Falkteamet bok 14


Vän eller fiende…?

Av Rebecka Lejonbalk

Kapitel 1

Vi var på bröllop. Kjells bröllop. Idag ska han gifta sig med en kvinna som vi inte visste något om och Kjell berättade inget för oss heller. Jag tyckte han varit tyst och såg inte så glad ut som han borde inför sitt eget bröllop. Troligen inbillning från min sida. Han är säkert bara nervös stackaren. Hela Falkteamet var bjudna till bröllopet. Vår vän prästen Jonathan Vester skulle viga dem. Det var han som vigde mig och Fredrick. Mor, Siv och Gudrun hade gjort middagen, Jesper och Vanja stod för dryck och dukning. Majken, Maria och Malin hade smyckat kyrkan. Far, Oskar och bröderna hade skapat en vacker äreport. Överallt var det vackert. Vi samlades utanför kyrkan i Majträsk. Nu väntade vi på att brudgummen skulle komma. En stor svart bil körde fram. Fredrick steg ur tillsammans med Kjells mannar. Sist klev Kjell ut ur bilen, han log och vinkade. Han sökte mor med blicken, nickade och log. Oskar steg fram. Han sade något till Kjell. Kjell lyssnade och skakade på huvudet. Oskar säger något mer. Kjell skakar igen på huvudet. Då suckar Oskar och går. Vad handlade nu det om då? Nyfikna Nora blev orolig. Han sökte igen med blicken, letade han efter far? Eller efter prästen? Nej, han gick allvarlig in i kyrkan, jag stod vid dörren. Han hoppade till när jag tog hans hand.
– Lycka till nu Kjell och grattis min underbara vän, sade jag glatt.
– Nora!
– Men bli inte så rädd, det var ju bara jag, skrattade jag.
Han såg på mig länge, lade sin hand på min kind, så suckade han och gick in i kyrkan.
Vad var nu detta? Varför är han inte glad? Varför skiner han inte som en sol? Han ska ju för hela världen, gifta sig nu! Något är fel, något är absolut fel. Jag måste tala med honom. Jag smög in och inför förvånade kolleger, drog jag med honom in i sakristian. Jonathan stod där och fick hjälp att klä sig. Jag hälsade glatt och fortsatt in i en smyg som fanns där.
– Nora vad gör du? Kjell såg frågande på mig.
– Kjell, vad håller du på med? Om du verkligen vill gifta dig idag och om du verkligen älskar den mystiska damen, varför ser du då ut som om du vore på väg till stupstocken? Jag känner här, sade jag och lade en hand på mitt hjärta, att någonting är fel här. Du är inte alls lycklig, du mår dåligt och försök nu inte ljuga för mig, för det genomskådar jag. Kjell? Säg något.
Han vände sig mot den lilla rutan som utgjorde ett slags fönster. Han slog händerna för ansiktet och suckade. Så såg han på mig.
– Jag är tvungen! Jag måste gifta mig. Fråga inte mer nu Nora för jag kan inte svara dig.
– Kom, sade jag och höll om honom. Nu ska vi ta en snabb utredning. Älskar du kvinnan, svara mig ärligt nu.
– Nej, svarade han.
– Är du, på grund av något som hänt, tvingad att gifta dig med henne?
– På sätt och vis.
– Är det så att du helst ville springa din väg nu?
– Ja, absolut, ja!
– Då Kjell, ska det inte bli något giftermål idag. Inte ditt i alla fall. Nu smiter du ut här genom denna lilla dörr, här är mina bilnycklar. Ta dem och kör till min etta som jag har i Majträsk. Nyckeln är i knippan. Ingen kommer att finna dig. Jag var där i förrgår och fyllde på matförrådet. Jag söker upp dig när det blir lite lugnt, Gå nu, skynda dig, smit! Och du, min bil står bakom kyrkan. Av någon anledning körde jag andra vägen hit. Gå nu, jag tar hand om allt, sade jag. Han såg tvekande ut, så tycktes han bestämma sig.
Han gav mig en kram och försvann ut.
Jag kände att jag gjort rätt nu.
– Jonathan, det blir inget bröllop idag.
– Vad? Men Kjell var ju här nyss.
– Jaha men… nu är han inte här längre, får jag tala med dig ensam, sade jag. Kyrkvärden gick ut och vi var ensamma. Jonathan, detta säger jag bara till dig, så håll det för dig själv och Gud.
– Jag ska inget säga, det vet du Nora.
– Jag har hela tiden känt att det varit något fel med hela detta bröllop. Inte en gång har jag sett Kjell glad. Nu när jag talade med honom, han var så upprörd och förtvivlad att jag trodde han skulle svimma. Jag frågade rent ut, vill du gifta dig idag? Han svarade Nej. Så frågade jag om någon i princip, tvingat honom till detta och Jonathan, han svarade ja!
– Vad är det du säger? Är han tvingad? Men hur då?
– Jag vet inte men jag har sett att hans män och vi i familjen anat att något varit fel. Fredrick vet något tror jag. Oskar försökte visst få honom att ändra sig nu när han kom men, nej. Något är alldeles fel Jonathan.
– Men så förskräckligt. Vad jag inte förstår är hur man kan tvinga någon till giftermål?
– Tydligen gör det de och det skulle inte förvåna mig om det gäller staten eller andra hemligheter.
– Så vad gör vi nu?
– Jag ber Far komma in, han är expert på att få ihop en historia. När skulle det andra paret gifta sig? De som är efter alltså?
– I eftermiddag men det går nog inte att ta det nu, de är väl hos fotograf eller något.
– Vilka är det som gifter sig?
– Ja de heter Bodil och Sture, det är ett medelålders par.
– Var är de ifrån?
– Majträsk. Det är ju han, järnhandlaren i byn och hon står väl i kiosken tror jag.
– Bra, då ringer vi dem och ber dem komma nu. Mor känner säkert dem. Stanna här så hämtar jag mor och far. Du ring dem, Bodil och Sture, vi kan få vara med om bröllop ändå.
– Ja de hade bara vittnen så de blir nog glada.
Jonathan ringde, jo de kunde komma direkt om det var så. När Jonathan förklarar att bröllopet före dem var inställt på grund av sjukdom, så kunde de istället få middagen och alla gäster. Det hade Bodil skrattat gott åt, gärna! Absolut, skrattade hon. Sture, skrek hon inåt rummet, vi får storbröllop! Jaa, svarade han, det har jag aldrig haft förut! Då skrattade de glatt för så klart skämtade Sture.
Far och mor förstod. Mor hade länge känt att detta var fel. Far fattade kvickt, han hade också anat något. Nu gick han ut i kyrkosalen och ropade tystnad.
– Mina vänner, ropade han. Hörs jag? ”Jaa”, ropade folket tillbaka.
– Bra, nu är det så att, det bröllop som tänkt skulle vara här nu, det är inställt. Men, skrek far. Vi ska få ett bröllop i alla fall, för nu kommer järnhandlare Sture Thunberg hit och hans blivande maka Bodil Dahlin. Ni ska få ett bröllop som står härliga till och vi ska ge dem det. De flesta av er känner Sture och Bodil har ni handlat hos i kiosken. De är straxt här. Å då kör vi igång, eller hur? Far skrek och gjorde armrörelser. Då skrek gästerna ”Ja” och skrattade. Fredrick och Oskar kom fram till far.
– Är det sant, frågade Fredrick.
Far förklarade lite snabbt att Kjell tydligen tvingats in i detta och att det måste stoppas.
– Ja tack o lov, sade Oskar. För det var fel allihop och när bruden kommer, Fredrick då tar du och drar in henne i bilen och kör med en väldig fart till Sven, för det är lurt hela vägen här.
– Ja men Sven sitter ju där, sade Fredrick och vinkade till sig Sven.
– Vad är det Fredrick?
– Sven, har du några av dina vanliga grabbar här?
– Ja vi har en bil här ute.
– Bra, gå ut och säg till dem att gripa Kjells brud och köra henne till Umeå och häktet. De får inte ta fel brud nu bara. Nej men de vet vem Sture och Bodil är.
– Jag säger till dem men sen Fredrick, sen vill ja ha en utförlig förklaring.
– Det får du, sade Fredrick.
Sven gick ut för att säga till patrullen som satt i en bil utanför. Jag smög efter för nu ville jag se den så kallade bruden.
Bara fem minuter senare kom ”bruden”. Jag gick fram och spelade teater.
– Hej, du är sen, alla väntar. Jag log när jag sade det. Hon nickade och steg ur bilen hon kommit i. Som av en ”slump” fastnade jag i hennes slöja och den for av. Peruken flög också av. Det var en kvinna, en kvinna i femtiofem års ålder. Hon var tatuerad på halsen. Håret var kort, nästan stubbat. Make up en var överdriven.
– Jaså sade jag, det är du som försöker lura dig in i hemligheterna men det blir inget med det. Jag hade nickat till Sven som lät sina män ta henne till bilen.
– Passa dig jävligt noga, skrek hon, nu går det illa för Bengt och Kent, riktigt illa! Hon skrattade.
När de kört iväg med henne kom Sven fram. Fredrick kom ut också.
– Fy tusan sådan äcklig människa, hon kunde ju varit hans mor ju. Fy blä, sade Sven. Vem är Bengt förresten?
– Ingen aning, sade Fredrick men jag ska be grabbarna komma ut. Han hämtade Kjells mannar.
– Fredrick, vad pågår?
– Känner ni någon som heter Bengt?
– Bengt, ja det är väl klart att vi gör, han är ju min bror, sade Andersson. Vad då då?
– Din bror?
– Ja alltså, inte äkta bror men han tillhör den styrka som vi brukar öka på vår egen med. Jag tror faktiskt han är kusin eller något till Konrad. Är det inte så Norrköping?
– Jo visst, det är en bra grabb!
– Så han arbetar alltså i er organisation då?
– Jaa, svarade Nilsson, men han sitter mest i ”spindeln”. Han sköter hemliga rapporter och sådant.
– Hemliga, sade jag. Är ni säkra på att han finns på sitt arbete. Enligt Kjell, var han tvingad till detta bröllop. Det kanske rör de två grabbarna då
– Näe men det kan vi kolla, sade Nilsson. Han ringde flera samtal. Ingenstans fanns Bengt.
– Jaha, då var vi igång igen då, mumlade Andersson.
– Ja vi får först ta detta bröllop för det har vi lovat nu. Och här kommer visst brudparet, sade Fredrick. Förresten vart tog Kjell vägen?
– Ingen aning, sade jag och såg orolig ut, Far?
– Neej, jag vet inte heller. Ingen visste.
Så gick vi in och ringen överlät Sture till Fredrick. Nu stod Sture bredvid Fredrick och Kjells män.
Så spelade orgeln brudmarschen.



































Kapitel 2


Bodil kom uppför gången, hon fördes till altaret av Oskar. Lisa och Eva tog hand om Bodils Blommor.
Så började akten. Så vacker den var, så underbar vacker. Jonathan skötte allt så väl och vi var så glada att det blev ett bröllop i alla fall.
Så var det över, Alla kastade fågelfrö och ris på dem när de kom ut på trappan. Alla lyckönskade och så gick vi till församlingshemmet där middagen skulle vara. Det var helt fantastiskt.
Sture reste sig och sade, lite överväldigad.
– På måndag för var enda kotte en hammare gratis och ett kilo spik! För ett sådant här underbart och festligt bröllop men femhundra personer… eller hur många ni nu är, det hade jag aldrig trott jag skulle få uppleva, tack alla, sade han och då kom tårarna på både honom och Bodil.
– Jaa, sade Bodil och reste sig, Jag bjuder er alla på gratis läsk och godis samt frukt för vi älskar er alla, skål!
Vi skrattade och skålade. Festen fortsatte ett par timmar till. Till slut tänkte ingen på att det var liksom fel bröllop men ändå rätt. Så småningom tog det trevliga slut. Tage och Ture hade bundit burkar bak Stures bil, det skramlade högt när de körde. Busar, sade jag till dem och då skrattade de glatt.

Så var det städningen och allt som inte gått åt skulle packas ner.
– Jaha, sade jag och tittade på alla tomma fat. På en enda tallrik låg en liten räka kvar, den tog mor. Det var visst slut på allt, sade hon?
– Du Brita, sade Majken, Jag såg nog att Kjells män var här inne och åt ännu mer.
Mor skrattade gott, sade att det var dem väl unt.
När vi var klara åkte vi hem. Det hade verkligen blivit ett vackert bröllop. Maria hade haft hand om mina barn och Lisa och Vanja hade hjälpt till de stunder jag inte själv satt stilla med dem. Nu var vi trötta alla. Fredrick bytte om och for till Umeå. Vanja och Jesper tackade för allt och skulle ta med Jespers fotogrejer, barnkläder och prylar, de har ju två barn de också.
– Mor, jag följer med dem och hjälper till med deras packning, orkar du lägga barnen annars tar jag med dem.
– Nej åk du, skrattade mor, de är ju helt slut nu de små.
Jag följde med i Jespers bil. jag skojade med barnen och vi skrattade gott när jag började prata det fåniga språk som en pojke, Karl och jag hade för oss att använda. BritaLisaÄppelSkrutt och GunnarMunnarSaftisBlå. De skrattade och hade roligt. Försökte få till roliga meningar. Barnen Brita och Gunnar hade fått sina namn efter min mor och far. Framme i Majträsk hjälpte jag dem att få in alla sina grejer. Hej då mina SuperDuperTuffaGranrisbär, skrek jag till dem i dörren.
– Hej du NoraToaDassPappersApelsin, skrek de tillbaka. Jag vinkade till barnen.
– Tack snälla Nora, sade Vanja och jag såg att hon såg trött ut.
– Tack själva, ni är det bästa som finns, glöm nu inte det, log jag. Så vinkade vi till varandra och jag gick.
– Men vänta, ropade Jesper, hur kommer du hem?
– Jag lät bilen stå här sist jag var här, åkte med Ture istället, sade jag och gjorde tummen upp.
– Ok, bra, hej och tack!

Jag gick till min lilla etta. Tyst knackade jag på och sade i brevlådan, det är jag, Nora. Kjell öppnade dörren. Jag hann knappt in förrän han kramade om mig.
– Tack snälla, såg du bruden?
– Jaa, det var bland det värsta jag sett!
– Var det? Vad hände?
– Sven lät en patrull hämta henne, då skrek hon att, nu låg Bengt och Kent illa till!
– Neej, sade hon det? Fan också. Det är för deras skull jag blev tvungen att gifta mig, de fodrade det.
– Kjell, du vi sätter oss. Kom här, sade jag och slog på en soffkudde. Berätta nu och du, du måste dra detta med ministern sedan och med Sven.
– Det är just det Nora, gör jag inte som de säger då dödar de Bengt och Kent. De har båda hemliga uppdrags handlingar och om jag gifte mig med en dam så skulle både Bengt och Kent få leva men bara om jag sade ja till äktenskapet.
– Ja men gå så långt som till att gifta sig?
– Ja de trodde ju då att, de kom åt mina handlingar.
– Men vad säger du?
– Ja, det var olika villkor. Sedan skulle jag ta med handlingar hem från jobbet och låsa in men så klart skulle frun ha tillgång till makens affärer, fattas bara. Ja det är mer, det är om mina pengar också och om ett hus som jag ärvt men som står tomt, de vill ha det och ha som central på något vis.
– Men hur kom du in i detta då?
– Ja jag märkte ju att både Bengt och Kent smusslade med något och så tog jag dem i kragen och fick dem att berätta. Kents unga fru och barn satt kidnappade av de där bovarna. Han var tvungen ta handlingar att ge dem. Så Bengt då, samma där, hans tjej tog de. Samma visa där. När så jag följde efter dem en gång så… ja de upptäckte mig. De tog Bengt och Kent som fångar för jag var bättre resonerade de.
De skulle döda dem alla om jag inte gjorde som de sade och drog jag in andra skulle de döda… de skulle… dig och din familj
Jag bara stirrade på honom, mig och mor? Varför var vi plötsligt inblandade?
– Men varför vi?
För att de tagit reda på att ni liksom är som min familj.
– Jaha, jag förstår. Fortsätt.
– Det första jag skulle göra var att gifta mig, sedan ville de jag skulle skriva över huset på ”frun” och så vidare. Nora jag kunde inte låta två eller tre familjer dö! Jag trodde jag skulle kunna lösa detta ensam på ett snabbt sätt. Jag försökte en gång ta kort på en av bovarna, då drog de in Kent och…
Kjells tårar föll.
– Hjälp mig Nora, sade han kvävt, de kommer att döda dem, jag vet det! Nu höll han så hårt i mig så jag var tvungen be honom lätta lite, för jag blev orolig för hur han egentligen mådde.
– Kjell, vi måste berätta detta, vi måste. Hör du mig?
– Ja men de dödar Kent, hans barn och fru, Bengt och hans tjej, sedan er! De bryr sig inte om känslor. Vet du, jag känner att jag skulle kunna slå ihjäl dem, bovarna alltså.
– Kjell, har du fått i dig någon mat? Kaffe?
– Neej, jag har inte tänkt på det.
– Sitt här, sade jag och reste mig men då reste han sig också och grep tag i mig.
– Nej gå inte, jag behöver dig nu. Gå inte!
– Men Kjell, jag går inte, sade jag lugnt, jag ska bara sätta fram lite mat till dig och så fixar jag kaffe. Lugn nu, vi ska reda upp allt, vartenda dugg. Jag log och klappade hans axel.
– Ok, sade han tyst och satte sig.
– Jag ringer efter Fredrick, sade jag, Jag ringer också efter Sven, Oskar, Far och bröderna. Kanske ”H”, dina grabbar också. Nu ska vi hjälpa dig och de andra så ni kommer ur detta gissel.
Han nickade bara. Jag ringde alla samtal och så dukade jag fler koppar på bordet.
– Hur är det min vän?
– Du tycker förstås att jag är en idiot, sade han och såg upp i taket.
– Nej varför säger du så? Du vet ju att jag högaktar dig, du är min fine käre räddare i nöden, det vet du.
– Käre?
– Ja käre! Kjell, vi har talat om detta förr och du sade till mig att…nå… Du är ”käraste Kjell” för oss alla…liksom dina män!
– Jag vet vad jag sade men just nu skulle jag vilja ha lite mer än klapp och halvkram.
Jag lutade mig fram och tog hans hand. Ställ dig upp sade jag. Så kramade jag om honom och han fick puss också. Jag vet inte om det var rätt gjort med han fick hålla om mig länge. Så log han, tack sade han och satte sig. Jag klappade hans axel och så kollade jag om kaffet var klart. Det var det. Jag satte fram smörgås och några kakor. För säkerhets skull tog jag fram av mors köttbullar ur frysen. De hann tina innan Nilsson kom.
De kom den ene after den andre. Far, Oskar och bröderna kom först. De tycktes inte förvånade. Så kom Sven och Fredrick. Fredrick rynkade pannan och såg på mig. Oskar såg lite extra på mig. Varför?
– Vad gör du här, frågade Fredrick?
– Ja det kan man fråga sig konstapeln, det står mitt namn på dörren och det står mitt namn på hyreskontraktet och jag har nycklar hit, är det inte det märkligt? Låter skumt eller hur?
– Nej, jag menade inte så men… ok, sade han och satte sig.
Så kom Kjells grabbar. De blev glada att se sin chef igen. Nilsson kom och nosade som en hund överallt. Jag måste skratta.
– Ja sök, sade jag, sök! Han fann mors köttbullar, tog dem mot sitt hjärta, gick ner på knä och sade, Nora min älskling, får jag behålla påsen för mig själv?
Jag klappade han på huvudet och sade att det fick han.
Då satte han en köttbulle emellan tänderna och så ville han att jag skulle bita av halva. Jag gjorde det.
– Det var snålt, sade jag, en knapp tredjedel.
– Ja men jag var ju snäll och delade med mig i alla fall, och så vill jag att du ska tala väl om mig inför din mor, log han. Toker, sade jag och skrattade.
Så hällde jag upp kaffet och vi samlades runt soffbordet.
– Jag ringde in er alla, sade jag och det allra första jag vill säga är att, det var jag som körde iväg Kjell från kyrkan. Han fick nycklarna hit och han fick ta min bil. Nu vet ni det och det vill jag inte ha några kommentarer på från någon! Så när jag kom hit nu ikväll fann jag våra käre vän i ett bedrövligt tillstånd. Han, hör nu vad jag säger, han var tvingad till ett bröllop för att rädda livet på Kent och hans familj och Bengt och hans familj samt oss alla. De sitter alla i fångenskap. Allt detta för att komma åt så mycket hemliga handlingar som möjligt, samt Kjells alla pengar, samt ett hus som Kjell ärvt. Där vill de tydligen ha sin central. Meningen med bröllopet var att kvinnan, den tanten rent ut sagt, skulle få tillgång till Kjells material. Hon ville också ha honom alltså. Nu kom det en massa utrop men jag fortsatte. Oskar anade att allt inte stod rätt till och jag tror att du försökte stoppa bröllopet idag?
– Ja, jag försökte verkligen. Jag anade att det var något hemskt bakom.
– Precis. Far har också anat och jag tror dina mannar anat att det är något galet.
– Jo, det fattade vi rätt snart. Kjell du vet ju att vi frågat och så men du ville inget säga och då… ja.
– Egentligen ville de att det skulle varit ett snabbt borgligt bröllop men jag sade att det måste bli ett vanligt för annars skulle det se skumt ut inför mina vänner. Dels tänkte ja att jag kanske hann stoppa allt på något sätt innan… Nåväl, först vill jag tacka er för att ni kom, allihop. Jag ska berätta, jag berättar allt som jag nyss sade till Nora. När han var klar fick han frågor direkt och det var bra för då var han snabb i svaren och de var korrekta.


































Kapitel 3



Han berättade att de misshandlat Kent något hemskt, hans skrik kunde han fortfarande höra. De körde med krigstortyr. Det var hemskt, hemskt. De berättade vad de skulle göra med Kent familj och jag ville kräkas, de är monster. Bengts tjej skulle de utnyttja och sedan döda. Brita, som ännu gick fri, skulle om jag inte gjorde som de sa… hon skulle… Nej jag kan inte säga det. Far flög upp ur soffan.
– Oskar, nu sover vi med bössorna redo! De ska fan inte få rör min älskade hustru!
– Ja, sade Oskar, det brukar jag göra ändå, sova med bössan. I den här familjen händer det alltid något.
– Er andra skulle de… kvinnorna skulle de…
– Kjell, sade Oskar. Du ska inte behöva säga detta, vi förstår nog en del själva.
– Jag dräper dem, sade far och sträckte handen mot mig. Jag tog den och så fick jag sitta mellan Far och Kalle. Nora, du går inte en meter ifrån mig eller någon av grabbarna här. Fredrick går du framför hela tiden. Hör du det?
– Ja far, mor och jag kan åka till Maja kanske och ta barnen med oss. Där hittar de oss aldrig.
– Jaa, säg inte det, sade Kjell. Men hellre hos Maja än på Skogstorpet, för det känner de till.
– Men, sade Fredrick varför just oss och kvinnorna först?
– Men Fredrick, sade Oskar, tänk nu. Just nu tänker du inte klart. Vi är alla Kjells familj. Att ta kvinnorna är det mest djävulska. Vi är ju Kjell och grabbarnas familj!
– Jo det vet jag väl, jag blev bara så snopen att de blandades in. Förlåt Kjell, min för tillfället, svaga hjärna.
– Det är lugnt Fredrick. Ja i alla fall så vet de nog om nu att jag inte gifte mig. Varför kallade du henne spöket Nora?
– Jag sade nog inte spöke men du har rätt, det var en bra benämning på henne.
Ja sedan då, sade Kjell, var det meningen att vi skulle till banken och skriva över huset på henne då och ge tillstånd att hon fick använda mitt konto. De tänkte nog ta alla pengarna.
– Kjell, sade Norrköping, jag tänkte. Du sade att du följde efter dem, då vet du alltså var de håller till, eller höll till?
– Ja då, ni vet den där skogsvägen som vi brukar kalla för ”polisfällan”. Ja där polisen brukar stå alltså. In på den vägen omkring en kilometer. Sedan första skogsväg till höger. Så efter en 400 meter ungefär finns ett hus och en lada. Det har de nog köpt, för de står öppet med bilar och mc där.
– Å tusan, sade Fredrick, där har jag jagat en typ en gång. En rymmare och jag tog honom faktiskt i den ladan du nämnde nyss. Ska vi planera nu då och sedan reka där kanske?
– Det ska vi men vi behöver ”H”, sade Kjell och så bör Nora och Britta och Barnen resa till Maja.
– Ja, det tycker jag också, sade Oskar
– Ja, det blir bra, sade Fredrick och alla höll med .
– Ja men då reser vi då, redan i kväll. Jag åker hem och hämtar mor och Barnen. Fredrick kan du ringa Maja och höra om det går bra?
– Eh, jo det kan jag väl. Men du får inte åka ensam nu till Kvantsele. Jag följer med.
– Ok, men då önskar jag er all lycka till. Du Kjell, du behöver ju dina kläder. Låt ”H” ta sig in i din lägenhet och hämta dem. Honom misstänker ingen.
– Ok Nora, jag ska be honom om det. Hälsa Britta och sköt om er väl nu.
– Jaha, sade Tage, bara gå du, säg inte hej eller nåt? Nääe då!
– Ja men förlåt älskade bröder, kom i min famn, log jag, då rusade de upp och håll om mig båda de två fina bröderna. Oskar reste sig och far också och jag fick förmaningar av dem båda. Alla ville ha lycka-till-kramar så då fick de det. Nilsson såg så ledsen ut. Far bara skrattade, tok sade han och rufsade om i håret på Nilsson.
– Nilsson, viskade jag. Det ligger två burkar i frysen med mors köttbullar och de är bara dina! Då fick jag en jättekram och han bugade, neg och sade ”välsigne dig”. Så försvann han in till frysen. Kjell log, han vinkade bara.

Så for jag och Fredrick hem. Jag ringde Maja för Fredrick körde.
– Hallå?
– Hej Maja, det är Nora!
– Å men hej Nora, hur är det?
– Jo tack det är bra nu. Jag har inga men eller så förutom ärr då. Hur är det själv?
– Jo det är bra, lite ensamt bara. Egon och hans flicka har skaffat egen lägenhet.
– Du, får jag och mor och barnen komma och hälsa på dig några dagar?
– Å ja, gör det snälla! Så roligt, är det bara ni eller?
– Ja just nu som jag vet så är det bara vi. Det går bra då?
– Jaa, kom, vet jag, så roligt med lite sällskap. Kom!
– Ok men du, det är lite bråttom så om vi kör under natten ner och sedan är vi framme på morgonen eller förmiddagen, är det ok?
– Ja men ska ni köra ner, det tar ju så lång tid?
– Jo men vi har mycket packning och två barn vet du. Ja så behöver vi ju bil under tiden.
– Ja men jag har bil. Jag kan hämta er i Kalmar. Flyg istället, det går ju fortare.
– Ok, vänta lite Maja.
– Fredrick, hon tycker vi ska flyga istället för att köra tar ju mer än en dag.
– Ja det var väl smart, flyg istället, då är ni fortare på plats ju. Beställ biljetter nu Nora. Fredrick log.
– Maja, vi gör som du säger och du behöver inte möta oss, jag hyr en bil i Kalmar men kaffe tar vi gärna när vi kommer.
– Du ska få kaffe, skrattade hon, hur mycket du vill. Skynda er att komma nu!
– Bra, då ses vi snart, sade jag och lade på.
– Fredrick, vad tänker du på min goa konstapel?
– På dig, sade han och tog min hand. Jag är alltid så rädd att det ska hända dig något, nu känns det lugnare när jag vet att du kommer att vara i södra Sverige. Långt från hoten här,
– Ja vet min älskling, far säger samma om mor men nu kommer vi ju att vara långt borta, nu är det istället vi som oroar oss för er. Klarar du dig nu utan både barnen och mig, annars hör du av dig så skickar jag kort på oss.
– Nej, det får du inte göra, de kanske spårar dig du vet. Men jag har ju kort på er på nattduksbordet. Det ger jag en god natt kyss var kväll.
– Min fine älskade make, sade jag och lade huvudet på hans axel. När vi kom hem hade mor redan börjat med att packa. Far hade ringt så hon hade packat sina kläder, Ranas och Reijnos men mina var kvar att packa. Barnen sov och det fick de göra. När jag packat lite snabbt, bar vi ut barnen till bilen. Så låste mor och så sade vi adjö till Fredrick. Hans bil stod kvar hemma. Det blev ett avsked så rörande. Han körde efter oss till Majträsk och där svängde vi av mot Umeå. Fredrick åkte till min etta. Han hade Oskars och Gunnars bössor med. Det blev de glada för. ”H” var där, han hade nyss kommit. Att göra inbrott hos Kjell hade varit lite problem. Men nu satt han där med en väska till Kjell. Nu planerades det.
Vi kom fram till Umeå utan missöde, vid flygplatsen checkade vi in och barnen som var så trötta, fick fortsätta att sova där inne i rummet där vi satt.
När det sedan var dags att gå ombord, bar vi vars ett barn. Vi fann våra platser och en stund senare var vi på väg. När vi bytte i Stockholm, ja eller på Bromma, fick jag en känsla av att vara iakttagen. Jag sade till mor och hon nickade, hon hade känt detsamma. En stund senare ställde sig en man framför oss och log. Hej, sade han. Jag tittade upp och skrattade, mor skrattade också. Rune, vad trevligt, är du också här? Ska du söder över?
– Nej jag är på väg hem, åt andra hållet alltså, ska ni med eller?
– Nej, tyvärr vi ska söderöver. Men sitt vet jag, sade mor. Det hann han dock inte, hans plan skulle snart gå. Vi hälsade till alla och även hans föräldrar. Rune nickade och så var han borta. Majkens make, Rune Södergren, polis i Bjurholm. En enastående fin människa. Så var det vår tur, vi gick ombord och fann våra platser. Denna sista del av resan tog inte lång tid. Vi landade i Kalmar. Mor satt i väntsalen med barnen medan jag letade upp hyrbilen. Den var där som överenskommet var. Så lastade vi in allt och mor satte sig bak hos barnen. Jag körde mot Hultsfred.
– Nora du är väl inte trött nu, jag kan köra annars?
– Nej då, ingen fara, så långt är det inte. Jag satte på lite musik och det var klassisk musik, ur Rigoletto. Härligt vackert. När vi så nådde Hultsfred, parkerade jag bakom Majas hus. Hon kom ut, hade inte lagt sig för hon visste vi skulle komma. Det blev kram och hej och tack. Vi bar in barnen i Egons rum och Mor fick ett eget rum minsann, en gammal pigkammare. Så när bilen var låst och all packning insläpad så drack vi det efterlängtade kaffet.
– Så härligt att se er igen, sade Maja. Hon var trött men så glad så.
– Tack snälla du för att vi får vara här, sade mor och lade en hand över Majas hand.
– Ja men det är väl klart, ni får se detta som ert hem också ju.
– Tack snälla du, sade jag. Så gäspade jag och då bestämde vi oss för att sova de timmar som var kvar av natten. Jag somnade genast. Barnen var förvånade nästa dag. De hade somnat i sina sängar och nu var de plötsligt hos Maja. Det accepterade de fint. Vi skulle hitta på så mycket.
– Det är marknad, sade Maja och här i byn är det en jättemarknad.
– Å men då går vi dit, sade jag.
– Ja det gör vi, sade de andra, så då var det beslutet taget. Vi köpte massor. Jag hittade flera knallar som sålde hemkokta karameller, jag vet att bröderna gillar dem. Oskar också, så jag köpte många. Barnen fick snurror och ballonger. Vi köpte ett bröd som kallades ”Högsbylimpan” det var som ett lock och det var helt underbart gott. Jag sprang tillbaka senare och köpte två sådana bröd till. På eftermiddagen åkte vi och badade, så härligt det var. På kvällen somnade vi alla uttröttade. Nästa dag var det Speedway tävling i en by som hette Målilla. Vi åkte dit med Egon och hans tjej. Så glad han var att se oss, Han kramade mor länge och väl. Hans flickvän var en trevlig tjej, Gunnel hette hon och var en söt och fin kvinna. Vi hade så roligt. Reijno satt på Egons axlar och Rana på mina. Nu såg de bättre. Men vad det sprutade grus, vi fick minsann backa . När tävlingen var över såg vi på varandra, så dammiga vi var och lite svarta. På hemvägen svängde vi in på en väg som visade Badplats. Hesjön, hette den. Vi badade och hade så kul. Egon var en skojig man, han hade bus för sig hela tiden och barnen älskade honom redan.





































Kapitel 4



Dagen därpå reste vi till en liten större by, Virserum. Jag hade läst om Dacke, Nils Dacke och ville gärna se lite av lämningar eller historiska platser där som enligt vad som sades, fanns i skogarna där. På hotellet i byn, Dackehotellet, där åt vi middag. Kroppkakor med smält smör och det var supergott.
Så for vi omkring lite. Egon och Gunnel var med. Vi beslutade att vi skulle vila nästa dag och sedan dagen efter, resa till Öland.
Dagen vi var hemma behövde vi tvätta och fixa lite. Egon och Gunnel undrade om de fick ta med barnen till tivoli som skulle ha föreställning på kvällen. Det fick de och de for iväg för att åka i radiobilar och karuseller. Maja, mor och jag satt hemma och pratade. Mor såg så frisk och go ut så och det gjorde Maja också.
– Mor, har du hört något från far?
– Ja lite kort bara, de hade visst fullt upp.
– Märkligt, Fredrick har inte hörts av alls utom en kväll och då stod det God natt bara. Det var som att det inte var han ens som skrivit det.
– Det var det nog men de har mycket att stå i nu.
– Jo det är klart.
– Ja vad är det för fall nu, undrade Maja?
– Det gäller Kjell och hans män, sade mor.
– Oj, då. De har väl inte råkat illa ut?
– Nej, svarade mor, inte än.
– Mor, sade jag, vad menar du?
– Inget egentligen men du vet ju hur det är, rätt som det är så händer allt på en gång.
– Jo det är ju sant.
När barnen kom tillbaka var de trötta men å vad skojigt de haft. Jag tackade Egon och Gunnel så mycket och de sade att det bara hade varit roligt.
– God natt då små änglar, sade Egon
– Naaatt, ropade barnen.
– Öland i morgon då? Egon såg förväntansfull ut.
– Japp, Öland. Hur dags åker vi? Maja såg på sin bror.
– Ja vi startar tidigt, åtta tiden?
– Ok, då är vi klara då. Du Egon, ska vi ta hyrbilen, den är ju rätt stor?
– Ja men det kan vi göra, perfekt.
– Gunnel, vi gör mackor till er också så du behöver bara baddräkt med dig, sade Maja.
– Ok, skrattade hon, tack för det. Syns i morgon då!
– Det gör vi, natti natti.
– Jag lade barnen och minsann var jag trött så jag somnade bredvid dem också.
Vi fick en heldag på Öland. Vi var på stranden det mesta av dagen och så gick vi i Borgholm och köpte glass. Ett pensionat åt vi på. Det heter Stora Frö och det var så vackert där. När eftermiddagen kom vände vi resan hemåt och en lite stund stannade vi i Kalmar och handlade. Så bar det hemåt igen. Vi bar in allt och satte in allt där det skulle vara. Vilken underbar dag. Öland är så vackert.
Inget sms eller samtal i dag heller. Nu började jag undra om något hänt? Jag smög in till mor.
– Mor har du hört något från familjen?
– Neej men var inte orolig, de kan jobba i hemlighet så då kan de inte höra av sig.
– Ok men jag blir lite orolig nu.
– Jag skulle ha känt det i så fall.
– Ja det är sant. Ja natti då och tack för idag!
Så kröp jag ner bredvid barnen och somnade.
Jag drömde. Jag hörde gråt, ångestfylld gråt. Jag såg en man som satt ihopkrupen och grät. Han grät förtvivlat. Vem är du? Nej, jag kunde tydligen inte tala med honom. Så kom en man till och han slängde något i marken bredvid den gråtande mannen. Den gråtande mannen gick fram till det som slängts på marken. En människa. Gunnar, hörde jag, Gunnar nej nej…
Jag vaknade med ett ryck. Far, var det far som kastats på marken. Var han skadad. Jag smög in till mor.
– Mor, sover du`
– Inte nu längre, sade hon och jag såg att hon gråtit.
– Mor, det har hänt far något, sade jag upprört.
– Nej Nora, men det kommer att ske, vi måste varna dem.
– Ja men hur? Jag såg far kastas till marken och en man stod där och grät, han ropade nej, nej och sade fars namn.
– Jag vet, jag hade samma dröm. Det var Fredrick som grät Nora.
– Fredrick, men jag kände inte igen honom, inte ens rösten?
– Det kan bli så ibland. Sätt dig här, sade mor och visade på sängkanten. Nu måste vi talas vid, du och jag.
– Mor vet du mer än du berättat?
– Ja det gör jag. Jag ville att ni skulle ha det bra här och inte oroas men nu, när du fått drömmen…
Jag talade med ”H” innan jag skulle lägga mig. Det är fullständigt kaos där. De där pojkarna som de skulle frita, den ena var ok fortfarande men den andre behöver sjukvård. Det är kaos där Nora och de är för liten styrka, de klarar inte detta, det börjar gå fel för dem.
– Mor, nu ringer jag Richard, Jag ringer Albin, Anton och Olle, så ber vi Egon följa med, Siv, Gudrun, vi måste hjälpa dem nu mor, vi måste!
– Jaa, suckade mor. Vi måste det för nu orkar de inte med detta längre. Jag tog telefonen och ringde Siv. Hon vaknade och när jag berättat vad som hänt ville hon köra iväg direkt.
– Var är min August? Hon skrek sin oro. Jag sade att hon skulle lugna sig nu, för nu skulle vi kalla in kavalleriet. Vi beslutade att vi skulle mötas på flygplatsen klockan fyra på morgonen, ring och hyr ett plan, plocka upp Rune för jag ringer han nu. Siv sade ok, hon skulle ringa Gudrun.
Jag ringde Rickard i Ljungby.
– Hallå?
– Richard, det är Nora, minns du mig?
– Men kära barn, det är väl klart att jag gör, Har det hänt något?
– Ja, sade jag och berättade att vi behövde hjälp. Ring och hyr ett plan nu direkt. Jag betalar när ni kommer. Priset spelar ingen roll, minns det!
– Så klart kommer jag, svarade han, bara vi får tag på ett plan... Jag är där vid fyra då, jag tar Albin och Anton med mig. Jag känner ju båda.
– Å vad bra, då fortsätter jag att ringa, Tack snälla Richard.
Så ringde jag Egon, han var fortfarande vaken. När jag berättade så var han direkt beredd att ställa upp. Han skulle följa med oss på flyget, han lovade skaffa ett privatplan och Maja och Gunnel kunde passa barnen.
Jag tackade och ringde Jesper. Han var inte svår att få med. Han skulle vara där klockan fyra på flygplatsen.
Vem han jag ringa mer, Jonathan? Men han är ju präst. Kan han… nej, jag kan inte be honom. Vem mer? Henrick så klart. Jag ringde. Han sade Ja innan jag ens talat färdigt. Hur många var vi nu?
Henrick, Jesper, Egon, Gudrun, Siv, Mor, Albin, Anton, Rickard och jag. Tio personer. Jag ringer Mia och Moa också och en sömnig Mia svarade.
– Hej det är Nora, vi behöver din och Moas hjälp akut!
– Va fan, kan du inte ringa dagtid om sådant, ok… vad ska du ha hjälp med?
– Vi ska invadera en plats, Rasmus är där men han kommer att behöva all hjälp han kan få. Ingen vet att vi kommer men ring Richard, de ska åka från Växjö imorgon, flera stycken, åk ihop då.
– Ok, vem betalar?
– Men Mia då!
– Ja ja, ok vi kommer, jag ringer Richard? Va fan, vilken Richard?
– Han på företaget, den gamle mannen!
– Men honom känner väl inte jag?
– Då får du lära känna honom då, jag skickar hans visitkort till dig, ok? Ring honom, Rasmus är i nödläge, de har redan skadat flera personen och en är kanske död, vi vet inte.
– Nä hör du Nora, vad är det egentligen du vill att vi ska göra?
– Hjälpa Rasmus så klart!
– Jaja, ja vi syns då. Fan, då måste jag ju stiga upp nu! Hämtar den där Richard oss?
– Ja men ring honom direkt, det är brådis nu Mia!
– Ok, jag fattar, vi kommer!
– Tack Mia och hälsa Moa.
Jag ringde Engström polismannen och han skulle absolut ställa upp.
Kommissarie Lilja svarade inte men polisman Bertil Karlefelt lovade att komma.
Till sist ringde jag Rune och där var det inga problem alls. Han skulle åka med Siv. Nu minsann, nu var vi färdiga för krig.
– Mor, följer du med?
– Javisst! Självklart!












Kapitel 5


Klockan halv fem på morgonen stod en stor grupp människor ute på en åker i dimmig och fuktig luft. De stod inte långt från ”slagfältet”. Vi befann oss cirka en kilometer från det hus där skurkarna fanns. Alla lyssnade på mig.
– Tack för att ni kommit alla, jag är glad över att ni alla kommit för att rädda vårt team. De flesta av er känner varandra men inte alla. Vill ni presentera er från vänster till höger tack.
– Anton, Albin, Olle, (jaså han var med, bra), Richard, Bertil, Rune, Mia, Moa, Gudrun, Siv, Jesper, Henrick, Brita, Egon. Engström.
– Bra och jag är Nora. Då är vi 16 stycken. Vilka av er har befälsvana?
– Jag, sade Albin och steg fram.
– Jag sade Anton och steg fram.
– Jag, sade Gudrun och steg fram.
– Rune, frågade jag?
– Ok, sade han och steg fram.
– Bra, vi behöver en till, Richard, du var ju verkstadschef en gång, kan inte du?
– Jag var kapten i det militära om det räknas?
– Ja men perfekt, då blir du befäl nu också.
– Kan alla befäl ställa sig här till höger. De gick och ställde sig där. Bra, nu får ni vars en radio här, Mia?
– Ja den är liten men vi hade inte så mycket tid på oss att fixa till något bättra. Tryck på den gröna knappen och säg ett anrop. Tryck på den röda knappen när samtalet är slut. För att inte höras i radion har ni alla fått hörlurar. Moa?
– Ja det är öronsnäckor. Jag hoppas ni klarar dem. Det sitter ett hjul på varje snäcka, uppåt högre ljud, nedåt lägre ljud. Ni som är befäl, har tillgång till Rasmus också om vi finner honom, i… livet.
– Bra tack. Övriga nu då, Ni går två och två till vars ett befäl, ni väljer själva. Det finns tre poliser här, Engström, kan du gå med Gudrun…?

Vi organiserade oss alla. När vi så en halvtimma senare var klara, delade jag ut band. Ett band till varje person. Det var ett speciellt band som jag fått av Sven vid tillfälle. Det lyste bara om en med samma band kom nära, inte visste jag om vi behövde dem men någon hjälp kanske det var. Vi målade våra ansikten svarta, Mia hade tagit med tjocka färgkritor och de var lätta att måla med. Jag, gick med Anton, Mor med Albin och Siv med Gudrun, Henrick var med Rune, såg jag. Nu var vi klara, nu gick vi iväg mot ovissheten, vad skulle hända? Skulle alla överleva.

Teamet vid huset hade det svårt, de hade, efter all planering som tagit ett par dagar, skaffat material och vapen. Först när de kom till platsen råkade de på vakter direkt. De fick svårt att komma förbi vakterna och förlorade mycket tid på det. Det sköts en hel del men ingen av Falkteamet blev skadad. En av de patrullerande bovarna skadades däremot svårt. Teamet chansade nu och rusade in i huset. Det blev kaos direkt. Gunnar sköt en man men den mannen sköt också Gunnar. ”H” hade undervisat dem hur de skulle kalla på varandra. Kjell och hans män kunde det innan, liksom de gamla i teamet, det hade lärt sig i fallet Gyllene salen. Oskar försvann på övervåningen. Bakom honom sköts det rejält nu, Sven sköt ett skott mot en man med kniv som kom bakom Fredrick.
Mannen föll och skottet hade tagit i benet, det var överenskommit i teamet att bara skjuta mot benen. Slagsmål utbröt och Nilsson slog ner två män men de var snart uppe igen och slogs med honom. Andersson försökte hjälpa Nilsson men då kom två fiender till. Norrköping sköt ett skott mot dörren för där vällde det in män, fienden var fler än teamet. Nu backade teamet uppför trappan, fienden kom efter. På Fredricks vänstra sida hoppade en man upp och stack kniven i Fredricks arm. Fredrick sköt honom. Så var teamet äntligen uppe men Oskar försvann i hallen däruppe. ”H” anropade dem att fler fienden kommer. Nu stod femton av fiendens män nere vid trappan och skrattade. De kom sakta uppför trappan och så riktade de sina vapen mot teamet. Då small en handgranat mitt i hallen där ner. Så en till och en till. Nu flydde fienden åt sidorna. Fredrick vände sig om och såg Oskar dra ur sprinten i nästa granat. Fredrick log! Oskar kastade den mot ett fönster och stora delar av väggen försvann ut. Han delade ut några granater till de andra.
– Var fann du dessa? Sven såg frågande på Oskar.
– Här inne, sade Oskar och visade dem. Nu plockade de på sig massor. Både granater, knivar, handeldvapen med mera. Nu var de bättre rustade.
– Har ni funnit fångarna?
– Nej men de måste ju vara här någonstans. Kanske i källaren?
– Ja det är mest troligt, sade Sven. Vi får akta oss nu så de inte skjuter fångarna som hämnd, vi måste finna dem. Nilsson kollade igenom rummen där uppe. De hörde två skott men Nilsson kom tillbaka. Då var det någon annan som det gått illa för. I övrigt var det tomt där uppe.
– Vi tar oss ner, sade Kjell och så smög de ner. I hallen stod flera män och väntade på dem. Fredrick slängde en granat mitt på golvet igen. Flera av männen dök för att undvika smällen. Några fick skador, en var troligen död.
– Fredrick, jag ser att du bär Gunnar, låt mig, sade Oskar och han fick ta över Gunnar till sin axel. Nu var det liv och rörelse överallt. Två små män kom hjulande in i rummet, de hann slå ner fem stycken på sina rundor runt dem. Så hoppade de upp på männen och gav dem elektrisk stöt, den hade de fått av ”H”, såg ut som en smal rakapparat.
Kalle hittade källarnedgången. Några av dem smög ner. Det var en fälla och fienden var beredda på dem. Nilsson var van att vara trängd, han tog sig fri och rusade upp och smällde igen dörren. Där stod Kjell.
– Fan också, Gunnar, Oskar, Fredrick och Sven blev kvar därnere, hur ska vi få ut dem?
– Lugn, sade Kjell, de fixar detta! Han fick rätt.
Han hörde tumult, det slogs ordentligt där nere nu och så kom Fredrick, han sparkade en person som föll nerför trappan. Sven blev skjuten men klarade att går själv upp. De hade inte fått ut de stackare som satt fångna där.
– Tusan också, vi måste hjälpa fångarna, sade Sven! Oskar blev kvar där nere.
– Vi sätter en laddning vid dörren först, ingen tung utan bara så att dörren försvinner. Det bör vara öppet där, sade Fredrick. Var är Kalle?
– Ja men han, vart inte han skjuten?
– Nej det var Gunnar som blev skjuten.
– Norrköping busvisslade och Kalle kom ut från ett rum med ett barn på armen.
– Jag hittade henne inlåst i en garderob, sade han förtvivlat. Det är ju Kents lilla flicka.
– Va i hel… ta ut henne till ”H” han får passa henne men se upp för tusan, sade Kjell. Andersson, häng på du också.
Den lilla gruppen smög sig ut. Nu var det bara några av dem kvar i hallen. Då kom Tage och Ture. De hade funnit en trappa, en kökstrappa ner till källaren. De gick dit. Det verkade tyst där.
– Kjell, viskade Tage. Jag går ner själv först, sedan kan Ture smyga efter. Vi ska bara se om det går att nå fångarna därifrån.
– Ok men var försiktiga. Tage smög ner. Det blev tyst i rummet. Så smög Ture efter. En stund senare kom Tage upp och gjorde tummen upp. Kjell bad Nilsson och de andra stanna kvar och så gick han själv ner. Nedanför trappan stod Ture. Han pekade. Det var som en skiljevägg mellan detta källarutrymme och det som fångarna satt i. Man kunde se genom springorna att det satt flera fångar där. Två kvinnor bland annat.
– Oskar, viskade Tage.
– Ja! Oskar hörde, han gick fram mot väggen och lutade sig mot den.
– Oskar, vi är på andra sidan väggen. Antingen smäller vi väggen eller så slår du ner den.
– Ok, viskade Oskar lågt. Jag gör att försök. Det är illa med Gunnar så vi må skynda oss nu.
– Hur många av ”tjuderna” är där nere?
– Tio femton stycken men jag tror de ringt efter fler.
– Ok, då ska vi överraska dem, svarade Tage och smög upp.
– Kjell, de har ringt efter förstärkning, vi måste spränga bilarna när de kommer.
– Ok men det får ”H” ta hand om...
– Var finns sprängmedel då?
– I det där rummet där uppe.
– Ok jag ber Nilsson hämta.
– Hör nu kommer det redan fler fiender. Vad tusan gör vi nu?
– Tage, Ture, stanna här. Snart är Andersson och Kalle tillbaka. ”H” anropade Kjell.
– Kjell?
– Jaa, vad är det ”H”?
– Det kom en bil med åtta skurkar till nu. Ska jag sabba för dem?
– Ja gör det!
– Ok.
Pang, en rejäl smäll hördes där ute. ”H” hade utan att de visste om det, laddat en liten bit av vägen med några granater som Kalle haft med när de lämnade flickan. Han hade bett dem vänta två minuter, smugit iväg, skrapat bort jord med klacken, lagt granater mer handtaget neråt, varje sprint hade ett litet snöre. Lagt, stenar framför varje granat så när han drog i snörena skulle granaten stoppas av stenarna men sprinten hade fri väg ut. Så lade han tillbaka jorden och på med ytterligare mer jord. Så drog han försiktigt snörena med sig, en enkel anordning som förhoppningsvis skulle fungera. När bilen kom drog han i de tre snörena. Det blev inte mycket kvar av bilen. Människorna som åkt i bilen var skadade men inte döda, i alla fall trodde inte ”H” det.










Kapitel 6



En stund senare kom flera bilar. Två stycken med sju man i varje. Fjorton män, nu var de i underläge i teamet. Kjell sprang upp och sköt från väggen som Oskar sprängt. Så såg han att flera av männen blev skjutna. Vad nu då, vem skjuter?
Kalle och Andersson smög tillbaka, när de just skulle runda hörnet fick de en smäll i huvudet och föll ihop men bara tillfälligt. Bröderna tog sig upp på taket. Där hade de bra utsikt. Kjell fortsatte skjuta från den trasiga väggen. Nu såg han två män till falla. Vem fan skjuter?
Nu hörde han oväsen överallt, det sköts något hemskt nu. Vem är här, de måste ju vara på vår sida?
Han rusade in i köket och sade till Nilsson att det är fler här som hjälper oss men vi vet inte vilka de är? Kalle och Andersson kvicknade till, de smög sig bort och in i huset igen.
– Vad, vem kan det vara? Lilja?
– Nej de verkar vara många.
Oskar satsade allt på ett kort, han hävde sig mot väggen och den sprack. Snabbt tog han sig ut och kom springande uppför trappan.
– Kjell, vi kan få ut några nu, kom igen.
De rusade ner igen och där kom Bengt med sin tjej. Då hände något. Källardörren sprängdes och män med svartmålat ansikte kom ner. De sköt skurkarna i benen. Så sköt de sönder dörrarna där fångarna var. Nya fiender kom ner och de siktade på de svartmålade männen men då dök en ny grupp av svartmålade upp bakom de fiender som nyss kommit. De slog ner alla fienden och drog in dem i ett rum, låste dörren. Oskar kom dit, han bara stirrade.
– Hej tvåmetarn, sade Albin och skrattade!
– Hej du gamle rekryt, hur är det? Anton myste.
– Nä nu tror jag att jag drömmer, sade Oskar, är det sant, är det ni?
– Jajamen vi är här, i full styrka. Hör du inte hur de skjuter.
Oskar omfamnade dem och skrek till Kjell, kavalleriet har kommit, räddningen är här! Kjell skrattade högt, tack och lov.
Mia och Moa hade det körigt, ”H” fick dem att jobba direkt. Han smög ut och anordnade sprängladdningar, de detonerade.
– Detta var ju kul, sade Moa och tryckte till så det exploderade någonstans.
– Ja för hundan, kör på Rasmus, du ligger efter hördu!
– Håll käft, flinade han tillbaka. Nu kom Moa och hjälpte honom.
– Ska det ta sådan evig tid att gräva ner lite deg, flytta dig, jag tar denna del så tar du den andra. Nu kommer det fler bilar, skynda dig.
– Ja men tjafsa inte så jädra mycket då utan jobba.
– Sade du något lille ”Rasmus”? Moa skojade med honom.
– Näe, ingen lyssnar ju ändå, svarade ”H”.
Så skrattade tjejerna.
Nu var de klara, de sprang tillbaka och så började de smälla överallt. Mia riktade en USDc, en slags högljudsvåg, en typ av ”rigga” mot ena bilen. Framrutan och alla de andra rutorna sprack. Likadant mot nästa bil, pang, där sprack de. När bilen rullade framåt så detonerade sprängladdningen. Alla hjulen och underredet på bilen gick sönder.
Det var inte meningen att döda någon med några offer blev det ändå.
– Kör 4riggan, skrek ”H”. En 4rigga påverkade styrningen i de moderna bilarna där mycket automatik finns och gps.
– Ok, då kör jag den, Moa du kan köra vår egen 4rigga.
– Japp. De ställde sig upp och riktade sina apparater mot bilarna som kom efter de som sprängts. De vände och körde plötsligt ut på ett fält och ner till sjön.
– Kirrat, sade de båda systrarna! Då skrattade ”H”.
– Det gjorde ni bra. Deras gps och autokommando kommer aldrig att funka igen. Är man skurk och har pengar då är det automatik som gäller, det var ett dumt val av dem, om man säger, skrattade ”H”.

På taket var det slagsmål, bröderna slogs mot flera stycken på en gång. Då kom det upp flera människor med svartmålade ansikten. De slog ner de fienden som slagits med bröderna.
– Hur mår mina pojkar nu då, sade Gudrun och tog av en svart sotarmössa.
– Älskling, skrek bröderna och famnade henne och pussade. Världens snyggaste legosoldat, sade de. Gudrun skrattade.
– Hej pojkar, sade Jesper.
– Men är du här? Vad är det som händer. Broder, tack för att ni kom, tack tack.
– Jaha, än jag då, sade Siv och kom fram.
– Nimra, är det du, jisses broder, jag måste nog snart gråta.
– Jag med! Siv kramade om dem. De slagna skurkar som oskadliggjorts skulle ner genom takluckan. De kastade ner skurkarna och ett par av teamet klättrade efter. Taket på huset var nästan helt platt, en aning lutade det. Det var en bra plats att spana på.
Så hördes en fruktansvärd explosion, hela huset skakade. Upp ur källare kom Fredrick och han bar Gunnar. Så kom de andra också upp, fångarna fick bäras av Oskar och hans vänner. Fienden låstes in undan för undan men vad var det som exploderat så? När de kom ut syntes en krater ute på åkern. En jättekrater och det brann hårt.
Första gruppen som kom upp stirrade på hålet. En ensam gestalt kom emot dem, gestalten vinkade och de vinkade tillbaka. Nu kom fler av teamets vänner fram. Fredrick lade Gunnar på en lite gräsplätt och så satte han sig ner och grät. Han fick inget liv i Gunnar.
– Fredrick?
Fredrick vände sig och tittade. En person som var svartmålade stod där.
– Fredrick, det är jag, Rune!
– Rune! Fredrick reste sig och slog armarna om Rune. Hur visste du att vi…
– Nora, log Rune. Hon fick med oss alla, vi är sexton stycken här.
– Vad? Men vilka är ni då?
Rune berättade och Fredrick log, min Nora, sade han. Du Gunnar, han är skjuten. Han måste genast till sjukhus.
– Ok, orkar du bära honom eller ska jag?
– Ja, jag orkar.
– Ok jag ringer ambulansen och så får de hämta honom. Rune ringde. De kommer snart och då bör vi vara på en annan plats än här. Du jag kan ta Gunnar en stund först, så byter vi om det behövs.
– Men vart ska vi? Hur är det med de andra, kanske någon är skadad av de våra?
– Jo det är de nog men inte så illa som Gunnar. Vi får ta honom först. Rune bar upp Gunnar.
– Rune jag hörde en hemsk smäll?
– Ja det blev en hel krater. En tank med bensin var nergrävd där. Men en modig dam sprängde den och det var det du hörde.
– Modig dam, Gudrun?
– Nej, din fru, Nora!
– Vad? Men hon kanske är skadad, jag måste…
– Nej lugn nu Fredrick, hon gick innan smällen kom. Lugn nu, Nora är ok. Vi lämnar Gunnar först och sen går vi till de andra.
– Ok, ja då gör vi så. Men hur kom Nora och du hit? Sexton personer sade du? Det var vad vi behövde nu!
– Ja jag vet, det är fullständigt krig där borta. Vi får skynda oss.



Tre män stod vid ingången till huset, två hade krupit ner på knä, de var svartmålade i ansiktet. Den tredje var en lång och ståtlig man, Oskar!
– Anton, två fingrar vänster, ropade Oskar. Anton vred sig och slängde iväg ett skott.
– Träff, ropade han.
– Nu jädra, sa de få en rediger salut, sade Albin och sköt rakt in i hallen. Två män föll.
– Träff, skrek Albin.
Oskar smög in i den lilla förstun. Han gjorde tecken till att de skulle följa med. Albin och Anton vände ryggen till Oskar och såg till att de inte skulle få någon överraskning bakom sig. Oskar höll upp en hand. De stannade.
Oskars hand visade till vänster, så riktade han handen mot Albin. Albin nickade. Han smög in och ålade sig fram på golvet.
Nu visade Oskar handen åt höger och sedan på Anton, han kröp ner på golvet och ålade sig fram han också. Oskar lade sig på golvet i förstun och med armarnas hjälp ålade han sig fram. Nu siktade de alla tre mot en grupp som smög vid trappan upp.
– Eld, viskade Oskar. De sköt mot fiendens ben och de träffade. Fyra män låg och skrek på golvet. Den femte hade hoppat över räcket och smitit in i ett rum. Oskar nickade åt Anton. Anton smög fram till rummet. Han spanade in. En hand på ett ryggstöd till en fåtölj, drogs snabbt bort. Anton sköt rakt mot fåtöljens rygg. Det dunsade till bakom fåtöljen. Anton gick fram och kollade.
– Träff, sade han. Han tog vapnet som boven hade i sin hand, så tog han ett par steg, stannade, gick tillbaka till den han nyss skjutit, sparkade till mannen, spottade ”tvi vale”, ryckte på axlarna och lämnade rummet.
Så dök en man upp, han hade en handgranat i handen. Han flinade stort mot Oskar i korridoren. Oskar spände sig. Då hörde han någon sjunga. Boven stelnade till och blev plötsligt skrämd. Oskar hörde och han log. Bakom boven kom en gestalt. Tog handgranaten från mannen, gav den till Oskar och så föll mannen ner på golvet. Han sov. Oskar sträckte ut armarna och höll hårt om den svartmålade människan som stod där.
– Brita, snyftade han, Brita!
– Oskar min käraste vän. Var vill du ha min hjälp?
– Brita det är många skadade.
– Du vill att jag hjälper dem?
– Ja tack.
– Var är Gunnar?
– Han behöver dig nu, han är skadad.
– Jag finner honom Oskar. Jag finner honom. Kan jag gå ut via dörren?
– Nej pröva hålet i väggen där nere. Å vad härligt att se dig Brita!
Han fick en kram till och så gick Brita nerför trappan och ut.
När Brita tagit sig ut, såg Oskar att någon smög mot trappan. Han stoppade sina män och nickade mot trappan. Fienden smög sakta upp. Gömde sig bakom ett draperi.
Albin nickade mot draperiet som hängde vid trappans slut. Oskar nickade. Han hade förstått. Albin och Anton sköt samtidigt. Två män föll ner på golvet. De hade stått gömda bakom draperiet. Anton och Albin gick fram och kollade.
– Träff, sade de samtidigt. De tog vapnen ifrån de skadade. Ett avlångt gevär fann Albin och gav det till Oskar.
– Gör ditt tricks, sade han och log. Oskar log tillbaka. Han tog geväret i händerna och böjde det som ett utdraget U. Nu skulle det inte gå att skjuta med mer.



























Kapitel 7


I korridoren var det tomt nu på folk. De smög fram och lyssnade vid dörrarna. Ett tyst mummel hördes. Albin och Oskar stod till vänster om första dörrem, Anton till höger. Så nickade Oskar och slet upp dörren snabbt och ställde sig igen vid Albin. När dörren stod öppen så öppnade någon eld där inne ifrån.
Anton kastade en rökbomb in i rummet. Det hostades lite överallt där inne. När röken lagt sig tog de männen som gömt sig där inne till fånga. De band dem och surrade banden hårt.
Vapnen togs ifrån dem.
De fortsatte till nästa dörr.
Brita smög ut ur huset. Det första hon såg var en man som smög bortåt platsen där ”H” och hans team var. Brita smög efter. När mannen skulle kasta en granat så skrek Brita tre ord och mannen stelnade till, han tappade granaten som rullade ner mot ”H”. Brita lyfte armarna och sjöng samtidigt som hon vred sig. Granaten for upp i luften och landade längre bort där ingen fanns. Den exploderade! Mannen som tänkt kasta granaten, föll till marken. Han var i djup sömn. Britas specialitet.
”H” satte upp huvudet och gav tummen upp mot Brita, hon log till svar. Så letade hon efter Gunnar. Bakom några träd fann hon maken och Fredrick och Rune. De väntade på ambulansen.

– Fredrick! Rune!
– Brita, sade Fredrick, han höll om henne. Brita Gunnar…
– Jag vet, vi, Nora och jag såg det i en syn. Har ni ringt ambulans?
– Ja det är på väg hit.
– Bra, då följer jag med Gunnar om det är ok?
– Gör det Brita. Gör det.
Så gick Fredrick och Rune iväg. Brita höll sin makes hand. Hon sjöng tyst.
Ambulansen kom. Gunnar och Brita for iväg i den. Nu skulle Gunnar få vård.


Mia, Moa och ”H” hade sprängt flera bilar. De män som försökte smita, sprang de ifatt och gav dem en stöt från elpistolen. Så band de alla skurkarna och lade dem vid sidan av vägen.
Egon hade kommit i en svår situation, han låg inklämd bakom en stol och två män höll just på att söka igenom rummet.
”Jag tar den till vänster, tänkte han, men den till höger, jag hinner fasen inte ta honom också, nå det får bli som det blir, han sköt! Mannen till vänster föll. Just när mannen som stått till höger skulle skjuta Egon, kastade han om kull av rep, han surrades hårt.
– En ska ha ett par samer med överallt, en kan aldrig veta när lasso kommer till nytta, skrattade Ture. Egon log. Tack grabbar!
– Inget att tala om, sade bröderna och knöt repet hårt.
– Bra gjort mina fina pojkar, sade en röst, ett riktigt rävspel detta, tusan så häftigt, skrattade Gudrun.
– Tack för hjälpen, sade Egon och steg upp. Jag fick bara han där men jisses så glad jag blev att se er.
– Det är lugnt snygging, sade Gudrun och gav honom ett nyp i kinden. Egon skrattade.
– Det är många bovar här nu men vi har fått många också.
– Jo du, när Falkteamet slår till, då händer det saker!
De gick ner och smög ut på gården. Bakom en gammal traktor gömde de sig. Ture visade med handen bort mot husgavels till vänster. En man stod där och gjorde tecken till dem. Olle, han hade sett en smyga bakom en soptunna. Ture gjorde tummen upp. De lade ner sina vapen. Tage och Ture smög tysta fram. Så när de var vid tunnan, gjorde Tage ett tecken att Olle skulle skjuta när de lyfte tunnan. Olle nickade. Ett, två tre! Bröderna sparkade till tunnan och hjulade iväg. Olle sköt och mannen föll. Skottet hade tagit i foten men det gjorde riktigt ont, så nu kunde de ta honom och binda honom.

Jag hade sett en liten stolpe ute en åker att det var en eldsflamma på en skylt där. Jag förstod vad den skylten visade, en bensintank. Jag såg ”H” ligga gömd och gick dit. Han och flickorna blev glada att se mig och när jag förklarat det om röret så gav han mig sprängmedel, talade om hur det funkade. Mia och Moa undrade om de skulle följa med mig men det behövde de inte. Av ”H” hade jag fått sprängmedel. Så smög jag tillbaka till skylten, fäste paketet jag fått runt det lilla rör som stod upp ur marken. Så drog jag en kabel efter mig långt ifrån platsen och så tryckte jag på knappen som ”H” visat. Vad det small, det lät som om jorden gick under, hur nu det kunde låta? Men det var en otrolig smäll. Det brann för fullt nu. Jag reste mig och gick därifrån.

Jesper och Bertil hade hjälpt de kidnappade att ta sig ut, långt från faran vid huset. Richard hade hämtat flickan och återförenat henne med sina föräldrar.
Han stod på vakt nu för att skydda dem.
– Du Richard, jag kollar hur det går där borta, sade Bertil. Jesper du kan väl stanna här och vaka över dem. Har du vapen?
– Ja då, inga problem, vi fixar detta.
– Bra, sade Bertil och smög sig fram
– Hur är det egentligen med er make, frågade Richard Kents fru?
– Dåligt, han är torterad och… Rösten bröts.
– Jesper, du känner hon Nimra va?
– Jaa, ska jag kalla på henne?
– Ja är du snäll och gör det, mannen måste få vård.
Jesper nickade. Han anropade ”H”.
– Jesper till ”H”, sade han tyst.
– Ja, Jesper, jag hör dig, sade ”H”.
– Kan du fixa hit Nimra? Bakom ladan på ängen? Vi har ett offer här som är torterad.
– Jag anropar henne. Stanna där, svarade ”H”.
– Tack, sade Jesper. Så vände han sig mot Kents fru. Nu kommer snart hjälp, sade han och log. När han vände sig om, ropade han till. Richard se upp!
Richard vred sig ett kvarts varv och sköt. En man föll till marken. Richard smög fram, han band mannen och tog hans vapen.
– Tack, sade han och nickade till Jesper. Jesper nickade till svar. Han var allvarlig.

Siv låg på taket, hon hade tagit rollen som prickskytt.
– Ajöss med den, sade hon, sköt och laddade om.
– Du skjuter väl inte för att döda, sade Engström som just kommit upp på taket.
– Jo det är väl klart jag gör! Nej jag skojar, benen sade ni ju så benen blev det. Men eh… ibland missar jag vet du. Ta den där i busken du, så tar jag äcklet som smyger bakom Kjell. De sköt.
– De ska bindas också, sade Engström.
– Ja men det gör ju grabbarna, titta!
Andersson och Kalle band de två männen, de vinkade åt dem på taket. ”H” anropade Siv.
– Siv, du behövs borta vid den gamla traktorn, sade ”H” tyst. Var är Brita?
– Ok, jag går dit, var Brita är vet jag inte, svarade Siv lika tyst.
– Ok, jag anropar henne. Bra! Tack.
– Jag behövs vid traktorn. Jag skickar upp någon hit, sade hon och försvann.
”H” sände ett allmänt meddelade.
– Om någon hör mig? Var är Brita?
– Hon åkte i ambulansen med Gunnar, svarade Fredrick.
– Ok, tack, sade ”H”.

När hon kom ner i trappan fick hon se Oskar. Hon smög fram till honom.
– Vännen, hjälp Engström, han är ensam på taket.
– Javisst, sade Oskar och gick uppför trappan. Albin och Anton följde med. De kunde höra Engström skjuta där uppe.
– Ner, sade Oskar tyst. De smög fram. Oskar anropade tyst Henrick.
– Henrick, hör du mig?
– Ja kom svaret. Behövs jag?
– Ja på taket.
– Jag kommer!
– Engström, det är jag Oskar och ett par gubbar till, vi hjälper dig! Det hade tagit en stund för dem att ta sig upp. Henrick kom bara sekunden efter och han lade sig bredvid Anton.
– Bra, sade Engström och laddade om. Det behövs fler här. Tack, log han. Albin fick syn på en skum typ som smög bakom Siv. Han sköt! Mannen föll. ”Träff”, skrek Albin. Siv vände sig om och gav tummen upp, så fick Albin en slängkyss. Han skrattade för sig själv. Dä ä ett fruntimmer i min smak dä, sade han och spottade han ut en snusbuss och sikta mot ladan. Två män smög fram mot traktorn. Han sköt, en föll och en sprang tillbaka. ”Träff”, skrek han högt.
– Tar de aldrig slut, ropade Anton?
– Jag knäppte en till, sade Henrick. Anton! Pass på!
Anton vred sig och såg en man smyga runt skorstenen. Både Henrick och Anton sköt samtidigt. Mannen föll, de hann aldrig gripa tag i honom, han föll hela vägen ner till marken. Träff, skrek Anton!
– Tar de aldrig slut, upprepade Henrick?
– Jo då, antalet är decimerat nu, svarade Engström. Han hade rätt. Nu fanns det bara fem man kvar i stridsdugligt skick. Siv kom fram till traktorn. Nu tog hon hand om de stackars människorna så gott hon kunde.






Kapitel 8



Jag talade en stund men ”H” och tjejerna. Då fick jag veta att mor åkt med far till sjukhuset, min goe fine far, tårarna kom. Men nu visste jag att, nu skulle min stackars far i alla fall få hjälp. Så smög jag iväg bort mot en dunge. Olle hade kommit dit och han höll sitt vapen mot en man som låg på marken.
– Bra, sade han. Om du håller vapnet så binder jag.
Jag tog hans vapen och han band mannen på marken. Den mannen svor något hemskt. Då kom Ture dit.
– Hej min flicka, mår du bra?
– Jo då, allt är bra men den där killen, han svär så det osar.
– Jaså, det var inte bra, sade Ture och vände mannen om så hans ansikte kom neråt. Så satte han sig på mannens bak och började filosofera.
– Ska en dra e gädda, då gäller det att ha bra bete och det ska jag säga dig, det är viktigt. Man tager en brödbit. Tuggar den väl och då måste en ha bra tänder. Få se, sade Ture och tvingade upp mannens mun. O tvi vale, sade han, det var nog det ruskigaste jag sett… näe, nu ljög jag, det ruskigaste jag sett, det var när bjenn tog en älg, då grät jag. Gråter du mycket? Vad? Hör du? Svara då? Svara då ditt grodyngel… Jaså, du kan inte? Tejp aha. Nå var va ja nu? Håll int på och prata bort mig så där… Få se, jo bjenn var det eller…
Jag skrattade och bad Olle stanna, bara utifall att typen på marken fick besök av en annan typ. Olle lovade stanna, han skrattade åt Ture.
Så gick jag bort mot ladan. Just när jag var ungefär en meter från dörren till ladan, kom en man snabbt ut och siktade på mig. Då hördes ett skott, mannen föll. Jag kikade upp mot taket. ”Träff”, skrek någon. Albin vinkade, jag vinkade och log. Så kikade jag försiktigt in i ladan. Där stod två män med vapen riktade mot mig.
– Nej men ser man på, är ni rädda boys, sade jag och lutade mig nonchalant mot karmen. Ska ni verkligen skjuta mig? Det tror jag inte min man skulle gilla! Eller hur Fredde lille?
Männen vände sig om. Rune och Fredrick stod där och log. Männen övermannades och bands.
Fredrick kramade om mig hårt.
– Min Nora, du kom med vännerna och räddade oss, du är så, så underbar, sade han och höll hårdare om mig. Jag log men blev sedan allvarlig.
– Fredrick, du är skadad!
– Äh det är bara ett köttsår, oroa dig inte.
– Du vi måste höra med ”H” hur många gubbar det är kvar?
– Ja fråga honom du.
– Ok. Jag anropade ”H”.
– Ja?
– Nora här, hur många fienden är det kvar?
– Eh… en tror jag men han springer där borta på fältet. Skiträdd, tror jag. Ska jag stoppa honom? Nej vänta, nu ser jag Kjell rusa efter honom.
– Bra, då kan vi packa ihop då. Larma polis och ambulans.
– Ok, du ska vi smita innan de kommer eller?
– Ja du, Mia och Moa bör kanske göra det. Ni får inte bli tagna. Du får avgöra det själv mitt hjärta.
– Nora, säg inte så…Jaja, men ni andra då.
– Ja jag ska höra med dem men ha kontakten kvar.
– Ja då, det är lugnt. Vi hörs.
– Ja och tack till er alla tre, bra jobbat!
– Ja ok, klart slut..

En kvar men Kjell sprang efter honom.
– Kjell, men vart inte han skadad?
– Jag vet inte. Ska jag be Tage och Ture gå efter?
– Ja gör det Nora, be dem skynda sig.
– Ok, sade jag och gav min make en hastig puss.
Jag gick tillbaka till Ture. Nu hade han hunnit till ”jakt på järv”.
– Du, sade jag, kan du och bror springa och hjälpa Kjell? Han jagar en typ där.
– Sticker direkt, sade Ture och sprang.
Nu kom Rune och Olle. De började släpa ihop alla fiender till en och samma plats. Mitt på gårdsplan.
– Var är Sven, undrade jag?
– Jaa, du det var ett tag sedan jag såg honom, svarade Rune.
– Ok, jag letar, sade jag och sprang in i huset. Jag fann Sven i källaren, han var skjuten men levde.
– Befäl 1, anropade jag.
– Kom, svarade Albin.
– Skadad man i källaren, en av våra, behöver hjälp?
– Kommer! Klart slut, lade Albin till.
Både Albin, Anton och Engström kom. De bar ut Sven. Han var nog riktigt skadad.
– Var är Siv, undrade jag? Och Oskar?
– Siv är bakom traktorn och sköter om honom Kent.
– Ok, bra men kan vi bära Sven dit också då?
– Ja då, inga problem. Så fick jag se att Oskar också var vid traktorn.
– Oskar! Jag kramade honom länge. Han log, Min räddande ängel, viskade han.
– Hör, sade jag! Då hördes det sirener från båda polis, ambulans och brandkår.
– Ta de som varit kidnappade först, sade Oskar med sin basröst.
Richard kom också och nu kom de alla till samlingsplatsen. Men vart tog Kjell och bröderna vägen.
– Egon, ropade jag. Han kom fram.
Du, jag bad bröderna springa efter Kjell som i sin tur sprang efter den siste busen men de har inte kommit tillbaka än, vänta, sade jag och anropade. Befäl 5?
Det var tyst i örsnäckan. Egon, ta med dig några och spring efter, de sprang däråt, sade jag och pekade. Han nickade och plockade med sig Engström, Bertil och Rune.

Ett polisbefäl kom fram till oss.
– Hur var det här då, leker ni krig?
– Lilja för tusan, det var krig, Fredrick drog med sig Lilja och förklarade.
– Men va fan Fredrick!
Jag hörde hur chockad Lilja var. Nu skulle det ta lång tid innan allt var utrett och klart. Kanske skulle de vilja straffa oss men det trodde jag inte då vi hade regeringens skydd.

Bröderna kom och bar någon mellan sig. De hade hjälp av Rune och Bertil. Engström och Egon kom med en man mellan sig de också, en fiende? Vem bar de då? Kjell?
– Å nej, utropade jag, inte Kjell! Jag sprang och mötte dem. Ture log.
– Ingen fara Tösen min men han är skadad. Ser att ambulanser kommit. Bror vi går direkt dit. De bar Kjell till ambulansen. Den körde iväg och nu kom fler ambulanser, det var skurkar som var skadade och de måste ha polisvakt med i bilen... Nu kom de och bar den sista fienden från skogen också. Nu var alla tagna.
Det var rörigt nu. Vi måste räkna in oss alla.
– Oskar mitt hjärta, vi måste räkna in oss, tänk om någon ligger skadad.
– Bra tänkt. Så ropade han med sin höga röst. Falkteam, hitåt! Befäl hitåt! Rekryter hitåt! Reserven Hitåt!
Nu började våra vänner dyka upp överallt ifrån. Lilja hade kastat en blick på Oskar. Oskar bara nickade.
– På led, röt Oskar.
Jag tog fram ett papper och skrev snabbt alla namn.
Anton, Albin, Olle, Richard, Bertil, Rune, Mia, Moa, Gudrun, Siv, Jesper, Far, Fredrick, Nilsson, mor, Andersson, Kalle, Norrköping, Kjell, Oskar, Ture, Tage, ”H”, Nora, Egon.
Jag gav listan till Oskar, så ställde jag mig i ledet. Oskar fick pennan så han kunde bocka för alla.
– Anton, ropade Oskar?
– Här, skrek Anton och tog ett steg framåt. Oskar bockade av.
– Albin? Här, svarade han och tog ett steg framåt.
– Olle? Olle svarade här och steg fram
– Richard? Rickard var där.
– Bertil? Jodå, han var med.
– Oskar? Javisst ja, hm… Det blev lite glada skratt en stund.
– Rune? Jo hans fanns med.
– Siv? Siv vinkade. Jaa älskling jag är här, så fick Oskar en slängkyss av henne.
– Siv var allvarlig nu, bad han.
– Ja Majorn, sade hon sött.
– Överste, rättade Oskar lite tyst. Jesper? Jesper steg fram.
– Nilsson? Ja han var där.
– Fredrick talar med Lilja så honom ropar jag inte upp.
– Andersson? Här, svarade han och steg fram.
– Norrköping? Här, svarade han.
– Kalle? Närvarande, svarade han.
– Ture? Ja var gormar du om, jag är här!
– Tage? Japp!
– Nora?
– Närvarande, sade jag och steg fram.
– Kjell, Sven och Gunnar och mor är på sjukhus.
– Så är det tre som jag tror lämnat, frågade han med riktning åt mig?
– Ja, du kan bocka av dem. De kan vara i närheten… kanske.
– Bra,
– Gudrun? Här, skrek hon och vinkade.
– Egon? Han var med.
– Då är vi alla närvarande utom några och vi vet var de är. Bra. Vänner, ni har idag gjort något mycket enastående! Ni har, fast många av er är civila, skött er utmärkt. Jag tror vi från och med nu får kalla er Falkteamets Försvarsarmé och Specialstyrka, det vill säga. FAS1! Vill ni, som nu är här, tillhöra FAS1?
– Ja kapten, svarade vi alla.
–Oskar är Överste, ropade Anton!
–Ja Överste, ropade vi alla igen.





































Kapitel 9




Då steg Albin fram.
– På led om två! Alla ställde sig nu i två led bredvid varandra.
– March, skrek han och så, vänster… vänster… vänster…

Vi gick och Nilsson började sjunga.
”Vi är Falkteam, vi är bäst” Då sjöng vi alla.
”Vi är Falkteam, vi är bäst”
”Vi har till och med en präst!”
”Vi har till och med en präst!”
”Vi har Kjell och Kompani!”
”Vi har Kjell och kompani!”
”Men hos Britta äter vi”
”Men hos Britta äter vi”
Vänster… vänster…

”Kom soldater låt oss gå!”
”Kom soldater låt oss gå!”
”I ett led om två och två”
”I ett led om två och två”
”Blir det kris så står vi bi”
”Blir det kris så står vi bi”
”För hos Britta äter vi”
”För hos Britta äter vi”
Vänster… vänster…


Fredrick och Lilja lyssnade. Fredrick drog på munnen och trots sitt allvar, så måste Lilja också le.
– Ja se Nilsson, han är galen i Britas mat, sade Fredrick.
– Ja men jag håller med honom, log Lilja.
– Jaa du Fredrick, det får väl bli ministern som skyddar er nu. Du sa ju det gällde hemliga handlingar igen!
– Ja, prata med Kjell när han kvicknar till.
– Det ska jag. Ja ni får väl gå nu då. Vi har mycket att göra här.
– Vill du att jag stannar?
– Nej, se om din skada du. Han gav Fredrick en klapp på axeln.

Nilssons två led gick ännu, de var på väg över fältet. Fredrick gick efter dem och han kunde inte annat än att skratta.

”Ut i krig vi drar ibland!”
”Ut i krig vi drar ibland!”
”Mot Fienden till vårat land”
”Mot Fienden till vårat land”
”Nu vi segrat har igen”
”Nu vi segrat har igen”
”Lapplands ros, vi kommer hem”
”Lapplands ros, vi kommer hem”
Vänster… vänster…




Vi kramade om Nilsson och berömde hans snabba rim. Mor skulle ha hört detta, så glad hon skulle varit att höra hur vi sjöng om henne. Fredrick kom ifatt oss.
– Min Nora, tack för att ni kom! Tack mitt hjärta!
– Min skadade hjälte, hur är det? Är det djupt sår?
– Nej då, bara ett knivhugg.
– Bara?! Får jag se?
– Nora det är inget, kom hit får jag hålla om dig stället.
– Säkert att det inte är allvarligt?
– Ja då, helt säkert. Vad svarta ni är alla, sade han och log.
– Jo du, är det krig så är det. Nu ska vi bara ringa Jonas och förklara allt, det tar tid. Kanske bäst resa dit istället. Vem kan vi skicka?
– Ja det är väl du som är mest tjenis med honom.
– Ja men Gudrun då?
– Jo men hon bör nog ha någon mer med sig som stöd.
– Ja men då kan ju du följa med Fredrick.
– Jag, neej, res du, jag tar hand om barnen men först vill jag ha dig för mig själv en stund. Han log och viskade i mitt öra.
– Nej tack, jag är inte den typen och snusket kan ni håll inne, tycker jag! Det var ”H” som talat i mitt öra!
– ”H” din drummel, stäng av! Jag skrattade högt, Rasmus, stäng!
– Jaa, det lär nog bli nödvändigt, något snusk från er vill jag då rakt inte lyssna på!
– Snusk? Fredrick sade faktiskt några vackra och kärleksfulla ord!
– Jaja.
– Få hit, sade Fredric och tog min örsnäcka och mikrofon! Hördu Rasmus, sitter du och tjuvlyssnar på ett kärlekspar, är du sån du?
– Va fan Fredrick, var inte sån. Nora skulle ju tagit bort anordningen direkt allt var över. Nu sitter Mia och Moa och skrattar gott här!
– Vad då, sade Fredrick, hörde de också?
– Klart vi gör, sade Mia. Du är ju en riktig poet Fredrick!
– Det är så nuttit sååå, sade Moa. Får vi höra mer hördu?
– Fruntimmer, sade Fredrick och stängde av mikrofon. Han gick bort till sin bror och de gav varandra en kram. Fredrick var så tacksam att Henrick kommit.

Så tackade vi alla för den otroliga räddning de utfört. Nu skulle vi klä om och sedan skulle vi äta och under tiden skulle jag ordna med helikopter till småland. Jag måste ju dit också för där var ju barnen.
Jag ringde Jonas.
– Ministerns kontor!
– Detta är fru Falk, jag önskar tala med ministern omgående, tack.
– Det går inte, han är upptagen.
– Som vanligt när vi ringer, ni borde byta fras snart. Se nu till att jag blir kopplad till honom annars får ni ta konsekvensen.
Hon svarade inte men kopplade. Jag gick en bit bort för att få tala ostört.
– Jaa, sade Jonas.
– Jonas, det är Nora. Jag hörde hur glad han blev. Säker linje tack.
– Nora käre vän, nu är det säker linje. Det har väl inte hänt något?
– Jo Jonas, det har det och nu blir du nog ledsen på oss för vi har, på grund av förrädare, ställt till en hemsk röra.
– Men vad säger du, är ni skadade eller?
– Vännen, far , Sven och Kjell är på sjukhus. Fredrick är knivhuggen men enligt honom själv, är det inte så farligt.
– Nora, vi borde inte tala via telefon, kan du komma hit?
– Eh… jo det går nog men du, Jonas?
– Jaa Nora?
– Vi var 21 stycken. Teamet plus styrka 2 som kämpade hårt och det blev ett mindre krig här. Vi har tagit alla men de vi kallade in, en del bor i Småland. Du tror inte du skulle…
– Jag förstår, de vill hem så fort som möjligt eller?
– Det är tre som är ungefär lika gamla som Oskar och så några som är lite yngre. Om bara de fick komma hem. De andra kan nog åka bil. Det är två flickor också, du vet våra medarbetare, de nya ”I” och ”J”.
– Jaha, var de med också, oj, det måste ha varit stort då.
– Ja, det var vi mot terrorister. Och vi vann!
– Du menar inte detta. Nora du får komma hit, jag skickar en helikopter. Ta med ”H” om du kan.
– Ok men ordnar du transport åt Småland.
– Ja, var finns ni?
– Vänta får du tala med Norrköping, han kan det här med kartor. Kram min vän och jag kommer snart då.
– Kram Nora min flicka.
– Norrköping, ropade jag. Han kom fram.
– Jaa?
– Du är ju bra på kartor och sådant, kan du förklara för ministern var vi är?
– Jaha, ok. Hallå…?

Jag gick bort till gruppen. Fredrick stod och talade med Oskar och gruppen. Jag utropade:
– Mina underbara vänner, idag har ni utfört en bragd. En otrolig insats för vårt land. Ingen kan väl vara mer stolt än vi själva. Vi har räddat livet på flera stycken. Torterade offer som tack vare vår insats, nu får vård. Vi har också tagit fienden till fånga och det var ta mig tusan en bragd! Ni är bara bäst!
Jag fick applåder och heja rop. Jag fortsatte.
– Ni underbara människor, ni kommer att få en skrivelse, ett diplom för att ni skyddat vårt Svenska land från terror och spioneri. I Stockholms regering sitter en man som några av er tidigare mött. Han skickar en helikopter till er alla som ska till Småland. NI slipper sitta på tåg eller i bilar. Nu kommer ni snabbt hem
Nu blev de glada. Och det var bara leenden.
– Då kommer jag hem lagom till mjölkningen då, sade Olle och då skrattade vi och sade att, det var då för väl.
– Jag kommer nu, tillsammans med Kjells kompani att tacka er alla och ta i hand.
Nilsson, Andersson, Kalle och Norrköping, gick fram och tackade alla. Sist kom jag och jag utdelade en halv kram till alla.





























Kapitel 10



Poliserna var kvar, de hade mycket att göra. Vi satte oss på ängen. Då kom plötsligt en taxi och ur den steg ”H”, Mia och Moa och de hade massor med pizza med sig och dryck. Vi blev så tacksamma. För efter en sådan här drabbning, då blir man hungrig.
– ”H” viskade jag. Han följde med bort en bit. Ministern undrar om du kan åka med när jag far till Stockholm och reder ut allt detta som hänt?
– Nu, ska vi åka nu?
– Nja om ett par timmar, kan du det?
– Nej, det hinner jag inte men jag kan komma ner i morgon om det är ok?
– Ja då, bra då säger jag det. Mia och Moa får skjuts hem nu i helikopter om en stund.
– Haha, det lär de gilla.
– Ja du kan väl infa dem`
– Ok men hur mår du?
– Jag är ok, hur mår du själv?
– Det är lugnt, svarade han.
– Ja nu var ni ju inte med på tacktalet men du kan hälsa dina töser att de får ett slags diplom eller vad det heter sedan.
– Nora för sjutton, det är väl inte mina töser, de är ok och kul och så men…
– Ja förlåt, du har ju Eva.
– Vad då har, sluta koppla ihop mig med fruntimmer ideligen.
– Men hallå, skulle jag sagt killar då?
– Nä nu jä… jag sprang och han efter. Han hann i fatt mig vid ladan. Där skrattade jag så höll på att kikna.
– Jag skojade bara Rasmus, inga dumheter nu... jag backade in i ladan.
– Nu du Nora, så där skulle du inte sagt, sade han men han flinade så han ilska var spelad.
Ja tog några steg åt höger, han gjorde detsamma. Nu stirrade jag honom i ögonen och log retligt.
– Jaså du, ”Rasmus” har du fått nog av oss kvinnor eller är det bara vissa som passar. Är det mors köttbullar igen, skrattade jag. Han skrattade och så dök han på mig. Jag föll mitt i en hög med hö och annat mjukt, vad det nu var?
Rasmus kastade sig på mig och kittlade mig så jag gapskrattade och så plötsligt blev han allvarlig och där, till min stora förvåning blev jag kysst av ”H” för första och troligen sista gången.
– Men ”H”, vad gjorde du? Så får du inte lov att göra!
– Skyll dig själv, sade han andfådd.
– Erik, sade jag och det var första gången jag sagt hans riktiga namn. Erik, nu räcker det! Släpp mig!
– Tyst, säger du mitt namn igen så gör jag om det.
– Men, du tycker ju inte ens om mig, jag är ju ”jobbig” brukar du säga! Släpp mig nu, genast!
– Du är jobbig!
– Låt mig gå nu ”H”, så här får du inte göra!
– Jag tycker att det är ganska mysigt här i höet.
– Låt mig gå nu så ska jag försöka glömma detta, men du få inte lov...
– Nora, farväl, sade han, reste sig, såg på mig en stund. Så sträckte han ut en hand mot mig, drog upp mig och borstade av mig höet. ”För Fredricks skull, sade han”. Så gick han ut och där stor jag! Mycket förvånad och väldigt besviken och rädd. Vad var nu detta? Jag gick ut på andra sidan istället. Nu skulle jag behöva en Oskar och det kvickt. Jag gick ner till en damm som låg ett stycke ner. Jag måste samla tankarna. Hade någon sett oss rusa iväg? Hade Fredrick sett? Jag var inte pigg på att ljuga en förklaring... jag ringde Oskar.
– Nora, svarade han.
– Kan du komma till dammen Oskar?
– Jag kommer!
Jag satt där när han kom. Han satte sig bredvid mig och höll mig i famn.
– Var det ”H”, sade han?
– Jaa. Oskar jag…
– Jag vet, jag har också antytt för dig att jag misstänkte det.
– Men inte menade han allvar? Var det inte bara en ingivelse?
– Nej nej, han har hållit det tillbaka, förträngt! Men nu när chansen kom så… Han gjorde fel, ja!
– Men allt var ju på skoj först.
– Kysste han dig?
– Jaa, och det var absolut ingen vanlig puss. Han höll mig hårt också. Så sade han, ”Skyll dig själv” och att jag var ”farlig för män”. Jag bad honom släppa mig flera gånger.
– Nora han klarade inte stanna upp när tillfället kom. Men det var fel gjort av honom, mycket fel. Han har väl aldrig rört dig innan väl?
– Näe, han är ju en skämtare och så och vi har ju arbetat bra samman.
– Då var det tillfället då som gjorde det. Han kan ha undrat hur det kändes att kyssa dig och nu vet han. Besvarade du?
– Men Oskar då! Så du frågar!
– Gjorde du det, frågade jag?
– Kanske, eller han kanske tog det så, jag minns inte, sade jag och såg bort.
– Tänk, det blir den allra första gången detta. Aldrig har det hänt innan, sade Oskar och suckade. Jag hade ju aldrig heller trott att den gången skulle komma.
– Vad talar du om, frågade jag. Vad skulle komma?
– Den dag då du ljuger för mig.
Jag stirrade på honom, så höll jag om honom och grät lite.
– Jag ljuger aldrig för dig käre Oskar min, det vet du men nu ställde du så rak fråga att jag blev ställd. Jag tror, men när jag säger tror, så menar jag tror, att jag kanske gjorde det men sen blev jag rädd. Fick nästan panik.
Oskar såg på mig, på vattnet, så på mig igen.
– Mitt barn, sade han, mitt barn. Du har det inte lätt du med alla män som trånar efter dig. Jag skulle önska att du slapp allt detta men eftersom du är som du är så, jaa, du är frimodig och glad. Kramgo och kelig, det är därför de fastnar för dig.
– Vad ska jag göra då? Ska jag bli nunna eller?
– Nej nej, nej min Nora, du ska vara som du är och sedan får väl männen inse att du redan är upptagen. Men fortsätt som du är och ansvaret är inte ditt för vi som känner dig, vi vet att det är precis så du är.
– Oskar, jag är så ledsen, jag vill inte såra någon. Nu vill jag inte se ”H” mer? Vill inte komma nära honom ens, usch, varför måste det bli så här?
– Ibland händer sådant som tyvärr blir fel och då tar man avstånd för personen och för händelsen, vill inte minnas. Ska du till Jonas imorgon?
– Jaa, kan inte du följa med Oskar, snälla. Jag bad Fredrick men han ville inte.
– Vill du att jag följer med för att du ska gömma dig bakom mig eller vill du att jag följer med som ett stöd i berättelsen om vad som hänt?
– Både och, tror jag.
– Mm, jag ska tänka på det Nora. Bäst är nog ändå att du talar med dem själva.
– Jag kan inte. Vad ska jag säga då?
– Sanningen. Men om det inte visar sig några mer tecken så var tyst om det som hänt och fortsätt som vanligt om du kan annars for du undvika kontakt.
– Tror du det fungerar?
– Jag vet inte men det är ett råd i alla fall.
Jag suckade och sade inget. Så hörde vi helikoptern. Den skulle jag med. Vi reste oss och jag gav Oskar en jättekram. Han klappade mig på huvudet och log.

Jag hade sagt hej då till Fredrick, han skulle åka med Engström och Bertil till Umeå. Några polisbilar körde ”H” och de som skulle till Örträsk och Majträsk och Kvantsele, hem. Alla kom hem på ett eller annat sätt. I helikoptern samlades vi som skulle söderut och steg ombord. De skulle visst vänta i Hultsfred till jag bytt om och så skulle vi vidare till Stockholm. I Ljungby stannade vi först. Vi tackade varandra en gång till och sade att vi nu verkligen är ett vedertaget team. Kram och hej. Albin och Anton ville ha med en hälsning till Oskar. Jag lovade att utföra den. I Hultsfred steg jag och Egon ur. Maja kom ut och där kom Gunnel också. Nu vart det tårar av glädje och kramar och glada ansikten. Jag bad Egon berätta allt som hänt. Han lovade att göra det. Maja skulle åka med barnen till Kvantsele, de skulle ta Majas bil. När jag duschat och bytt fick jag krama barnen en gång till. Jag förklarade för dem att jag skulle säkert vara tillbaka i morgon. De log, det vet vi mor, sade de.
– Mor, sov lätt, sade Reijno.
– Vad menar du, frågade jag?
– Mor var försiktig, sade Rana!
– Jag lovar, sade ja och log. Vad kan de ha menat med detta?
Så gick jag ensam ut till helikoptern och vi for iväg. Jag satt och tänkte och tänkte. Hur skulle jag nu lägga upp detta inför Jonas och regeringen?
– Nora, sade en av piloterna, hans namn är Micke och jag har åkt med honom förut.
– Jaa, svarade jag.
– Det kom ett meddelande till dig från Fredrick.
– Jaså, vad sade han då?
– Jo att Gunnar var ok och var vaken nu, Brita är hos honom. Han hade köttsår det mesta men en skada som var lite allvarligare. De har sytt ihop honom nu och han var ok.
– O vad härligt, så underbara nyheter, tack Micke, tack!
– Det är lugnt men det kom ett meddelande till.
– Jaha?
– Det är om Kjell, han har visst inte vaknat än. De håller på med honom, eller de är klara men de har vak på honom. Brita skulle visst se till honom också.
– Men då är det ju allvarligt ju!
– Jaa, kanske men nu vet du i alla fall.
– Tack Micke, tack så jättemycket! Du, kör du bara för regeringen?
– Nora då, inte får du fråga så?
– Nej visst ja, så dum jag är, förlåt.
– Ingen fara, du vi närmar oss nu.
– Usch, nu blir jag nervös Micke. Det är mycket som hänt.
– Ja men ni har väl grönt kort?
– Jo men ändå, jag måste ju dra allt från början. Detta blir svårt.
– Du ska se att de blir nöjda. De gillar ju er.
– Tack Micke, ja vi får hoppas på det bästa.
































Kapitel 11



Han landade på taket till kansliet. Jag steg ur och tackade honom igen. Så lyfte han och jag gick ner till Jonas kontor. Jag erkänner att jag är nervös men nu kan jag inte vända.
Jag knackade på och Jonas ropade ”Kom in”.
– Hej Jonas sade jag och steg in. Han blev så glad, kom emot mig och gav mig en kram. Så höll han mig kvar och såg på mig.
– Jag har hört lite rapporter här och var, det måste ha varit mycket stort det som hände?
– Det är stort, Jonas och du kanske inte kommer att tycka om det sätt jag skött det på.
– Är det så illa, sade han och strök mig över håret? Men du vet att jag har fullt förtroendeför dig!
– Jaa, jag vet, blir det förhör nu direkt?
– Ja tyvärr. En del ministrar har inväntat dig innan de skulle gå hem.
Jag suckade och böjde mitt huvud mot hans kind. Var med mig nu Jonas, var med mig!
– Hans kram blev med ens hårdare och han sade mjukt. Ja men det vet du väl lilla hjärtat mitt. Jag är alltid med dig! Alltid!
Vad menade han med det, tänkte jag förvånad.
Så gick vi in i sammanträdesrummet. Där var fullt av ministrar och, hoppsan, ÖB igen.
Statsministern såg på mig, Jonas hämtade en stol och satte sig demonstrativt bredvid mig.
– Fru Falk, sade statsministern. Välkommen. Han log. Ja vi har ju fått en del rapporter som vi faktiskt inte förstod, ej heller har vi kunnat se en anledning av hela detta, ja… miniatyrkrig som tycks utspelat sig. Kan ni förklara?
Jag tog sats och tog ett djupt andetag, så nynnade jag en vers snabbt för mig själv och blev helt lugn.
– Ja ska gärna förklara allt men det kommer att ta tid så ni vet det redan nu, sade jag.
– Bra, då ber vi er börja.
– Tack, och frågor kanske vi kan ta efteråt, frågade jag.
– Det går bra, sade statsministern.
Jag nickade och såg en gång på Jonas, han log vänligt.
– Ni känner väl till Kjell och hans män, inte sant? De nickade alla.
– Bra. För en tid sedan upptäckte Kjell och hans män att det var oro på nätet i deras central. Där sitter fyra män. Två av dem smusslade ner handlingar i sina väskor. En av dem grät när han gjorde det. Kjell gick då fram till dem och bad vänligen men bestämt att ta upp handlingarna igen och lämna rummet, båda två. Då bröt de rent ut sagt ihop och Kjell tog dem med sig in i ett rum ensam och förhörde dem. Den ene mannens namn är Kent. Han är gift och har en liten flicka. Någon hade kidnappat frun och barnet och tvingade Kent att ta handlingarna mot att de lovat att inte döda hans familj. Den andra mannen heter Bengt. Det var samma för honom, hans flickvän som han är förlovad med, hon var också kidnappad. Kjell bad de två åka till polisen och så skulle han försöka smyga sig fram till huset där skurkarna var och rekognosera lite. Både Kent och Bengt togs till fånga innan de ens nått polisen. Kent torterades något så ohyggligt att det nu är osäkert om han ens överlever.
Jag märkte att Jonas stelnade till. Han hatar våld, verkligen hatar.
Nå Kjell sade inget till sina män utan for iväg ensam. Han visste genom Kent och Bengt var huset låg. Skurkarna hade sagt att så fort de såg en polis skulle de alla skjutas. Kjell smög sig in på tomten och tyvärr blev han tagen.
– Vad? Är Kjell tagen? Jonas såg på mig oroligt.
– Lugn, sade jag. De tog Kjell och de tvingade honom att gå med på att gifta sig med en kvinna som de bestämde, då skulle Kents fru och Bengt flickvän gå fria. Han skulle gift sig och därefter skulle frun få tillgång till handlingar och hans pengar samt ett hus Kjell ärvt, det skulle skrivas över på frun. Kjell såg aldrig kvinnan. En dag bestämdes för bröllopet. Kjell har inte gett dem ett enda papper, ja vill bara framhålla det. Kjell fick gå med på detta mot att de inte skulle döda familjerna och männen som var kidnappade. Som en liten varning från att tjalla, tvingades Kjell se på en tortyr av Kent. Ni kanske nu tycker att han borde sökt hjälp men han hade hela tiden skuggor som såg allt. Alltid fanns skuggor i hans närhet, han vågade inte riskera kollegernas och deras familjers liv.
Bröllopet skulle hållas. Vi var många i kyrkan och vi var glada för att Kjell funnit en kvinna. Ingen av oss hade sett henne heller. Kjell kom i bilen tillsammans med sina män. Han såg inte glad ut och det fick mig att undra. Varför är han inte glad på sitt eget bröllop? Jag stoppade honom i vapenhuset och drog med honom in till Jonathan Vester, prästen. Hans kyrkvärd klädde honom inför ceremonin. Jag drog in Kjell i ett skrymsle och frågade rakt ut. Vill du inte gifta dig? Han svarade, nej nej. Vem är bruden, frågade jag? Vet inte, svarade han då. Då helt kort berättade han och jag valde då att hjälpa honom. Jag gav honom mina nycklar till min etta i Majträsk och även bilnycklarna. Så föste jag ut honom bakvägen och han körde sin väg. Jag ropade till mig far och bad honom rädda situationen. Bruden skulle arresteras och det fick vi be Sven ordna. Bröllopet då. Jo ett medelålders par skulle vigas efter Kjells bröllop. Vi ringde dem och bad dem komma tidigare så skulle de få ett storslaget bröllop. Det blev de väldigt glada för. Jag gick ut och så kom bruden. Som av ett misstag eller slump råkade jag fastna i hennes slöja. Slöjan ramlade av tillsammans med peruken. De var en starkmålad kvinna i femtio, femtiofem års ålder. Tatuerad med arabiska tecken. Hon skrek att jag skulle dö och så vidare. Sven hade en polisbil på plats och de tog hand om henne och satte henne i häktet. Så firade vi verkligen ett bröllop i många timmar. När det väl var slut åkte jag till min etta och till Kjell. Han var så orolig, levde de fortfarande Kent och Bengt samt deras familjer. Jag sade att nu måste teamet komma in och då gick han med på det. Oskar, far, Ture och Tage, Fredrick samt ”H” skulle komma. Men även Kjells egna män. De kom alla och då de skulle planera och så, så åkte jag hem till Kvantsele och mina barn. Jag hörde från teamet en enda gång och det var när de varnade mig, mor och barnen. Vi packade ihop och for ner till Maja i Hultsfred. Där var vi med henne och hennes bror Egon och hans tjej, några dagar. Så en natt vaknade jag av gråt, jag såg Fredrick gråta över en kropp på marken. Det var min far som låg där. Jag rusade in till mor, som märkligt nog haft samma dröm. Vi insåg att det var sanning. Männen låg illa till där de var och både mor och jag hade i drömmen hört skott avfyras i bakgrunden. Mor och jag bestämde oss då för att kalla på reserven. Att dra dit militär hade inte gått, de hade sensorer som avläste rörelser i både skog och mark. Jag tog beslutet själv, helt själv och ansvaret var mitt för det jag nu ska berätta. Jonas lät mig få en helikopter utan att ens ana vad den skulle vara till. Det enda han visste var att det gällde livet och att Falkteamet var i nöd. Jag ringde folk i över en timma. Jag fick ihop sexton stycken. Med de som redan var där vid huset var vi 21 personer. Två gamla krigsveteraner, tre poliser. En minister Gudrun, en Nimra, Oskars motsvarighet Richard, två kvinnor ”I” och ”J”, Majas bror Egon, Albins son Olle med flera. Vi samlades på ett fält en bra bit från det hus där de andra nu kämpade. Vi hade fått öronsnäckor och mikrofon, samt elpistol och radio av ”I” och ”J”. De fick gå till ”H” och hjälpa honom. Vi andra drog på oss sotarmössor och målade våra ansikten svart. Så hade vi alla band och vi satte runt armarna. Jag talade till dem och bad alla före detta befäl, stiga fram. De fick vars en grupp att leda. Så spred vi ut oss. Om vi skulle behöva skjuta så skulle det endast vara i benen, det var överenskommet. Vi fann fångarna i källaren. Kent var så fruktansvärt torterad att ni inte sett liknande. Några gick upp på taket och andra spred sig på tomten. Inom en timma hade vi kontakt med alla i Falkteamet och vi förhindrade min fars död och Kjells död. Skadade blev de men de överlevde, Vi tog alla skurkarna, 27 stycken som var i huset och alla de på tomten, samt sprängde ”H” vägen så flera bilar med män sattes ur spel redan där. ”I” och ”J” hade en apparat med sig som bland annat krossade rutorna på avstånd. De hade också en pryl som fick gps:en att få spel och de bilarna åkte ner i dammen. Fredrick hade blivit knivhuggen och flera hade skador men alla levde. Vi band alla skurkar och ringde ambulans och polis samt brandkår, jag sprängde själv en tank med bensin som var nergrävd. Ja det var väl allt.
Det blev tyst i rummet, de bara såg på mig, stirrade.
– Allt, sade statsministern, allt.
– Ja jag glömde säga att alla handlingar och dokument tog vi i förvar, det var en hel del som de visste om vårt land. Jag tror, om jag nu får lov att gissa i en situation som denna att, det handlade om havsbotten runt landet, om Telias huvudkablar, elnätet, master och flyktvägar för Sveriges regering. Jag hann inte se mer men jag tycker nog att det räcker.
– Fru Falk, sade statsministern, vem är ni egentligen?
– Det vet ni, sade jag och det har ni vetat några år nu.
– Jaa, men jag känner visst inte till er fulla kapacitet. Ni har… Jonas, sade statsministern och såg på Jonas.
– Jaa, sade han, jag vet knappt vad jag ska säga, detta är så otroligt, vårt team och gamla veteraner ställer än en gång upp för sitt land. Ni, ni är makalösa, fru Falk.
– Tack, sade jag och nickade.
– Fru Falk, sade Lind, vi känner ju till varandra. Jag nickade. Jag är så otroligt imponerad av ert lugn och ert sätt att så sakligt berätta. Nu kommer dock allt detta att utredas och det blir många och långa förhör. Är era medarbetare beredda på detta?
– Nej, varför skulle de vara det. De har gjort sitt och än en gång räddat landet från spioneri. Skurkarnas datorer har ”H” hand om. Han menar att vad han än så länge kunde se så hade de ännu inte hunnit sända iväg några handlingar. Allt finns i datorn och på papper. Det team som ställt upp för landet flera gånger, borde inte ifrågasättas då de, och detta känner ni väl till, har räddat inte bara landet utan också personer i regering och riksdag. De har sitt eget sätt att arbeta på men det är effektivt då det handlar om att de litar hundra procent på varandra. Alla vet vad den andre gör. Kan vi inte meddela oss via tecken eller ord, sker det via tankar. Vi har Nimror som, om jag får ta till en liknelse, kan försätta berg. Få människor i djup sömn, har helande krafter med mera. Alla dessa gåvor lägger de på landet och dess säkerhet. De har grönt kort, har jag uttryckt mig klart nog om jag slutligen säger att, de riskerat sina liv många gånger för landet, sin kärlek till Sverige. Vad ni kan få av mig, är klockslag, antal människor och vem som gjorde vad men det hjälper er ju inte. Det är ju det land som ligger bakom detta hot mot vårt land som det borde hållas förhör med medelst diplomati och kanske ett och annat skrämskott.
– Bra Fru Falk, bra, sade han och log. Förstå mig rätt, jag personligen håller med er i det ni sagt.
– Tack, sade jag och nickade.
Jag fick fler frågor . En kvinnlig minister som tydligen är ny för henne hade jag inte sett förut. Nu frågade hon.
– Men var det inte bara män med där och kämpade? Inte kan väl kvinnor dras in i sådant?
– Ert namn tack, frågade jag.
– Lisen Green.
– Fru Green, jag ska inte vara elak nog och fråga om ni sov när jag berättade här nyss om händelserna. Det var många kvinnor med och det var minister Gudrun Samuelsson som sköt den första skurken i benen när vi kom fram. Hon låg som prickskytt på taket också och två riktigt äckliga skurkar, knäade hon. Hon är inte rädd för något om hon vet att teamet är med. Vi känner oss alla säkra när vi arbetar tillsammans.
– Ja det förstår jag men vad jag menade var, ni är ju mor och har barn. Tvekade ni aldrig?
– Nej, aldrig. Min far har en dotter, jag är hans barn men han var där ändå. Rune är nygift och har fått en liten pojke men han sade ja för att det gällde rikets säkerhet. I en sådan här situation är vi först och främst en familj men också svenska män och kvinnor som om det skulle behövas, ger sitt liv för fosterlandet. Ja det kan låta dramatiskt och kanske också ålderdomligt men det är vad vi känner.
– Ja tack då, det var fint sagt, tycker jag.
Jag nickade.
– Fru Falk, vi har ju träffats tidigare, då var det i Ljungby. Och om jag förstår saken rätt, har fler av de då anställda ställt upp och hjälp er i detta, undrade ÖB
– Ja det stämmer. De gamla krigsveteranerna bland annat.
– Utmärkt, det är duktigt folk som varit med förr. Vi borde ta mer vara på dem. Dessutom vill jag tacka er för att ni räddat alla dessa handlingar. Än en gång har ni och ert team upptäckt och avslöjar förräderi och spioneri. Jag har en personlig åsikt här, herr ordförande. Jag tycker vi ska vara nog så nöjda med allt det arbete de utfört, låt dem vara, för rätt som det är kan vi faktiskt behöva dem igen.
Jag log och nickade mot ÖB. Jonas reste sig. Jag håller helt och hållet med Överbefälhavaren här. Han om någon känner ju till våra farvatten och vad som hoten mot vårt land kan sättas in, de svaga punkterna alltså.
– Jaa, sade statsministern, om vi får be Fru Falk gå ut en stund så vi får överlägga.
Jag reste mig och bockade för dem så gick jag ut ur rummet. En sekreterare satt där och hon såg på mig med en viss avsky. Hon måtte tro jag gjort något olovligt tänkte jag. Värst vad hon stirrar.
Jag ställde mig vid fönstret och såg ut. ”H” hade inte dykt upp, kanske han hade att göra med de saker som togs från huset, kanske han ändå kände skuld och inte vågade höra av sig. Något var det iallafall.
















Kapitel 12


Dörren öppnades och Jonas hämtade mig. Han stod rak bredvid mig där inne.
– Fru Falk, sade statsministern. Vi har efter noggrann överläggande, kommit fram till att ni inte kommer att få några som helst problem vad gäller vapen eller dylikt ni använt. Det blir inga efterräkningar alls. Dels beror det på att vi inte vill att media ska få nys om er, ni är ju vårt hemliga vapen, så att säga. Dels för att vi vet och verkligen tror på er kärlek till vårt land. Ni kan lugnt resa hem, inget kommer att hända utom en sak. Vi vill gärna träffa er alla som var där och att alla i teamet kommer med. Vi vill faktiskt bjuda er på en middag. Det delas ju inte ut medaljer i detta land men ett förtjänstbevis ska ni få. Kan vi meddela er datum lite senare. Vi vill samtliga här träffa er. Dessutom kommer alla de nya i Falkteamet att få ett grönt kort. Sådana som ni behöver vi fler av. Vi vet att ni finns uppe i lappland i en skog och där umgås endast med varandra. Media känner inte ens till er. Vi vet också hur många människor ni räddat och för att inte tala om barnen i Godmyra. Det vore oss en ära om ni tackar ja till vårt erbjudande,
Jag log, vad kunde jag annat göra.
– Herr ordförande, vi tackar ja! Det blir en stor upplevelse för de gamla krigarna som ännu en gång fått vara med att skydda sitt land. Men även för de andra. Det betyder så mycket för oss att höra att ni uppskattar och förstår oss. Vi kommer alla och det kan nog hända att fruar följer med eller äkta maken.
Ministerna skrattade.
– Självklart ska de följa med. Då vill vi än en gång tacka er för rådigt ingripande och hälsa alla att vi är mycket tacksamma.
– Tack, sade jag, tack så mycket.
– Jo en sak till, sade ministern, från och med nu har ni en egen helikopter. Ni får ett eget anrop och den ska placeras i Umeå.
– Vad? Men nu blir jag riktigt glad, sade jag. Tack, detta kommer att gillas, tro mig. Ni ska veta att den endast kommer att användas i arbetet och inget annat.
– Det vet vi, sade Jonas och log.
– Ja det var ju det ja, Vi alla hoppas att inte Jonas får något obehag nu för att vi bett om helikopter.
– Nej då, var inte orolig, hade jag vetat så hade jag själv godkänt, sade statsministern.
Jag log och nickade till dem. Så gick jag ut och Jonas följde med. Vi gick in på hans rum. Direkt tog han tag i mig och snurrade mig runt. Han skrattade gott.
– En egen helikopter, jo jag tackar jag. Nora ni, ni är underbara alla. Å vad jag älskar mitt team.
Jag skrattade också.
– Tack snälla och käraste du, du är vårt stöd, vårt hopp.
– Mm, sade han och gav mig en puss på kinden. Nu ska vi planera, sade han. Men du, var är ”H”? Jag trodde han skulle komma med hit.
– Jo det var nog tänkt så men så fick han ju tag på alla de där handlingar och datorer och jag vet inte vad. Han har så mycket att göra.
– Jaa, sade han allvarligt, jag förstår det men nu är väl ”I” och ”J” där också.?
– Nej de har åkt men han skulle behöva dem, verkligen.
– Ja men det får vi ordna då, sade han glatt, jag ska se till det.
– Bra, sade jag. Jonas jag är rätt trött nu, har inte sovit sen… jag vet inte?
– Men lilla käraste vännen, kom. Jag ska följa dig hem till mig så får du sova lite.
– Men kan jag det, tänk om media ser det?
– Inte då, vi åker min bil, den har mörka rutor, sedan åker vi ner i garaget. Ingen ser dig.
– Ok, ja jag behöver verkligen sova lite, sade jag och gäspade bakom handen.
Vi for iväg hem till Jonas. Han visade mig rummet jag skulle sova i.
– Jonas, är inte detta ditt sovrum?
– Jo men jag ligger på soffan i natt. Nu är det du som behöver sömn.
– Tack vännen. Du, har du någon pyjamas att låna ut, jag har liksom inget med mig.
– Jaha, då ska vi se, sade han och öppnade ett skåp. Ta vilken du vill och badrummet har du där, sade han och pekade, Är du hungrig?
– Jaa faktiskt, kanske ett glas fil eller nej förresten, vi tar det imorgon. Jag gav han en lätt och slarvig kram till god natt och så stängde han dörren. Jag gjorde mig klar i badrummet och stöp i säng. Jag tror jag somnade innan huvudet ens nått kudden. Jag drömde om mina barn och om dem där hemma. Rana ropade på mig tyckte jag, hon sade något… ”sov lätt mor, sov lätt”. Så var jag i en bil och det var bråttom för något skulle hända, något tragiskt.
Så drömde jag att Fredrick var hos mig, var det en dröm verkligen? Jag tyckte mig höra en kvävd gråt. Är Fredrick ledsen? Nej vänta lite nu… Fredrick är ju inte här. Jag öppnade ögonen och såg rakt in i Jonas vackra blå ögon. Han stod vid sängen och såg på mig.
– Förlåt mig, viskade han. Förlåt. Jag kunde inte låta bli.
– Jonas, sade jag barskt och reste mig, står du och glor på mig när jag sover!
– Förlåt, sade han och suckade. Förlåt mig käraste Nora men om du visste …
– Tyst, sade jag. Säg absolut inget. Jag var din vän men nu litar jag inte på dig längre! Nu tar jag in på hotell. Jag har alltid litat på dig men att smyga dig in till mig när jag sover… nej vet du vad!
Nu grät han och jag kände helt plötsligt skuld fast det inte var jag som gjort fel.
– Jonas sov, sade jag och sjöng en vers av sov-visan. Han lade sig i sängen. När han somnat djupt nog, bytte jag om, smög ut ur rummet, så lämnade jag lägenheten . Så for jag till flygplatsen med taxi, fick tag på ett nattflyg och for till Umeå. Där tog jag taxi hem, den kostade femtonhundra men det var den värd. Hemma smög jag mig in, gick upp på loftet och så klädde jag om, kröp ner till Fredrik som vaknade.
– Hej älskling, sade han sömnigt och så höll han om mig.
– Fredrick, viskade jag.
– Men käraste vad vill du?
– Ha fler barn, sade jag. Då log min fine make och höll om mig, så viskade han. Då får vi se till att ordna det då!
– Mm, svarade jag.

Jag sov länge nästa dag, lång in på dagen. Jag låg kvar en stund och lyssnade. Maja hördes i köket, hon gav barnen mat. Så hörde jag Oskar skratta. Jag log. Maja min vän, nu är du lycklig. Du har Oskar alldeles för dig själv nu. Mina tankar for iväg. Så mycket hade hänt och så mycket tragiskt också. Jag skulle knappt orka se varken Jonas eller ”H” mer. Jag som älskar mitt Skogstorp, nu kände jag nästan att jag ville fly. Fly med barnen och Fredrick och vara för oss själva. Så satte jag mig upp. Men det kan vi ju, vi kan resa bort, upp till Pajala kanske eller Jokkmokk, det är väl marknad där snart. Jag kunde kanske köpa en liten stuga och så kan vi vara där, bara vi. Vill mor, far och Oskar… nej, det ska bara vara jag, Fredrick och barnen. Jag måste tala med Fredrick. Jonas ville jag inte se på mycket länge, i alla fall inte nu. ”H” ville jag inte tänka på. Jag måste ta ett visst avstånd från dem nu. Varför måste jag må dåligt för att de plötsligt tycker om mig så mycket. Nej, nu vill jag bort. Jag och Fredrick och barnen, vi är ett, ett enda hjärta. Jag steg upp och klädde mig, var i badrummet som far nyss installerat åt mig här uppe. Det var ett pyttelitet skyffe men fungerade mycket bra. Så gick jag ner. Fredrick hade ju åkt till arbetet. Han skulle sitta lite i förhör idag. Oskar Stod vid diskbänken och Maja stod framför honom. Han klappade hennes kind. Jag smög några steg tillbaka i trappan. Ville inte störa dem. Barnen såg på Disney på tv, det hörde jag.
– Fina Maja, jag är ledsen men nej, sade Oskar.
Oj då, nu var situationen spänd där nere, vad skulle jag göra. Stå kvar eller gå ner.
– Oskar, kan jag inte få en enda gång?
– Maja, säg inte så. Torka nu tårarna så ska vi diska och sedan ska vi ut till landen. Britta är nog orolig för sina land nu.
– Men…
– Maja nej, jag sade nej!
Då gick jag ner i köket, hälsade glatt god morgon.
– Nora, är du hemma, sade Oskar och gav mig en välkomstkram.
– Jaa, jag kom i natt. Hej Maja, sade jag och log. Allt bra med dig?
– Jo tack, jag reser idag, sade hon.
– Redan, men du har ju nyss kommit!
– Jo men är du hemma nu så behövs ju inte jag längre. Jag såg att Oskar kände sig besvärad.
– Ok men du ska få betalt av mig nu för allt du gjort och så hoppas jag att du snart kommer tillbaka till oss och hälsar på. Här vännen, ta detta, det är du värd, sade jag och gav henne en kram. Hon stirrade på sedlarna och utropade att, det var alldeles för mycket!
– Neej, tänk att det är det inte alls. Ta dem nu och snart får du en kallelse till middag med regeringen.
– Vad? Får jag? Men varför?
– Jag berättade och Oskar log och nickade. Bra, sade han.
– När blir detta då, frågade Maja.
– Jag vet inte men snart. Hälsa nu Egon detta också och så hälsa till Gunnel.
Hon skulle göra det, sade hon. Så gick hon in och sade hej då, till barnen och då upptäckte de mig. Sicket härligt mottagande jag fick, mina älskade barn! Maja packade in sina saker i en väldig fart och ropade hej utan avskedskram, bara körde snabbt iväg. Oskar gick in i köket.
– Nej Nora, du får inte fråga mig om någonting, inte nu, inte just nu, sade han.
– Oskar?
– Nej, säg inte så, jag vägrar att säga något just nu, jag måste tänka.
– Oskar mår inte bra förstår du mor, sade Rana och kröp upp i mitt knä.
– Rana, säg inget, bad Oskar.
Rana nickade.
– Men Maja gråter och du, vet du vad. Hon skull bada nu, jag hörde hennes tankar.
– Jaa, sade Reijno, hon skulle bada och så skulle hon stanna där i vattnet. Dumt, man kan ju inte bo i vatten heller, sade min son.
Oskar for upp.
– Vad säger du pojke?
– Oskar sitt, sitt här med barnen, detta sköter jag. Låt mig för en gång skull få hjälpa dig!
– Ja men skynda dig Nora, skynda.









































Kapitel 13



Jag rusade ut i bilen och körde efter henne. Nu mindes jag drömmen om en bil och att det var bråttom! Ok, först tänkte jag efter vilka sjöar som låg nära vägen. Jag kom på en, den måste det vara. Nu ökade jag farten och så såg jag hennes bil. Den körde rakt ner i sjön med vilja, hon hade ökat farten och for långt ner. Jag larmade ambulans medan jag stannade och sprang för livet ner till sjön. Av med skorna fort och kastade mobilen på marken och så dök jag i. Jag såg bilen nästan genast. Hon hade öppnat alla rutor så vattnet forsade in. När jag kom fram såg jag henne sitta tillbakalutad mot ryggen av stolen. Jag försökt få upp bältet men det satt hårt. Nu måste jag upp och ha luft igen, så ner och arbeta med bälten. Jag fick upp det till slut och drog henne ut ur bilen. Med en hand höll jag henne och med en hand simmade jag mot ytan och fick andas. Så lade jag henne på rygg och lade en arm om hennes hals, jag simmade in med henne. Vid stranden drog jag upp henne så långt jag orkade. Hon var inte tung, inte alls tung. Jag fick nästan hela hon på stranden, endast fötterna låg i vattnet. Så började jag återupplivningen, jag höll på länge. Det var som om hon inte ville bli vid liv igen. Stackars fina Maja! Ambulansen kom efter en god stund, de tog över och de sade att jag skött det bra, nu andades hon själv men fick syrgas.
– Hur hamnade hon i sjön, frågade de.
Jag förklarde att hon fått sladd på det hala gruset. Istället för att släppa gasen tänkte hon väl fel och ökade istället, det var tur att jag kom strax bakom henne och såg det hela.
– Ja lösgrus är farligt, sade den ene av ambulanspersonalen. Hade du inte kommit så hade hon dött. Nu så, nu är vi klara att åka. Polis och brandkår kommer strax, de får väl ta upp bilen. Du är Nora Falk vad?
– Jaa, sade jag och lämnade tillbaka den filt en av dem gett mig.
– Jo jag känner igen dig. Far din är ju på sjukhuset, vi körde honom.
– Var det ni, tack snälla! Jag har inte ens hunnit besöka honom än, det var dit jag var på väg nu, ljög jag. Får väl åka hem och byta först nu, log jag.
– Ja skynda dig, du är ju genomvåt. Ta filten igen för det vore bra om du stod här när bilarna kommer.
– Ok, jag gör så, tack snälla och hon heter Maja Åkesson och är från Hultsfred. Jo jag känner henne, hon var på väg hem igen efter ett besök hos oss.
– Bra, ok tack igen och ta nu på filten ordentligt, de log åt mig och körde iväg. Nu kom både polis och brandkåren. Jag skrev snabbt ett sms till Oskar. ”Hon klarar sig”.
Nu fick jag svara på fler frågor och jag höll min lilla lögn, löst grus. Sådant visste de och var inte alls förvånad, det blir ju som blankis på vintern, lika halt är lösgrus på sommaren.
De drog upp bilen och vattnet forsade ut genom alla öppningar. Polisen fick hennes namn och adress och jag upprepade igen att jag kommit precis bakom henne men att jag kört sakta. En polis kände igen mig.
– Det är ju du som stod vid kyrkan, vi tog ju den där maran och körde in henne.
– Ja just det ja, sade jag. Var hon besvärlig?
– Ha, det är bara förnamnet. Hon svor så hemskt att vi nästan trodde fan själv skulle dyka upp. Hon spottade och fräste och hennes naglar, fy fasen så äckligt.
– Stackars ni, log jag. Hoppas hon får ett långt straff.
– Ja vad hade hon gjort egentligen?
– Rövat bort ett barn, sade jag lågt. Ville inte säga mer.
– Vad? Förbannade fruntimmer, hon skulle ju skjut… eller ja du vet vad jag menar.
Jag nickade. Jag förstod.
– Du Kjell är dålig, sade han.
– Ja vet men de sade han skulle klara sig, svarade jag.
– Jo det gör han, han är stark den mannen.
– Ja, du kan jag åka hem och byta kläder nu.? Jag fryser så.
– Ja för tusan, vad tänker jag på egentligen. Åk du, vi vet ju var du finns.
– Tack alla, sade jag och så gick jag till bilen. Jag skakade som ett asplöv, frös hemskt. Jag körde hem. På trappan stod Oskar, barnen lekte i sandlådan. Jag steg ut ur bilen. Barnen vinkade till mig.
– Hej mor, vi bygger slott!
– Gör ni sade jag, får jag titta?
– Jaa, svarade de.
– Ok, jag kommer snart, måste bara byta kläder.
– Jaa, du blev blöt när du tog upp Maja, sade Reijno.
– Jaa, så tokigt, sade jag. Å jag som inte alls hade tänkt bada.
– Haha, mor badar med kläderna på, skrattade Rana, det vill jag också göra.
– Nähä, sade jag.
– Joho, svarade barnen. Jag skrattade och gick fram till Oskar. Jag log. Han drog in mig i sin lugna famn och han grät.
– Oskar, du håller en aning för hårt, hostade jag.
– Förlåt, sade han, kom, jag bär dig upp så du för byta kläder.
– Tack men jag klarar mig men en kopp kaffe vill jag gärna ha!
– Det ska du få mitt barn, det ska du få.
– Jag gick upp och duschade igen. Så tog jag på varma kläder, en sliten men varm gympa dräkt. Oskar hade dukat åt mig och jag drack en kopp kaffe direkt, bara svalde mellan klunkarna och drack.
– Mer, sade jag och höll fram koppen, vilket underbart kaffe du gjort, tack Oskar, sätt dig här nu, sade jag och klappade på kökssoffan. Det är du och jag som tyvärr har samma problem. Vad ska vi göra Oskar?
– Jag vet inte Nora, det blir bara svårare och svårare. Varför blir det så här? Han såg på mig och så sade han..nej…nej. Nora vad hände?
– Vad då hände. Jaha med Maja, jo jag …
– Nej, inte det om Maja, jag vill höra det också men det är något om Jonas eller hur?
Jag suckade och sade tyst. Oskar jag ska ta med barnen och Fredrick, om Fredrick får ledigt alltså, till övre lappland. Vi kommer att vara där en tid. Jag måste bort från alla som jagar mig, jag klarar inte detta längre.
– Vad gjorde han?
Jag nämnde det. Något mer var det men jag själv hade ju lite diffust minne så jag utelämnade det. Oskar såg ut som ett åskmoln. Han ställde sig upp och smällde knytnäven i bänken.
– Nora, nu får det vara slut på sådant som varken du eller jag har bett om. Jag klarar inte detta, flickan min.
– Oskar, jag tänker inte träffa någon av dem mer, jag orkar inte se dem ens. Jag vill vara ifred, varför respektera de oss inte Oskar? Jag är ju gift med min älskade Fredrick och du Oskar, vad gjorde Maja med dig?
– Na, det var mer böner om… ja jag vill inte tala om det. Nora, nu packar du och även för barnen. Du ska vara härifrån innan kvällen. Ingen ska få veta var ni finns.
– Ja men Fredrick måste ju vara med eller får du följa med Oskar.
– Nej, du ska inte ha mig med, jag måste ta hand om allt här hemma. Tage och Ture kommer snart, de är och hälsar på Gunnar.
– Ja men jag måste ju se hur det är med far, sade jag. Då åker jag dit först och sedan uppåt landet men du, jag måste få ha sms kontakt.
– Ja, det kan du, sade han och log, min lilla flicka, detta var ett bra beslut!
– Hur gör du med Maja nu då? Ska du hälsa på henne?
– Nej, det gör jag inte. Hon är en fin kvinna men det måste finnas gränser. Inte ens jag kan ställa upp på vad som helst.
Jag såg på honom och förstod hur dåligt han mådde.
– Blev hon närgången?
– Nora jag vill inte tala om det, jag minns inte längre.
– Ok, Oskar, det blir första gången som du ljuger för mig, sade jag och gick upp på loftet för att packa. När jag kom ner igen satt han vid sandlådan och körde en lastbil som var Reijnos.
Han tittade upp och sade, förlåt! Jag nickade och log.
– Kom nu barn, nu ska vi ut och åka.
– Jaa, ropade de och sprang till bilen. Oskar satt kvar i sandlådan. Han vinkade till barnen. Jag gick fram till honom och gav en klapp på kinden.
– Tack min Oskar, sade jag. Jag hör av mig.
– Bra, res nu och ha trevligt nu, lova mig det!
– Det kan jag lova, svarade jag och gick tillbaka till bilen. Så körde vi först till Umeå och hälsade på far och mor. Så glada de blev. Far lyste upp och barnen fick sitta i sjuksängen.
– Nora mitt barn, sade han rörd. Vi talades vid länge och mor berättade vad läkarna sagt och att far nu skulle få åka hem.
– Ja Oskar är ju ensam nu, sade jag.
– Vad, har inte Tage och Ture kommit hem än?
– Nej tydligen inte.
– Ja men Maja är ju där så då är han inte helt själv i alla fall.
– Nej Maja har åkt, hon råkade få sladd på lösgruset och gjorde sig illa, jag tror de tog henne till Lycksele.
– Men vad då? Skadades hon?
– Ja lite men det är lugnt nu.
– Jaha, ja jag får väl ringa henne då, sade mor och såg fundersamt på mig. Så du ska ut och resa nu då?
– Ja, jag ska fråga Fredrick om han kan vara ledig också. Det har ju varit så mycket nu ett tag, ni måste ju också vara trötta ju.
– Nja, det är ingen fara, sade far. Vart åker du nu då?
– Vet inte men jag stannar väl där det är lämpligt. Krya nu på dig far och mor, vila dig nu en hel månad! Det blir middag med regeringen senare och ni får något slags diplom också. Jo, vi har fått en egen helikopter också.
– Nej men så snällt, sade far, så väldigt snällt. Vi talade en liten stund till och så sade vi hej då.
– Ska du inte besöka Kjell, frågade mor.
–Nej inte denna gånge mor, vi vill iväg nu. Hälsa till honom.
– Far vinkade och mor såg brydd ut.





































Kapitel 14


Så åkte vi till Fredricks jobb. Han tyckte idén var kanon men han fick inte ledigt just nu. Däremot kunde han komma ett par dagar och vara med oss, när i väl bestämt var vi skulle vara och om han nu verkligen fick ledigt. Vi kramades adjö och Fredrick följde med till bilen. Han bar båda barnen. Sven var visst tillbaka för jag tyckte jag skymtade honom i en av korridorerna.
När vi så var klara satte vi oss i bilen. Jag körde mot Arvidsjaur och uppåt. På ett hotell sov vi på natten. Nästa dag fortsatte jag köra men vi rastade ofta och länge. När jag nådde Haparanda så hade jag beslutat stanna där några dagar. Vi fick rum och på hotellet serverades alla måltider också. Vad skönt att rå oss själva lite, det hade varit för mycket nu och jag skulle nu tänka igenom allt, hur jag skulle vara och hur jag skulle tackla allt. Den natten tog jag ett viktigt beslut, ett mycket viktigt beslut.
Nästa dag for vi in i Finland. Jag har alltid älskat Finland och alla finnar. Det är ju dock ett brödrafolk och de är, de är pålitliga, sega och älskare av sitt fosterland. Skulle det bli krig i Sverige, då ville jag ha finnar omkring mig för att känna mig säker. De är ett underbart folk. Vi steg ur bilen och handlade lite. En tant satt på en soffa vid en park. Barnen vill gunga och det fick de. Jag satte mig på samma soffa som tanten. Hon log och nickade.
– Vackra barn, sade hon på finlandssvenska.
– Jo, svarade jag. De är tvillingar.
– Jag ser det, sade hon. De är lik er.
– Tycker ni det, det var snällt sagt.
Hon nickade. Ja både ni och era barn är lika någon jag kände en gång.
– Jaså, kanske det är släkt med oss, sade jag och log lite er.
– Jaa kanske. Den jag tänker på, hon var mäktig, en … nåja det kvittar. Hon var fin i alla fall.
– Får jag fråga om förnamnet på damen ni nämnde, kanske är det min släkt?
– Ja hon var ju från Sverige men du vet, samer de håller inte så hårt på gränser, de är lite här och där.
– Så ni menar att jag liknar en samisk kvinna ni känt?
– Jaa, sade hon och satt i tankar. Elly, hette hon.
Jag hoppade till och stirrade på kvinnan.
– Elly Björg? Nu var det kvinnan som blev förvånad. Han såg forskande på mig.
– Kände ni henne? Men det är omöjligt. Elly är död, jag minns henne från när jag var ung och även när jag blev gammal men…
– Ja Elly är död, vi begravde henne som seden var, sade jag.
– Vem är ni, frågade kvinnan?
– Vem är ni själv, frågade jag med ett leende.
– Jag heter Tuula Kirrunnen och min mor och Elly var vänner.
– Då förstår jag. Jag ser att ni har samiskt blod i er, bor ni här nu eller är ni på besök.
– Nej jag bor här alldeles vid gränsen till Sverige. Hur vet ni vem Elly är?
– Elly var som ni säkert vet, Nimra 780.
Nu blev tanten lite orolig, hon såg sig omkring.
– Lugn, sade jag, jag är från en samisk släkt. Min mor är släkt med Elly. Jag är också same och mina barn är… visserligen halvsamer men de har både Nimra och Milo i sig.
– Tyst, tala inte så högt, sade hon, någon kan höra.
– Ja det gör väl inget, det är ju faktiskt bara ni och jag här förutom barnen och de känner Milo väl och även den nya Nimran.
– Vad? Vem är ni egentligen?
– Ingen speciell, jag har själv talat med Milo flera gånger och Nimran 781 är vår vän och tillhör min familj.
– Vilken Milo?
– Ur Milo, svarade jag. Hon nickade, den vackre mannen, sade hon lågt.
– Hur har ni lyckats få kontakt med honom.
– Det vet ni, sade jag, genom hans sång.
– Ni kan den då?
– Ja det kan jag. Nimra är vår vän som jag sade. Min mor skulle ha varit den riktiga Nimran men hon ville inte lämna sin familj. Mor är så att säga vice Nimran och jag själv reserven.
– Vad säger ni, är detta sant?
– Ja visst. Mina barn har stöd för dem båda. Innan Elly dog, ja hon dog hemma i vårt hem, så välsignade hon mina barn, de har gåvor långt utöver vad som är normalt.
– Jag kan knappt fatta detta, sade tanten och tårar föll på hennes kind. Jag har försökt komma på sången man kallar fram Nimra med men jag har glömt.
– Behöver ni en Nimra, menar ni?
– Ja det gör jag, jag behöver Nimra.
– Ja men vill ni så kan jag kalla på henne nu?
– Tack men sade ni inte att ni också var en Nimra.
– Jo men jag är reserven. Min mor är stark och har ofta starkare gåvor än nuvarande Nimra för det var ju tänkt att mor skulle vara Nimra nu men den nya Nimran är underbar, om ni bara visste. Hon är vacker, snygg och stilig, ett riktigt charmtroll men när hon är Nimra, då kan hon bli farlig för den som trotsar henne.
– Jaa, fast Elly var så snäll och hon var så trött så.
– Jaa, efter hennes död kom hon ibland och talade med mig, då var hon en vit ren.
– Jaa, det brukar vara så, de tar renens gestalt.
– Ja vad är det nu som ni vill ha hjälp med, frågade jag och såg leende på henne.
– O det är så dumt så, det bor en man i samma hus som jag och han terroriserar mig. Stjäl mina pengar. Så tvingar han sig in ibland och tar mat för mig. Han är så otäck och jag har ju bara min lilla pension. Han bankar och slår på min dörr och jag blir så rädd. Polisen vågar jag inte ringa för då slår han väl ihjäl mig.
– Men snälla ni, sade jag upprört, det kan jag ta hand om och mina barn. Vänta sade jag och ropade på barnen. De kom, de stannade framför tant Tuula.
– God dag på er barn, sade hon. Då tog mina småttingar henne i vars en hand, så blundade de. När de tittade igen så log de.
– Tant ska inte vara ledsen, vi ska ta bort honom.
– Jaa, han ska flytta nu men mor får nog skrämma honom lite, sade Rana.
Tuula bara stirrade, hon fann inte ord. Så gav hon barnen en spontan kram och hon log.
– Tack kära ni, tack.
– Ska vi gå hem då till er, sade jag.
– Ja tack, svarade den gamle. Barnen höll kvar sina händer i den gamla tantens. Vi gick sakta mot ett hyreshus. På vägen kom e onykter man. Han fick syn på Tuula, hon stelnade till och sade Nej!
– Lugn nu, sade jag och så tittade jag på barnen. När han var nästan framme vid oss stannade han. Jag och barnen sjöng en vers. Mannen stirrade på mig och han blev rädd. Fasan speglade sig i hans ansikte. Barnen släppte Tuula och gick fram till honom. Där ropade tre ord. Straxt stod Elo där. Han visste. Tuula stirrade, hon förstod inte allt. Elo, sjöng och gick runt mannen. Jag höjde armarna och mannen blev skräckslagen av något bara han kunde se. Rana sade.
– Nu rör du inte Tuula mer, ingen annan häller. Du ska bli snäll och hjälpsam, din ilska försvinner och det du dricker och blir konstig av, det ska du sluta med.
– Du ska för all framtid sköta dig och vara en god medmänniska. Om du trotsar detta kommer döden till dig, sade Reijno.
Elo gjorde en dimma om mannen. Mannen skrek av rädsla. Tuula stod bara och gapade. Elo sjöng nu en annan sång, han övergick till att sjunga stötvis. Så gav han mig en blick. Vi ställde oss runt honom och talade ett språk ingen annan nu levande kunde. Då uppstod en ny dimma och Elo försvann. Mannen stod tyst, han vacklade lite. Så såg han på Tuula och gick ner på knä, förlåt, sade han. Förlåt! Tuula nickade. Han såg på mig och jag märkte att han var rädd.
– Vi är Tuulas beskyddare från andevärlden, ljög jag. Nu ska du flytta och du ska inte besvära varken henne eller någon annan. Gå och intet mer ont ska hända dig om du sköter dg. Men bryter du detta ska döden finna dig. Han nickade och sprang som om han var jagad av monster. Så sjöng barnen och jag en vers och så var vi tillbaka till vardagen igen.
Hon kramade oss och visste inte hur väl hon ville.
– Tack snälla ni, tack tack små änglar, sade hon och grät.
Vi famnade varandra och hon ville bjuda på mat och annat men vi tackade nej och sade att vi skulle vidare.
– Precis som Elly, sade hon, precis som Elly. Då log vi och en glad liten tant Tuula gick hem, nu skulle hon få vara ifred. Barnen och jag körde tillbaka till Haparanda och åt middag på hotellet. Så gjorde vi i ordning en korg med godsaker och så gick vi ner till en strand och badade. Det var så härligt och vinden gjorde att det kändes svalt och skönt. Två andra barn var där med sina mammor. De började leka med mina barn. Jag log, så här ska sommaren vara. Lagom varmt och lagom med blåst.
Så kom Rana fram till mig och hon ville att vi skulle bygga sandslott. Jag gick med ner och så började vi bygga. Det blev högt och tjusigt.
– Vem ska bo där, frågade jag?
– Det ska den pojken göra när han dör, svarade Reijno.
– Vad säger du, ska han dö?
– Jaa, snart om en stund.
– Nej det måste vi stoppa, sade jag.
– Ok, sade han och gick bort till pojkens mamma.

– God dag tant, det är så att ni borde nog se efter er son en stund. Han är lite väl långt ut.
Mamman tittade på Reijno och sedan på pojken.
– Kalle, skrek hon, kom in, du får inte vara så långt ut. Kalle! Hon sprang ner till stranden och ut i vattnet. Hon fick tag på sin son och drog honom in.
– Tack lille vän, sade hon och log. Så gick de alla bort mot en bil. Vi satt kvar, nu var det bara vi kvar här.
– Fika, ropade jag och då kom mina änglar och de var hungriga minsann, det tog slut det vi hade med oss.
Så började vi packa ihop och då frågade jag Reijno om pojken fick leva nu. Jo nu fick han det, svarade han. Vi åkte tillbaka till hotellet.










































Kapitel 15


Nästa dag reste vi mot Jokkmokk, alltså neråt landet igen. Jag fick hyra en stuga på ett ställe och det fanns fyra bäddar där. Så mysigt. Där fanns ett kylskåp och en liten spris. Vi åkte först och handlade. Sedan när vi plockat in all och ätit mat så gick vi ut.
Stugan låg lite ensamt men det tyckte vi om. Vi vandrade en bit bort och såg då ett läger där samer samlats. Det var fria vidder och fjäll så underbart vackra runt omkring oss. Vid en eld satt omkring ett tjugo tal samer, kvinnor, barn, och män. Renar gick och betade och det var så underbart.
– Mor, sade Rana, nu ska du sjunga!
– Ska jag det, log jag, det kan jag väl inte nu när alla dessa människor sitter där.
– Jo just därför, de behöver det.
– Jaha men då sjunger ni med då?
– Ja då, sade de. Vi satte oss på en sten en bit bort från lägret. Jag blundade och väntade. Så kom orden och med klar stämma sjöng jag, barnens ljusa änglar röster föll in. Vi höll varandra i händerna. Så reste jag mig och dansen kom, barnen likaså, vi dansade på led, barnen före mig, så vände vi och kom motsols ett varv, så tillbaka igen. Så sträckte vi händerna mot himlen och stötvis sade vi de tre ords som numer kommer över oss. Snart kom ett lite moln virvlande och i molnet fanns härken. Den lyste så vackert. Vi återtog sången och nu blev rytmen mer som en snabb dans, fort fort gick det och härken lyste. Så stannade barnen och jag. Härken hoppade ner till oss, nosade och stannade, jag och Rana neg, Reijno bockade. Härken talade i våra huvuden.
”Hjälp dem, de har mist ett barn, någonstans på vägen kom det bort. De har letat men ni ska se var barnet är. Se vad jag ser! Vi såg och jag kände att vi nu visste platsen.
– ”Hämta fadern, sade härken. Rana gick och då som först märkte jag att alla i lägret stod bakom oss. Rana tog en man i handen och förde honom till mig. Jag tog hans huvud mellan mina händer. Jag blundade och.
– Se vad jag ser! Så överfördes synen till fadern. Han ropade ett namn. Bugade för oss och sprang efter sin fru. De sprang iväg, länge kunde vi se dem springa. När de var så små att de nästan knappt syntes såg vi hur dök de bakom ett stenstycke, stod en stund där, så kom de springande tillbaka, glada och lyckliga. Barnet höll fadern i sin famn. De stannade framför härken och han bugade. ”Be dem komma med barnet, sade härken”.
– Gå fram, sade jag tyst och de gick ända fram med barnet.
”Be dem låta barnet nå mig, sade han igen.”
– Låt barnet röra, sade jag och fadern nickade. Barnet fick klappa härken.
”Nu klarar hon sig, sade han.”
– Nu klarar hon sig, sade jag. Så sjöng vi igen och gick runt den lilla familjen. Så höll vi våra armar högt och sänkte dem sakta. Härken försvann och molnet försvann. Det blev tyst. Då sjöng mina barn en sång och de gick fram till barnet . Barnet vaknade och såg på mina änglar. De rörda henne med vars en hand och sade något på Milos språk. Jag avslutade med en vers som väcker. Jag tog barnen och så satte vi oss på stenen. Då kom modern, fader och barnet fram, ja de kom alla i lägret fram. De bugade djupt och vi reste oss och bugade djup vi också. En gammal same steg fram. Han talade samiska. Vi förstod. De var tacksamma för att barnet blev funnet och de tackade härken för hjälpen. De tackade också oss för vad vi gjort. Rana och Reijno ställde sig upp på stenen och ropade högt, så nynnade de en sång och då kom en skepnad fram bredvid barnen. Han stod där och såg sig omkring, så bugade han. Han talade till dem på språk de förstod och jag som i tanken fick order om att blunda och koncentrera mig, gjorde så. Så länge jag blundade syntes skepnaden. När denna skepnad sagt sitt försvann den, en ny kom. En kvinna, hon talade lågt och alla lyssnade. Jag fick blunda igen. Nu lade barnen sina händer på mitt huvud och jag såg då, fast jag blundade att de var fler andar som var där. Alla skulle jag inte orka med men med barnens hjälp fick ytterligare en komma. Så reste jag mig och jag och barnen bugade åt alla andar. För de som inte såg dem, såg det ut som om vi bugade åt ingenting. När så det blev lugnt, log jag och barnen log. De övriga såg på oss länge. Så sade en kvinna på nutida samiska.
– Vi vet inte vilka ni är men ni talar både Milos språk och Nimrans språk, ni talar uråldrig samiska. Vilka är ni?
Rana svarade och Reijno föll in här och var.
– Inte vilka, vad, sade Reijno.
– Vi är ättlingar av den första ur Milon, vi är ättlingar av Nimror, av Urdi, sade jag…
– Vi fick besked att ni behövde hjälp, vi hjälpte och det blev bra, sade Rana. Jag reste mig och sade på samiska. Orden kom in i mitt huvud och jag sade dem högt.
– När Härken talar så tystnar allt.
När hoppet är förlorat, du i ringen ser allt.
Se bror björn, han skonat har.
det barn som en stund, borta var.
Se i ringen du Noite man,
Se det vackra om du kan?
Se de andar som omger er,
Se den gåva vi nu ger.
Hör naturen, hör djuren där uti,
Hjälp dem alla, stå dem bi,
Nu ni sett var tron förmår,
Se till barnen var ni går.

Jag tystnade och så sjöng vi en visa, då började samerna sjunga med och medan vi sjöng vandrade jag och barnen iväg. Länge stod människorna kvar och såg efter oss.
Vi kände att vi nu var trötta så vi satte oss i stugan och pratade en stund.
– Tänk vad ni kan, sade jag. Då log de bara och sade att nu kunde vi koppla av ett par dagar. Det tyckte jag var bra.

Vi stannade i en vecka och så åkte vi vidare. Uppe i fjällen var det härligt, vi var med på en vandringstur. Varje djur vi såg eller mötte, ville barnen tala med. Jag hade fått ett par samtal, ett från mor och hon berättade att far nu var hemma och igång med nya idéer. Allt var bra med dem. Vanja som haft hand om hundarna hade återlämnat dem och det hade varit ett hjärtligt möte. Star och Legio, hundarna som fostrats och matats av en varg, Saviour. Andra samtalet var från Fredrick, han saknade oss så hemskt, kunde vi inte komma hem, undrade han men jag sade att vi skulle vara borta en tid till. Jonas hade de inte hört av och inte heller ”H”. Jag var nollställd, plötsligt brydde jag mig inte om ifall jag ens skulle se dem igen. Något hade hänt, de hade chockat mig och totalt förstört mitt förtroende, min tillgivenhet och min kärlek till dem. Jag kunde inte rå för det, jag ville bara inte se dem igen.
Siv skrev ett sms, nu skulle Majken ha barn igen och hon var så glad för det. Jag hoppades att även jag var med barn, jag vill ha många goa fina barn. Vi stannade till på några ställen. Vi vandrade på en led på fjället, gick en stig mot en liten glänta. Vi gick stigen barnen och jag, jag gick i tankar men hade full koll på barnen. När vi gått ungefär en kvart kom Rana springande till mig.
– Mor, en farbror har ramlat nerför berget.
Jag skyndade mig fram till Reijno och drog bort honom från kanten.
– Ni får inte stå så nära stupet, sade jag nervöst. Tänk om ni skulle ramla ner! Jag lade mig på mage, så kikade ner över kanten. Jo, där låg en man och kved av smärtor.
– Hallå, ropade jag, hör ni mig?
– Jaa, tack och lov, snälla hjälp, ring räddningstjänsten eller någon, jag tror jag brutit benet.
– Ok, var lugn, jag larmar, sade jag. Ert namn?
– Bosse Ström, Östersund, svarade han.
– Tack, jag ringer.
Jag ringde och bad att de skulle ta med en massa rep för det var som en djup ravin. Jag förklarade så gott jag kunde var vi var. Jo de visste vilken plats det var. Borde ni inte ha skyddsnät här, undrade jag.
– Joo, men för vilka pengar då, svarade de.
I väntan på räddningen så ropade jag och frågade om han var törstig?
– Ja så in i norden, svarade han. Jag kastade en flaska vatten så nära honom jag kunde. Den föll perfekt intill honom.
– Tack snälla, ropade han. Vilka är ni?
– Å vi är bara några vandrare sade jag. Det var mina barn som upptäckte dig. De sade till mig. Vi heter Falk, Jag är Nora.
– Tack snälla och tack ni smarta ungar, ropade han.
En bra stund senare kom två bilar varav den ena var en ambulans. Den första var en bil med en vajer fäst fram. Jag hälsade och sade att nu kunde väl vi gå. Jo det fick vi. Barnen och jag gick tillbaka till vår bil och hoppades att de kunde hjälpa mannen nu. Vi for till Vilhelmina och så till Dorotea. Snart var vi i närheten till Strömsund men jag valde att inte stanna där, istället körde vi längre söderut en stund och så kom jag på, vi skulle resa till Legoland, i Danmark.
Det tog och en halv dag så var vi där. Barnen var förtjusta. De ville gå där länge. När vi så sett allt frågade jag vad de ville göra nu?
– Åka hem, sade de samtidigt, åka hem mor!
– OK, ja då gör vi väl det då. Vi reste hem på två dagar men vi tog det lugnt. När vi närmade oss Kvantsele fick jag snudd på ångest. Jag som älskar Skogstorpet. Något hade gått sönder inom mig. Jag vände och körde till Majträsk istället. Vi sov i min etta där på natten. Det värsta var att jag var annorlunda nu. Barnen såg på mig.
– Kom mor och sätt dig.
Jag satte mig i soffan hos dem.
– Mor, sade Rana, du är ledsen fast vi snart är hemma?
– Jaa, vi har sett och känt hela tiden att du varit ledsen. Vill du tala med Elo?
– Nej tack barn, jag vill bara vara med er.
– Mor du är sjuk, du är sjuk här, sade Rana och pekade på hjärtat.
– Nej sjuk är jag inte, kanske lite ledsen, jaa men inte sjuk.
– Jo mor, något hände dig som gjorde dig ledsen och nu kan du inte komma över det.
Jag såg på mina barn, hur kunde de vara så kloka?
– Vi vet mor, sade Reijno.
– Vet vad då sonen min?
– Du har blivit ledsen på några vänner.
Jag såg ut genom fönstret och mindes den dag jag fann den gamla tidningen, där det stod om en försvunnen skolflicka. Det var Vanja det. Jag fann henne till slut.
– Barn, ni ser lite väl mycket, sade jag. Men ni har rätt. Jag är lite ledsen.
– Är det ”H”?
– Delvis kanske, ja.
Jag nickade.
– Jonas??
Jag nickade igen,
– Jaa, sade Rana, de tycker för mycket om dig mor som far gör och det vill inte du.
– Nej, det vill inte jag, jag vill bara vara vän, inget mer.
– Jonas har rest bort mor. Han är i amerikat.
– Så bra, sade jag.
– Han ska gifta sig snart.
– Bra, jättebra, sade jag och menade det.
– ”H” har förlovat sig med Eva, sade Reijno.
– Bra, så roligt att höra, sade jag och jag kände att jag menade det.
Jag satte mig upp och såg på dem båda.
– Barn, är det ni som ordnat detta med Jonas och ”H”? Att de nu är förlovade? Först sade de inget, så tittade de lite osäkert på mig, så nickade de!
– Välsigne er, skrek jag, välsigne er! Jag kramade dem hårt och skrattade. Tack barn, tack! Då lyste de upp och blev glada.
– Mor, Jonas kommer aldrig glömma dig men han har sin Madeleine nu och tycker visst om henne så det ska nog gå bra och ”H” hade ju Eva innan men nu bryr han sig mer om henne. Han kommer över dig mor, riktigt snart. Hoppas vi.
– Ja och Kjell är ju ensam men vi tänkte, där finns en sköterska där han ligger, hon tycker om honom och han tycker hon är söt så, en liten tid till bara så är allt bra.
– Men hur har ni kommit på allt detta?
– Elo hjälpte oss, han talar ju ibland med Milo och vi fick lite hjälp från Milo också. Han hade visst fattat vad som hänt och var arg, sade Elo, ja inte på dig mor utan på dina vänner.
– Har ni talat med Milo?
– Nja, ett par gånger men annars är det mest Elo nu som vi pratar med.
– Jag visste inte detta barn, mig är han så arg på, så jag håller mig borta. Och förresten är jag arg på honom också.
– Nej du är inte arg på honom mor, du är ledsen, han fanns inte hos dig mer.
– Ja men jag var arg också, mycket arg. Men strunt i det, hur går det för Oskar och Maja då?
– Maja är frisk nu och har åkt hem till sig. Oskar mår inte så bra, Han saknar oss mor. Saknar när ni pratar. Han vill att vi kommer hem men säger det inte högt. Siv är där ibland.
Morfar och mormor mår bra men de är lite oroliga för dig. Far saknar oss så han gråter ibland, kan vi inte åka hem mor?
Då bestämde jag mig.
– Jo, vi åker nu, sade jag.
– Jaa, ropade de och så packade vi in allt igen i bilen och åkte hem. Det var mörkt när vi kom. Vi lät packningen vara kvar i bilen och så smög vi oss in. Barnen somnade direkt, de var lyckliga nu att få komma hem. Jag kröp ner bredvid min make och höll om honom. Han vaknade.
– Nora, sade han kvävt, du är hemma! Så höll han om mig och så somnade jag där, i tryggheten.





































Kapitel 16


På morgonen var det tyst, inte ett ljud i huset. Jag steg upp och gick in på badrummet. Gjorde mig i ordning och smög ner för trapporna. I köket var det tomt, var är alla människor. Jag gick ut. Far stod och sköt på gungorna till barnen, mor rensade i landen och Oskar satt på sin lilla veranda.
– Hej, sade jag och då såg de alla på mig. Mor kom och kramade om mig länge och kallade mig hjärtegull. Så glad hon var att se mig igen och jag, jag var överlycklig att se dem. Far lyfte mig och snurrade mig och jag skrattade högt. O va härligt att se dem igen. Oskar stod plötsligt bakom mig, han log så rart. Jag kramade honom ordentligt. Han snurrade mig också men då kom barnen och ville bli snurrade så det sysselsatte oss en stund. Jag sade att jag hade presenter till dem alla.
– Jobbar Fredrick?
– Ja men han tar tidig dag så han är snart hemma igen.
– Bra för jag vill ha honom nära, sade jag. När vi burit in våra saker så fick barnet ge presenterna. O vad det var glada och nöjda. Vars en ny keps fick far och Oskar och de var riktigt snygga. Mor fick en äkta hemsydd sjal som samekvinnor gjort. Hon strök med handen över sjalen och sade tyst. De gamla fina mönstren, det är de gamla… Hon var nöjd och glad. Så hade vi fler presenter och de tyckte så mycket om dem. Så kom Fredrick. Jag sprang ut på gården och rakt in i hans famn, han skrattade och strålade som en sol. Så höll han mig länge.
– Åk inte ifrån mig mer, bad han.
– Fredrick Edvardsson, vill du gifta dig med mig, frågade jag?
– Jaa, sade han. Då tog jag fram en underbart snygg klackring jag köpt till honom och satte på ett finger.
– Men Nora så fin, sade han, så jättefin!
– Ja men tryck på den lilla knappen på sidan. Han gjorde det och då öppnade sig ringen och på ena sidan var det ett fota av mig och Fredrick fast det var ett litet foto, på andra sidan ett foto på båda barnen. Han blev så glad och jag trodde han skulle krama ihjäl mig.
– Älskade, sade han, min underbara fru!
– Min underbara fine konstapel Fredrick den Gode, sade jag. Vänd på den bilden med dig och mig, sade jag men Fredrick, du får inte låta någon se det fotot mer an du själv, lova.
– Jag lovar, sade han och lyften fotot på oss. Under det fanns ännu ett foto men det var bara för Fredricks ögon.
– Min Gud vad jag älskar dig sade han och stängde ringen. Så sade han tyst medan han såg sig om så ingen hörde, när tog du det fotot?
– Såg du inte det, det var ju i din etta, du vet… den där natten…
– Men Nora då, sade han och blev nästan lite generad.
Vi gick in och medan vi gjorde det viskade han att han var dag skulle titta på fotona. Jag blev glad att han tyckte om min present. Inne i köket blev barnen alldeles till sig när deras far kom. Vi skrattade och gosade. Så satte vi oss i vardagsrummet. Mor log med hela ansiktet.
– Far är du riktigt återställd nu verkligen?
– Jaa då Nora, det var inget farligt. Oskar och jag har börjat bygga byn vet du.
– O det måste jag få se imorgon.
– Ja visst och Fredrick, Jesper och Rune och också hjälpt till.
– Å vad spännande, ni måste visa i morgon. Mor är allt väl med dig?
– Jaa, sade mor, nu är det det. Vi log och förstod varandra.
– Oskar, hur är det?
– Bara bra, vi arbetar var dag här och du ska se så fint där är.
– Jaha men det måste vi titta på direkt i morgon. Barn, ni ville ju berätta lite.
Barnen berättade om tanten Tuula i Finland, om pojken som kunde ha drunknat och om mannen som fallit nerför ett stup. Så berättade de om samerna och den försvunna flickan men som de fick tillbaka,
– Det var det, sade Reijno och gjorde som far en gest, då skrattade vi. Sedan berättade de allt de sett och varit med om. Jag satt tyst lutad mot Fredrick och han lekte med mitt hår, det brukar han göra när han är glad. Vi satt till långt in på kvällen och pratade och vi visade korten vi tagit och det var så mycket vi sett.
När kvällen kom var barnen trötta. Ja det var vi alla.
– Nora, sade far, nu stannar du väl hemma?
– Jaa far, nu blir jag hemma sade jag.
En dag åkte jag ensam till Umeå. Jag handlade en hel massa. Jag ringde och hörde hur det var med Kjell, han var hemma igen och bad mig hälsa på. Jag sade att en timma kunde jag nog stanna. Jag körde till hans lägenhet. Under samtalet hade jag märkt att han låtit lite konstigt. När jag kom fram öppnade han dörren. Jag stannade upp.
– Men är du inte klädd, sade jag. Jag kan inte komma in till dig om du inte är klädd.
– Ja men jag har ju morgonrock, sade han och log lite snett.
– Ta på dig byxor i alla fall, sade jag, så väntar jag här i hallen medan.
– Äh, sade han och drog in mig. Kom nu, det är ju bara jag.
– Är du full? Du låter inte som vanligt.
– Nja, det är väl alla tabletter och så hittade jag en vinare som någon glömt, dränker sorger liksom.
– Sorg, vilken sorg?
– Att du inte är min! Det vet du redan så…
– Nej Kjell, jag går! Jag vill inte se dig sådan du är nu. Det passar sig inte att jag är här nu, du är inte klädd och inte nykter. Du brukar väl aldrig dricka sprit?
– Nej, de gör jag inte men idag passade det.
– Hm, nå jag går nu, sade jag och vände mig för att gå. Då drog han mig intill sig och lyfte mig. Han höll mig hårt och försökte dra in mig i rummet. Jag fick tag i en ljusstake och slog till och han svimmade direkt. Jag rusade i vildaste panik ner till bilen. Jag andades fort och jag grät, grät och skrek högt. Så låste jag bilen och satt och önskade att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle se dessa män som gjort mig illa. Jag hatade dem, hatade, hatade! Det tog en timma att något så när lugna mig. Jag körde till stationen. Tvättade mig inne på toaletten. Jag kände mig smutsig! Hur kunde han, som jag respekterade och satt så högt, göra så mot mig? I tårar körde jag hem. Jag fick spela teater där hemma. Inget sade jag till någon!



Kvällen kom och när vi lagt oss låg jag och Fredrick och viskade och hade så mysigt. Fredrick anade inget. En timma senare sov han. Jag smög mig upp och ut i mörkret, så knackade jag på hos Oskar. Han log, kom in. Jag har saknat våra nattliga samtal, sade han.
– Men nu är jag här igen, log jag och kröp upp bredvid honom i soffan.
– Hur är det min Oskar, frågade jag.
– Joo tack, det är bra.
– Säkert?
– Haha, ja det är säkert, sade han och skrattade. Han rufsade om i mitt hår och sade att han saknat våra samtal så mycket.
– Ja men det har jag också, det är så många tankar som farit runt och ingen Oskar har jag haft att tala med. Men du, Oskar?
– Jaa Nora, vad är det?
– Nu vill jag bara vara hemma en tid och slippa alla galningar och konstifika människor.
– Ja nu kan det vara ett uppehåll, sade han. Vi fick inbjudning till middagen i Stockholm, sade han.
– Nej inte nu väl?
– Nej då, om en månad så där.
– Bra, för jag vill vara här nu.
– Har du hört att Jonas ska gifta sig, frågade han.
– Jaa och det kom snabbt på men jag är glad att han funnit någon, riktigt glad i hjärtat är jag.
– Det kan vara ett substitut för dig, sade Oskar.
– Nej det tror inte jag, jag tror han bestämde sig för att göra detta, på så vis kan han ha en fru att gosa med, inte mig. Det tror jag hjälper honom Oskar.
– Du lär se både han och ”H” på middagen.
– Jaa men jag handhälsar bara då, det blir inga kramar mer där.
– Nora, mitt hjärta, jag förstår. Det som hänt är hur ofattbart och upprörande som helst, att vända dem ryggen hjälper ett tag men sedan, vad händer sedan? Ni ska arbeta ihop. Du kommer att se dem, orkar du det? Dina vänner som du älskar och hållit av.
– Fel Oskar, älskat, inte älskar. Jag vet att vi måste jobba ihop igen och att vi måste träffas men ser du, det är mitt fel också. Jag borde förstått att man inte kan krama alla, en del tycker det är mysigt och så men jag har tänkt, jag tror att de tre såg det som en annan slags kärlek, djupare. Gjorde jag fel då, och det gjorde jag säkert så är det lika mycket mitt fel. Handhälsning blir bra från och med nu.
– Tre?
– Nej två menar jag. Oskar såg undrande på mig. Han svarade på det förra jag sagt.
– Nej Nora, Nej du får inte ändra på dig! Då är du ju inte längre Nora, du är någon annan, du riskerar att bli känslokall om du gör detta. Det är inte du!
– Så gör jag om mig, jag har handlat fel jag också och därför förlorat den fina kontakt jag hade med dem.
– Nu ser du på mig, sade Oskar och vände mig mot honom. Nora se på mig, nu!
Jag kunde inte, jag visste att såg jag in i Oskars ögon skulle jag gråta, för visst har han rätt. Visst älskar jag mina vänner men just nu hatade jag dem och jag vill inte konfronteras med Kjell, Jonas eller ”H” än, det är för tidigt. Någonting dog, det dog.
– Nora, nå!
– Tvinga mig inte Oskar, jag kan inte.
– Sedan när började du bli rädd för mig?
– Jag är inte rädd för dig hjärtat mitt, jag är rädd för mig själv, all den mörka sanningen.
– Se på mig!
– Nej!
– Se på mig!
– Neej.
Då tog Oskars sina händer om mitt huvud och såg mig rätt in i ögonen. Han såg länge och var gång jag slog ner blicken så sade han ”Nora”.
– Nå så titta då, sade jag uppgivet, se då på dumma Nora som förstör andras liv. Som rusar iväg från problemen och sticker huvudet i sanden. Som inte ens vågar se sin trognaste vän i ögonen.
Nu grät jag och Oskar drog mig intill sig och suckade. Vi satt tysta länge, det var bara mina snyftningar som hördes. Han torkade mina tårar och sade tyst, mitt hjärtebarn, min Nora. Aldrig mer får din blick svika mig, aldrig mer. Du och jag har ett band, vi talar med varandra.
– Du menar väl att jag pratar och du lyssnar, sade jag och då skrattade vi.
– Jag menar att vi har ett band, vi säger som det är, ljuger inte, detta är Sanningens koja. Vi hjälper varandra att komma på lösningar till våra problem. Är det inte så?
– Jo Oskar, så är det. Vad skulle jag ta mig till om inte du fanns. Vilken hemsk människa jag skulle vara då.
– Nä hallå där, inte så. Vi är båda beroende av varandra och så ska vi fortsätta vara.
– Mm, sade jag, det ska vi. Du, Oskar, har Siv varit här?
– Jaa, hon har varit här rätt ofta, faktiskt.
– Va kul, o vad kul. Har hon fått sova över i din koja än?
– Men Nora då, vad är det du säger?
– Jaha, så typiskt, sade jag. Jag kan tala om mina känslor och om Fredrick men jag ska inte få fråga dig om något personligt, den ekvationen går inte ihop min käre Don Juan.
– Don Juan, det är jag väl inte ändå?
– Nej det är du inte, men få höra nu, har hon sovit över här eller inte?
– Hon har ju sin Friggebod ju.
– Oskar, sade jag, Se på mig!
Han skrattade. Ok jag får tillbaka min egen medicin alltså.
– Jaa, den beska! Jag såg på honom. Nå?
– Nej det har hon inte!
– Men du har sovit i hennes Friggebod? Nu blev det obekvämt för Oskar, det såg jag.
– Nja sovit…
– Aha, jag visste det, jag visste det. O vad glad hon ska vara nu då. Som hon har längtat efter dig, bra Oskar, bra!
Han log och sade med en finurlig blick.
– Nej vi satt och pratade bara. Nu slog jag till honom på armen och skrek, du ljuger, lögnare!
Han skrattade gott och kramade mig.
– Tokfia, sade han, man utelämnar inte en dam!
– Nähä nä, men jag ska utlämna vad jag är med om. Det väger ojämnt min vän!
– Nåja, lite gos blev det väl och så.
– Och så, vad då och så, kom igen nu, nicka för ja och skaka huvudet för nej.
– Nora, jag…






Kapitel 17


Jag suckade, jaha, så var det med det. Jag lämnar alltid ut mig för dig men du är då så snål på info så munnen blir helt torr.
– Munnen, torr, vad menar du?
– Äh, jag kom inte på något bara att ta till där. Oskar, älskar du Siv?
– Jaa på mitt sätt, ja.
– OK, nu fick jag i alla fall ett svar. På ditt sätt, hur är det då?
– Det vet du, jag gillar lite mys och så men…
– Ok men du är på god väg i alla fall.
– Nja, jo kanske.
– Stackars Siv, hon blir svältfödd på kärlek.
– Ja men hon har ju oss alla!
– Jo men det är dig hon vill ha. En fråga till. Vad hände med Maja?
– Jaa, lilla Maja, hon mådde inte bra. Att hon skulle försöka ta sitt liv för mig, det är hårt att höra, det gör ont.
– Vad var det hon sade i köket när du röt nej.
– Hon erbjöd mig henne, visserligen på ett fint sätt. Hon är ju så blyg lilla Maja men det var sättet hon gjorde det på som fick mig att bli så ledsen och på samma gång arg. Hon förödmjukade sig, sa saker som hon aldrig annars skulle säga. Det är så tragiskt Nora, så tragiskt.
– Ville hon…?
– Ja, om jag ville. Stackars hon, jag lider med henne. Det är svårt att tänka på.
– Nora, vad hände hos Jonas?
– Det är så känsligt Oskar, så… Jag sov i hans säng och han låg ute i soffan på kontoret. Så drömde jag att Fredrick kom in men det var Jonas och han stod och såg på mig när jag sov.
– Nej nej, Nora mitt barn. Oskar höll mig hårt, han vaggade mig nästan. Säg inte att han…
– Nej Oskar, jag vaknade ju och jag var bestämd i rösten, sade att jag i princip inte vill se honom igen. Jag sjöng, sov visan och han somnade, då smög jag ut och åkte hem.
– Mitt barn, sade Oskar, mitt barn, vad gör männen med dig. Tror de att du är en vars egendom. Jag blir så ledsen. Jag visste ju hur det var fatt med honom men den natten, då klarade han inte av att veta att du låg där inne, i hans säng.
– Neej, han klarade det inte. Han bad om förlåtelse en massa gånger men det var is i min röst Oskar, ren is. Nu hände egentligen inget mer än stod där o glodde men det är tillräckligt.
– Ja stackars du lilla barn.
– Ja stackars Maja och Jonas och ”H”, sade jag. Men nu är han visst förlovad med Eva, det glädjer mig.
– Ja, vi får hoppas att det är vad han verkligen känner för henne, så han inte bluffar med sina känslor för henne.
– Ja vi får verkligen tro att det är äkta, både för Jonas och ”H”. Kjell har visst träffat någon också hörde jag.
– Jag hörde det. Bra, hoppas det är äkta där nu.
– Det är det säkert. Oskar?
– Jaa Nora?
– Får jag berätta något men när jag berättat klart, då bara går jag sedan, ok?
– Lilla vännen jovisst.
Jo angående en annan sak, sade jag och började gråta hejdlöst. Kjell, sade jag… Så berättade jag.
– Mitt barn, mitt barn, sade han, varför kan de inte låta dig vara ifred!
– Oskar, sade jag grötigt.
– Ja min flicka?
– Säg inte detta till någon, lova mig det. Inte till någon. Far dräper dem då om inte Fredrick hinner före.
– Jag ska inget säga men nu får det vara nog. Vi får ha vakt med dig var du än går.
– Jaa, snyftade jag.
– Nora, hann han…?
– Nej. Jag fick tag i en mässingsljusstake och slog honom rätt i huvudet med den. Då föll han ihop. Han var full och hade tagit tabletter och sprit. Han som aldrig dricker annars. Han bad mig komma och jag min idiot hörde att hans röst var grumlig men jag trodde han gråtit. Så hade han inte klätt sig, hade morgonrock. Då ville jag inte stanna så jag vände mig och skulle öppna ytterdörren igen. Då höll han fast mig …
– Nej nej, du behöver inte säga mer, jag förstår. Min flicka. Tre män som vi anat och märkt att de tycker mer om dig än som vän. Alla de tre visste vi om. Att de nu, under kort tid samtliga burit sig åt mot dig, hur kan det komma sig? Alla tre under en kort tid? Varför?
– Jag vet inte men jag vill aldrig se dem mer, aldrig, i alla fall inte Jonas och Kjell. Jag tror jag hatar dem.
– Nej det gör du inte, inte hatar men du är så besviken på dem att du inte finner ord. Dessa som var din trygghet, visade sig ha andra sidor, sidor vi aldrig anat. Jonas var nykter, Kjell var onykter.
– Kan du förlåta, sade han och såg på mig?
– Vad? Är du klok, vill du att jag ska förlåta dem?
– Nora lugn, det sade jag inte, jag frågade om du kunde förlåta, det var en fråga.
– Jaså. Nej det kan jag inte, det gör jag aldrig!
– Vet du, så säger vi människor men ofta ändrar vi oss. Nu ska du låta tiden gå, jag ska hjälpa dig och stödja dig på alla vis. Vi ska prata och reda ut tankar. Jag hoppas och ber att jag på så sätt kan hjälpa dig, Nora, mitt barn.
– Tack Oskar, du jag känner mig inte hel längre. Jag har ju högaktat dem innan detta hände, litat på dem till hundra procent. Jag kan inte lita på dem igen, det dog liksom. Aldrig mer ska jag krama någon utom närmaste familjen, aldrig!
– Hata inte Nora, det är det enda jag ber dig om. Hat gör dig tom på goda sidor inom en. Däremot kan du vägra att se dem igen. Det har du all rätt till.
– Var mig nära bara och tala med mig, håll om mig som du gör nu. Jag är stark men tydligen inte nog stark att klara detta själv.
– Jag finns för dig, det vet du.
Jag höll om honom igen och så reste jag mig.
– Jag går och lägger mig nu, tack Oskar för vad du gör för mig och för att du finns. God natt, sade jag och gav honom en puss på kinden och så gick jag in. Fredrick sov gott och han mumlade vackra fina ord om mig när jag kröp ner hos honom. Nu visste Oskar, det ingen annan visste. Han skulle aldrig föra det vidare, det visste jag. Så somnade jag hos min underbara make. Det blev morgon.

Några veckor senare mådde jag bättre. Allt hade varit lugnt och skönt och jag hade sett far, Oskar och bröderna arbetat på den lilla by med Friggebodar som de skapade. Där var så fantastiskt fint att man blev mållös.
Mor lärde mig att väva, det var kul, så kul att vi köpte in en mindre vävstol till mig. Jag fick ha den i en Friggebod som stod tom. Där satt jag ofta nu med dörren öppen så jag skulle höra barnen.
Nu var det bara några dagar kvar till vi skulle till Stockholm och gå på middag med regeringen. Jag var inte längre nervös. Jag visste hur jag skull tackla det hela. Vanjas föräldrar skulle passa barnen tillsammans med Maria och Malin. Vi hade ju en egen helikopter nu men vi valde att flyga på vanligt sätt med flygbolagen.
Fredagen kom och vi reste, alla från norr och alla från söder. Vi samlades i stadshuset och det var många kära återseenden. Egon kom med Gunnel, Rune med Majken, Kjell kom med sköterskan han träffat, ”H” och Eva… alla var där. Fredrick höll mig om ryggen hela tiden när vi gick runt och hälsade. När vi kom till Kjell så spelade jag lite teater för Fredricks skull.
– Hej, allt väl?
– Jaa tack, log han, får jag presentera, Sussie, sade han och såg på kvinnan bredvid sig. Det var en rar flicka och hon gjorde sig absolut inte märkvärdig på något sätt. Jag gillade henne direkt. Jag tog i hand och log. Så sträckte jag fram handen till Kjell, han såg förvånad på handen innan han tog den. Så passerade vi och fortsatte.
– Hon såg rar ut, sade jag till Fredrick, mycket rar. Hoppas de gifter sig.
– Ja hon verkar rejäl, sade Fredrick. Så fortsatte vi gå runt och hälsa. Anton, Albin och Richard var kul att se igen. Där stod vi länge och skrattade. Oskar var så glad att se dem
– Fredrick, viskade jag. Ser du att Oskar går runt med Siv vid armen? Jag blir så glad att jag vill gråta.
– Lilla Nora, gör inte det, din fina makeup skulle bli förstörd då! Men jag håller med dig, det är fint att se dem ihop.
Så kom vi fram till ”H” och Eva. Eva gav oss en kram var och hon tjattrade på och var som vanligt mycket trevlig. Jag sträckte fram handen till ”H”. Han såg mig inte i ögonen då men tog handen.
– Hej , sade jag.
– Hej, sade han och så gick jag vidare, Fredrick stannade och pratade en stund med ”H”. Så kom alla ministrar och då blev det att börja om igen. Jag såg Jonas och vände direkt. Han hade med sig en kvinna som såg väldigt bra ut, stilig och hon skulle verkligen bli en representativ hustru för Jonas. Hon var perfekt, lagom vänlig, lagom kylig, lagom intresserad och så vidare. Fredrick hälsade först och Jonas sken upp när han såg Fredrick, en viss blygsel infann sig eller om det var skuldkänslor, jag vet inte. Jag sträckte fram handen till damen.
– Nora, hälsade jag,
– Madeleine, svarade hon och plötsligt när jag nickade till henne sköt det ispiggar från hennes ögon. Jag låtsades inte om det utan sträckte fram handen till Jonas. Han tog den lite förvånad och han ögon såg sorgsna ut.
– Hej Jonas, sade jag utan ett leende.
– Nora, sade han, fint att se dig igen. Jag nickade och så gick vi vidare. Statsministern var på gott humör, han skojade med bröderna och hans skratt hördes vida om kring. Så fick alla sätta oss. Mor och far mittemot oss, jag hade hellre sett att de satt nära mig.




Kapitel 18


Statsministern reste sig och höll tal. Han välkomnade oss alla mycket hjärtligt och skålade med oss. Först ville han tacka oss alla för allt det vi gjort för Sverige och för att vi alltid var så diskreta att media inget anat men om de hade anat hade vi givet dem fel information och skrivit något helt annat.
Han talade en bra stund om hur fint vi samarbetade och att vi höll tyst med allt, det var han riktigt stolt över. Så bad han Jonas komma fram. Jonas gick upp och ställde sig intill statsministern.
– Mina vänner, sade Jonas, mina underbara vänner. Jag såg på Madeleine, hon såg inte glad ut.
– Ni kära Falkteam, ni är det bästa som vårt land har skapat, ni arbetar i tysthet, aldrig avslöjar ni något för någon annan, ni har bjudit in mig i er familj, ja jag har till och med en lite stuga hos er, Tack Gunnar och Brita för den.
– Jag har ingen, sade statsminister och låtsades se ledsen ut. Då reste sig far upp och ropade.
– Jo det har ni, det skulle bli en överraskning men jag kan redan nu säga att ni ministrar som vårt team berör, ni har alla vars en stuga vid sjön där hemma.
Vilka applåder far fick, de dundrade i lokalen.
– Tack min vän, sade Göran statsministern och log, tack käre vän.
Far satte sig och så fortsatte Jonas.
– Det är många fall nu som Teamet har haft och det blir alltid mycket gott resultat vi får av er. Grunden av teamet är en familj som hela tiden stått oss bi. Får jag be er komma fram, han ropade.
– Gunnar och Brita Falk! Mor och far reste på sig och kom fram. Då hände något. En dörr öppnades och in kom kronprinsessan Victoria. Hon vinkade glatt till oss alla. Hon tog mor och far i hand. Mor neg och far bugade. Hon gav dem vars ett kuvert, talade lite med dem och så fick de sätta sig.
– Oskar Karlsson och Siv Engkund, ropade Jonas. Oskar och Siv gick fram. Samma där, några ord växlades, man tog i hand och så fick de vars ett kuvert. När Oskar skulle vända sig och gå tog Victoria tag i honom och sade något. De skrattade högt där framme. Oskar såg ut som om han var en katt bland hermeliner. Siv var urtjusig, så vacker som en vårdag. Siv kunde föra sig i ”Bättre sällskap”.
– Tage och Ture Abrahamsson! Bröderna reste sig, så såg de på varandra och så hjulade de fram. Vilka skratt det blev. Victoria slog ihop händerna av förtjusning och hon skrattade så gott.
Så stod de där och pratade en god stund. Hela tiden skrattade Kronprinsessan så hon nästan kiknade. De fick vars ett kuvert, bockade djupt och gick och satte sig.
– Fredrick Edvardsson och Sven Grankvist.
Fredrick såg snopen ut att inte jag ropats upp samtidigt. De gick fram, Victoria anmärkte visst på att Fredrick var så lång och ståtlig, han log lite. De pratade en stund och så fick också det ett kuvert var.
– ”H”, sade Jonas och ”H” gick fram. Nu blev det nog lite teknik prat och ”H” som helst vill vara i bakgrunden fick minsann stå där och nicka och småle. Han fick sitt kuvert.
– Jonas Vilhelmsson, ropade Statsministern. Jonas fick ett kuvert och nu steg applåderna! Jonas bockade och tackade. Han såg glad ut.
– Nora Falk, ropade Jonas och nu plötsligt kom det en massa applåder och jag kom av mig helt. Jag gick fram och neg för Victoria.
– Hej, dig har jag hört mycket om, sade hon. Äntligen får jag träffa undret. Hon log.
– Tack, sade jag men det är inget märkvärdigt med mig.
– Tro henne inte, sade Jonas och log.
– Ja Fru Falk här är så att säga hjärtat i teamet, förklarade statsminister.
– Jo jag har förstått det, svarade Victoria.
– Grattis, sade jag lite tyst. Hon lutade sig fram mot mig.
– Till vad?
Jag såg på hennes mage och hon stirrade häpen på mig.
– Nej, viskade hon, inte är det så?
– Jo då, svarade jag. Ett ögonblick, sade jag och gjorde tecken till mor. Hon steg upp och kom fram. Hon bad att få Victorias hand.
– Nora har rätt, sade mor. Vill ni veta vad det bli. Nu steg Victoria ännu närmare. Ja tack, sade hon.
– En gosse, sade mor och jag samtidigt.
– Är det sant, sade Victoria och slog ihop händerna. O vad härligt! Kan inte jag få tala med er en dag medan ni är här, var bor ni?
– Diplomat, sade jag.
– Då ringer jag, sade Victoria.
Mor neg och satte sig igen.
– Vi bör ha med Nimra då också, sade jag i förtroende.
– Nimra?
– Jag förklarar senare, log jag. Nu fick jag mitt kuvert och jag tackade Kronprinsessan. Statsministern gav mig en halv kram.
Jonas tänkte först göra det men jag sträckte fram handen och tackade. Jag log, det var ju ändå fest.
– Gudrun Samuelsson! Gudrun trippade fram och neg vackert åt Kronprinsessan. Det blev lite skratt och lite leenden.
Så satte sig Gudrun hos pojkarna.
– Dessa är kärnan så att säga i Falkteamet. Så kommer vi till de övriga. Nu ropades alla upp som varit med i våra äventyr. Jesper gick stolt fram, det syntes att han var mycket stolt. Alla de övriga i teamet fick komma fram. De var stolta. Mia och Moa skojade tydligen med Victoria, för hon skrattade.
När alla var klara, sade Statsministern.
– Nästa jag ropar upp, har ni nog alla väntat på. Först ber jag Nora Falk komma upp igen. Jag steg upp och gick fram.
– Nå Nora, vilka är det jag tänker på, sade statsministern?
– Ja Nora, sade Jonas, vem finns alltid i din närhet och kommer direkt något händer. Jag nickade.
– Kjell och kompani, ropade jag, helt utan ett leende och det blev massor med applåder. Kjell kom och hans män gav mig en kram, ja en från varje fick jag. Kjell stod en stund och såg på mig. Jag räckte fram handen.
– Hej, sade jag tyst. Nu såg han ännu mer förbryllad ut.
Så blev de tackade och fick vars ett kuvert men, det var alltså därför en viss person också var med. ÖB steg fram och nu fick Kjell och kompani minsann ordnar. Så högtidligt det var. Victoria fäste dem.
ÖB ropade med stark röst.
– Gunnar Falk, Oskar Karlsson, Richard Sunesson, Albin Svensson, Anton Södergren!
Nu gick de gamla militärerna upp och fram mot ÖB. Albin såg så stolt ut och det gjorde Anton också. De stod i givakt alla. De fick fina ordnar och ÖB sade något fint till dem. Så vände sig de gamla om och gjorde honnör. Då plötsligt ljöd en trumpet och männen stod i honnör ända till trumpeten tystnade. Då vände de sig igen mot ÖB och gjorde honnör. Sedan ropade Albin.
– Vänster, helt om! Marsch! Vänster… vänster… och så gick de fina männen fram till den Svenska fanan och där gjorde de honnör och trumpeter spelade en sorts fanfar. Männen stod stilla en stund, så ropade Albin, Heeeelt ooom! De gjorde så. Leeeediga, skrek Albin. Så gick de till sina platser. Det var så högtidligt att många ögon tårades. Så fick de applåder. ÖB var rörd, det såg man genast. Just när jag skulle gå ner och sätta mig, kom ÖB fram, han tog min hand och sade att han uppskattade allt vi gör för landet och vad han fäst sig vid var att, vi aldrig yppade något om det, varken till media eller någon annan. Därför har vi beslutat och du ska få en speciell utnämning. Han log.
– Ers Höghet, sade han. Victoria kom fram och log.
Hon fick en mikrofon. Nu började jag bli nervös, vad skulle nu hända.
– Fru Falk och Falkteamet, sade hon. Det är med stor ära, tacksamhet och stolthet jag nu kan berätta att ni och ert team, har erhållet ett förtjänsttecken som, nu log hon brett, Jag ville kalla det för SHDBKB, Så hemligt det bara kan bli. Då skrattade alla högt. Far hördes mest. Men det fick jag inte, sade hon. Istället vill jag här förkunna att ni från och med nu, inte bara är regeringens hemliga team utan också, det Svenska försvarets. I all hemlighet förstås. Ni får alla en speciell legitimation. Du Nora Falk, som i botten är skapare av denna grupp, får idag, gradbeteckning Major, till det ingår en viss utbildning också och inom gruppen kommer fler grader att ges ut. Ni får tillgång till en helikopter, har jag hört, det var bra, den behöver ni säkert. Fortsätt som ni gjort hittills och jag önskar er alla lycka till. Falkteamet är nu ett vedertaget begrepp!
Nu applåderades det otroligt mycket.
Jag neg och tackade och tårar kom.
– Glöm nu inte att jag vill tala med er senare, viskade Victoria.
– Nej då, sade jag och log. Då fick jag en halv kram av henne.
Jag gick och satte mig.
– Nu mina vänner tackar vi Ers Höghet, Kronprinsessan Victoria för hjälpen.
Alla reste sig och applåderade. Victoria skrattade, neg, vinkade och gick ut ur rummet
– Nu äter vi, sade Jonas och då satte vi oss alla. Så var det äntligen maten då. Vi serverades och det smakade ljuvligt.
– Brita, halv viskade någon på andra sidan bordet. Mor såg upp och så log hon och vinkade.
– Brita, detta var gott men en köttbulle eller två, hade varit godare! Du har inte möjligen…?
– Haha, skrattade mor. Jo tänk att det har jag. I kylskåpet i vårt rum. Kom ner sedan så ska du få.
– Välsigne dig, ropade Nilsson och försökte niga medan han satt ner, det blev inte så bra men vi skrattade.
– Skratta inte, sade han ledsen, detta är blodigt allvar. Jag kan inte leva utan Britas köttbullar. Han såg så ledsen ut.
– Nilsson, ropade Jesper. Ska vi marschera idag? Minns du hur vi sjöng?
– Klart jag minns och jag har en vers till nu.
– Får vi, så att säga, bryta taffeln en stund? Nilsson frågade Statsministern.
– Vad ska ni göra då?
– Sjunga vår patrullerings sång, sade Nilsson.
– Vad trevligt, gör det.





Kapitel 19


Teamets medlemmar ställde sig upp. Alla gick vi fram till den bortesta dörren. Albin och Anton kommenderade oss. Vi skulle marschera runt salen.

– Giiiiiivakt! Vi ställde oss i givakt.
– Uppställning om två led, skrek han. Vi gjorde det med armslångt avstånd. Så Ropade Albin.
– Framåååååt, maaaarsch! Vänster… vänster… vänster…
Nilsson började sjunga.

”Vi är Falkteam, vi är bäst”
”Vi är Falkteam, vi är bäst”
”Vi har till och med en präst!”
”Vi har till och med en präst!”
”Vi har Kjell och Kompani!”
”Vi har Kjell och kompani!”
”Och hos Britta äter vi”
”Och hos Britta äter vi”
Vänster… vänster…

”Kom soldater låt oss gå!”
”Kom soldater låt oss gå!”
”I ett led om två och två”
”I ett led om två och två”
”Blir det kris så står vi bi”
”Blir det kris så står vi bi”
”För hos Britta äter vi”
”För hos Britta äter vi”
Vänster… vänster…

”Ut i krig, vi drar ibland!”
”Ut i krig, vi drar ibland!”
”Mot Fienden till vårat land”
”Mot Fienden till vårat land”
”Nu vi segrat har igen”
”Nu vi segrat har igen”
”Lapplands ros, vi kommer hem”
”Lapplands ros, vi kommer hem”
Vänster… vänster…

”För vår Kung och Fosterland”
”För vår Kung och Fosterland”
”kämpar vi så gott vi kan”
”kämpar vi så gott vi kan”
”Vi har bäst marketenteri”
”Vi har bäst marketenteri”
”För hos Britta äter vi”
”För hos Britta äter vi”
Vänster… vänster…
Avdeeelning, Halt!
Lediga!

Mor skrattade gott och Nilsson fick en kram. Han sade högt ”Välsigne dig” och så neg han.
Vi fick applåder i massor och ÖB själv steg upp och applåderade.
– Bravo, bravo, ropade han. Så när vi satt oss igen var det glada och muntra skratt. När middagen var över, så tog vi alla regeringen i hand. Alla damer neg utom Madeleine som knixade lätt. Männen bugade. Så ställde vi oss i en enda stor grupp. Anton ställde sig framför!
– Tack Sverige, skrek han
– Tack Sverige, skrek vi i kör.
– Tack kamrater! Skrek han.
– Tack kamrater, skrek vi.
Så var det hela över och nu kunde vi fritt röra oss i staden. Många gjorde inköp och var på skansen. En del hamnade på Gröna Lund på kvällen. Somliga åkte hem och några sov en stund.
Gudrun och pojkarna stack iväg. De hade bestämt gå på teater, en komedi.
Jonas och Madeleine försvann någonstans.
Ministrarna gick hem till sitt eller till sitt arbete.
Far, Oskar, Richard, Anton, Albin och Fredrick gick till K1 för att se om där fortfarande fanns några hästar.
Mor, Siv, Vanja och jag var på NK och kikade runt lite. Jag fann snygga kläder till barnen. Så köpte vi fin present till Maria och Malin. Malin ville ha en ny mobiltelefon, så det köpte vi till henne, en Iphone. Maria fick ett fantastiskt vackert syskrin men fullt av tråd och nålar. Hon fick också brodyr saker.
Så var det kväll, vi i vår närmaste familj gick till operan och såg La Bohème.

Dagen efter ringde det från Kungliga slottet. Mor, jag och Siv skulle träffa kronprinsessan på Drottningholm under eftermiddagen. När vi for dit i taxi sade vi inget. Vårt ärende var ju hemligt. Vi hade bestämt att vi skulle sitta ut och vi letade upp den staty vi skulle träffas vid. Där fanns vackra soffor att sitta på och utsikten över vattnet var otrolig. Hon kom emot oss med ett leende och vi reste oss och neg. Så satte vi oss nära varandra och började tala.
– Kronprinsessan förstår, sade mor att det som vi avslöjade för er får aldrig kommer över era läppar annat än till era närmaste men också de måste lova att inget säga! Jag vill bara understryka det en gång för alla. Icke heller vi avslöjar något om vårt samtal, det behåller vi tre för oss själva.
– Tack, sade Victoria, det förstod jag direkt.
– Bra, sade mor. Vi tre här är samer och jag vet, att ni vet en hel del om det samiska folket. Från början, när den nu var, fanns en man vars namn var Milo. Han skapades av en kraft, en andlig kraft från norrskenet och, tror vi, rymdsken och stoft, Midaratta. Det var hon som gjorde Milo till en kraft. En sång han skrev blev magisk och kunde uträtta underverk. Han var vacker sägs det. Ofta sade man om honom ”den vackre mannen”. Hans kraft har ännu idag ingen uppnått men efter honom i generation, har nya ”Milo” funnits, den siste dog i vår tid. De nuvarande avslöjar jag senare. Den ur-Milo som jag först nämnde, lever som ande uppe på ett fjäll, inne i en bergsal. Sjunger man han sång, så kommer han för att hjälpa. Nora har träffat honom flera gånger, liksom Nimra och jag. Nimra ja, Nimra kom till en tid efter att Milo fann kraften. Hennes ursprungliga namn var Urdi. Milo lät Urdi få krafter och han skapade då Nimra tillsammans med Midaratta. Idag är Nimran Siv och hon har ordningsnummer 781. Som Nimra blir man väldigt gammal. Nimran före Siv här, blev 123 år gammal, hennes namn var Elly Björg. Det har funnits Nimror som blivit 173 år gamla. En Nimra begravs inte på vanligt sätt utan hon ligger i Nimra grottorna upp i fjällen. Jag förstår att detta kan verka otroligt men var så snäll och tro mig när jag säger att, allt jag sagt är sant.
– Men jag tror er! Jag tror er verkligen, sade Victoria allvarligt.
– Bra, sade mor och log. Jag skulle ha varit Nimra efter Elly men jag ville stanna hos min familj. Jag var dock upplärd att vara Nimra och jag fick alla dessa krafter. Siv fick förfrågan att bli Nimra när Elly låg på dödsbädden. Siv svarade ja och fick den natten Elly dog, all den kraften från Elly som hon hade. Den fördes över i dödsögonblicket. Nimra kan otroligt mycket. Ge illusioner, lämna sin kropp och flyga till en plats för att se vad som händer. I vårt fall i Gyllene salen fick Nimra sättas på prov och klarade det. En Nimra kan otroligt mycket. När vi vid tillfälle hade ett fall på Gudrun Samuelssons ö, så fick vi åkalla alla de döda Nimrorna. Nora min flicka dog eller var nära döden, samma med hennes man också. Då kom 780 andar vandrande över vattnet, samt Härken den vita. De återuppväckte de döda. De utnämnde också oss tre här till Nimror och vi fick oanade krafter. Elly som var härken då, försvann med de andra Nimrorna och har sedan dess inte kunnat ses mer. Det ni nu fått höra, måste jag be er att hålla inom familjen, som jag sade innan. Egentligen är det endast för samer som hjälpen berör men det har vi lättat på numer. Alla som vi ser behöver hjälp, får det. I ert fall, ville vi endast ge en fingervisning om att ett under skett, ett nytt litet människobarn. Mor log.
– Underbara människor, sade Victoria och hade tårar i ögonen. En sådan underbar historia ni har i er bakgrund. Gäller er hjälp endast människor.
– Nej, sade jag. En Nimra värnar om djuren och naturen också. Det gör alla samer i vår tid. En fin dam i Småland, hade djur som inte mådde så bra. Hästarna hade problem. Ja inte alla men en del. Jag var där och hjälpte dem, efter mitt besök har de nu harmoniska hästar. Madam som bodde där hade en hund som inte ville äta och den var slö. Jag fann åtta stenar i hundens mage och en slags tråd med nitar i. För hunden skull, tillkallade jag Milo. Med hans hjälp fick vi ut alla stenarna och tråden. Så läkte vi de sår som uppstått och hunden blev glad och lycklig igen.
– Å kan ni bota en hund? Vår lilla vovve mår inte bra och veterinären har röntgat och inte hittat något fel.
– Ja men kalla på hunden då, så får vi titta på den, sade Siv.
Victoria ringde och sade att de skulle släppa Nicka som de kallade hunden. En minut senare kom en King Charles tik springande. De långa öronen riktigt flaxade om henne. Victoria tog upp henne i knäet och klappade henne.
– Nora börja du, sade mor.
– Det kan jag göra. Försök nu att få hunden att stanna i ert knä. Jag kommer att blunda nu och ta kontakt med vovven. Victoria nickade allvarligt.
”Nicka, hör du mig?”
”Ja men var är du?”
”Det är jag som sitter bredvid din matte.” Mår du inte bra?”
”Nej, jag har ont i magen och i benen.”
”Är det något du ätit?”
”Nej, det bara blev så.”
”Är det inne i benen det värker?”
”Ja men bara ibland.”
”Är det någon som varit dum mot dig?”
”Ja, han den unge mannen i rummet där all mat är, han sparkar mig.”
”Är det därför du får ont?”
”Ja.”
”Då ska vi ta bort den mannen, han får inte vara där och sparka dig.”
”Bra”
”Har du ont nu?”
”Lite i vänster bakben nere vid tassen, han trampade mig.”
”Då förstår jag, vänta lite Nicka, sade jag”
– Mor och Siv, vänster tass bak, den är trampad på. Där värker det.
– Ers Höghet, vill ni be den yngre mannen i ert kök komma hit?
– Vad? Tommy?
– Ett ögonblick ska jag fråga.
”Nicka, är det den man kallar Tommy?”
”Nej det är han John.”
”Ok, känns det bättre i tassen nu?”
”Ja nu har jag inte ont mer.”
”Bra vännen. Nu ska vi ta bort John också!”
”Tack!”
– Hans namn är John, sade jag.
– John, han lärlingen. Vad har han gjort?
– Han sparkar er hund när ingen ser det.
– Vad? Nej… Å min lilla Nicka!
– Mor, sade jag. Kan du och Siv ta dragsången för en ung man vid namn John, han ska komma hit ut.
– Javisst, svarade både Siv och Mor. De ställde sig upp och såg mot slottet, de sjöng. Det dröjde inte länge förrän en dörr slogs upp och en ung man flög fram till oss. Där föll han i marken. Victoria stirrade storögt på Siv och Mor.
– Res dig, sade Siv.
Pojken reste sig. Siv såg in i hans ögon och det dansade en eld i dem nu.
– Så du är djurplågare! Så du är en orm av värsta slag. Så började mor och Siv tala samiska och pojken rabblade upp allt ont han gjort. Det var andra hundar också som han sparkat. När han bekänt allt lyftes han högt i luften. Där höll Siv honom en stund med en arm i luften. Hon såg på Victoria och frågade om hon skulle släppa honom. En tiondels sekund tvekade Victoria, sedan skakade hon på huvudet. Mor drog honom ner. Och han hängde ett par decimeter ovan mark nu. Jag ställde mig upp och så sjöng vi gråtsången och sedan botsången. Han föll till marken. Jag lyfte honom med en hand, såg rakt in i hans ögon och sade till honom att aldrig någonsin skada varken människa eller djur igen. Så tog mor honom och hon besvor evig sanning som han måste hålla, så Siv som i en illusion lät sin orm visa sig med ett stort gap. Det knäckte pojken. Han lovade att aldrig mer göra någon illa.
– Ta dina grejer och försvinn, skrek Victoria. Pojken sprang. Han struntade i sina grejer han sprang ut på vägen och försvann.
– Så, sade Siv, då var det gjort. Victoria skrattade. Ett tag blev jag rädd själv ska ärligt erkänna.
– Ingen fara men vi tål inte människor som skadar människor och djur. Dem sätter vi åt hårt.
– Ja tack och lov för det, sade hon. Alltså jag är imponerad av er. Tack snälla, stort tack! Och nu ska jag alltså få en son.
– Ja, det blir det, en lång man, i era gener finns ju väldigt långa män, Gustav V var ju lång. Er son blir lik er mycket, han blir så vacker, otroligt vacker. Han är ett ljus för er och er make prinsen…
– Jaa, vad ska hända Daniel? Nu såg hon orolig ut.
– Nej nej, inget ska hända honom men… mor och Nimra, ser ni vad jag ser. Hm, sade de menar du det till höger eller?
– Ja, det ser bra ut vad?
– Ja det må jag säga, sade Siv.
– Fantastiskt, sade Mor.
– Vad då, vad ser ni? Victoria blev nervös.
– Jo, sade Siv, vi ser er makes nittioårsdag och där står han lika rak i ryggen som nu. Alltså vet vi att han lever så länge i alla fall men det kan bli fler år, vi valde bara ett årtal.
– Nittio år, jaa, sade Victoria och slog ihop händerna. Haha, får jag säga det till honom?
– Det kan ni få, sade mor.
– Jaa, sade Siv, var det något mer ni ville veta?
– Ja, det är en liten grej till. Mor har sett så trött ut på sistone och jag… jag är lite orolig för henne.
– På så sätt, nå om vi får lov att hålla er hand en stund. Den vänstra tack. Hon sträckte ut sin hand och vi lade vår hand på hennes. Så läste vi. När vi var klara tog vi bort händerna och log.
– Er mor är trött och det beror på att hon inte kan sova om nätterna. Hon har mycket sömnbrist. Låt henne få resa bort en stund och inte göra någonting. Hon behöver vila och sömn. Kanske styrka också, sade mor.
– Det ante mig, hon har varit i full gång länge nu, hon ska resa bort, det beslutet tar jag nu, sade Victoria och reste sig. Tack snälla för allt. Hur når jag er.?
Jag gav henne ett visitkort.
– Låt ingen se detta kort bara, sade jag.
– Nej då absolut inte. Tack för vad ni gjorde för Nicka och fy vilken människa som slår djur men nu är vi av med honom, tack! Tack för att ni kom och är det ok om jag hör av mig om något skulle inträffa?
– Ring bara, så kommer någon av oss eller alla om det behövs. De två män som hjulade igår, de är nutidens Milo, sade Mor.
– Ja de var trevliga och roliga, tack snälla, sade hon. Vi tog i hand och så gick vi.

Nästa dag åkte vi hem, nu var vi trötta så det var skönt att komma hem nu för nu var äventyret över för denna gång. Några av oss åkte på utbildning i det militära, det var svårt och väldigt kämpigt. Jag fick stanna längre än de andra. Ibland var jag hemma på permission, ibland kom familjen och hälsade på. Men, jag blev godkänd och fick nu min grad. Jag fick många nya vänner där också. Äntligen hemma igen så började Oskar göra honnör för mig på skoj, jag skrattade bara. Far ropade ibland, Majorn, vänster höger om! Min underbara familj! Vad jag älskar er!


Författare:

Publicerat

Dela: