Novellen

Novellen

Jag såg honom för första gången en kall dag i november. Jag satt som vanligt på bänken vid Pressbyrån i Stockholms central. Jag drack en kopp kaffe, en snäll dam som hette Birgitta köpte en kopp till mig varje vardagsmorgon. Hon brukade ibland sitta och dricka sitt eget kaffe tillsammans med mig när hon väntade på sitt tåg. Det var höjdpunkten på min dag, jag brukar sällan få sällskap. De flesta blir nämligen rädda och äcklade av mig.
Ja, jag är en uteliggare. Min bänk är mitt hem och Birgitta min enda vän.
Mitt namn är Niklas och jag är tjugosex år gammal.
Jag såg ut över trängseln av människor och fick syn på honom. Han gick med självsäkra steg i en mörk kavaj och dyr jacka. Det första jag la märke till var hans hår. Fastän det var klippt i en snygg, trendig frisyr, kunde man se de ljusbruna, ostyrliga lockarna falla ner i pannan på honom. Jag drog handen genom mitt eget smutsiga hår. Det var fett och tovigt, men det var samma ljusbruna lockar. Jag följde honom med blicken, han vred på huvudet och mötte min blick i några sekunder. Mitt hjärta hoppade över några slag och jag tappade den tomma kaffekoppen.
När jag såg på honom kändes det som att titta i en spegel. Hans gröna ögon och mörka ögonbryn var identiska med mina och fast han var renrakade och fräsch var han min spegelbild.
Han vände bort blicken igen och gick in i Mini Livs. Jag skakade och det var inte bara av kylan längre.
Kan det finnas två människor på jorden som är likadana?
Jag kände att jag reste mig upp och mina ben började röra sig. Jag tänkte inte på var jag gick, men jag närmande mig Mini Livskiosken i rask takt. Jag öppnade dörren. Den okände mannen stod i kön med Dagens Industri i handen. Jag rotade i mina fickor efter pengar. Jag hittade 2.50 i min bakficka. Man var ju tvungen att köpa något för att stå i kön. Jag såg mig omkring efter närmaste sak under 3 kr och roffade åt mig en liten chokladbit. Nu var mannen framme vid disken. Fram tills nu hade jag inte haft en aning om vad jag ville få ut av att följa efter honom, men när han tog fram plånboken fick jag min chans att få reda på mer om honom. Medan han letade fram pengar kollade jag över hans axel på plånboken. Längst fram bakom en plastficka såg jag hans körkort. Det jag hann läsa var:
Magnus Nordlander, 770416…
Det var mycket ljud omkring mig men jag hörde endast mina egna snabba andetag.
'Ursäkta? Hallå? Ska du ha den där eller?'
Jag väcktes tillbaka till verkligheten av den unga tjejen i kassan. Hon såg upp på mig med en irriterad och sur blick. Hon trodde väl att jag var hög eller något. Jag räckte fram mina mynt och hon tog emot dem med fina händer med långa blanka naglar. När jag hade betalat tog jag chokladen, stoppade in den i munnen och gick långsamt tillbaka till min bänk.
Jag satt som i en trans och tänkte på det jag nyss sett.
Nordlander… 770416. Jag heter Niklas. Nicke N. Det har jag kallats så länge jag minns. Jag fyller år den 16.e april och jag är tjugosex år. Idag träffade jag min bror. Min tvilling. Det måste vara så.
Jag sög på min choklad. Den varar längre då. Den var så söt och smakrik. Jag tänkte på hur länge sen det var jag sist åt choklad. Det måste vara minst ett år. Det var liksom inte det jag prioriterade mest, de få pengarna jag hade gick till öl och varmkorv.
Flera timmar måste ha flugit förbi medan jag satt och grubblade för jag började se människor trängas på perrongen på väg hem från sina jobb.
Jag sökte bland trängseln efter… min bror. Plötsligt såg jag honom. Han var en av de sista som steg ur tåget. Han började gå mot utgången, men hejdade sig. Jag hörde en kvinnoröst ropa:
”Magnus, vänta!” En ung kvinna med axellångt, mörkrött hår kom springande efter Magnus. Klackarna på hennes stövlar gjorde små klickande ljud mot stenplattorna och den långa kappan svepte runt henne i farten.
När hon kom fram till Magnus kramade hon om honom. De kysstes. Jag vred på mig så jag skulle få en bättre blick på hennes ansikte. Det fullkomligt lyste om henne, hon hade sådan varm utstrålning kring sitt ansikte. Hon var det vackraste jag någonsin sett. Hon tog min bror i handen och gick ut från stationen.
Kvar satt jag, ensam och kall. Jag hade sådan konstig känsla inom mig, jag förstod att det var avundsjuka. Jag var deppig hela kvällen. Deppig och förvirrad. Och avundsjuk. Ju mer jag tänkte på det, desto ledsnare blev jag. Bänken kändes ovanlig hård den kvällen.

De följande dagarna såg jag Magnus och Julia varje dag. Ja, hon hette Julia, jag hade hört Magnus säga det en dag. Varje dag växte min avund, speciellt när jag såg att Magnus inte behandlade henne så väl. Han snäste ofta åt henne, och det var hemskt att se hennes underbara leende slockna av hans hårda ord.
Dagar kröp förbi i en kall, suddig dimma. På torsdags kvällen satt jag ensam och ledsen på min bänk. Perrongen var folktom så när på en medelålders dam som gick med snabba steg förbi mig. Jag såg mig omkring, en tom plastpåse blåste försiktigt runt några centimeter över marken. Jag kollade på en använd snusprilla som satt fast på väggen bredvid klockan. Klockan var tio över nio. Jag hörde svaga steg närma sig. De blev tydligare och tydligare, och plötsligt såg jag en man komma gående runt hörnet. Det var Magnus. Jag blickade upp mot skärmen, ett tåg avgick om tolv minuter, det var antagligen den Magnus skulle ta. Han ställde sig några meter från tågrälsen och trampade rastlöst med foten mot stenplattorna. Han såg spänd och irriterad ut. En mobil ringde. Magnus grävde omkring i jackfickan och tog fram telefonen. Han talade lugnt men jag hörde ändå irritationen lysa svagt igenom hans affärsmässiga röst.
Nu hörde jag nya, snabbare steg närma sig. Jag visste redan innan jag såg henne att det var hon. Jag hörde hennes klackande stövlar kände hennes intensiva närvaro. Hon småsprang förbi mig och jag kände den söta doften av hennes parfym. Jag fick en blick av hennes ansikte. Mitt hjärta sjönk när jag såg hennes tårfyllda ögon och rinnande smink. Hon kom fram till Magnus och började vädja till honom med svag röst. Han såg arg ut, vände ryggen mot henne och fortsatte att prata i telefonen. Hon började gråta högljutt nu och tog tag i hans arm. Nu tog han ner mobilen och sa något till henne. Jag hörde inte orden men man hörde på hans ton att han var rasande. Han grep tag i Julias hand och slet våldsamt bort den. Hon började prata men då knuffade han till henne, så hårt att hon föll ner på det hårda golvet. Magnus gick några steg bort och fortsatta sitt samtal. Det började koka inom mig och jag märkte att jag hade knycklat ihop ölburken i min hand. Julia reste sig upp, plockade ihop sina utspridda saker och gick gråtande därifrån.
Jag hörde ett svagt dånande. Tåget skulle avgå om två minuter, men jag visste inte om det var det eller om det var ilskan inom mig som gjorde sig hörd.
Fram tills nu hade jag varit paralyserad men nu kunde jag röra mig igen och jag började gå mot Magnus. Han stod med ryggen mot mig, stirrandes ut mot tågrälsen. Dånet blev starkare och nu såg jag tåget närma sig. Jag hade ont i käkarna, för att jag hade tänderna så hårt sammanbitna. Nu stod jag bara en meter ifrån honom. Min bror. Han kanske kände min närvaro, för han vände sig om och såg på mig. Hans blick var så nedlåtande och sur, det gjorde mig ännu argare. Nu var tåget nära. Inom mig spelades bilden av Julias olyckliga ansikte upp. Och jag kunde inte behärska mig. All avundsjuka, allt hat och all besvikelse kom upp till ytan. Varför skulle min hemska tvilling få en sådan underbar kvinna när han behandlade henne så motbjudande? Om jag fick henne skulle jag ju behandla henne som en drottning. Varför var livet så orättvist?
Jag samlade all kraft och knuffade till honom. Hans ögon fylldes av förvåning och skräck, han försökte gripa tag i något men fann bara luft.
Magnus kropp föll ner på tågrälsen samtidigt som tåget dånade förbi. Jag stod så nära att jag föll baklänges. Jag satt och såg slutet av tåget fara förbi. Hjärtat trummande trumslag i bröstkorgen och jag hörde min egna snabba puls. Jag vågade inte titta ner när tåget hade åkt förbi. Jag ville inte se. Jag gick istället tillbaka till min bänk, plockade ihop mina få ägodelar och började gå mot utgången. Jag kände mig konstig, men jag ångrade inget.

Skriven av: hau