Nya livet del 2

Lena stod vid gate 4 på Arlanda som skulle ta henne till Toronto i Kanada. Hon var omskakad och darrade i hela kroppen. Informationen om att Björn hade jobbat för Sveriges säkerhet gjorde henne ännu mer otrygg. I denna stund ville hon ta en taxi tillbaka och åka till sin mamma på demensboendet och berätta vad som hade hänt. Önskade att mamma hade varit samma person som under hennes uppväxttid. En mamma som alltid gav kloka råd och låtit henne själv komma med bra beslut. Nu låg Lenas mamma som ett knyte och väntade på att lämna jordelivet.
”Dags för boardingcard”, sa en manlig röst.
Lena tog fram sin biljett. Mannen ville se passet. Hon tog upp passet med darriga händer.
”Julia Smith. Du kommer från Kanada. Hoppas din semester varit bra i Sverige”, sa han på engelska. Lena nickade.
Lena kände sig obekväm och ville fort in i flygplanet och sätta sig till rätta. Nu kom det ett lugn att lämna Sverige. En känsla som for genom hennes kropp. Samtidigt stressad över en ny identitet, änka och komma ensam till ett nytt land. Hon memorerade Julia, Julia.
Hon fick en svensk äldre kvinna i flygsätet bredvid. Presenterade sig som Marianne och var på väg till sin vuxna dotter i Kanada. Lena fann sig snabbt. Räckte fram sin hand och presenterade sig som Julia.
”Jag pratar svenska. För mina föräldrar kommer från Sverige. Jag har varit i Stockholm på semester.”
”Fantastiskt, ingen brytning på amerikanska. Dina föräldrar måste ha varit aktiva med språket.”
Resan över Atlanten gick fort. Flygkaptenen meddelade att de hade medvind och skulle landa cirka en timme tidigare.

Flygplanet landade på Torontos flygplats. Lena gick igenom än en gång säkerhetskontroll. Alla såg vänliga ut. När hon kom mot utgången kom två äldre bredaxlade kostymklädda män emot henne med allvarlig blick.
”Nu följer du med oss. Du går före mot utgången och vi efter. Bagaget är fixat”, sa den ena mannen.
En svart limousin med tonade rutor stod parkerad nära utgången. Chauffören klev ur bilen och öppnade bakdörren åt henne. De reste in mot Torontos centrum. Chauffören parkerade vid ett exklusivt hotell med en slingrande röd matta fram till entrédörrarna som var av glas. Han klev ur bilen och öppnade dörren. Hämtade Lenas resväska från bagaget.
”Det här är ett tillfälligt hem, Lena”, sa chauffören.
”Men när ska jag begrava Björn”, sa Lena med skälvande röst.
”Allt ordnar sig. Gå in till receptionen och presentera dig som Julia Smith.” Chauffören vände och gick mot bilen.
Lena samlade sig och gick in genom glasdörrarna. Vid receptionen stod en ung kvinna och log mot henne. Hälsade henne välkommen. Hon fick en sifferkod till rum 421 som låg på fjärde våningen. Hotellpersonal skulle komma med middag om en stund till rummet. Hon tog hissen. Hissen stannade på plan 4 och dörrarna öppnades automatisk. Hon klev ut i en ljus korridor. Hittade rum 421 direkt till vänster om hissen. Slog sifferkoden och dörren till rummet klickade till. Lena öppnade dörren och möttes av storslagen lyx. Rummet var klätt i glas och trä. Hon var hänförd gick längre in i rummet och upptäckte ett rum till. På ett bord stod en vas med röda gerberablommor. Hennes favoritblommor. Lena satte sig ner i den vinröda skinnfåtöljen. Kände sig omtumlad och gråtfärdig.
Det knackade på dörren. Någon som sa roomservice. Middagen var klar, tänkte Lena. Hon öppnade dörren. En man klädd i stor kockmössa och mörka glasögon rullande in en serveringsvagn.
”Du kan ställa vagnen här”, sa Lena på engelska. Han tog av sig kockmössan och glasögonen vände sig om och tittade på Lena. Först fick hon se en man som var svårt brännskadad i ansiktet. Hon ryggade tillbaka och sänkte hastigt blicken i golvet. Tittade en gång till och fick se något bekant över honom. Han sträckte ut sina armar och gick emot henne.
”Björn, Björn”, sa hon och tårarna sprutade.
”Förlåt att jag utsatte dig för hemska saker. Enligt SÄPO var det de enda sättet att låta tro att jag blev innebränd. Men hade inte Kommissarie Ulf kommit för att bevaka vårt hus på natten hade vi varit döda.”
Från och med nu var de Robert och Julia Smith. Robert gick igenom omfattande plastik-kirurgi i ansiktet. Han blev aldrig riktigt återställd. Några år senare gav SÄPO klartecken att de kunde återvända till Sverige. De tackade nej. De blev kvar i Toronto. Köpte hus. Robert arbetade som kvarterspolis och Julia som jurist för en advokatbyrå.

Författare:

Publicerat

Dela: