Publicerat
Kategori: Novell

Nej tack.

över ett år har mitt liv varit tecknat i journaler. diskuterats mellan breda doktorsmunnar, sköterskors rödbetsröda läppar, mentalskötares sneda gap och hjälplösa föräldrars viskande röster.
jag har trätt pärlor på genomskinliga trådar, fyllt i bökstäverna med bläck i boken jag inte kunde läsa, dragit för gardinerna i försök att fly från den solklibbiga sommarvärmen – men ingen kommer undan förstår du väl. svart kaffe med (mjölk i) har spillts framför mina fötter och blandats med snorgul klibbig näring som runnit i slang genom näsan – ner i magens hemligheter. jag har spottat i klorinbleka handfat på sjukhusrena toaletter, jagat mig själv runt, runt, runt, i ett pingisrum och skrikit sprickor i väggarna. skötares korvliknande fingrar har gripit tag i min sköra nacke och burit mig ut – in, in, in, in; instängd. isolerat och ensamt i ett hörn. lakan vid fötterna (de var landstingets, och jag blev deras också). klädd i svarta träningsbyxor och långärmad tröja för att dölja de långa revorna på mina armar rusade jag runt på samma plastgolv dagarna i ända (för att bränna så kallad energi räknat i kalorier för att bli smal, försvinna, försvinna, försvinna. man kan göra det, förstår ni.
fast för vissa är det inte tillåtet (men titta i alla jävla hörn och SE alla småsmåstora barn & ungdomar (& vuxna, för all del) som skär upp sin hud med rakblad, svälter sig till skelett så att de kan stå i klassrummet och läraren pekar med pekfingret att här är revbenen, ett, två, tre, fyra, fem... folk gråter sig till sömns varenda jävla natt, får huvudena dränkta i toaletten och jovisst du är en FET JÄVLA HORA (vad har vi för samhälle?!), det lilla barnet som har blåmärken under tyget från pappas hårda nävar, flickan som inte vågar gå hem efter som skolan för tänk om mamma har druckit nu igen, killen med alldeles förstora byxor som hänger i gränden där på söder ni vet och käkar små piller och blir plötsligt så otroligt mycket gladare, och så bedrövligt många mer som visst tillåts att försvinna? men visst, vissa eldsjälar ställer sig den stora frågan VAD FAN SKA VI TA OSS TILL?! men är det ens någon som vet?).
och jag hade en röst som berättade andras sagor för mig, för att jag försökte slippa tänka på mitt eget. och jag krympte och växte om vartannat. men i slutändan var jag ändå ingenting.
det har stuckits nålar i mina blågröna armveck, sugits ut blod och det har beräknats mitt livsvärde. det har hållits fast och bundits fast, muskler och andra människors kilon över mina och förtvivlade sparkar i luften (mina ben). jag har försökt bita av slätstrukna sjuksköterskors deras fingrar och underarmar. fläsket som täckte deras vita ben. och jag dränkte kuddar med fettfri näring i flytande form som skulle drickas med sugrör ur en festis-förpackning. 2300 kalorier 0 g fett per dag. och nu förstår ni ska hon bli frisk och vi inför två deciliter nyponsoppa här (fettfri?). visst är det okej, och hon är ju såååå himla duktig! dracks ur limegröna plastglas med litet sugrör på en meters avstånd och du har en kvart på dig (inte en sekund mer!) annars sticker vi ner en slang i näsan på dig och håller fast dig i sängen och sprutar ner näring i din alldeles för platta mage (undertiden du försöker slåss och skrika)! (vem sörplar inte i sig lite nyponsoppa under det hotet? eller vad som helst, egentligen? (bara det som innehåller minst antal siffror (kalorier), bara det som innehåller minst fett)).
och varje kväll kom i en ensam bil ett av två älskade föräldraansikten in genom dörren till mitt underbara rum. och det satt en annan rar liten människa med mig därinne (undertiden jag gick sprang omkring) och väntade på dig! (känn dig välkommen). men det ansiktet fick örfil på örfil, rött över huden, lika skoningslöst som jag. HADE JAG NÅGOT VAL?! SVARA MIG DÅ! nejtyvärr, vi berättar inte någonting om dig för dig.
och världen kunde inte förändras (hur fan skulle det gå till?). det enda som fick ske var att jag blev tunnare. [i]tunnare. tunnast. alla världens nylontrådar var mina förebilder och jag tapetserade de spökvita väggarna med sådana i alla möjliga glada färger (läs olika nyanser av svart). och jag målade med rött från min hud, som både förgrund & bakgrund, och strödde avslitna sårskorpor över golvet (golven).

så en höstdag, blåsig och kall i början av oktober. med löv på jackryggen och oknutna skor sprang jag. JAG SPRANG. för att vara inlåst & fasthållen & tvingad i över fyra månader bland händer & ögon & krossade kaffekoppar & näring (fattig på såndär riktig näring), ovaccinerad mot ensamhet & övergrepp och ständigt jagad av sig själv med ångest rytande under huden och naglar i blodådrorna - DET STÅR INGEN ENDA JÄVEL UT MED. och ingen därinne verkade riktigt fatta att allt jag egentligen behövde var värmekuddar, någon som trodde på mitt förkrympta hjärta, höll om mig när världen ständig rasade, vaggade mig i mina skrik, torkade mina tårar med en bit av täcket , lyssnade till min spruckna röst, trodde på att jag visst också kan leva, höll mina kalla händer i sina och sov näranära mig. någon mer än mina älskade föräldrar som inte fick en enda jävla liten plats i hela det förbannade gigantiska djävulska psyksystemet att göra något sådant. och förhäxade jag kunde för fan inte ta emot en enda liten ask med stillhet & trygghet (fråga in mig varför, fråga henne – den där djävulska anorexin). OCH JO JAG TILLÅTER MIG ATT SVÄRA I MIN JÄVLA TEXT (det känns lättare att få fram all ilska, frustration, sorg, smärta och sådant då).
tillbaka till höstdagen och HJÄLP ALLA DET ÄR PSYKFALL PÅ RYMMEN! (förlåt. men jag tror inte jag är det. jag är bara en liten och jävligt feg flicka som inte vet vad livet är, eller meningen med det, och vars lungor är punkterade av en oändlig jävla saknad). det var trygghet en sekund och tjugotvåminuters sömn på ett helt svartsvart JÄVLA år. och det blev flykt x3 och inlåsning igen och igen och igen.
McDonald’s den 11 oktober 2003: starka gula gatlyktor över mörk asfalt utanför fönstret. människor som gick förbi med bråttom i väskan och körde bilen över motorvägarna hem&hem&hem&äntligenhemma (- nej inte jag). och ingen såg en tunn liten ensam flicka (36 kilo) vid det där bordet i hörnet. och det var blött på de sträva kinderna och hon var tyst. ORKAR FÖRIHELVETE INTE MER (kan någon fatta det?). och så exploderade hennes hjärta i panik för NU FÅR DET VARA NOG (ERA JÄVLA IDIOTER!)!
och nästa dag var det för första gången på tusen år en litenliten förändring.








(råd från hon som skrivit denna lilla tafatta text: SKAFFA ALDRIG ANOREXI (banta aldrig för du duger i din gigantiskt vackra kropp med dina jättevackra känslor och fantastiska tankar.)
fritt fram för frågor och synpunkter och klagomål och reaktioner och svordomar och kramar och känslor och allting ni har i era jättestora, jättevärda hjärtan.)

Skriven av: Rebecca Holmqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren