NU SLIPPER NI MIG

Jag ligger på rygg i sängen och kollar upp mot taket. Det har gått 3 år nu. 3 år sedan helvetet kom till jorden. Jag försöker tvinga bort tankarna men de tränger sig fram ändå fram. Jag har ju Angelica nu. Man ska leva i nuet brukar Angelica säga. Fina underbara Angelica. Ändå tränger sig tankarna fram.

3 år sedan jag skaffat finnar och glasögon.

3 år sedan jag gick med huvudet nerböjt i korridoren, efter sommarlovet.

3 år sedan jag skulle ta livet av mig.

Även minns jag det som om det vore igår.

Jag minns hur Marta, som skulle föreställa min bästa vän vände ryggen åt mig. Hur hon senare började hänga med Tyra och gänget och kasta hånfulla blickar åt mitt håll. Hur Simon och gänget höll på med mig.

Jag orkade bara inte. Hur jag varje dag kom hem med ett falskt leende klistrat i ansiktet, bara för att pappa inte skulle bli orolig. Han hade problem nog, nu när mamma lämnat honom och allt.

Hur jag senare kastade mig i sängen och skrik grät mot kudden.

Hur jag alltid föreställde mig hur jag skulle ta livet av mig. Tabletter? Nej, jag ville ha något mer smärtsamt. Jag har hört att skär man sig i handleden så är man borta. Folk skulle tycka at jag var självisk, som tog livet av mig. Som inte tänkte på hur ledsna folk skulle bli. Men vem? Vem skulle bli ledsen? Jag gör ju det för deras skull. För att de ska få slippa mig.

Jag minns hur jag nästa dag, gick till skolan med ett rakblad i fickan. Jag öppnade skåpet, och en lapp ramlade ut. Jag öppnade inte den. Jag visste att det bara skulle stå något i stil med ´´Gå dö, tönt´´ av Tyra och gänget. Nu tänkte jag. Nu slipper ni mig. Jag minns hur jag gick till den smutsiga toan i skolan. Hur jag tog fram rakbladet och skar den rakt genom handleden. Det sista jag såg var blod, och det sista som ekade i huvudet var: Nu dör jag, nu slipper ni mig. Sen svartnade allt. Lite senare hörde jag någon som ropade ´´ HALLÅ HÖR DU MIG´´ Jag öppnade försiktigt ögonen. Jag var inte död. Framför mig stod en tjej i sjuan. Hon mig tog hem till henne , och torkade blodet som fortfarande rann.

-vilket skitsnack det där om att man dör om man skär sig i handleden.

-Kan du inte ta och berätta allt från början nu, sa tjejen

Och så gjorde jag det. Det kändes som om jag blivit lättare i kroppen. Klumpen i magen var inte lika stor.

-Jag heter Angelica förresten.

Nu efter 3 år ler jag åt minnet. Inte visste jag då att Angelica skulle bli min bästa vän.

Författare:

Publicerat

Dela: