Nörd 1.0

– Ergonomi är A och O, mina vänner! En korrekt arbetsställning är ytterst viktig för att undvika skador när man arbetar vid en dator…

Tiden gick oändligt långsamt när Data-Lennart föreläste om hur viktigt det är att ha rätt vinkel mellan armarna och tangentbordet för att slippa dö i förtid. Adrian hade en teori om att Data-Lennarts enorma massa tvingade ljuset att gå långsammare och därmed sätta tiden ur spel. Adrian var en sån man smålog lite åt, men ibland hade man en del att vinna på att ta honom seriöst. När det gällde datorer kunde han troligen mer än Data-Lennart skulle hinna lära sig innan pensionen, men det var inget han talade särskilt högt om. Han var överhuvudtaget ganska tystlåten, och hade en förmåga att se riktigt frånvarande ut. Det om något kunde verkligen reta en lärare som Lennart Ljung.

- Nå, Adrian! Kan du kanske berätta för klassen vad som menas med korrekt arbetsställning?
- Va?
- Korrekt arbetsställning! Det kan löna sig att vara lite uppmärksam ibland, min unge man!
- Öh, ja, man måste ha rätt vinkel på armarna och benen, man måste ha bra belysning, ta korta och regelbundna pauser samt ha bra stol.
- Bra, Adrian! Trevligt att du för en gångs skull gör oss den äran att vara närvarande! Data-Lennart lät ganska vresig.
Adrian teg och stirrade på skärmen. Ignorerade. Lät den svartfärgade luggen falla fram i ansiktet. Hittade intressantare saker att tänka på.

Så var ännu en dag i skolan slut. Klassen segade sig hem, satte sig vid köksbordet och tog en macka innan det var dags att försöka göra klart historiearbetet. Adrian och Hanna cyklade alltid hem ihop, de bodde rätt nära varann. Andra morgonen på gymnasiet, när klassen bara träffats en dag och då mest fått lappar och information om hur man sjukanmäler sig, hade hon känt igen honom på morgonen vid övergångsstället. Det hade blivit ett sånt där ganska pinsamt ögonblick, när ögonen möttes, de kände igen varandra efter några sekunder men ingen vågade riktigt hälsa. Tillsist hade han ändå brutit tystnaden och sagt hej. Så enkelt kan det vara att bli kompisar. De visste liksom alltid vart de hade varann, förstod den andres tankar och känslor. Nästan alltid i alla fall. Hanna anade att det var något med Adrian, nåt hon borde insett för länge sen. Naturligtvis kände han likadant om henne.

Vid samma övergångsställe de träffats skildes de. Åkte hem var och en för sig, tog den där mackan vid köksbordet och försökte börja plugga. Som om det skulle gå. Det var för mycket annat att tänka på.
”Vad fan, det är ju bara vår en gång om året”, tänkte Hanna och tog en cykeltur istället. Hon tänkte så väldigt bra då.

Adrian tog ingen macka. Han tyckte bara det var äckligt. Brydde sig inte om att det började synas hur ihåliga kinderna var. Funderade på att ta en banan men orkade inte. Satte sig vid datorn istället. Han tänkte så väldigt bra då. Satte på hög musik och koncentrerade sig på den. Tog fram gitarren och spelade lite. Tänkte några sekunder på historien men glömde den lika fort. Morsan kom hem och undrade om han ätit. Sa att han gjort det, orkade inte argumentera idag. Men hon gav sig inte så lätt:
- Du vet att du måste äta!
- Men jag har ju gjort det!
- Jaha, vad då för nåt?
- Jag tog en macka! Kan du gå nu, jag måste plugga?
Med en suck slog hon igen dörren och gick iväg. Orkade inte argumentera.

Nån gång vid tiotiden började klassen få kollektiv panik. Utbytte desperata idéer via icq, pratade om hur många sidor man skrivit. Sen glömde man historiearbetet. Hanna och Adrian också. De pratade om progg, hur de nu kommit in på det. Hela tiden hade Hanna en känsla hon inte kunde skaka av sig. En obehaglig känsla av att något höll på att hända. Hon hade så rätt.

Adrians morsa körde bort honom från datorn ungefär klockan tolv. Han gick och la sig och drömde absurda drömmar. Hanna hade precis skrivit klart arbetet och höll på att skriva ut det. Då blev det kallt. Ett blått ljussken kom från skärmen, det blåste och kom gnistrande rök. Efter någon minut slutade det och Hanna fann sig skeptiskt stirrande på en liten skär figur som hostandes satt på golvet.
- Hej, sa hon. Senare skulle hon inse att det var en ganska absurd sak att säga, men å andra sidan var hela situationen så absurd att inget hade känts vettigt att säga. Figuren på golvet blinkade lite charmigt, sen reste den sig upp och borstade av sig en rejäl mängd damm.
- Hej, svarade den. Du kanske undrar varför jag kommer såhär helt oförhappandes, mitt i natten?
- Jo…
- Jag har lite att tala med sig om, men först borde jag kanske presentera mig?
- Ja…
- Jag är Svala, auktoriserad IT-fe.
- Fe?
- Ja, suckade Svala lätt irriterat. En sån där som härstammar från de där mesiga sagoféerna! Som om jag inte får höra varje gång… Men men, det är andra tider nu, vår yrkeskår genomgick en kompetensutveckling för några år sedan och bestämde oss för att satsa på IT och mobil kommunikation. Så jag är så att säga fri konsult inom informationsteknik minsann, tjolahopp tjolahej! Vill du anlita mig?
- Till vadå?
- Kommer jag för tidigt?
- Jag vet inte riktigt…
- Du har inte insett problemet än?
- Nej…
- Det hade inte Adrian heller. Men han har förstått nu. Jag tror faktiskt bara att det är du som kan hjälpa honom nu, med en viss konsultation från mig förstås!
- Förlåt, men jag förstår inte vad du pratar om…
- Du är då för seg! Ska jag ta det från början?
- Ja tack!

Svala harklade sig och började med hög röst deklarera:
- I alla tider har kampen mellan gott och ont pågått. Samma kamp som i de urgamla sagorna pågår än, om än med andra medel. Ni har trott att all kamp kan forskas, industrialiseras och rationaliseras bort. Men så enkelt är det inte. Vi väsen har en förmåga att förutse och anpassa oss efter marknadsstrukturen, som det heter numera. Såväl onda som goda varelser utnyttjar den teknologi ni trodde gjorde er överlägsna. Droppen som fick bägaren att rinna över var Internets genombrott. Det innebar att kampen övergick i regelrätt krig och i ett sånt finns bara förlorare. Som exempelvis din vän, Adrian.
- Vad har han med saken att göra?
- Jag trodde du som hans vän visste? Adrian är en mycket klarsynt ung man, han insåg tidigt att något inte var som det skulle. Han kämpade länge, men föll tillsist. Hans Internetberoende gjorde honom sårbar och nu har han snart brutits ner.
- Av vadå?
- Som om det skulle gå att säga! Det är ju det som är själva poängen! Förr kunde vi döda ondskans drakar och demoner, nu finns ingen kontroll. Vem som helst kan vara ond, det allra oskyldigaste kan gömma dödliga fällor!
- Vad kommer hända Adrian?
- Han tynar bort, blir deprimerad, paranoid, anorektisk, tar livet av sig tillsist. Han vet om det, men kan inte göra nåt åt det. Vad det än är som knäckt honom så tycker han för mycket om det för att kunna kämpa emot. Det är något han behöver, fastän han vet att det skadar honom. Dessutom kan ingen veta precis vad det är.
- Men vad ska vi göra? Kan man inte ta reda på det är på nåt sätt? Vi måste ju hjälpa honom!
- Sakta i backarna! Vi måste ingenting! Det finns kanske ett sätt att lösa problemet, men det kan jag inte tala om såhär utan vidare! Först måste vi ingå ett officiellt avtal, sen kan du få min professionella hjälp. Det var därför jag kom hit, för att erbjuda den.
- Men vadå, kostar det?
- Allt kostar, lilla vän. Men vi feer har ingen användning för pengar så jag tar betalt i cd-skivor. Jag ser tillexempel att du har en fin samling med Green Day, för den får du 24 timmars hjälp.
- Dookie vill jag behålla.
- Hmm… den är ju egentligen den bästa, men ok för den här gången! Du ska få mina råd för samtliga Green Day-skivor, Dookie undantaget. Skriv på här!

Hanna skrev på det glittrigt gröna kontraktet med pennan som Svala höll fram.
- Det är tyvärr med nödvändigt med vissa formaliteter, skattemyndigheten vet du!
Hanna funderade inte vidare över detta utan frågade:
- Så, vad finns det för sätt att hjälpa honom?
Svala funderade ett ögonblick. Sedan tittade hon lite klurigt på Hanna.
- Det finns ett sätt.
- Men, hur? Berätta!
- Vi kan omöjligen lokalisera problemet, så den enda möjligheten vore att få Internet att kollapsa totalt.
- Vadå, förstöra hans modem eller?
- Nej nej, inte bara hans! Hela Internet måste bort, så att det onda inte kan komma tillbaka i den formen.
- Men det är ju omöjligt!
- Kanske det, kanske…
- Vet du hur man kan göra det?
- Näpp.
- Och det finns inget annat sätt?
- Näpp.
- Mycket hjälp man fick av dig då! Du säger att Adrian kommer dö och det enda sättet att förhindra det är att få hela Internet att kollapsa?
- Jepp.
- Så vad ska jag göra?
- Börja fundera på hur du ska bära dig åt?
- Men du då?
- Ledsen, men jag har ingen utbildning för det.
- Kan du inte hjälpa mig lite i alla fall?
- Du, ärligt talat, du vill inte ha mitt fackförbund emot dig!
- Jag skulle ju få hjälp i 24 timmar!
- Ja, jag kan ju alltid underhålla dig lite om du vill… Du kan ju ringa om det är nåt du tror jag kan hjälpa dig med.
- Hur får jag tag på dig då?
- Ta mitt kort!

Svala gav Hanna ett litet, grönt visitkort, sen försvann hon samma väg hon kommit. På kortet stod ett mobilnummer och en mejladress. Hannas hjärna var i uppror. Hon visste inte vad hon skulle tänka. För att försäkra sig om att allt inte bara var en absurd dröm tittade hon på sin spegelbild, något hon lärt sig att man aldrig gör i drömmar. Den stirrade mot henne i det nästan mörka rummet. Verklighet alltså. Bara en väldigt underlig sådan. Nog för att hon märkt hur Adrian förändrats på sista tiden, blivit tystare och mer tillbakadragen, men inte hade hon kunnat föreställa sig hur egentligen låg till. Nu visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Att få Internet att kollapsa måste vara en omöjlighet, det sa sig ju självt! Hon tog en cykeltur.

När morgonen kom cyklade hon direkt till skolan. Sprang upp till datasalen och ryckte tag i Data-Lennart.
- Du, sa hon, finns det nån slags teoretisk chans att man skulle kunna få Internet att kollapsa?
- Vad?
- Internet! Kollapsa!
- Det vore ju helt absurt…
- Men finns det en teoretisk chans?
- Rent teoretiskt är det naturligtvis möjligt. I teorin är allt möjligt på teknisk väg…
- Hur?
- Ja, du… Det skulle väl vara om man lyckades göra ett virus som skickades vidare till alla och förstörde all information, på servrarna och så. Men det är naturligtvis en helt absurd, teoretiskt möjlighet. I praktiken lär ju en hel del problem uppstå, exempelvis…
- Tack, avbröt honom Hanna och sprang iväg.

Adrian hittade hon vid cykelstället. Det slog henne hur hålögd han såg ut och det gjorde ont i henne.
- Lås inte cykeln, vi har en del att göra!
- Vadå, historian då?
- Glöm den, du ska göra ett virus!
- Ska jag?
- Du kan väl sånt? Kom nu!
De cyklade iväg. Adrian vinglade lite förvånat bakom henne.
- Men vadå för virus? Vad ska det göra? Du tänker väl inte använda det?
- Klart jag ska! Du fattar vad det ska göra.
- Men det är ju omöjligt!
Hanna stannade tvärt och la en arm på Adrians tunna axel.
- Du måste klara det.
Han tittade ner i marken och nickade tyst.
- Vad ska du göra då?
- Ringa en vän, åk hem och sätt igång så hör jag av mig.
Han trampade hemåt och hon tittade långt efter honom.

Väl hemma tog hon fram Svalas visitkort och ringde.
- Svala, auktoriserad IT-fe, hej Hanna!
- Hur visste du att det var jag?
- Nummerpresentatör. Hur har det gått med din vän?
- Han ska göra ett virus för att slå ut Internet.
- Innovativt. Vi får väl innerligt hoppas att han klarar det.
- Jag behöver din hjälp.
- Ärligt talat, jag suger på programmering…
- Det fixar Adrian, du måste hjälpa till med spridningen. Eftersom varenda dator i hela världen som är ansluten till nätet måste påverkas behövs ett sätt att se till att verkligen alla får viruset, annars fungerar det inte.
- Jag kan ju se vad jag kan göra. Kanske om man…
- Vadå?
- Äh, det var bara en absurd idé.
- Hela den här grejen är en absurd idé, men jag måste ha hjälp! Vad tänkte du?
- Jag kanske skulle kunna lägga ett nät av den typ som jag använde för att komma in genom din skärm runt alltihop, då skulle viruset inte behöva mejlas utan kunde spridas mer effektivt och även till dem som inte har nåt e-postprogram. Men det skulle ta en ruskig tid.
- Kan man inte kombinera det då? Att du lägger ett sånt där fe-nät runt de datorer som inte kan nås på annat sätt så mejlas resten?
- Jo, det skulle kunna gå. Jag gör ett försök.
- Du är underbar!
- Men då vill jag ha Dookie också!
- Självfallet!

De följande dygnen var det ingen inblandad som sov. Adrian satt framför datorn och skärmens ljus speglades i hans glansiga blick. Hanna hjälpte Svala med att lägga nätet som egentligen var en mycket enkel uppfinning. Det var helt enkelt en spindeltråd av det slag som ofta förekommit i diverse sagosammanhang. Genom den kunde mer information passera än genom någon fiberoptikkabel. Svala flög som den fe hon var och Hanna samordnade det från hennes kontor, där ett register över de aktuella datorerna fanns.

Adrians morsa orkade inte bråka. Hon bara satt vid köksbordet och undrade vad hon gjort för fel. Försökte få honom att äta ett äpple men han vägrade. Låste dörren och satte på musiken på högsta volym. Stirrade in i skärmen. Började inse och acceptera situationen. Förberedde sig.

Samma morgon som provet i ergonomi skulle hållas ringde telefonen hemma hos Hanna. Adrian lät en signal gå fram, sen la han på luren. Han orkade inte prata, det räckte att hon såg att han ringt. Hanna såg numret och ringde tillbaka. Redan då, när han inte svarade, började hon inse hur naiv hon varit. Med gråten i halsen kastade hon sig på cykeln.

Adrian grät när han hörde hur hon ringde. Efter åtta signaler la hon på. Han skulle så gärna vilja prata med henne en sista gång, men han insåg att det skulle hindra honom från att lyckas med den sista kraftansträngningen. Disketten låg klar på skrivbordet. Allt var över.

Dörren var olåst och Hanna rusade in. När hon såg honom skrek hon. Vrålade det högsta hon kunde, skrek och grät och rusade fram till honom. Det blixtrade för ögonen, allt snurrade. På golvet låg han, i vad som verkade vara ett hav av blod. Han hade skurit djupt längs hela handlederna med papperskniven som alltid låg vid datorn. Ögonen var slutna, det såg ut som han sov. I ett hav av blod. Hon skakade honom hårt, ropade hans namn. Så hörde hon Svalas röst:
- Tid att sörja kommer, vi måste rädda de som ännu kan räddas! Ta disketten!
Hanna kunde inte göra något, inte röra sig ur fläcken. Svala strök milt hennes hår, drog henne försiktigt bort från Adrians livlösa kropp. Hanna visste inte varför, men hon förstod precis vad hon måste göra. Hon satte in disketten i datorn. Det fanns en enda fil på den. Ett enda litet program. Hon startade det. Ett dokument dök upp på skärmen. Samma dokument dök upp på Data-Lennarts skärm när han gick in på Internet för att titta på lite porr. Samma dokument dök upp på varenda dator i hela världen där någon var inne på Internet:

”Ni är fria nu. Jag klarade inte av det, men det ska ni göra. Det finns en ondska som inte syns eller hörs, den bara förtär. Den är underbar… Jag älskade den till döds. Förlåt.”

Hanna lät tårarna rinna. Svala var borta nu, det här var ingen saga.

Skriven av: Elisabeth Lindquist