Nu och för alltid

Det var en varm försommarmorgon i juni, solen stekte och himlen var alldeles klar. Jag stod framför spegeln och beskådade min vita fina klänning. Denna skulle jag bära med stolthet. Den hade kostat en förmögenhet och jag hade tjatat om den i ett halvår, jag var absolut tvungen att ha den. Jag skrattade lite för mig själv, såg inte klok ut i min mössa, men den var ändå fin och väldigt originell med mitt namn och min klass broderat i guld, ESMU3. Gud vad jag skulle sakna den klassen.
– Nu är det dags att åka gumman! Du vill väl inte komma för sent till champagnefrukosten? Ropade pappa.
Jag tog en sista titt i spegeln och rusade ned för trappen och tog på mig mina nya högklackade sandaler. Jag antog att jag skulle få otroligt ont i fötterna efter denna kväll, men det var det värt.
Efter knappt en halvtimme var jag framme hos min klasskompis Emma. På gården stod ett dukat långbord, fullt med mat. Jag funderade på hur livet skulle se ut efter denna dag, skulle det sluta på hemköp nere på torget eller som advokat kanske? Allt hängde på vilka betyg jag skulle få om ett par timmar, jag rös bara av tanken.
Efter att vi ätit och hållit i lite tal så var det dags att ge oss av till skolan, jag och Mikael åkte i samma bil. Jag granskade honom lite i smyg, han var rätt snygg faktiskt. Hade aldrig tänkt så om honom, han var ju trots allt min bästa vän. Mikael hade ett utseende som de flesta musik killar hade, tajta, svarta jeans, randig tröja, ”vans” och svart snyggt, hår med frisyr. Kroppen och ansiktet var det inte heller så tokigt. Nej usch vilka tankar, sluta!
- Vad tänker du på?
Nej, hade han sett när jag rynkade på näsan?
- Jag redan ont i fötterna och undrar hur jag kommer att palla med hela den här dagen.
Det där lät väl troligt? Han kan inte ha misstänkt något? Nej, då skulle han ha ifrågasatt det.
Mikael funderade lite: Undrar vad hon tänker på, inte var det hennes skor som bekymrade henne, inte alls! Hon är egentligen rätt söt för att vara.. Hum.. tjej? Ja, hennes guldblonda hår, den otroligt vackra klänningen, sina rosiga läppar, fina, bruna ben och vackra ögon gör att det inte går att slita sina ögon från henne. Undrar hur många killar som kommer att drägla efter henne denna kväll? Men vad har jag med det att göra? Usch, det är ju Emilia jag tänker på. Sluta!
- Och vad grubblar du på då?
- Vad som kommer att hända sen.
Hoppas hon gick på det där! Ja då, hon ser inte ut att misstänka något i alla fall. Puh!
Jag; Mm, visst. Han lyser om bortförklaringar, undrar vad han tänker på, på riktigt?
Nu var de framme vid skolan och Mikael öppnade dörren för henne.
- Försöker du smöra eller?
- Nej rättare sagt vara vänlig, men visst om du inte uppskattar det..
Han stängde dörren med en smäll och gick därifrån, men vände sig lika snabbt igen och skrattade.
- Kom nu, vi är sena!
Aulan var helt proppfull, var enda stol var upptagen så vi fick ställa oss ut med kanten. Rektorn hade redan börjat prata, tur det, då slapp vi höra hela talet. Jag hade svårt att stå still, mina ben skakade av rädsla, oro och nyfikenhet. Tillslut kom rektorn till den punkten där betygen delades ut. Mitt hjärta började slå hårdare, svetten lockades fram och tankarna rusade.
- Mikael Kärnqvist!
Mikael gick fram och tog emot sitt kuvert, han var verkligen fin. Han hade sådana gulliga smilgropar, gulligt rufsigt hår..
- Emilia Hennersten!
Äntligen var det jag! Jag rodnade lite när jag gick fram till scenen och tog emot mitt betyg, sedan gick jag tillbaka till platsen bredvid Mikael. Han sade tyst:
- Vi väntar med att öppna betygen tills vi kommer ut, eller vad tycker du?
- Jo, det låter som en bra idé. Lova att berätta om du kommer att komma in direkt när brevet är öppnat?
- Absolut, om du gör det samma?
Jag nickade och tittade åter på alla de elever som gick fram till scenen. När alla namn var uppropade öppnades portarna och alla studenter sprang ut.
Ute på gården var alla föräldrarna med sina plakat, jag sprang fram till mamma, pappa och min storesyster syster Helen.
- Grattis min älskade dotter! Vilka betyg gick du ut med då?
Oj, det hade jag helt glömt bort! Jag öppnade försiktigt kuvertet och smålog för mig själv. Det kändes som om allt i kroppen ramlade på plats och lugnet kom.
- Nå?
- Ekonomlinjen, here I come!
Precis, ekonom var det jag ville bli, låter kanske tråkigt, men det var min dröm. Mikael skulle också bli ekonom. Vi skulle studera ekonomi på ett universitet i England. Då skulle vi få uppleva världen, bli smarta, träffa nya vänner, lära sig språket bättre och få vara med varandra, allt på samma gång.
Jag sprang till Mikael och kramade om honom så hårt jag kunde.
- Jag kom in!
- Inte jag.
- Va, du skojar?
- Ja, det gör jag.
- Din idiot! Fattar du att våran stora dröm kommer att gå i uppfyllelse? Allt vi behöver göra är att skicka in ansökningarna! Yes!
Ja var överlycklig, men det fanns fortfarande ett hinder, även fast vi hade uppnått de betyg som krävdes så var det inte säker att vi kom in, men ett steg närmare var vi.
Släkten väntade där hemma så jag begav mig dit. Mycket mat, uppvaktning, tårta och presenter väntade. Den finaste presenten fick jag från min syster, en guldring inristat: Nu och för alltid. Det var vårt måtto.
Kvällen kom, gästerna gick och utgång blev nu aktuellt. Jag, Mikael och ett stort gäng andra kompisar samlades för att följas åt till den största och allra roligaste krogen i stan, enligt oss. Där spelades den bästa musiken, där fanns de godaste och biligaste drinkarna, den snyggaste inredningen och det trevligaste folket. Snygga killar fanns det också gott om. Ikväll var temat, student.
Väl inne på dansgolvet röjde vi huvudena av oss, efter mycket drinkar var jag så klart tvungen att gå på toaletten. Det var världens längsta kö så jag gick för att hitta någon annan toalett. Jag snubblade över ett glas som på något konstigt vis hamnat under just mina fötter. När jag tittade upp såg jag en slags myshörna med röda, skynken, mysiga stora kuddar, stämningsfull belysning, fina mönster och så klart ett par som var fullt upptagna med att koncentrera sig på varandra. Killen såg rätt bra ut bakifrån, kanske kunde vara ett kap, en erövrelse. Han vände sig om. Men var inte det där..
- Mikael?
På något kontigt sätt kändes det som om mitt hjärta gick i tusen bitar, fick 300 knivhugg, blev sågat mitt itu och dödade ett utrymme för någon som länge varit där. Jag fällde en tår, var jag kär i Mikael?
- Emilia?
Snabbt sprang jag där ifrån, skämdes för mina känslor. Mikael kom ifatt mig drog mig till sig och viskade:
- Nu förstår jag varför jag har dessa drömmar och tankar, jag älskar dig Emilia.
Han tog min hand och sade att han skulle följa mig ner till vattnet. Vi var alldeles tysta hela vägen, bara mötte varandras blickar då och då. Jag kände mig alldeles varm och otroligt lycklig. Hade Mikael nyss sagt att han älskade mig?
Till slut nådde vi stranden. Jag sprakade av mig mina höga sandaler. Sanden kändes så len emot mina fötter, jag hörde vågorna sakta flyta upp i strandkanten, jag kände lukten av rosor, nypon och sötvatten, vinden smekte försiktigt min kind. Framför oss så uppenbarade sig den vackraste solnedgången jag någonsin sett.
- Mikael..
- Schhh!
Han böjde sig fram och kysste mig, det var den bästa kyssen jag fått i hela mitt liv. Den var varm, härlig, mjuk och fuktigt. Mina ben gav efter och vi gled sakta ned till marken, jag kände sanden i mot min kropp. Försiktigt drog han ner dragkedjan och avlägsnade klänningen från mig, han drog av sig sin skjorta. Gud vad vilken otroligt snygg mage han hade, tänk att den har jag gått miste om den alla de här åren. Han knäppte upp spännet på min BH och den föll av lika snabbt. Han rörde vid mitt bröst och jag rös till, aldrig hade jag känt denna åtrå efter någon. Han avlägsnade alla sina kläder och han låg naken emot min, nästan, nakna kropp. Snart låg det sista plagget prydligt på stranden, sällskap med resten av alla kläder. Han stannade upp en stund och tittade på mig. Jag skämdes inte ett dugg över min nakna kropp, kände att jag kunde ge mitt liv till honom. Han sänkte sig ned mot mig och gav hela sig till mig och jag gav hela mig till honom. Nu var han inte längre bara min bäste vän, utan han var min kärlek, mitt liv. Jag kände att jag kunde offra allt för att denna stund skulle upprepas.
Efteråt låg vi i varandras armar en lång stund och bara flämtade.
- Nu och för alltid Emilia, lova mig det.
- Jag lovar!

Skriven av: Lisette