Nyckeln

Nyckeln

För många år sedan.
Framför den stora spegeln i stadens sjukhus.
Omklädningsrummet för personalen.
Jag höll på att knäppa den vita rocken och på fötterna satt de fotriktiga skorna.
Måste ha bekväma skor med rejäla sulor så fötterna mår bra under ett långt arbetspass.

Kvinnan stod tätt bakom mig.
Jag var tvungen att flytta huvudet lite åt sidan för att vi skulle få ögonkontakt genom spegeln.
Vi knäppte knapparna samtidigt.
Så stack hon ner handen i rockfickan, tog upp en nyckel och höll handen rakt framför sig.
Nyckeln blänkte till lite i ljuset av lysrörsarmaturen.

Vi tittade rakt på varandra. Ögonen smälte ihop och jag nickade tyst.

– Jag har fått nyckeln nu. Får hyra en lägenhet av sjukhuset, sa hon och log.

I hennes ögon lyste ingen rädsla längre.
Rädslan som jag sett så många gånger.
Ibland glödande, ibland resignerat.

– Det finns dubbletter men jag tänker inte ge bort någon nyckel, fortsatte hon.
– Gör du helt rätt i. Behålla alla nycklar själv, svarade jag.

Kvinnan stoppade tillbaka nyckeln i fickan, drog sig bakåt och försvann ur mitt synfält.

Ibland tycker jag mig se den där kvinnan.
Hon som fick en nyckel till sin frihet.
Men jag ser nog fel för det hände i en annan stad, i en annan tid.

Ibland tänker jag på nyckeln som låg i den öppna handen.
Tänker att det var tur att hon fick den.

Jag kramar hårt om min egen nyckel varje gång jag ska sätta den i låset till vår dörr.
Min nyckel är dekorerad med röda hjärtan.

Författare:

Publicerat

Dela: