November frossa

Det var en mörk och kylig novemberkväll i det lilla samhället Stupbacka. Vintern hade kommit med sina ilande vindar. Klockan närmade sig elva och invånarna i det lilla samhället hade sökt sig inomhus. Gatorna var öde och tomma, förutom en bil som körde sakta genom centrum. Den fortsatte ner mot industriområdet, där den passerade byns största fabrik, Bengts Bult & Balk AB, och fortsatte ner mot avfalls-stationen. Bilen stannade bakom ett buskage och en man klev ut.
Det var Rolf Grenberg, mera känd som ”Roffe Sopis”. Det namnet har han fått p.g.a. att han varje kväll året om, vilket väder det än var, åker till containrarna vid Stupbackas avfallsstation, för att leta efter ”användbara saker”, som han själv ut-rycker det. Trots att det inte finns en enda i Stupbacka som inte vet att Roffe rotar i containerna är han väldigt noga med att inte bli sedd. Han smyger och gömer sig om det kommer någon medan han letar. Det var därför som han stannade bakom buskaget, för borta vid containrarna stod en svart skåpbil med motorn påslagen och något rörde sig vid containern för eldningsbart avfall.
Det var inte ofta som folk kom för att göra sig av med sopor så här sent på kvällen. ”Bara jag inte har fått en konkurrent”, tänkte Roffe. Han plockade fram sin lilla fältkikare, som han alltid bar med sig, för att se lite närmare på vad som pågick. Han kunde inte säga vems skåpbil det var. Det kunde inte vara någon från Stupbacka, för då hade han känt igen den. Avfallsstationen var dåligt upplyst, men han kunde se någon röra sig bakom molnet av avgaser som skåpbilen spydde ur sig. Plötsligt kom en person med långt svart hår ut ur skuggorna. Rolf kunde inte se om det var en man eller kvinna, men bråttom hade han eller hon, för i nästa sekund så försvann personen in i skåpbilen, som nästan genast körde därifrån. Roffe hukade sig ner bakom en nyponbuske, när bilen passerade.
– Värst vad han hade bråttom, sa han till sig själv. Men nu var det fritt fram. Han startade bilen och körde bort till vändplatsen framför containrarna. Där släckte han strålkastarna på bilen, men lät motorn gå. Om någon skulle komma, så var det bara att hoppa in i bilen och köra därifrån. Han tog fram sin lilla ficklampa, gripklon, (en slags förlängd arm som han själv hade byggt) och kniven som han använde till att skära upp säckar med. Containrarna var avsedda för olika avfall och han började med att undersöka skrotcontainern. Den var fylld med plåtbitar förmodligen spill-bitar från B.B.B AB tänkte, Roffe.
Han hade själv varit anställd på Bengts Bult & Balk AB, men för fem år sedan rå-kade han ut för en olycka. Hans vänstra hand blev klämd mellan en tre tons balk och betonggolvet. Sedan dess hade handen inte varit så funktionsduglig som den en gång var. Så nu var han en samhällslast, som alla såg ner på. En förtidspensionerad sopletande byfån, det var i alla fall hans egen syn på sig själv. Roffe hade alltid varit lite av en eremit. Han bodde i sitt föräldrahem i utkanten av Stupbacka. Det var en liten stuga som låg bara några meter från Stupbackaån. Några tunnland åker och ängsmark hörde till torpet. Hans föräldrar hade odlat jorden och haft ett par mjölk-kor på bete.
Roffes mamma dog av cancer samma dag som Roffe fyllde fem. Eftersom Roffe var det enda barnet, fick han hjälpa sin fader med jordbruket, och det blev ingen tid över att träffa vare sig kompisar eller flickor. Vid arton års ålder gjorde Roffe sin militärtjänst. När han en dag kom hem på permission hittade han sin far död nere vid ån. Roffe som nu hunnit bli över sextio kommer fortfarande ihåg den där hemska oktoberdagen i minsta detalj. Hans fader hade dött av hjärtinfarkt, då han ensam försökt dra upp familjens eka på land. Han hade legat där ett par dagar och likmaskarna hade redan börjat kalasa på honom när Roffe fann honom. Än i dag kunde Roffe vakna upp kallsvettig på nätterna med sin faders maskätna ansikte på näthinnorna. Men det var inte det värsta, det värsta var att Roffe skylde sin faders död på sig själv. Två veckor innan hade Roffe varit hemma på permission och hans far hade bett honom att hjälpa honom med att dra upp båten. Roffe hade bara svarat att det lär dröja innan isen lägger sig på ån så vi kan ta det nästa gång jag kommer hem.
Sedan den dagen bodde Roffe själv i den lilla stugan. Det var knappt någon an-nan som hade satt sin fot innanför tröskeln till huset. Ängsmarken och åkerlappar-na hade Roffe planterat igen med tät granskog. Spilltorna i den lilla ladugården, där Rosa och de andra korna en gång i tiden stått, var fyllda med skrot, det mesta kom från containerna nere på miljöstationen, där Roffe just nu letade efter nya fynd.
Roffe tände ficklampan och lät ljusstrålen undersöka alla skrymslen i contai-nern. Han tyckte sig skymta ett cykelstyre någonstans under alla plåtbitar. Försik-tigt klättrade han ner i containern och lyfte undan några plåtar. Cykelstyret satt på en gammal och rostig cykel. ”Inte värt att ta hem”, tänkte Roffe och började klättra ur containern, men plåtarna som hade blivet hala utav rimfrosten som bildas på dem, gav vika under hans fötter. Han tappade balansen och föll handlöst ner bland de rakbladsvassa plåtbitarna. En av de vassa kanterna rispade sönder högra ärmen på hans täckjacka och skar ett djupt jack i armen. I fallet tappade han även ficklam-pan, som slocknade och det blev becksvart i containern. Roffe började sakta röra på sig. Inget ben verkade vara brutet, men han kunde känna blodet som sipprade ut ur såret i armen. Det hade hänt förr att han hade skurit sig på glas och andra vassa fö-remål i containrar; därför hade han alltid med sig en första förbandslåda i bilen. Nu gällde det bara att finna ficklampan och fort ta sig bort till bilen för att stoppa blöd-ningen. Efter några sekunders trevande i mörkret hittade han den. Det hade blivet glappkontakt i den efter fallet. Roffe gjorde ett nytt försök att ta sig ur containern, och den här gången gick det bättre.
Blodet droppade ur ärmen på jackan, när han sprang bort till bilen. Väl framme vid bilen tog han av sig jackan och undersökte såret. Det var ett otäckt jack, minst fem cm långt och ett par cm djupt. Den enda gången som Roffe hade besökt en lä-kare efter det att han blivit myndig var när han krossade handen och då blev han tvingad av jobbarkompisarna. Som tre åring fick Rolf hjärnhininflamation och blev inlagd på sjukhus i tre veckor. Efter det fick han ångest så fort han hörde talas om sjukhus och läkare.
Det här fixar jag själv, tänkte han och plockade fram några kompresser ur för-bandslådan. Han virade om ett provisoriskt förband, som han tänkte byta ut när han kom hem. Men först skulle han undersöka de andra containrarna. På grund av förseningen och att risken var liten att någon skulle komma så här sent på kvällen, stängde han av motorn på bilen. Bensinen var dyr nu för tiden. Han fick ta risken att någon upptäckte honom.
En iskall vind påminde Roffe om jackan, som han lagt ifrån sig på motorhuven. Han tog på sig den och gick bort till containern för brännbart material.
Roffe stannade bredvid containern, Han tyckte sig höra något från den. Ett svagt prasslande ljud. Han stod ett tag och andades långsamt. Vinden vinande var allt han hörde. Roffe strök bort sin stripiga lugg från ögonen och kisade ner i contai-nern. Ingenting tycktes röra sig i dunklet och det var tyst som i en grav. Han kom fram till att det förmodligen bara var vinden som orsakat ljudet, eller kanske en mus, eller i värsta fall en råtta. Möss stod han ut med men råttor ville han helst slippa.
”Undrar vad den mystiska personen med det svarta håret slängt i containern”, tänkte han, medan han försökte få igång ficklampan. Efter några skakningar gick den igång. Containern var fylld med gamla multna brädor, spruckna spånskivor och några svarta plastsäckar. ”De måste undersökas”, tänkte Roffe och rädslan för råttor fick ge vika för hans nyfikenhet. Roffe som var väldigt vig för sin ålder klätt-rade smidigt ner i containern. Han tog fram sin långa morakniv och skar upp en av säckarna. I samma stund slocknade ficklampan. ”Typiskt”, tänkte Roffe och stack in ena handen i säcken för att känna efter vad den innehöll. Något mjukt. Ficklampan tändes igen och Roffe upptäckte att han hade hela handen full med Gullfiber isole-ring. ”Vilken otur först skär jag upp ena armen sedan doppar jag den andra i det här klådframkallande skiten”, tänkte han, kastade iväg säcken och stötte kniven i nästa säck. I samma ögonblick slocknade ficklampan igen. Denna säck innehöll tyd-ligen inte isolering, för kniven stötte in i något som var hårdare än isolering men samtidigt ganska mjukt. När han höjde upp kniven för att skära ett jack till kände han något klibbigt rinna längs med handen.
– Kom igen! Skrek han till ficklampan och slog på den. Den tändes igen och i det svaga skenet såg han att det klibbiga på kniven såg ut som blod. Hans första tanke var att det var hans eget, att förbandet inte var tillräckligt, så det hade blött igenom det. Han drog upp ärmen på täckjackan. Kompressen var svagt rödfärgad men inte så mycket att det kunde ha klibbat ner hela handen. Var kom det ifrån då? Han tog tag i säcken och rev upp den.
Det kändes som om hjärtat stannade på Roffe. Där i det svaga ficklampsljuset i den sönderrivna säcken låg en livlös, ung kvinnokropp. Han kände igen henne. Det var en av flickorna i ungdomsgänget som brukade hänga utanför byns enda pizze-ria. Roffe kunde knappt andas. Han bara stirrade in i hennes kala och livlösa ögon. Hennes läppar var lila och ansiktet var kritvitt. Hon var helt klädd i svart, och för-utom ett djupt skärsår i halsen verkade kroppen vara intakt. Roffe insåg snart att det var han som var orsaken till skärsåret. Han släppte den blodiga kniven. Magen vände sig på honom, han vände bort huvudet, men han var för skräckslagen för att kasta upp. Det enda han ville nu var att fly därifrån. Ficklampan blinkade till och slocknade igen. Han lyckades ta sig ur containern i mörkret och fly mot bilen.
Vad var det för ljud? Det lät som en bil som var på väg mot avfalls-
stationen. Roffe stannade till och spejade ner mot vägen. Han kunde inte se några strålkastare, men fortfarande kunde han höra ljudet. Det kom närmare och närmare. Han blev som paralyserad, när han upptäckte den svarta skåpbilen i grindöppningen till avfallsstationen. Strålkastarna var släckta. Först tänkte Roffe starta bilen och köra därifrån, men vid närmare eftertanke var det bättre att fly till fots än att sätta ödet på spel genom att försöka fly i den svårstartade SAAB 99:an. Han rusade in i en närliggande skogsdunge och han sprang blint genom taggbuskar och grenar som rispade honom i ansiktet.
Plötsligt kändes det som om marken försvann under hans fötter. Smärtan brän-de som eld i skärsåret, när han slog i den frusna marken. Han blev liggande stilla. Han kunde höra hur skåpbilen stannade och en bildörr slog igen. Mördaren var tillbaka för att flytta på sitt offer, tänkte Roffe. Sakta vände han sig om för att kunna se vad som hände. Det skulle inte dröja länge, förrän mördaren upptäcker att någon har hittat liket, och att den rostiga SAABen tillhörde denna någon. Sedan skulle mördaren ta fram sin pistol och genomsöka området tills han hittade Roffe, och helt kallblodigt skjuta honom i huvudet. Tankarna vandrade genom huvudet på Roffe. Han ville inte sluta sina dagar i en svart plastsäck i en av de containrar som han an-nars tillbringat många kvällar i.
Han kunde försöka fly och kontakta polisen. Men den tanken slog han snart bort. Vem skulle tro honom? Byfånen har blivit ännu mera galen. Sedan slog det honom att han skulle bli beskylld för mordet. Hur skulle han förklara den blodiga kniven med hans fingeravtryck på och att hela platsen var indränkt i hans eget blod. Han kunde föreställa vad ”Stupbackabladet” skulle skriva: Byfåne knivhögg ung kvinna i halsen. Kvinnan lyckades hugga attentatsmannen i armen innan hon blev bru-talt mördad och kastad i en container. Roffe kunde inte tänka klart längre. Kompressen på armen hade lossnat och blodet började rinna längs med armen igen.
Mördaren hade tydligen upptäckt den uppfläkta säcken och bilen, för han stod och spejade över vändplatsen och det närliggande området. ”Bara jag ligger stilla, kan han inte se mig”, tänkte Roffe. Mördaren stod nu vänd rakt mot skogsdungen. Roffe kunde höra sitt eget hjärta slå. Det slog så hårt att han var rädd för att mörda-ren skulle höra det. Plötsligt tändes ficklampan. Roffe hade glömt bort den, men han hade hela tiden hållit den i ett krampaktigt grep. Nu var det kört. Snabbt var han på fötter igen. Han sprang över en frusen åker ut mot vägen. Mördaren ropade något åt honom, men Roffe hörde inte vad och snart var han framme vid buskaget där han gömt sig tidigare samma kväll.
Han stannade till, ett ögonblick, för att se sig om. I ögonvrån kunde han se mördarens svarta skåpbil passera genom grindhålet till avfallsstationen. Där Roffe befann sig för tillfället var han ett lätt offer. Om han bara kunde ta sig till den gamla sågen som låg på andra sidan av en närliggande åker! Han fortsatte, fastän det kändes som om hans lungor skulle brinna upp i vilken sekund som helst. Han kunde höra skåpbilen sakta ner farten bakom honom. ”Om han har ett skjutvapen, är jag död”, tänkte Roffe. Men inget skott brann av och han klarade sig helskinnad fram till sågplanen. Där fanns det gott om gömställen bland alla virkestravar. Roffe tog skydd bakom en av dem. Skåpbilen hade nu stannat bakom buskaget, och mördaren kom springandes över åkern mot honom. Roffe kände paniken börja komma. Han kände sig matt, inte enbart på grund utav den fysiska ansträngningen, han hade också förlorat en hel del blod. Han såg sig omkring och upptäckte ett gammalt skjul. Dörren till skjulet var låst, men den var i så dåligt skick att den lätt gav till vika när Roffe slet upp den. Han stängde dörren efter sig, precis när mördaren kom fram till den svagt upplysta sågplanen. Roffes ögon vande sig snart vid det dunkla ljuset i skjulet. Som tur var fanns det ett litet fönster som släpte in lite ljus från halogenlampan som lyste upp sågplanen. Han undersökte insidan på skjulet med blicken. Det var tomt därinne, förutom några gamla plankor som låg i ett hörn. Det låg något annat föremål ibland plankorna, Roffe kisade med ögonen för att se bättre. Det var en gammal klyvyxa. Han tog upp den. Den var rostig och slö, men den dög bra till att försvara sig med. Det var alldeles tyst utanför skjulet; det enda Roffe kunde höra var sina egna ansträngda andetag. Plötsligt skymde något ljuset från fönstret. Roffe kunde se en skugga röra sig utanför, och i nästa sekund öppnades dörren. I det svaga ljuset som strömmade in genom dörröppningen kunde Roffe urskilja silhuetten av en ung man. Mannen tog ett par steg till in i skjulet. Han var klädd i en lång, svart kappa och hade långt svart hår.
– Är det någon här? sa mannen med en mörk röst, som fick nackhåren att
resa sig på Roffe.
– Mig får du inte! Skrek Roffe. Han rusade ut ur hörnet och måttade ett slag med yxan mot mannen. Slaget träffade mannen i bröstet. Mannen snodde runt, med ett förvånat läte. Han tog ett par stapplande steg mot Roffe. Nu kunde Roffe se hans ansikte, för första gången. Han var i 25årsåldern. Ansiktet var magert och blekt. Han såg ut som en missbrukare. Blod sipprade ut ur ena mungipan.
– Det var en olyckshändelse, sa ynglingen, och sjönk ihop. Det var inte meningen att hon skulle dö. Tror du att jag mördar min egen syster.
– Vad? Sa Roffe.
– Jag kom hem från Stockholm…, han talade sluddrigt. Hon rotade bland mina saker och hittade tydligen tabletterna.
– Vilka tabletter? Undrade Roffe.
Han svarade inte på frågan utan fortsatte:
– Varför skulle jag ha med mig det där skiten hem. Jag visste att det skulle ta död på mig förr eller senare, men inte Sophie. Jag hade varnat henne. Ändå vräkte hon i sig en halv burk.
– Med vad? Frågade Roffe.
– Det räcker med tre tabletter för att ta dö på en fullvuxen karl, han väste fram orden. Hon låg livlös på golvet. Jag fick panik.
– Så du kastade din egen syster i en container?
– Ja, jag var så chockad, kunde inte tänka klart. Men senare kom jag på att jag har hört talas om en liknande händelse i Stockolm, killen var inte död han sov djupt. Han var i koma liksom. Så jag åkte tillbaka för att se om hon levde. När jag såg att någon upptäckt henne… Han hostade till och tog ett djupt andetag. Jag såg bilen och förstod att du var i närheten. Jag var tvungen att hitta dig för att berätta san-ningen, innan du kontaktade polisen.
- Jag måste ta dig till en läkare, sa Roffe.
– Jag tror det är försent, svarade mannen.
Yxan hade träffat illa, och Roffe kunde se hur en mörk fläck bredde ut sig under mannen. ”Det är jag som är en mördare”, tänkte Roffe. Mannen jämrade sig och öppnade munnen för att säga något, men det enda han fick fram var ett svagt gurg-lande ljud. Han stirrade på Roffe med vidöppna ögon. Munnen var nu fylld med blod. Ögonen stängdes, och det blev dödstyst i skjulet.
Roffe sjönk ner i ett hörn och slöt ögonen. Han önskade att när han öppnade dem igen skulle han vara hemma i sin säng och att allt bara varit en ond dröm. Ett gnisslande ljud fick honom att slå upp ögonen. Det var vinden som blåste i dörren. Utanför, i ljuset från lampan, såg Roffe stora snöflingor sakta falla mot marken; det hade börjat snöa. Roffe såg på den livlöse mannen och för ett ögonblick såg han sin egen fars döda kropp ligga där. Hans faders ruttnade ansikte grinade åt honom och sa: ”du borde ha hjälpt mig med båten, min son”. Roffe blundade igen, han visste att han höll på att bli tokig. När han öppnade ögonen var hans far borta, men den döde ynglingen låg kvar.
– Jag måste ta mig hem, sa Roffe till sig själv. Men först måste han göra sig av med yxan. Han reste sig och lämnade skjulet utan att se på liket. Han gick bort till virkes traven, där han gömt sig tidigare. Det kändes som om det blivit tio grader kallare under de fem minuter han varit i skjulet. Först tänkte han gömma yxan i traven, men sen insåg han att det var bättre att dumpa den i ån, som passerade inte så långt därifrån. Snöfallet blev tätare och tätare. Roffe kände sig febrig. Det var cirka hundra meter ner till ån. Han hade ingen känsel kvar i sin skadade arm, han kände sig yr utav alla snöflingor som dansade runt. Plötsligt verkade det som all-ting snurrade runt. Ån måste vara här någonstans. Han såg sig omkring. Landska-pet hade blivit mera kuperat, och genom snöflingorna såg Roffe stora träd. De såg ut som stora monster som sträckte ut sina armar mot honom. För sent upptäckte han att marken han gick på inte var mark, utan is. Tunn is som gav vika för hans tyngd. Det iskalla vattnet omslöt honom. Han skrek desperat på hjälp. Men de enda som hörde honom var träden. De tycktes böja sig ner och skratta åt honom. Det kal-la vattnet grep tag om honom och drog honom med sig. Roffe slutade att kämpa emot och drogs med strömmen under isen.

Vad som egentligen hände den kvällen lär ingen få veta, men så här stod det i Stupbacka bladet följande dag.
Trippelmord på avfallsstation.
Ett trippelmord har begåtts på Stupbackas avfallsstation. En utav offren, en femtonårig flicka från trakten, hittades med halsen avskuren i en container. Hennes äldre bror hittades mördad i ett skjul en bit därifrån. Hans bröstkorg hade blivet krossad, förmodligen av en yxa. Det tredje offret, vars kropp man inte hittat än, är en man i femtioåråldern, också från trakten. Hans blod finns över hela brottsplatsen bl.a. i hans bil, där han troligtvis blivit at-tackerad. Gärningsmannen är fortfarande på fri fot. Ingen misstänkt finns.
Polisen grep aldrig någon gärningsman, och trippelmordet förblev olöst, tills fem månader senare, när några pojkar som lekte på en flotte i ån, hittade det upp-svällda liket av Roffe. Yxan satt fortfarande instucken under hans täckjacka. Lokal-polisen gjorde ett uttalande och tidningarna skrev:
Trippelmordet var ett dubbelmord.
En utav offren från trippelmordet i november visade sig vara mördaren.
Det var igår som några pojkar hittade liket av Rolf Grenberg. Tidigare har man trott att han blivit mördad och att mördaren gömt kroppen. Men nu är polisen övertygad om att Grenberg är mördaren. Han knivhögg först flickan och kastade henne i containern. Sedan slog han ihjäl hennes äldre bror med en yxa och gömde honom i ett skjul. Av någon anled-ning, troligtvis sinnesförvirring, så gick han till ån, där han tog livet av sig genom att hop-pa i den starka strömmen.
Många utav Stupbackas invånare hade naturligtvis vetat hela tiden att det var ”byfånen Roffe Sopis” som hade haft ihjäl de båda ungdomarna.
Livet fortsatte i den lilla byn och efter några år så var det inte många som kom ihåg Roffe Sopis. Han omnämndes bara ibland, när oroliga föräldrar berättade för sina barn om vilka hemska psykopater det finns i vårt samhälle. Och visst har de rätt, men Rolf Grenberg var aldrig en av dem. Han hade bara oturen att vara på fel ställe, vid fel tillfälle, och på grund av det kommer han alltid att bli ihågkommen som en galen byfåne som mördade två ungdomar den där hemska novembernatten för några år sedan.



-- slut --

Skriven av: Mattias Hvitfeldt