Nu har jag gjort mig fri från kärleken

"Nu har jag gjort det," sa A samtidigt som hon lutade sig tillbaka och andades ut. "Nu har jag gjort mig fri från kärleken."

"Men var det verkligen vad du ville?" sa L och stirra tomt ut. "Var det meningen att det skulle sluta såhär?" Även hon föll tillbaka och lutade sig mot den ena kvinnans axel. "Fanns det inget mer att hämta? Fanns det ingen kärlek kvar?"

"Självklart fanns det någonting kvar, men det var så förvridet och så förändrat så jag kände inte igen det längre. Efter ett tag så handlade det inte längre om oss, utan bara om honom. Jag kunde inte andas i hans närvaro. Han tog upp all plats. Hela tiden handlade det om honom och om hans smärta, hans minnen och hans framtidsångest. Jag fick aldrig något utrymme. Jag tror aldrig att jag hade det i hans närvaro." När A hade sagt de orden så uppstod en liten paus där de bara satt och stirrade tomt. Spänningen i luften var så tjock. Så otroligt konstant.

"Men vad var det du egentligen såg hos honom från början?" frågade L och vände blicken emot A. "Vad var det egentligen som gjorde att du kände dig dragen till honom från början?"

"Det var beröringen." sa A och hennes mun förblev öppen som att hon letade efter orden men inte fann dem. "Jo det var beröringen, hans beröring som jag kände redan från början. Innan jag träffade honom så hade jag sökt efter just den där känslan, den där känslan av att faktiskt bli berörd. Jag kände mig så sårbar inför hans skärande blick, men jag ville vara sårbar för honom. Den smärtan som jag såg i honom, jag ville att han skulle se den i mig också. Jag ville att han skulle kunna identifiera sig med mig, som om vi båda vore förstörda människor. Därför var det hans beröring som gjorde att jag drogs till honom. Den där spännande blicken, som var en inbjudan. En inbjudan och ett hopp om något varaktigt. Sedan försvann det bara." A avslutade sin mening och stirrade ned i på golvet.

"Han skulle vara martyren, eller hur?" sa L och suckade. "Vissa män tror att martyrskap är attraktivt för många kvinnor. Men när man väl spikar upp sig själv på korset så tycker jag inte att man ska förvänta sig något slags medlidande. I ert förhållande så kom du aldrig först, eller hur? Det var hans passion för att skapa. Jag tror nästan han utnyttjade dig för att kunna få den inspiration han krävde för att kunna skapa." Kvinnans röst dog ut.

"Det var inte riktigt så," började A medan hon gjorde cirklar med fingret på sitt lår. "det var snarare att han förväntade sig att jag skulle acceptera att hans arbete var viktigare. I slutet kände jag mig utnyttjad, men det var som om han trodde att jag var okej med det. Jag minns alla de gånger han förklarade den extremt viktiga innebörden av sitt arbete, och att jag bidrog mycket till det, men jag vill inte att min roll ska spelas av en av hans skådespelare. Jag vill vara jag och vara en del i hans liv. Jag var aldrig det. Jag var bara en inspirationskälla som han drack sig full av. Vad säger det om honom? Han var ingen missförstådd konstnär som han oftast ville framstå som i andras ögon, han var och är bara en parasit som lever på andra människor för att han ska kunna klara av livstillvaron. I slutet började jag äcklas av honom och hans tekniker för att suga ut mina känslor. Han kunde iscensätta ett bråk, bara för att han senare skulle kunna dra nytta av det i hans kreativa arbete. Det var bland de vidrigaste sakerna han gjorde emot mig. Och varför? Jag förstår inte riktigt. Jag trodde att han älskade mig i början. Men nej. Nej." A satt tyst ett tag samtidigt som hon försökte trycka tillbaka massa jobbiga tankar.

"Han var en idiot bara." sa L mjukt. "Skit i honom nu."

"Nej han var inte en idiot. Han var bara en parasit. Alla människor i hans liv och främst jag har han bara utnyttjat i sitt arbete. Det går inte riktigt att släppa. I början kände jag mig så speciell och han berättade saker för mig som han sa att han aldrig berättat för någon kvinna tidigare och allt han sa, allt han sa, det kände så speciellt och riktat till mig. Jag kunde verkligen relatera till allt. Det var som om han tog alla mina otänkta tankar och slog ihop dem alla till en stor plan för hur världen ser ut. Bara för att jag sedan skulle inse att jag bara var en karaktär i hans liv. Jag var aldrig en människa, jag var inte ens en flickvän som han älskade, bara en karaktär som han kunde använda i en av hans filmer. Jag var inget mer. Jag hade aldrig någon betydelse förutom för hans arbete. Hur kan en man bli så begravd inom sig själv att han inte ser mer? Jag förstår inte. Varför kunde han aldrig älska mig som jag älskade honom? På samma sätt som jag i början beundrade honom för hans arbete, för hans fruktansvärt starka kreativitet. Varför kunde han inte se detsamma inom mig? Jag skriver ju också. Var jag bara någon som han kunde jämföra sig med? Så han skulle känna sig själv bättre? Jag hade aldrig något mänskligt värde i hans ögon. Och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt." Det som från början hade varit befrielse ifrån kärleken hos kvinnan började nu utvecklas till ett slutgiltigt accepterande av den underliggande sorgen som ständigt varit närvarande.

"Schhh, du måste försöka släppa honom. Det blir lättare." sa L försiktigt och försökte trösta sin vän.

"Men det blir ju inte det!" utbrast A och ställde sig tvärt upp. "Jag har blivit utnyttjad! Han har varit en energisugande parasit som har levt på mig i flera månader och nu har jag ingen energi eller livskraft kvar! Han har tagit allt! Det finns ingenting kvar här." sa hon och pekade på sitt bröst. "Det finns inga vackra tankar kvar heller. Allt har han tagit och roffat åt sig, allt det där tog han och gjorde till sitt. Alla mina otänkta tankar pressade han ut ur mig och gjorde om dem med sina egna vackra ord och fullständiga meningar." Hon viftade våldsamt med händerna samtidigt som hon pratade. "Allt som är kvar av mig är en utsugen skör själ som är fångad i det skal som han vävde runt mig. Jag har blivit svag och jag orkar inte ens göra mina vardagsrutiner längre, eftersom det inte finns något motivation till att leva. Han stal den," sa hon och började darra på rösten. "han stal den och gjorde det till en drivkraft i livet för en av hans karaktärer, för det är dit han flyr när han inte kan hantera sin livstillvaro. Han flyr till sina karaktärer och sin låtsasvärld han har skapat med hjälp av min livsenergi. Jag orkar inte längre. Jag kan inte längre se på honom utan att må illa, för jag ser mig själv fångad i honom, utan hopp om att ta mig ut. Han lurade mig med sina vackra dikter och sin förförande personlighet." En tår trängde fram. "Han lurade mig med allt som jag någonsin sett som vackert. Nu ser jag ingenting längre. Han bländade mig med all skönhet och nu är jag blind. Jag ser ingenting längre. Ingenting."

Med armarna hängandes längst sidorna stod A där och kände hur världen föll samman. L reagerade genast och reste sig från soffan för att krama sin vän. A tog ett krampaktig grepp om sin vän och de stod där en lång stund och omfamnade varandra, samtidigt som A blötte ned sin väns tröja av tårar. Hennes kroniska snyftningar var den enda som hördes i den tomma lägenheten och då hyschade L henne och smekte henne över ryggen. Kvinnorna stod där en lång stund och A hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv. Samtidigt så hade L aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, oförmögen att reparera den förstörda människa vars kinder var röda och lite smått uppsvullna. Den man som hade förstört A började nu också passivt bryta ned även L. Deras händer omslöt varandra och tillsammans delade de den smärta som en enda man hade orsakat. Den man som kallade sig själv en missförstådd konstnär i en värld där han ansåg sig själv som en viktig utövare av kreativiteten. Deras pannor mötte varandra och L försökte viska betryggande ord till sin vän, men för varje sak hon försökte säga så brast hennes röst och orden avbröts och de förblev osagda. Hennes händer letade sig upp till A:s nacke och började massera den, hennes fingrar for upp och ned för den lilla nacken som om det vore en backe. Fingrarna fann en lock och började snurra runt den. Även L grät hade börjat gråta nu, åt den fruktansvärde mannen och åt all smärta som någonsin funnits. All den smärtan samlades även i henne själv och hon ville skrika rätt ut, för hon hennes lilla själ kunde inte hantera all världens smärta. A märkte av att hennes vän även börjat gråta och hon tog ett grepp om sin väns handleder och tryckte dem mot bröstkorgen samtidigt som hon försökte få fram ord mellan alla snyftningar. Därefter särades deras pannor och de mötte varandras blickar i tre sekunder. Deras blickar pendlade mellan ögonen och läpparna. Sedan insåg de båda att det var oundvikligt. Det gick inte att stoppa. Det var omöjligt. En osynlig kraft förde dem närmare mot varandra och när deras läppar väl möttes så brast världen samman och allting föll. Till en början var det kyssar av ångest utblandet med tårar av förtvivlan, och en osäkerhet så genomträngande och så fruktansvärt konstant. Bara för att sedan övergå till att A sträckte på halsen samtidigt som hon blundade och F kysste försiktigt den lilla halsen, med samma genomträngande osäkerhet. Kvinnorna släppte greppet om varandra och deras händer rörde sig till varandras ryggar samtidigt som de tryckte sig närmare varandra. Ingenting i hela världen fanns emellan dem nu, inga barriärer, inga skyddsmurar och något personligt område hade upphört att existera. De smekningar som till en början hade varit försiktiga och varsamma började nu övergå till mer smekningar av åtrå. De kyssar som tidigare hade varit osäkra förvandlades plötsligt till kyssar av mer säkerhet och målmedvetenhet. De grät fortfarande båda två, som om de nu hade sammansmält till samma varelse som hade en gemensamt smärta. Till slut så upphörde smekningarna och de gick över till klängningar. Kyssarna övergick till hångel och deras tårar blandades med varandra allt eftersom deras ansikten trycktes mot varandras. Om det sedan var A som tryckte ned L i soffan eller L som drog ned A i soffan spelade föga roll, allt eftersom när de väl befann sig där så var de mitt uppe i en kärleksakt som ingen av dem hade förutsett. Händer knöts i krampaktiga grepp medan de kysste varandra intensivare och intensivare. Det hade blivit mörkt ute och den enda ljuspunkt som lyste upp deras närvaro var en julstake i fönstret, men åt den ägnade de inget intresse. I desperata rörelser slets kläder av, i den passion som de befann sig i så försvann alla personliga gränser som de någonsin haft och de tryckte sig nakna emot varandra och kände en samhörighet som de aldrig tidigare upptäckt hos varandra eller hos sig själva. Efter ett tag började snyftningarna övergå till suckar av njutning och tillfredsställelse. Kvinnornas händer dansade över deras nakna kroppar som silkeshandskar där ingen del av kroppen förblev orörd. Ett krampaktig grepp om ett huvud, öppna munnar som utbrast i stön, slutna ögon och en kroppslig njutning som ingen av dem någonsin upplevt tillsammans med en man. En passion som de aldrig tidigare trott existerat brann i deras kroppar och de livnärde sig på varandra i ett gemensamt utbyte av bränsle till den eld de matade inom sig själva. Huvuden som kastades fram och tillbaka i njutning, vridningar i höfterna och nakna bröst som trycktes mot varandra, men inte alls motvillig, utan det var som om de smälte in i varandra. Doften av blandade kroppvätskor skapade inte någon slags negativ känsla, utan matade bara den inre elden mer och mer hos dem själva. När den slutgiltiga kroppsvridningen, framförallt vid höfterna, uppträdde hos dem båda kombinerat med ett slutgiltigt stön så rullade de ifrån varandra, och med sina nakna kroppar låg de där i soffan och stirrade upp i taket. Utan att säga ett ord. Utan att våga tala för att avbryta den tystnad som de båda hade uppskattar och älskat så mycket.

Båda två hade tidigare avfärdat tystnaden och varit rädda för den, men nu var de rädda för att tala istället. En hand sökte sig till den andra och de låg där och blickade upp mot taket en lång tid och deras tankar dansade iväg långt ifrån deras svettiga kroppar och klibbiga hår, långt bort ifrån deras svullna kinder och små försiktiga andetag, långt ifrån tankarna om den man som hade förstört dem båda. Deras tankar befann sig på en annan plats, en plats där ingen kunde förakta dem eller skada dem. Och där på den platsen låg de och höll varandra i händerna tills solen började kika in genom persiennerna och väcka deras sköra kroppar till liv.

Skriven av: Essens