst soldaterna själva. Däremot har hon lagt ett större ansvar på officerarna. Det är deras uppgift att driva igenom nyordningen. Det går lättare än hon vågat hoppats. Mycket tack vare att det sker under Sithius ledning. Vad skulle hon ha tagit sig till utan denna man. Hans ord är lag för de underordnade. Och det utan att han behöver vara det minsta översittare. Många gånger måste hon anstränga sig för att inte visa hur imponerad hon innerst inne är av denna man. Och hon var inte ensam. Hon kunde inte erinra sig någon som inte hyste respekt för Sithius. Om han ville och hade de rätta ambitionerna skulle han lätt kunna ta makten över hela Egypten. Men han var nöjd med att ha makten över militären. Och den var inte liten. Och den växte sig större hela tiden. I samma takt som militären blev större blev krigen färre. Det kunde lättast förklaras med att tidigare ganska obetydliga fiender hade inlemmats i den egyptiska armén. Eller annars blev de allierade med varandra. Och hotet från Hettiterna hade så gott som försvunnit. Denna avspännig gjorde att Nefertiti kunde koncentrera sig på andra saker. Det fanns mycket i hennes rike som kunde förbättras. Hennes ambition var att göra sitt rike till den bästa av platser att leva på. Inte bara för militären utan för alla andra också. Hon hade länge tyckt att utbildningsnivån var för låg. Hon såg ett tydligt samband mellan välstånd och bildning. Ett bildat folk hade större möjligheter att utveckla sitt land. Och att sedan bibehålla välståndet. Och med en stark militär som skyddade dem mot angrepp från yttre fiender var förutsättningarna enorma. Hon skulle få hela riket att blomstra. Men olyckligtvis skulle en hel del ogräs också breda ut sig. Ogräs som var ganska svårt att bekämpa. Hon var väl medveten om att det fanns gott om illojala och falska människor. Och skulle alltid komma att göra det. Men hon skulle se till att de försvann ur hennes närmaste krets. En av hennes första åtgärder var att anställa två rådgivare åt sig. Och hon valde ut två som hon visste inte alls tyckte om varandra. På så vis hoppades hon att de skulle avhålla sig från att intrigera tillsammans mot henne och resten av kungafamiljen. Bägge två fick var för sig gå igenom alla frågor som dök upp. Om en av dem då försökte ge henne dåliga råd så skulle den andra låta henne veta det. Eftersom hon själv inte tyckte om att intrigera förklarade hon för sina rådgivare hur hon tänkt sig att gå till väga. De accepterade hennes beslut helt av hållet. Men den som hon litade mest på var naturligtvis sin man Echnaton. Hon hade förstått att folk inte enbart kom till henne med frågor och problem. De brukade rådfråga hennes man också. Men hon tyckte att det var helt i sin ordning. Han var ju klokare än henne i många avseenden. Och av den anledningen var hans råd nog så värdefulla. Efter ett tag var det ingen hemlighet över huvudtaget. Att han rådfrågades och att hon kände till det. Det sjönk in i folks medvetande på ett lugnt och odramatiskt sätt. Även hennes eget. Och eftersom de hade lika inställning i det mesta så vållade det inte några problem. Men vid ett tillfälle hade de skilda åsikter. Det var när Sithius kom och begärde mer pengar till militären. Nefertiti kände stor tvekan över att lägga mer pengar där. Pengar behövdes ju till mycket annat. Sithius förklarade att statens intäkter hade ökat så mycket att det inte borde vara några problem. Rikets handelståg blev inte plundrade lika ofta längre eftersom militärens beskydd av dessa hade blivit för omfattande. Och inte hade riket heller behövt bekosta några återuppbyggelser de senaste åren. Krigen hade uteblivit. Så Egypten drog in mer pengar än det någonsin hade gjort innan. Mot den bakgrunden hade riket visst råd att lägga mer pengar på militären. Och det skulle ändå bli mer pengar över till annat än vad som tidigare varit fallet. När Nefertiti fortfarande uppvisade en viss tvekan ingrep Echnaton. Han bekräftade det riktiga i det som Sithius just förklarat. Då försvann all tvekan från henne. Hon sa att om Echnaton inte var det minsta orolig för landets framtida ekonomi så behövde inte heller hon vara det. Och militären fick sina pengar. Nefertiti såg också till att pengar kom till nytta på annat sätt. Hon startade en utbildningsreform. Hennes mål var att alla rikets barn skulle få en bra grundutbildning. De skulle åtminstone lära sig att läsa och räkna enkel matematik. Hon var inte så bra på något av det. Men hon hade sett till att hennes döttrar fått en bra utbildning. Vid senare tillfälle skulle Nefertiti få erfara hur pass duktiga ett par av hennes döttrar blivit. Utöver sina sex döttrar hade hon också en son. Men den sonen var inte Echnaton far till. Men då sonens riktige far inte ville veta av sitt barn hade Echnaton trätt in som barnets far. Han skulle heller aldrig komma att göra någon skillnad på sina egna barn och denna lilla pojke. För honom var de lika mycket värda. Han var en man med ett mycket stort hjärta. Trots att Nefertiti inte fann sin man attraktiv så tyckte hon om honom mycket. Han var en av de viktigaste personerna i hennes liv. Hon hoppades att han skulle tycka det samma om henne. Och han var en utomordentlig far åt alla sju barnen. Han försökte tillbringa så mycket tid som möjligt med dem. Mer än hon själv gjorde. För det hade hon ständigt dåligt samvete. Men barnen älskade dem bägge lika mycket. De äldsta döttrarna hade i själva verket blivit till ett stort stöd för Nefertiti. Så helt usel kan hon inte ha varit som mor. Men hon hade svårt att smälta att pojkens far inte ville veta av sin son. Hon och Gertimoor hade haft några korta förhållanden med varandra. Det var innan han träffade Hannele. Och innan hon blivit Echnatons gemål. Under det sista förhållandet hann de få ett barn tillsammans. Att han inte brydde sig om deras barn hade han själv förklarat för henne. De enda barn han brydde sig om var de barn som han hade fått tillsammans med Hannele. Hon hade tagits som slav ett antal år tidigare. Sithius hade sedan erbjudit henne till Gertimoor. Hon var ung och vacker. Hon var mörkhyad precis som Sithius och Gertimoor. Men varken hon eller Gertimoor hade svart hår. Det var snarare ljusbrunt. Och det var en fin kontrast till den mörka huden och de mörka ögonen. Nefertiti och Sithius hade däremot mörkt hår. Där slutade likheterna. Hon hade tvärtemot Sithius ljus hy. Och i motsats till alla andra hade hon blå ögon. Mörkblå ögon. Hennes mor hade tillhört det berberiska folket. Också hon hade tagits tillfånga under ett krig. Av henne hade Nefertiti fått sin ljusa hy och blå ögon. Att det också flöt Hyksosblod i hennes ådror var dock svårare att se. Det märktes mest på hennes temperament. Och på att hon var ganska atletiskt byggd. Det var även utmärkande hos Sithius och Gertimoor. Bägge två var Hyksos. Men Sithius var den längre av de två. Att hon själv hade satt sju barn till världen hade inte gått hennes kropp omärkt förbi. Hon var heller inte helt ung längre. Hon hade passerat de trettio med god marginal. Så kanske var det därför som Gertimoor hade vänt henne ryggen. Hon var fortfarande vacker i ansiktet men hennes kropp bar spår av livet. Och när sedan Sithius erbjöd Gertimoor en ny kvinna var valet tydligen inte svårt. Och att Hannele var yngre än han själv och inte som Nefertiti äldre gjorde inte saken sämre i hans ögon. Det sved ordentligt i Nefertitis självkänsla att hon blev bortvald till förmån för en yngre och vackrare kvinna. Och till råga på allt en slavkvinna. Men med tiden började hon nästan acceptera det som skett. Men hon kunde aldrig acceptera att han värderade Hanneles barn och sitt eget barn så olika. Han tyckte att hennes pojke inte ens var värt att lära känna. Hon skulle aldrig komma att förlåta honom för det. Det som lindrade smärtan var att Echnaton blev en bättre far för Gertimoors son än vad han själv kanske hade blivit. Men pojken var inte gammal när han tvingades att inse att han avvek från den övriga familjen. Echnaton som var hennes döttrars far var ljushyad. Eftersom hon själv också var det blev även alla döttrar det. Många av dem fick dessutom en ljusare hårfärg än Nefertiti hade. Echnaton hade nämligen ganska ljust brunt hår. Pojken däremot blev betydligt mörkare i hyn efter sin far. Inte lika mörk som Hyksos men mörkare än Nefertiti och resten av familjen. Och hans hårfärg var också mörkare än till och med Nefertitis. Pojken hade inte ens kommit upp i skolåldern när han började fråga om orsaken till skillnaden. När han frågade var hela familjen samlad. De satt i det stora köket. Samlade runt det stora bordet. Det var vid frukosttiden. Den som besvarade hans frågor var Echnaton. Han förklarade att han inte var hans riktige far. Han sa till pojken att han aldrig skulle kunna bli hans son men att han skulle uppfostra honom som en sådan. Nefertiti tyckte att Echnaton var för uppriktig och kanske till och med lite för hård mot pojken. Men samtidigt insåg hon att det var bäst att pojken fick veta sitt riktiga ursprung så tidigt som möjligt. Och han skulle aldrig någonsin kunna anklaga sin styvfar för hyckleri. Visst blev den lille pojken lite ledsen över den hårda sanningen. Men hans systrar tröstade honom. För de älskade verkligen sin lillebror. De gjorde sitt bästa för att skämma bort honom. Echnaton skulle aldrig komma att älska pojken. Men han tyckte om honom och uppfostrade honom som om han varit hans egen. Och det räckte för Nefertiti. Även i det avseendet hade Echnaton visat hur storsinnad han var. Och pojken skulle komma att få en lugn och harmonisk uppväxt.
Det mesta var lugnt i riket under en längre period. Det nya skolväsendet hade börjat fungera tillfredsställande. Till och med barn till kvinnor som Hannele fick gå i skolan. Och alltså hennes egna också. Vilket hon med all säkerhet var väldigt tacksam över. Vilken slavkvinna skulle inte vara det.
Handelsutbytet med andra länder hade ökat avsevärt. Vilket var ett resultat av att inga krig bedrevs under denna tiden. Men militären var inte overksam och sysslolös på något sätt. För att inte soldaterna skulle falla in i en destruktiv passivitet hade det införts krigsövningar på schemat. Varje dag fick de träna stridsteknik. Både på hästryggen och till fots. De fick träna med svärd, stridsyxa, pilbåge och andra vapen som hörde ett krig till. Snart nog hade de börjat bli fullfjädrade krigare. Och allt skedde under Sithius säkra ledning. Som vanligt. Nefertiti som gärna lät andra arbeta åt sig fick allt mer tid över till sina ridturer. Hon kunde tillåta sig det eftersom hon litade på sina ämbetsmän. Hon gav dem stort förtroende och krävde full lojalitet tillbaka. Vilket hon också fick. Därför jobbade många av dem självständigt och fattade ofta beslut själva. Det var en medveten risk som Nefertiti tog. Men hennes ämbetsmän visste att om de svek henne skulle de omedelbart avrättas. Men dessa funderingar lämnar Nefertiti hemma under ridturerna. Hon föredrar Sithius sällskap före andras. Men på nästan alla ridturer brukar en skrivare följa med. Och den dagen kommer när hon beklagar sig för Sithius. De rider lite avsides när hon erkänner att hon känner sig besvärad av skrivarens närvaro. –Vill du bli av med honom, undrar han. –Ja, det vill jag, känner sig Nefertiti tvingad att svara. –Men det är hans uppgift att rida med och skriva ner allt, förklarar Sithius. –Så har det varit under lång tid. Till och med långt före din tid, fortsätter han. –Jag vet men det är väl inte olagligt att tycka annorlunda, försvarar sig Nefertiti som börjar bli orolig att hon överskridit sina befogenheter. –Men det är ju du som härskar nu. Vill du kan du förbjuda att han följer med, säger Sithius. –Är du säker på det, undrar hon. –Helt säker, svarar Sithius lätt. Det skulle kännas skönt att slippa bli åtföljd av skrivaren jämt. Nefertitis nästa åtgärd blir att säga åt skrivaren att han inte längre behövs på ridturerna. Han var säkert av annan åsikt men det tog inte hon någon hänsyn till.
På grund av att handelsutbytet hade ökat behövde de söka nya handelsvägar. Mycket av handelsvarorna skeppades över havet. Och de hade behov av nya hamnar. Både på sin sida men även på den motsatta sidan av havet. Problemet var bara att Hettiterna härskade över alla hamnstäder på den motsatta sidan. De var visserligen inte direkt varandras fiender just för tillfället. Men de var heller inte vänner eller bundsförvanter. Ett lösning på problemet kunde vara de två större öar som låg mellan rikena. De löd under Hettiterna men var ändå självständiga provinser. Därför hade de ett visst självbestämmande. Nefertiti, Echnaton och deras närmaste män diskuterade hur de skulle gå till väga. Som Nefertiti såg på saken kunde de gå till väga på två sätt. De kunde skicka dit militären och erövra den viktigaste hamnstaden. Eller annars kunde de försöka få till stånd ett handelsavtal med staden istället. De vägde för- och nackdelar mot varandra i bägge alternativen. De kom fram till att om de med militärt våld övertog staden skulle de bli tvingade att försvara staden långt in i framtiden. Och det kunde bli väldigt kostsamt. Och så skulle underhållskostnaderna av hamnstaden också betunga rikets kassa. Men om de däremot kunde komma fram till ett fördelaktigt avtal med staden om rätt att nyttja deras hamn kunde de slippa undan billigare. Och så skulle de slippa få ett krig på halsen som krigsalternativet kunde leda till. Alla närvarande tyckte att det fredliga alternativet lät klokast. Och så fick det bli. De började förbereda resan till den största öns hamnstad. Men de skickade en båt i förväg för att förklara sina avsikter med besöket. Avresedagen närmade sig. Och när alla förberedelser hade gjorts avseglade de. Efter ett par dagar nådde de sitt mål. De blev välkomnade på ett trevligt sätt. Det var inte var dag som provinsguvernören fick ett så celebert besök. Han visste redan orsaken till deras besök. Och till Nefertitis och de andras glädje var han positivt inställd till förslaget. Men han begärde en större summa pengar än vad de hade väntat sig. Men Nefertiti accepterade ändå den summa som han krävde. Det var i alla fall billigare än att bedriva ett krig. De blev senare bjudna på mat och underhållning. Det blev faktiskt riktigt trevligt för alla inblandade. Bortsett från att avtalet blev lite dyrare än vad de väntat sig blev hela resan väldigt lyckad. Men redan nästa dag seglade de hem igen. Några vecka senare fick de i sin tur besök av provinsguvernören istället. Han hade fått veta att Nefertiti hade avstått från att använda militära medel för att komma över hamnen. Av tacksamhet ville han pruta sina krav med hälften. För att visa sin goda vilja nöjde sig Nefertiti med en prutning på en fjärdedel. Hon tyckte att guvernören förtjänade det eftersom han i efterhand kom och erkände att han försökt tjäna mer på avtalet än vad det var värt. Hon tyckte att det var modigt och rakryggat av honom. Men samtidigt hade han kanske gjort det för att rädda sitt eget skinn. Det var Nefertiti mycket väl medveten om. Det hade nu aldrig varit någon fara för hans skinn men han kanske oroade sig mer för hennes efterföljare. Vem nu det kunde bli. Haremhab kanske. Den mannen tyckte verkligen om att lägga sin näsa i blöt. Så fort Nefertiti gjorde något så var han direkt där med sina åsikter. Hade det varit någon annan som uppträdde på det viset hade hon blivit ordentligt förargad. Men deras ordväxlingar hade hon istället funnit nöje i. Det tillförde rent av hennes tillvaro lite krydda. Och han hade visat extra mycket intresse för nyordningen inom militären. Men hon hade aldrig uppfattat hans intresse som något negativt. Men mer än en gång hade han retfullt undrat om det hörde hemma med krigslekar inom militären. Lekar hörde ju barn till. Men hon förklarade att eftersom inte Sithius hade haft något att invända mot träningen fick den fortsätta men att det ju var fritt fram för honom att göra som han själv ville när han blivit farao. Men till dess tänkte hon och Echnaton styra landet som de själva ville. Och han hade aldrig sagt något direkt negativt om hennes sätt att styra riket.
Någon annan som också börjat visa intresse för Nefertiti, hennes rike och dess militär var Hettierkungen Suppiluliuma. Det första tecknet kom strax efter att hon hade ingått avtal med hamnstadens guvernör. Hon och resten av de styrande hade blivit inbjudna till ett möte i hamnstaden. Den här gången skulle de möta Hettierkungen. Så mycket hade hon fått reda på att kungen inte hade något emot avtalet som sådant. Men däremot ogillade han att provinsguvernören hade handlat på eget bevåg. Han hade inte haft befogenheter till det. Därför skulle avtalet omförhandlas. Så på kort tid fick Nefertiti göra sin andra längre segeltur. Sanningen att säga hade hon helst velat slippa. Även den första turen hade hon velat slippa. Hon tyckte inte om att göra långa resor. Hon tyckte att de var tråkiga och enformiga. Och det spelade ingen roll om de färdades på land eller till sjöss. Men hennes närmaste män hade tvingat henne att följa med. Som de förklarade för henne så var det faktiskt hennes plikt att föra rikets talan. Och bevaka dess intressen. Och även denna andra gång tvingade de henne att följa med. I efterhand kunde hon konstatera att det var tur för henne. Annars kanske hon hade gått miste om en kär vän. Hon var faktiskt en aning nervös inför mötet med den mäktige Hettiterkungen. Men så fort hon såg honom släppte nervositeten. Det är konstigt men ibland känner man omedelbart att man träffat någon som kan bli en sann vän. Det var så hon kände när hon träffade kungen första gången. Både hans utseende och sätt mot henne var sympatiskt. Han var klädd helt i svart. Och han hade ett vänligt uttryck i de svarta ögonen. Aldrig hade hon väl sett så vänliga ögon som han hade. Men det berodde antagligen på vem han tittade på. Riktade han blicken mot en fiende var de säkerligen inte så vänliga. Nefertiti fick en känsla av att han inte på något sätt betraktade henne som en fiende. Den mannen blev en av hennes käraste vänner. Så fort de träffades visste hon att mot denna man skulle hon aldrig kunna föra krig. I efterhand förstod hon att han hade känt det samma. Och det blev ingen omförhandling. Det redan ingångna avtalet fick gälla. Men det var inte sista gången de träffades. Det dröjde inte länge förrän hon blev inbjuden till hans rike. Men han ville att bara hon skulle komma. Åtföljd av män som kunde skydda henne förstås. Först tvekade hon men övertalades av sina män att resa. Det kunde vara bra för rikets säkerhet om de två länderna kunde knyta lite vänskapligare band med varandra. Det skulle ge stabilitet åt hela regionen. Nefertiti var glatt överraskad över reaktionerna från hennes landsmän. Till och med Haremhab var positivt inställd till resan. Och det var en stor lättnad för henne. För oppositionens inställning till det som nu höll på att ske var viktig för henne. För ju fler som stod bakom det beslut hon nu tänkte fatta desto bättre. Då kunde ingen i efterhand komma och anklaga henne för förräderi eller något liknade. Det var det som hon var mest orolig för. Och till slut blev det bestämt att hon verkligen skulle åka och möta Hettiterkungen. Och det var historiskt i sig själv. Att två riken som varit svurna fiender under århundraden skulle mötas som vänner. Och det som möjliggjort det var att Egypten velat teckna nyttjandeavtal med en hamnstad. På resan till det fjärran landet tog hon med sig de pålitligaste av sina män. Och bland dem fanns naturligtvis Sithius. Först gick resan över det stora havet. De möttes sedan upp av Suppiluliumas män. De eskorterade dem hela den långa vägen till kungens palats. Kungen visade stor glädje över att Nefertiti tackat ja till hans inbjudan. Det var inte var dag han fick besök av en egyptisk drottning. Men hon skyndade sig att förklara att det inte var hon ensam som styrde i sitt rike. Echnaton hade minsann mycket att säga till om. Till en början tycker kungen att det måste vara en svag farao som överlåter makten till sin drottning. Efter några dagar erkänner han att han själv skulle få stora problem om han hade haft en drottning som henne som hade börjat kräva medinflytande. Inte skulle man kunna avvisa en sådan kvinnas krav. Kungen insisterar på att Nefertiti ska stanna längre tid än vad hon först tänkt sig. Hon är inte svår att övertala för Hettiterkungen är verkligen trevlig. Och hon får aldrig tråkigt i hans sällskap. Det är annars något som kan vålla henne bekymmer. Att hon så lätt blir uttråkad av många människor. Men kungen hör absolut inte till den gruppen. Hon vet att han testar henne. Och att han gör en värdering av henne som person men också som fiende. Hon vet det för Sithius har berättat det för henne. Ingenting undgår honom och det han inte vet är inte värt att veta. Och det är så sant som det är sagt. Att man ska lära känna sin fiende. Men hon tvivlar starkt på att Hettiterkungen betraktar henne som fiende längre. Men Sithius varnar henne. Han vet att Hettiterkungen är en slipad krigsräv. Att han inte litar på någon. Och att han ser en potentiell fiende i varje ledare över ett annat rike än sitt eget. Men han döljer det så väl att Nefertiti glömmer bort att tänka på det. Men det är inget som oroar henne. Hon har ju ändå inga baktankar med sin visit. Hon har absolut inget att dölja. Och hon tänker inte försöka spionera på sin värd. Även om en del velat att hon skulle göra det. Men Sithius varnar henne igen. För trots att hon inte har några baktankar så kan det ju tänkas att Hettiterkungen har det. Nefertiti blir lite förvirrad av Sithius beteende. För om nu deras värd verkligen skulle ha baktankar med sin inbjudan vad skulle hon kunna göra åt det. Förklara krig kanske. Hon börjar rent av känna irritation över Sithius sätt. Hon försöker dölja den för honom och hoppas att hon ska lyckas. Det sista hon vill är att han ska tro att hon i sin tur misstror honom. Nefertiti lyckas trots Sithius förmaningar hålla uppe den goda stämningen mellan sig och sin värd. Detta trots att Hettiterkungen varit närvarnade och hört det som sades mellan hans gäster. Han förklarade att han inte alls tog illa upp av Sithius misstänksamhet. Det hörde snarare till hans befattning att aldrig slappna av. Han skulle ha reagerat likadant i samma sits. Nefertiti lovar dyrt och heligt att inte avslöja några som helst försvarshemligheter för sin värd. Hennes värd lovar det samma fast omvänt. Och när de skiljs är de fortfarande goda vänner. Och innan hon påbörjar den långa resan hem säger Hettiterkungen till henne att han inte längre ser ner på hennes make. De har tidigare diskuterat det manliga i att låta en kvinna styra. Istället tycker han att det är ett tecken på mod och själslig styrka att låta sin kvinna styra. Om man är säker på att det är rätt kvinna vill säga. Och i hans ögon är hon en sådan kvinna. Hon tackar honom för komplimangen men säger än en gång att hennes man bestämmer i mångt och mycket. Han svarar bara att han har hört annat. Hon säger inget mer om den saken utan de tar istället farväl och lovar att återses. Nefertiti är lite konfunderad över Sithius beteende. Det var inte första gången han uppträtt annorlunda mot vad han brukar göra. Redan inför första mötet med Hettiterkungen märkte hon det. Sithius hade krävt att få vara med vid mötet. Trots att hans befattning egentligen inte hade motiverat det. Men han är en man som vet vad han vill och hur han ska få sin vilja igenom. Och ingen skulle ens komma på tanken att säga emot honom. Han visste sitt värde allt för väl. Och ingen klok ledare skulle neka honom något sådant och på så sätt kanske driva honom i armarna på fienden. Det skulle ha varit ett ödesdigert misstag. Men hon undrade lite över orsaken till hans sätt. Ville han vara nära henne i egenskap av maktutövare eller av hennes egen person. Mot slutet av återresan kanhända fick hon svar. De sista nätterna som de övernattade ute i det fria kom han till henne. Första gången kom han in när hon hunnit klä av sig och gått och lagt sig. Han frågar helt ogenerat om hon funnit Hettiterkungen åtråvärd. Hon svarar att det har hon men att hon även finner honom åtråvärd. Han nickar lite förnöjt och så frågar han om hon har några kläder på sig. Hon svarar att det är något som han inte behöver veta. Som svar böjer han sig ner. Tar tag i filten hon har över sig och drar den av henne. Hon försöker hålla emot men orkar inte. Snart ligger hon helt naken inför hans ögon. Hon gör ett allvarligt försök att protestera när han börjar klä av sig. Hon säger att han inte kan göra så mot sin drottning. Men hon aktar sig noga för att hota med straff av något slag. Han bryr sig inte det minsta om det hon säger. Till slut har han fått av sig hela sin krigardräkt. Den som han alltid är klädd i. Den är av kraftigt brunt tjockläder. Den skyddar hela hans överkropp och bål. Men den lämnar armar och hals fria. Och benen. Till utrustningen hör också knähöga stövlar och handledsskydd som även skyddar underarmarna. Denna utrustning skyddar inte alltid men om svärden inte är allt för skarpslipade kan de klara sig undan de värsta skadorna. Nefertiti har en likadan utrustning som hon alltid har på sig när hon rider. Men när hon ska vistas inomhus byter hon till en enkel klänning. Klänningen hade hon burit under vistelsen hos Hettiterkungen. Men nu red hon i krigardräkten igen. Den som nu låg bredvid bädden. När Sithius så kommer och lägger sig hos henne ger hon upp sina lama protester. Han stannar hos henne länge. Och när han kommer nästa natt protesterar hon inte alls. Men väl hemkomna måste de lägga band på sig. Nefertiti vill inte såra sin man och det är Sithius medveten om. Båda accepterar situationen och håller tyst om det som hänt. Det kommer att dröja länge innan de älskar med varandra igen. Nefertiti kommer att hinna träffa Suppiluliuma några gånger dess emellan. Hon tycker att också han är en tilldragande man. Men deras förhållande stannar på det vänskapliga planet. Men de kommer att bli ytterst goda vänner. Och han kommer att bli svärfar till två av hennes döttrar. Nefertiti bjuder in honom till sitt rike. Hon hade tänkt sig att de kunde vistas i hennes palats. Men hon fick till sin förvåning tänka om. Hettiterkungen hade uttryckt önskemål om att göra en rundridning i hennes rike. Men det var något av det värsta hon visste. Inte fanns det väl något tråkigare än att sitta på en hästrygg längre sträckor. Och med längre sträckor menades ridturer som sträckte sig över två eller flera dagar. Till och med en hel dag på hästryggen kunde kännas ansträngande. Hennes inställning var känd av alla och envar. Därför hade det bakom hennes rygg smidits planer. Det skulle bli en lång rundridning men det hade ordnats med underhållning på flera håll. Hettiterkungen var insatt i det hela. Han visste att underhållningen i första hand inte var avsedd för honom utan Nefertiti. Men utan den skulle hon inte orka genomföra den långa ridturen. Han hade inget emot det. Och egentligen spelade det inte någon roll vem underhållningen var avsedd för. Alla kunde ju tillgodogöra sig den. Den var lika underhållande för alla. Så när kungen anlände dröjde det inte länge innan det bar iväg. Det var ett stort tåg som bestod av både Hettiterkungens och Nefertitis män. Hon var som så ofta förr den enda kvinnan. Men hon kände sig hemmastadd av att ha det på det sättet. I början av resan såg Hettiterkungen road ut av Nefertitis djupa suckar. Hon gjorde ingen hemlighet av vad hon kände och tyckte över tilltaget. Hade det inte varit för hans närvaro hade hon skällt ut sina män. Nu lät hon istället bli. Den förstående Hettiterkungen bad om ursäkt för sin envishet. Men förklarade att hennes män hade tyckt att det var hennes plikt att ställa upp. Hon misstänkte att Sithius hade haft ett stort ord med i frågan. Ibland misstänkte hon att han tyckte om när hon ställdes inför mindre motgångar. Mer än en gång hade hon kunnat avläsa det i hans ansikte. Och han var fräck nog att inte dölja det. Hettiterkungen instämde med hennes män men tyckte också att det var deras skyldighet att underlätta för henne i den mån det gick. Han lovade att göra vad han kunde för den saken. Och faktiskt kändes det inte redan lite lättare för Nefertiti. Resan skulle nog inte bli så jobbig som hon hade befarat. Nefertiti och Hettiterkungen red för sig själva en bit från resten. De hade mycket att prata om. Bland annat diskuterade de kroppens funktioner. Mest pratade de om människans hjärna. Nefertiti var övertygad om att det var den mest vitala och viktigaste delen på kroppen. Hon frågade om Hettiterkungen någon gång hade sett hur det innanför huvudet såg ut. Det hade han och han sa att det inte alls liknade hjärtat, muskler eller något annat på kroppen. Det gjorde henne än mer övertygad om att tankarna föddes i huvudet. Att det var det centrala i hela kroppen. Kanske styrde det inuti huvudet resten av kroppen. Precis som i ett rike. Alla beslut fattas inne i palatset eller i alla fall dess närhet. Men återverkningarna kanske märks mest någon helt annanstans. Hettiterkungen sa aldrig vad han trodde men han motsade heller inte Nefertiti. Men han tyckte att det var intressant med en kvinna som hade så många synpunkter på allting. På det meste rent av. Rundresan blev minnesvärd. De besökte ett antal småstäder och byar. Hettiterkungen tyckte att Egypten verkade vara ett välorganiserat rike. Det kunde inte undgå honom att det var ett välordnat samhälle som han hamnat i. Han tycktes njuta av tillvaron i Nefertitis sällskap. Hans vistelse blev längre än vad som början var tänkt. Men det var inget som Nefertiti hade något emot. Och nu hade de knutit band med varandra som ingen av dem ville klippa av. Varken nu eller senare. Saken var den att ledarna för de två mäktigaste rikena hade blivit vänner för livet. Något som är nog så märkligt vid denna tidpunkt och plats i världshistorien.
Tillvaron återgår snart till det vanliga för Nefertiti. Det är väldigt lugnt i hennes rike nu. Inga krig och obetydliga inre oroligheter. Kanske berodde det på att Nefertiti i sin strävan att få ytterområdenas invånare att känna tillhörighet till riket gett order om att det ur varje by skulle väljas en duglig yngling som skulle erbjudas utbildning antingen inom militären eller något ämbete knuten till just riket. På så vis hoppades hon att stärka lojaliteten till landet. Och en del tecken kom att bekräfta hennes förhoppningar. Men för lugnets skull gjordes ansträngningar att hålla isär alla minoriteter. Till exempel i det militära. De som utbildades till officerare fick bara föra befäl över sina egna. På så vis kunde fördomar som kunde urarta till våldsamheter hållas i schack. Men i vissa lägen var Nefertiti tvungen att gå fram ytters försiktigt. Hon hade förbjudit våldtäkter under krig. Och när hon hörde rykten om att det förekom slavinnor inom armén lät hon saken bero. Hon kände ju till mannens natur och vågade inte utmana ödet för mycket. Ryktesvägen hade hon hört att krigarna hade fått välja en egen slavinna. Eller att ett mindre antal soldater fick dela på en. De vanliga krigarna fick dock nöja sig med nubiska slavinnor. Anledningen var att det var relativt enkelt att få tag på dessa kvinnor. Soldaterna tog ändå tacksamt emot dem.. Officerarna däremot fick slavinnor från andra länder. De ville inte ha de nubiska kvinnorna. Det var inte många egyptiska män som ansåg att de nubiska kvinnorna med sina negroida drag var vackra. De kvinnorna som officerarna ville ha erövrades istället från länderna norrut. De var mer ljushyade och ofta väldigt vackra. Men svårare att få tag på. Därför behandlades de med större respekt och varsamhet än de nubiska kvinnorna. Det var inte alls ovanligt att många av dessa kvinnor fick en bra tillvaro. De levde rent av familjeliv med sin herre och födde honom barn. Hannele hade ju blivit Gertimoors kvinna och mor till hans barn. De hade blivit så fästa vid varandra att han försakade sin och Nefertitis son. Sithius hade däremot inte skaffat någon fast slavinna. Men helt säker var inte Nefertiti på den saken. Men hon hoppades att det hon hört stämde. Och att fråga honom rakt ut var otänkbart. Istället lät hon bli att överhuvudtaget befatta sig med frågan. Hon hade diskuterat denna fråga med Suppiluliuma. Han hade inte gett sina krigare några liknande restriktioner. Och tänkte heller inte göra det. Män hade vissa begär och drifter som inte gick att få bort. Fick de inte utlopp för dessa drifter kunde de löpa amok i värsta fall. Och det var bara i undantagsfall som de hade tid och möjlighet att skaffa sig en kvinna på ett vanligt och anständigt sätt. Men vilken av dessa metoder som var minst ovärdig kunde de inte avgöra. Det enda anständiga var att Sithius förbjudit sina män att använda sig av slavinnorna dagen efter ett krig. Många av männen befann sig då i ett patologiskt rus. I det tillståndet kunde de skada slavinnorna. Det var lätt för Hettiterkungen att se det riktiga i ett sådant förbud. Vilket han också sa till Nefertiti.
Vid ett annat tillfälle berättar Suppiluliuma något annat för Nefertiti. Deras vänskap är så stark att han känner behov av att erkänna något för henne. Det är en allvarlig fråga han tänker ta upp. Och han är osäker på hur hon kommer att ta det. Han hoppas innerligt att det inte ska förstöra deras vänskap. Han berättar att han hela tiden har haft spioner i hennes armé. Men det är något som är helt naturligt förklarar han. Man använder sig av spioner både i tider av fred och krig. Det är en säkerhetsåtgärd som alla länder med självaktning använder sig av. Och inget land skulle förklara ett annat land krig av den orsaken. Skulle man misstänka att någon är spion för ett annat land ser man bara till att spionen får felaktig information. Eller annars så dödar man bara personen i fråga. Och det spionerande landet skulle knappast säga något för då skulle det ju avslöja sig själv. Nefertiti är lite tagen av det som hon fått höra. Hon vet inte riktigt vad hon ska tycka. Hennes vän är både uppriktig och modig som berättar det här för henne. Därför vet hon inte om hon borde bli arg eller inte. Hon vill inte förstöra deras vänskap. Den är för värdefull inte bara för dem själva utan deras länder också. När Hettiterkungen frågar om hon är arg svarar hon ärligt att hon inte vet. Hon måste först prata med Sithius för att få en uppfattning av hur allvarligt det egentligen är. Suppiluliuma verkar lättad över hennes reaktion. Pratar hon med Sithius kommer han att förklara det på samma sätt. Att det inte är en fientlig handling att försöka samla uppgifter om ett annat land. Det blir det först när ett land är beredd att använda sig av informationen för att starta eller bedriva krig. Till Nefertitis lättnad säger Sithius precis samma saker när hon frågar honom strax efteråt. Han säger också att han hela tiden har vetat om dessa spioner. Och att han inte har bedömt deras närvaro som ett hot mot landet. Och förresten har han placerat egna spioner bland Suppiluliumas män. Nefertiti kan inte riktigt acceptera att hennes befälhavare inget sagt till henne. Men hon har fortsatt stort förtroende för honom. Och hon litar fortfarande på sin vän Hettiterkungen. Deras vänskap hade stått emot den första stora prövningen.
En enda gång blir Nefertiti tvungen att dra ihop hela sin armé för att kunna stå emot ett hotande angrepp. Men hotet kommer inte från Suppiluliuma. Men det var det heller ingen som hade väntat sig. Det kommer från ett annat stort rike. Nefertiti vet inte hur gott om tid hon har. Därför går hon till verket med en gång. Hon kallar in alla förband och alla sina allierade. Hon vill absolut inte ha något krig och hon vet hur hon ska gå till väga för att förhindra det. De har kallat fienden till förhandlingar men de har vägrat infinna sig. Det hon nu tänker göra hoppas hon ska avskräcka denna fiende likaväl som framtida fiender. På några dagar lyckas hon samla ihop den största armé som någonsin funnits i Egypten. De beordras att ställa upp sig i formation. Den ena raden efter den andra sluter upp leden. De hästburna står främst och bakom dem fotkrigarna. Det är många som följer det enorma skådespelet. Nefertiti hoppas att det inte ska behöva bli något mer än just ett skådespel. Till och med Gertimoors kvinna står och bevittnar det som nu händer. Det som Nefertiti hoppas ska hända är att fienden sent om sider ska tänka om och infinna sig till förhandlingarna. För det syftet har ett tält rests. Hon rider omkring lite grann bland sina officerare. En del av dem är kritiska mot hennes styrkedemonstration. De tycker att det är dumt att avslöja rikets hela styrka för fienden. -Skillnaden mellan er och mig, mina kära befälhavare är att ni vill ha krig men det vill inte jag, svarar hon. Genast försöker de förneka att det förhåller sig så. Dom vill ha krig lika lite som Nefertiti säger de. Hon skrittar vidare. Det är en imponerande syn som breder ut sig framför henne. Hon ser sin armé så långt ögat kan nå. Hon är inte ensam om att imponeras av denna syn. Och en del blir inte bara imponerade. De blir också skrämda av det de ser. Och det dröjer inte länge förrän en budbärare kommer ridande och förklarar att de är beredda att förhandla. Ryttaren visas in i tältet. Nefertiti säger åt dem att de kan börja förhandla utan henne. Hon ska göra en sak först. Hon kallar till sig Gertimoor som står närmast henne. Sedan börjar de i galopp rida utefter leden av krigare. Med jämna mellanrum stannar de och ställer upp sig framför sina män. Då ropar de ut att de har vunnit. Att kriget redan är slut. Innan det ens har börjat. De möts med jubel. Kanske fanns det någon som hade hoppats på krig men de flesta verkar glada över att det uteblev. Det blev nog världshistoriens kortaste krig. Den enda stupade blev en krigare som skadade sig under en ren olycka. Hon blir hämtad av några officerare. När de kommer fram till den skadade mannen stiger hon av hästen. Hon går fram och böje

Skriven av: Mariette Nilsson