Nu är vi fria

Nu är vi fria


Det hördes ingenting. Skogen var tyst, men hon visste att där ute någonstans var han. Hon visste att han följt henne hit. Tårarna var inte långt borta nu. Hon sökte skydd bakom ett stort träd. Där sjönk hon ner på marken rädd och förtvivlad, men någonstans inom henne fanns det känslor för honom som hon varken ville visa eller känna. Gömd bakom en stor stam och buskar runtom satt hon på den kalla marken mitt i natten. Nu hördes ljudet ifrån en gren som gick av. Hon visste att det var han. Skulle hon springa? Nej, hon satt kvar.

Ända sedan deras första och sista fem träffar i början av året hade han inte kunnat tänka på någon eller något annat än henne. Hennes ljuva leénde, vackra hår, underbara ögon och hennes förtjusande skratt fanns i hans huvud varje sekund av varje dag. Hennes läppar kunde han fortfarande känna mot sina fastän deras senaste möte varit för mer än fyra månader sedan.

Nu var han borta. Hon såg möjligheten och tog den. Nu sprang hon genom skogen i bara sitt vita nattlinne. Hon kunde höra honom skrika hennes namn bakom sig. Löven från buskarna och träden slog henne som piskor på benen och armarna. Marken var kall och hård men hon kunde inte stanna. Här tog skogen slut och sluttade ner. Stupet måste vara minst tio meter. Skulle hon hoppa? En del av henne ville och kände sig tvungen, men en annan del kunde inte. För någonstans i sitt hjärta kände hon att hon älskade honom. Det gick inte att begrava de känslor hon har för honom. Nu stod han där bara fyra meter från henne. Hon såg honom sträcka ut sin hand mot henne och be henne komma bort från kanten. Hon vände sig om mot stupet, tittade ner sedan vände hon huvudet mot honom viskade tyst att hon älskade honom och sedan hoppade hon ner för stupet.

Han hörde henne springa. Han ropade hennes namn och sprang efter. Vart skulle hon? Det ända han ville var att älska henne. Där stod hon som en vit ängel i månskenet vid det branta stupet. Hennes vita nattlinne dansade i vinden förföriskt mot honom. Han sträckte ut handen mot henne och bad henne komma till honom. Han såg hennes förtvivlade ögon innan hon vände sig om mot stupet. Hon vände huvudet mot honom och han hörde hennes tysta röst viska att hon älskade honom. Hennes läppar rörde sig till orden på ett sådant sätt att han blev knäsvag. Hon vred tillbaka huvudet och han såg henne hoppa.
För honom kändes det som att hon drog med sig hans hjärta med sig ner för stupet, men hon kände sig bara fri.

Han sprang mot stupet och såg hennes kropp falla ner mot marken. Han skrek hennes namn medans tårarna rann ner för hans kind. Nu var han ensam. Kylan svalde honom som ett odjur. Mörker förvandlades till ljus och natt förvandlades till dag. Stjärnorna blinkade inte längre. Månen lyste inte sitt mjuka sken över honom. Nedanför det branta stupet såg han hennes vita nattlinne som nu inte var helvit längre utan fläckad av hennes blod. Där uppe kunde han inte stanna. Han fann en stig som ledde honom ner till henne. Han kände sig dragen till henne. Hon var död men hans kärlek för henne levde fortfarande. Dag blev kväll. Stjärnorna blinkade inte med samma lycka som förut och månen syntes knappt. När han kommit fram till hennes döda kropp lyste månen mjukt över henne. Han strök undan håret från hennes ansikte. Hon var fortfarande lika vacker som förut. Han vände på henne och upptäckte att hon landat med huvudet på en sten. Han gav ifrån sig en rädd flämtning och vände tillbaka henne. Han satt och beundrade hennes skönhet. Nu skulle hon aldrig kunna bli hans. Efter två timmar kände han hur tom han var nu när hon var borta.
– Men hon ligger ju där, sade han uppmuntrande till sig själv. Han ville inte vara ensam, han ville vara med henne och det enda han kunde göra var att ta sitt liv. Ur byxfickan drog han upp en pistol som han höll mot huvudet. Innan han sköt sig sade han hennes namn ut högt. Sedan sköt han sig och hans livlösa kropp föll till marken. Där låg deras döda kroppar intill varandra.

Varje natt vid stupet viskar vinden Nu är vi fria.









Författare: Jessica Ottosson

Skriven av: Jessica Ottosson