Nouvelle 125



NOUVELLE 125

Jag vaknade med ett ryck. Det var varmt. Det var hett. Det var svett. Det var mörkt. Och svart. Lika svart som min förkolnade peruk och min brända kropp. Jag kände på mina nakna axlar och på min bringa. Inget svart. Jag var vit som en snö. Men brandbilarna då. Och rökdykarna och brandchefen och hettan och röken. Skrik och söndertrasade trädörrar med beteckningar som dörr A och dörr G som i Gustav. Konserthuset i Malmö. Malmö Par Bricoles 125-års Jubileum. Och mina skor med spänne, som blivit godkända av Benjamin Schwalbe, den tyske, vandrande gesällen, att användas i rollen som Mowitz, var fanns dom. Mardrömmen spelades än en gång upp för mig.

Jag sitter i konserthuset i en passage på en begärd pinnastol. Där finns tre dörrar och en producent. Vi hade övat denna scen så många gånger.
En dörr går ut till entrén med garderober, en ann´ till konsertsalen och bakom mig går en tredje dörr ut till sceningången från gatan men producenten, han går inte. Nej, han bara står där. Med en walkie-talkie. Han skall så göra för att skicka in mig i konsertsalen vid rätt tillfälle, nämligen efter det att Susanna har badat färdigt. Då skall jag, Mowitz gråtande och blodig vackla upp för scentrappan och berätta min historia om nömfen.
Vid första repetitionstillfället dagen innan föreställningen har vi flyttat oss in i konsertsalen där jag börjar vackla fram till scentrappan under tiden Susanna badar. Då raspar det till i walkie-talkien och vår regissör vrålar ”Igge nu, igge nu, igge nu” och producenten säger ”Stopp, inte nu., vetja”. Nej, det vet jag, säger jag, men Mowitz bara övar sig på att vackla fram.
All vackling bestäms av mig, raspar walkie-talkien och producenten och jag tittar på varandra.
Vid en annan repetition skickades jag in just när Susanna kom upp ur badet. Det var betydligt trevligare men inte heller det var rätt.

Följande inträffar sedan inte.
Vid föreställningen efter pausen har jag som vanligt intagit min plats i passagen. Det har inte producenten. Det är cirka 20 minuters väntan, tiden går men jag tar det lugnt. Jag hör orkestern och vår kapellmästare har tydligen lagt till en ton, som, andantinerat och staccatiserat pipande, ligger långt ovanför Susannas ass (tonart). Underligt, den tonen måste ju störa inte bara Susanna men också publikum. Kan detta vara kapellmästarens ärliga mening eller ett brandlarm? Jag ser nu för första gången rök sippra ut under dörren till scenen. Rökridåer!!! Jag vet ju att vår scenmästare är en fena på att föreslå och finna fiffiga effekter för att förföra oss fricollerister. Nu tänker han väl dölja Susanna i rök när hon kommer ur badet. Fortfarande ingen producent! Nu börjar paniken närma sig. Jag vet ju på ett ungefär när jag skall in men precisionen styr vår regissör. Det är bara minuter kvar. Jag tittar ner på mina, av Benjamin Schwalbe godkända, skor med spänne, som börjar lukta bränt gummi.

Då smäller det. En gång, två gånger, tre gånger dubbelt. Jag kastar mig på golvet. Två brandyxor trasar sönder dörr G som i Gustav och gråsvart rök väller ut i passagen tillsammans med två rökdykare. Men jag ser ingen producent. ”Var är du, skriker jag” hostande, liggande på golvet, hasandes medelst ålning ut från den rökfyllda och nu överhettade passagen. De två rökdykarna släpar mig ut på gatan utanför, utan skor och med förkolnad peruk. Och där, där äntligen står producenten med walkie-talkien ropande ”Kom ut Mowitz, kom ut”. Men, jag skall ju in, in för att hämta mina skor med spänne, väser jag. ”Nej”, skriker han, ”Konserthuset brinner!!! Det står i ljusan låga”. Det lysande sällskapets 125:e jubileumsår har på ett handgripligt sätt lyst upp hela Malmös centrala delar. Måtte mina skor ha klarat sig.

Jag vaknade med ett ryck. Det var varmt. Det var hett. Det var svett. Det var mörkt. Och svart. Lika svart som min förkolnade peruk och min brända kropp. Jag tände lampan på min sänggavel, nöp mig i min arm, vit som en snö och fick se min sandréfärgade peruk sitta på cellplastskallen. Och där, där stod ju mina, av den tyske vandrande gesällen Benjamin Schwalbe godkända, skor med spänne som om ingenting hade hänt.

Vad som verkligen hände skall jag, som Evert Taube sade, berätta nästa gång vi ses. Eller var det Kipling? Äsch, spelar ingen roll, det är i varje fall en annan historia.

Med i efterhand, till Mowitz, andligt godkännande av konung Gustav, ja Gustav III alltså.

Författare:

Publicerat

Dela: