Novellen utan Titel

Tystnaden låg som en tät dimma. I rum nummer trettiosju satt en man på en stol och bad, för kvinnan som låg i sängen. Han kramade hennes hand, lyssnade till hennes tunga andetag och det sövande ljudet av fotsteg från korridoren utanför.

Vägen hem kändes lång, ovanligt lång. Jag räknade stegen mellan gatlyktorna, människor jag passerade såg endast ut som svarta gestalter. Svänger höger, förbi den röda Volvon, och in på gården. Det gamla paret sp, bor en trappa ner gick sin kvällspromenad. Deras tjocka labrador gick några meter bakom och nosade i gräset.
Visste dem? Visste de vad hon gick igenom?

Han tog ett djup andetag medan han stängde dörren bakom sig och började gå. Det var en mörda att ta sig igenom korridoren och allas blickar. Han ville inte ha något medlidande, medlidande kan inte få någon frisk…

Nyckeln ligger som vanligt längst ner i väskan. När jag äntligen får fram den hör jag porten smälla igen där nere. Det är det gamla paret och dem verkar prata om något allvarligt. Jag uppfattar ett namn, Helena, mitt namn. Så de vet…
Lägenheten är tyst och tom, så har det varit länge nu. Jag går in i köket och öppnar kylskåpet. Det finns inte mycket mer än ett mjölkpaket, där utgångsdatumet visar tjugotredje september. Idag är det den tolfte oktober. Dagen då jag skall göra det.

– ”En kaffe”, sade han.
– ”Vill du ha mjölk i”?
– ”Nej, svart tack”.
Han var på väg att ta upp plånboken men kassörskan skakade på huvudet. Hon visade medlidande, just vad han inte ville ha. Men han kan inte med annat än att le tillbaka och ta emot det. När han vänder sig om stannar allt. Fem sköterskor rusar förbi honom och mot rum nummer trettiosju. Han förstår med en gång vad som håller på att hända. I chocktillstånd dricker han av kaffet. Men han känner ingen smak, han känner ingenting.

Tabletterna låg där uppradade framför mig. Jag hade räknat dem flera gånger, fem i varje hög - fyra högar. Jag tvekade när jag sträckte min vänstra hand efter den första högen, fångade upp tabletterna och stirrade tomt framför mig. Sade flera gånger att detta var okej, innan jag svalde de fem första, en och en… Tankarna vandrade omkring och jag tappade räkningen…

På ett sjukhus i rum nummer trettiosju sitter en man i förtvivlan och sorg. Med en kall hand i hans. Han har precis förlorat sin älskade, och snart kommer han att förlora sin dotter. För i deras hem skall ett självmord just begås…

Författare:

Publicerat

Dela: