Nyckeln till Nefertiti

Nyckeln till Nefertiti av Oskar Kvant

Vi har en pizzeria i vårt hus.
Ibland när mamma har slarvat bort nycklarna till soprummet får vi låna deras nyckel. På somrarna brukar jag sitta på deras uteservering och titta på hur de gör när de bakar pizzorna. När de ser att jag iakttar dem brukar de stajla och kasta upp degen i luften och fånga den med en hand .
En dag när jag satt och kikade på en av de nya pizzabagarnas orutinerade deghantering, kom en man in och beställde en capricciosa med eller utan lök . Den nya bagaren verkade inte ha reagerat på den märkliga specialbeställningen utan satte igång med degen . Mannen som beställt sa nu med högre röst :
-” Jag sa med eller utan lök .”
Pizzabagaren tittade förvånat på honom och frågade :
-” Ska du med eller utan lök ?”
-” Just det”, sa mannen bestämt, ” jag ska ha MED ELLER UTAN LÖK .”
Efter några minuters diskuterande kom mästerbagaren Carlos och avbröt diskussionen , som vid det här laget var ganska livlig , och kundens öron hade antagit en rödlätt nyans .

Carlos och jag är kompisar .
Jag tror det i alla fall , för han var hemma hos oss en gång förra året . Fast det var nog mest mamma han var där för att träffa . När jag kom hem från skolan den dagen, höll de på att brottas i soffan och Carlos verkade ha fått ett överläge där han låg och pustade. Jag gick fram och hälsade som jag hade lärt mig , och när Carlos såg mig kastade sig han upp ur soffan och skakade ivrigt min hand samtidigt som han med andra handen gav mig några godisklubbor, såna där som man får på pizzerior.
Sedan dess har mamma och Carlos inte brottats mer , de talar inte särskilt ofta med varandra över huvud taget. Men vi är i alla fall kompisar, han och jag .
Nu stod han i alla fall mitt emellan den nya pizzabagaren och stollen som ville ha en pizza med eller utan lök och försökte reda upp de problem som uppstått .
-” Emilio , jag ta hand om det här .” sa Carlos och föste undan den nyanställde .
-” Du vill alltså ha en capricciosa med… eller utan… lök ?” frågade Carlos mannen.
Mannen nickade och de stirrade in i varandras ögon för några sekunder. Sedan gick Carlos in i ett rum bakom butiken och kom ut med en pizzakartong som han gav till mannen, som tog det under armen och gick med raska steg ut ur pizzerian och försvann in genom vår port.
”Undrar vad han ska göra i vårt hus”, tänkte jag och kom på att jag aldrig sett mannen förut.
Visserligen bor det ganska många skumma gubbar och tanter i huset, men de flesta känner jag igen vid det här laget .
Jag bestämde mig för att smyga efter honom och öppnade porten så tyst jag bara kunde . Jag stannade upp och lyssnade efter mannens fotsteg, men jag måste ha kommit för sent.
Han kunde ju ha smitit in hos en granne . Han kanske kände någon i huset som han vill bjuda på capricciosa med eller utan lök .

Dagarna gick och jag glömde nästan bort mannen och det som hände i pizzerian.
Jag satt ganska ofta och hängde utanför pizzerian på dagarna , alla kompisar var bortresta och mamma sov hela dagarna för att orka med sjukhusets nattskift. Jag lyssnade på lunchgästernas prat, och när det inte fanns kunder lärde Carlos mig de hemliga knepen för att få till den perfekta Calzonen . Jag lyssnade på de mesta som sades på pizzerian, men någon konstig beställning hörde jag inte .

Men så i förrgår så hörde jag den igen . Den konstiga beställningen . Det var en parant dam i medelåldern som stegade in i pizzerian och ville ha en pizza med eller utan lök . Denna gång var det Carlos som tog emot beställningen och även denna gång tittade han in i kundens ögon för några ögonblick för att sedan kila ut i rummet bakom butiken och återkomma med en pizzakartong . Tänk om damen också ska gå in i vårt hus ? tänkte jag och rusade in genom porten och in i vår lägenhet , som låg på entréplanet. Genom nyckelhålet kunde jag se porten öppnas och damen kliva in med pizzakartongen under armen , precis som den där gubben för några veckor sedan . Hur kan vara så dum så att man har en pizzakartong under armen?
Då rinner ju allt klegg av! tänkte jag medan jag stod och kikade på damen som nu var framme vid trapporna . Hon tittade sig omkring som om hon ville försäkra sig om att inget iakttog henne. Jag kände mig lite dum som gjorde det, men jag kände på mig att det var någonting skumt både med henne och mannen . För att inte tala om deras beställning eller hur de bar kartongen !
Plötsligt såg jag hur hon tog fart och skyndade sig nerför trapporna . Jag kastade på mig skorna och öppnade dörren så tyst jag bara kunde . Tassandes följde jag efter henne nerför trappen . Vad skulle hon härnere att göra ? Här finns ju bara tvättstuga och ett gammalt cykelförråd! När jag kom ner till bottenplanet var damen försvunnen . Jag tittade runt och såg en massa dörrar till höger och vänster .
Jag gick ett varv och kände på handtagen på var och en av dörrarna . Den första var låst . Det var nog den som gick till cykelrummet . Den andra var också låst , den till den där stora mangeln . ”Maskinrum, obehöriga äga ej tillträde ” stod det på den tredje dörren . Skulle damen gått in i maskinrummet med en pizza under armen ?
Just som jag skulle till att ta tag i handtaget , hördes ett ljud från den fjärde och sista dörren . Tvättstugan .
Jag stelnade till och kände en ilning av obehag gå igenom kroppen . Vad gör hon i tvättstugan? Ska jag våga gå in ? Tänk om hon blir jättearg ? Hon kanske bara var stressad och var tvungen att sammanföra middagen med tvättningen. Och så kommer jag och kikar in som en snorunge . Jag stod och tänkte ett tag utanför dörren medan jag försökte klura ut vad som åstadkom ljuden där inifrån . Det liksom bumpade som om man studsade en skumgummifotboll på en heltäckningsmatta . Min nyfikenhet brottades med min uppfostran uppe i skallen och tills slut vann den ena . Jag ryckte upp dörren och blev stående i dörröppningen .
Vid första åsynen var tvättstugan tom .
Inget på golvet, förutom en gammal strumpa och ett par gamla skor som någon hade glömt kvar framför tvättmaskinerna . Väggarna var också helt i sin ordning .
Det var när jag tittade upp mot taket som jag trodde att jag drömde .
En kostymförsedd man hängde i taket . Han kämpade frenetiskt för att komma ner, men någonting verkade hålla honom kvar där uppe . När han såg mig, skrek han till och gömde sitt förtvivlade ansikte i händerna samtidigt som han jämrade sig .
Jag stod blickstilla och gapade mot mannen i taket . Till slut stammade jag fram :
-” Vill du ha hjälp att komma ner ? ”
Mannen tog bort händerna för det rödmosiga ansiktet och tittade ner på mig samtidigt som han nickade . Jag ställde mig under honom och fick tag i hans hand och drog försiktigt ned honom mot golvet. Det var som att hålla i en McDonaldsballong.
-” Ta fram skorna !” väste mannen och pekade på ett de jättelika kängorna som låg på golvet.
Jag sträckte mig och fick tag i en av dem samtidigt som jag höll fast greppet om mannens hand . Skorna måste ha vägt en massa kilo, eftersom så fort mannen lyckats snöra på sig dem var hans tyngdlöshet som bortblåst. Han sträckte fram handen till mig och sa barskt :
-” Tack för hjälpen. Jaap van Eik var namnet. Jag bor en trappa upp här i huset, du kanske har sett mig någon gång.”
Innan jag hann öppna munnen för att svara, fortsatte han :
-” Nej, förresten. Var skulle du kunna ha sett mig, jag går ju så sällan ut nuförtiden. Och nu när man kan beställa hem mat från datorn och allting, är det inte en konstig värld, va ?
-” Vad gjorde du uppe i taket ?” frågade jag.
Mannen tittade uppgivet på mig och svarade:
-” Ja du, om jag ändå det visste. Blev du rädd ? Var inte det, det är inget farligt. Du förstår, livet ger och livet tar, så har det alltid varit. Ända sedan den första människan…”
Och så började Jaap van Eik mässa om livets mysterier och världsalltets gåtor, där han satt på tvättbänken.
”…och så en dag, då jag var på väg hem efter det att mitt senaste äktenskap brakat ihop och skilsmässopappren just skrivits under, lossnade plötsligt mina sorgtyngda fotsteg från marken och jag svävade långsamt uppåt.
Om jag blev rädd? Det är klart att blev rädd! Skräckslagen, om jag ska vara ärlig. Men i det ögonblicket, då jag singlade uppåt mellan stadens höghus på väg mot himlens höjder, kände jag mig för första gången helt fri. Alla de bekymmer som hängt över mig var som bortblåsta. Jag var fri från livets skuggsidor, fri från det jordiska fängelse som låst mig inne under hela mitt liv…jag var tvungen att göra ett val. Antingen skulle jag gå med på att låta den gudomliga kraft som nyss givit mig tyngdlöshet vinna över mitt liv och långsamt försvinna från marken som en tappad ballong för att sedan explodera av trycket… en ganska så raffinerad självmordsmetod, om du frågar mig. Eller så kunde jag välja att fortsätta mitt relativt eländiga liv genom att greppa tag i något på vägen upp mot döden. Att besegra mitt eget öde, fastställt av självaste Gud…jag valde att leva, som du kanske redan har förstått. Jag lyckades klamra mig fast i ett stuprör och sakta ta mig nedåt. Som tur var tittade ingen av stadens människor uppåt de minuterna, och väl nere på marken fyllde jag min ryggsäck med småsten och gick med lätta steg hemåt. För att slippa bära runt på en massa tunga föremål, köpte jag de här kängorna som jag har fyllt med bly. Smart, va!”
-” Mmm!” sa jag och kastade en blick på mannens bastanta skor.
-” Nej vet du vad, nu ska jag kila upp och fixa lite mat. Förresten, vill du följa med? Du räddade mig ju trots allt från att svälta ihjäl i tvättrumstaket.”
-” Vad gjorde du där uppe, egentligen?” frågade jag.
-” Äh, jag kom på att de strumpor jag hade på mig skulle tvättas, så jag tog av mig skorna och sen var det kört. Att jag aldrig lär mig. ”
Jag sa att jag gärna ville äta middag hos honom, men att jag hade lite grejer att fixa innan. Vi betstämde att jag skulle dyka upp så snart jag var färdig. Jag kilade ut ur tvättstugan och satt snart vid köksbordet i min och mammas lägenhet.
Där satt jag ett bra tag, ytterst konfunderad och villrådig . Hade denna egendomliga syn varit mitt första möte med det onaturliga , för att inte säga det övernaturliga ? Var det så det såg ut på andra sidan ? Hur i helskotta kunde han …
Efter en stunds grubblerier blev jag plötsligt en aning nedstämd. Även om min uppfattning om världen och dess gränser just hade blivit ordentligt rubbad, kände jag mig ganska besviken . Här har man gått och fascinerats av det mystiska, det oförklarliga, och så introduceras man på ett sånt här mesigt sätt ! Inte en enda drakhona i sikte, inga små gröna män och definitivt inga nedstigande skäggiga gudar, utan en nederländsk man i sina bästa år hängandes i tvättstugetaket! Där hänger han och bara nonchalerar naturlagarna lika lätt som att strunta i tiggarna på tunnelbanan. Från att ha varit lite besviken, växte nu en mörkgrön avundsjuka fram inom mig och jag svor och pekade finger i tysthet. Om man nu äger en förmåga som gör att man kan färdas i luften, utan något som helst färdmedel, varför utnyttjar man inte sin färdighet ? Varför bor man kvar i en stinkande stad och går till jobbet? Det är ju en enorm fräckhet gentemot oss vanliga dödliga. Man skulle kunna jämföra det med de klasskompisar som har färdigutvecklad skäggväxt redan i sexan, men bara för att jävlas med oss andra fjuniga är de slätrakade varje dag . En lika fräck attityd, om inte värre, visade Jaap van Eik mig då han hängde utan skor över tvättmaskinerna.
Det jag inte visste då var att mötet var början till ett äventyr som jag aldrig skulle glömma.


Hemma hos Jaap van Eik såg det konstigt ut. Ungefär som i en rymdraket, med en massa grejer på väggarna och i taket. Själv var han på jakt efter ett durkslag som han till slut fann i ett övergivet hörn i taket över sängen. Där satt det fast ungefär som Jaap hade suttit fast i tvättstugetaket. När han såg att jag tyckte att durkslaget betedde sig konstigt, sa han:
-” Jaa… det är något som jag kom på för något år sedan. Genom att gnida saker mot mig själv under en ganska lång stund kan jag liksom överföra tyngdlösheten till föremålet. Ungefär som när du gnuggar en ballong mot håret och kastar upp den i taket. Det är ett ganska bra sätt att hålla ordning här hemma, kasta upp skiten i taket bara! Nu har ju jag städat, så taket är relativt rent.”
-” Kan du styra när du är uppe i luften?” frågade jag nyfiket.
-” Nej, men tänk om jag kunde det! Då skulle jag inte sitta här i en mörk liten lägenhet tillsammans med en liten snorvalp som du. Nej, då skulle jag vara härskare över hav och land, och sväva obehindrat på den turkosblåa himlen, ända bort till Rio de Janeiro där det dansas samba dagarna i ända…kanske träffa mig en liten dam att gnugga mig emot, och sen upp igen och visa henne världen!”
-” Nu kokar vattnet.” sa jag, ganska trött på hans ständiga utsvävningar.
Efter maten spelade vi kort, vändtia. Rätt som det var kom jag att tänka på varför jag satt här, hemma hos en vilt främmande person som jag ertappat i en onaturlig position på eftermiddagen. Jag mindes också damen som jag egentligen var på jakt efter. Vart tog hon vägen? Tänk om Jaap också har hört någon beställa sådär konstigt?
Jag frågade honom lite i förbifarten om han hade märkt något mystiskt med pizzerian under den senaste tiden.
-” Vadå? Är det något fuffens på gång?” utbrast han och tog upp blicken från korten.
-” Jag tror det ”, sa jag och berättade noggrant om mina iakttagelser.
-” Jisses, nu när du säger det, tror jag att jag har hört den där beställningen jag också.
Du, vet du vad? Om man sitter på muggen, så hör man vad som sägs på pizzerian genom ventilationen!”
Och så susade han in genom badrumsdörren och blev kvar där en lång stund. Jag tog tillfället i akt och tog mig en titt på hans skrivbord, som rymde en förfärligt massa kort och inramade papper. Ett av dessa papper var någon form av intyg, skrivet på holländska. Trots det kunde jag utläsa att det var från Nederländska armén, och Jaap van Eik´s namn stod skrivet med guldpenna mellan två ståtliga örnar.
Korten föreställde Jaap och hans före detta fruar. De såg likadana ut allihop, tjocka och bistra med knut i håret. Själv stod han bredvid dem med sin ängsliga mustasch och såg mer ut som ett husdjur än en make. Kort till växten var han och smal så att det förslog. En hunsad klenis som kan upphäva tyngdlagen och sitter på toalettringen och lyssnar efter konstiga pizzabeställningar genom ventilationen. Jojo.
Jag gick ut mot hallen och satte på mig skorna, efter det att jag tittat på klockan. Dags att kila hem innan mamma skulle vakna. Jag sa hejdå till toalettdörren, som öppnades och ut stack Jaap´s huvud. Han sa lite ursäktande:
-” Förlåt mig om jag fastnade här inne, det hela blev bara så oerhört spännande…om jag hör något, så ringer jag dig på stubinen! Förresten, kul att träffas. Jag har inte varit vidare social av mig den senaste tiden. Du är nog den första jag har pratat med på en månad. Vi får höras!”
Jag nickade och tog tag i dörrhandtaget, då han fortsatte:
-” Och du…” Hans ansiktsuttryck förändrades tvärt och intog en allvarlig min. ”…om du berättar för någon om vad som hände i tvättstugan, skär jag halsen av dig. Förstått?”
Trots att Jaap van Eik var liten och klen, förstod jag att han menade allvar. Och det där militärdiplomet gjorde mig medveten om att han inte tveka med att göra verklighet av sitt hot.
Om jag var tyngdlös, skulle jag nog också behålla det för mig själv. Kanske skulle jag använda det för att impa på tjejerna i klassen, men det skulle nog bli ett fasligt ståhej om folk fick reda på det.

Några dagar efter det att jag träffat Jaap van Eik för första gången, bestämde jag mig för att ta mig ett snack med Carlos. Det gällde att gå smidigt fram om man ska luska ut hemligheter. Hård i sak men mjuk i form, sa Jaap när jag talade med honom om min kommande pratstund med mästerbagaren.
Jag väntade tills pizzerian var tom, och Emilio och de andra ungtupparna hade tagit rast. Carlos höll som bäst på att rengöra en av ugnarna, när jag sa med bestämd röst:
-” Exakt vad får jag om jag beställer en pizza med eller utan lök?”
Carlos vände sig långsamt om, som om han ville dra ut på sitt svar in i det längsta.
-” Jaa…det enda du får är en sjuhelsickes massa trubbel på halsen ” sa han samtidigt som hans buskiga ögonbryn sloknade en aning. ” Jag vet, du och jag är kompisar. Men tyvärr kan jag inte berätta vad du vill veta. Då skulle jag snart vara en mycket förolyckad pizzabagare, och det vill du väl inte?”
-” Nej, det är klart att jag inte vill att du ska råka ut för olyckor, Carlos. Men kan du inte ge mig några ledtrådar?” försökte jag.
-” Nix .” Carlos skakade blundande sitt lurviga huvud och fortsatte sedan med skrubbningen av ugnen. Jag insåg att pratstunden var slut och min nyfikenhet flög iväg mot oanade höjder.

-” Jag hörde det! Jag hörde det!”
Jaap van Eik kom inbrakandes genom vår ytterdörr, just som mamma och jag hade gjort te och honungsmackor. Jag gav henne en lugnande blick när jag märkte att hon stirrade förvirrat på den inflygande holländaren. Jag gömde undan min glädje över Jaap´s nyhet, och presenterade snabbt min mamma för honom och vice versa.
-” Hej hej. Jag måste få låna er son i några minuter” sa Jaap och ryckte ut mig i trapphuset. Jag märkte att den social kompetensen hos min nyfunne vän inte var dennes allra främsta egenskap. Å andra sidan ter sig ju de flesta egenskaper ganska löjliga om man kan sväva.
-” Jag satt på muggen och så plötsligt: Capricciosa med eller utan lök!” viskade Jaap exalterad. ” Jag sprang ner och gömde mig i tvättstugan så fort benen bar. I dörrspringan såg jag en prydlig herre komma nerför trapporna och ställa sig utanför maskinrumsdörren. Han tittade runt som om han var rädd för att någon skulle se honom, sedan öppnade han dörren och smet in. Jag väntade någon minut, sen smög jag efter honom. Men när jag kom in i maskinrummet var mannen som försvunnen! Helt tomt, bortsett från alla ventiler och maskiner. ”
-” Jag har en idé ” sa jag illmarigt efter att ha hört Jaap´s spaningsäventyr. ” Vi enda vi behöver är en person som inte bor i närheten av oss, och som inte är särskilt frågvis.”
Redan samma dag gick vi en vända i stan för att hitta någon som skulle uppfylla våra krav. Jaap fick föra talan. Men hur vältalig han än var, avlägsnade sig de flesta när de fick reda på vilken uppgift som väntade dem. Inte ens när vi lockade med hundra kronor fick vi något napp. Till slut gav vi upp och satte oss på tunnelbanan i riktning hemåt. Stationen innan vi skulle av raglade det in en skabbig man i tunnelbanevagnen. Han luktade lort och alkoholhaltiga drycker och började genast med att fråga resenärerna om några kronor.
När det blev vår tur att stifta bekantskap med mannen, sa Jaap tyst :
-” Du får en hundring om du hjälper oss med en grej.”
Vi stod alla tre i Jaap´s lägenhet och gick igenom planen i detalj. Även om den inte var sådär kusligt invecklad, hade vår vän problem med uppgiften.
-” Du ska bara gå in i pizzerian och vänta tills det är din tur att beställa. Fråga efter Carlos. Sen säger du lagom högt: En capricciosa med eller utan lök, tack. Kom ihåg att titta pizzabagaren i ögonen under tiden. När du får kartongen tar du den under armen och går i lugn takt raka vägen upp hit.”
Alkisen nickade och det var svårt att tro att mannen för någon timme sedan tiggde på tunnelbanan, vi hade nämligen klätt upp honom i en av Jaap´s kostymer och den satt som en nystruken basker på den numera Hugo Boss-doftande mannen.
Vi släppte iväg vår lakej och ställde oss sedan under ventilationen i badrummet. Någon minut senare var vår vän i full färd med att beställa som om han inte hade gjort något annat under sin livstid. Vi hörde tystnaden som uppstod efter det att beställningen var gjord. Vi höll andan där vi stod på toalettringen. Sedan hörde vi ett tack och ett välkommen åter och vi förstod att det hela hade avlöpt efter planerna. Jaap öppnade dörren och sekunden senare klev mannen in med en pizzakartong under armen. Jag tog upp en hundralapp ur plånboken och gav den till mannen som samtidigt lämnade över kartongen till mig. Det kändes nästan lite högtidligt, med kostym och allt. Efter det att högtidsdräkten hade ersatts med fyllgubbens vanliga paltor, tog vi farväl av honom. För säkerhets skull hotade Jaap med att göra polisgreppet fast hårt om mannen knystade så mycket som ett ord om det avklarade uppdraget.
Vi lade pizzakartongen försiktigt på matbordet, drog ner alla persiennerna och släckte ned lägenheten. Vi lottade om vem som skulle öppna kartongen. Jag vann.
Med van hand tog jag bort den lilla tejpbiten som håller ihop den öppna delen av förpackningen. Sakta öppnade jag locket.
I samma sekund strömmade det ut ett grönt skimmer ur kartongens inre som lyste upp våra ansikten, och vi såg vad som låg inuti.
En nyckel.
Men inte vilken nyckel som helst, den här var den mest praktfulla nyckel jag sett i hela mitt 13-åriga liv. Det var precis att den rymdes i kartongen, och den var späckad med kristaller och bärnstensdekorationer. I nyckelns mitt lyste ett stort N, tillverkat av glänsande elfenben.
Jaap van Eik och jag tittade på varandra, och vi förstod båda att denna nyckel måste leda till en värld utanför det vardagliga. En värld som tänjer på fantasins gränser.
En värld som börjar i maskinrummet två trappor nedanför våra fötter.

Vi bestämde oss för att vänta till dagen efter med att utforska nyckelns gåta.
-” En äventyrare behöver sömn och kolhydrater” sa Jaap i en faderlig stämma och svängde ihop ett middagsmål bestående av makaroner och ketchup.
Den kvällen lärde jag känna Jaap van Eik på riktigt. Han fick tillfälle att lätta på sina tankar inför någon, och det var som allt elände bara försvann ut i tomma intet i samma sekund som de formats om till ord och lämnat Jaap´s läppar. Han berättade om sin svåra uppväxt i Amsterdams slumkvarter, förnedringen i skolan och senare militärtjänstgöringen, hans tillfälliga revansch i och med befälsutbildningen och så orsaken till hans vistelse i Sverige.
Det sista avsnittet tycktes oändligt. Han hade betuttat sig i en svensk au-pairflicka som han senare följde med tillbaka och sedan följde en rad förhållanden och giftermål, det ena bedrövligare än det andra. Och som ett straff för hans okristliga äktenskapsfadäser, förlorade han sin vikt en vårdag i april för tre år sedan. Samtalet saknade inte klumpar i halsen.
Efter det uttömmande pratet lärde Jaap mig konsten att röka hasch. Jag hostade nästan upp lungorna de första bitarna, men framåt småtimmarna fick jag in den rätta tekniken.
Jag frågade småfnissande hur det känns att flyga, varpå han tog min hand och drog min kropp tätt intill sin egen. Under några minuter gnuggade han mig som en ballong mot sin kroppshydda och släppte sedan iväg mig i riktning mot sovrumstaket.
Berusad av de nya erfarenheterna svävade jag tjoandes runt längs taklisten samtidigt som Jaap bäddade med nya lakan i dubbelsängen under mig.

På morgonen packade vi varsin ryggsäck fulla med mat, sovsäck, ficklampa och reservunderkläder. Det var svårt att veta vad som skulle behövas, eftersom vi inte hade någon aning om vad som komma skulle.
Nyckeln lindade vi in i köksbordsduken. Det kändes konstigt att förbereda sig så mycket för att bege sig två trappor ner i huset, men vi tyckte båda att det var bättre att ta med för mycket än för lite. Vi låste lägenheten och började vandringen nedåt.
Maskinrummet var öppet som vanligt. Det var tur för oss och vårt stundande äventyr att fastighetsförvaltaren aldrig kommer ihåg att låsa dörren.
När vi steg in i det mörka rummet var där lika tomt på enorma slottsportar som när Jaap sist befann sig där. En stor maskin i mitten och lite slangar och ventiler utmed väggarna, bara.
Jag tog fram nyckeln, som legat i tryggt förvar i min ryggsäck, och lät dess gröna ljusaura lysa upp rummet.
Efter några sekunder sögs sakta det spridda ljuset ihop till en stråle som sökte sig till maskinen i mitten. När ljuset träffade den, gav den ifrån sig ett gnisslande läte som övergick i ett motorliknande ljud. Vi stod paralyserade och bevittnade samspelet mellan maskinen och nyckelns sken. Plötsligt syntes en glipa i mitten av maskinen, som snart hade öppnat sig helt och gömde vad som såg ut att vara en hiss inuti sig. Försiktigt gick vi in i maskinen, som i samma ögonblick återslöts och gav ifrån sig ett surrande ljud.
Sedan bar det nedåt i en faslig hastighet. Temperaturen ökade i den trånga hissen och jag undrade vad vi egentligen givit oss in i. Just när luften började bli alltför syrefattig, saktade hissen ned och snart stod den helt stilla. Jaap tog upp sin Rambokniv ur ryggsäcken, beredd på det värsta. Kniven innehöll inte bara en sjusärdeles vass egg, utan också kompass, tändstickor och nål och tråd om man behövde sy igen ett sår eller två.
Det visade sig att kniven inte behövdes som vapen då hissdörren öppnades. När vi klev ur hissen fanns där ingen människa inom synhåll. Bara en tunnel rakt in i mörkret. Luften var fuktig och utmed stenväggarna rann små rännilar. Jag tog upp ficklampan och lyste in i tunneln, som inte blev mycket ljusare.
Vi såg på varann och beslutade oss för att träda in i tunneln. Det var för sent att backa ur nu.
De första minuterna gick utan att tunneln ändrade ljus eller storlek. Det var en ganska rymlig gång, taket befann sig säkert en meter ovanför våra huvuden.
Efter ytterligare en stund vidgades tunneln och ett svagt sken syntes i vad som tycktes vara slutet av gången. Vattnet nådde nu över mina gymnastikskor och jag svor i tysthet över mitt klantiga val. Vi närmade oss sakta ljuset, som ökade i styrka och snart såg vi vad som åstadkommit skenet. Tunneln mynnade ut i en enorm underjordisk sjö, vars vatten hade en ljusgrön färg, ungefär som slime-gelen i leksaksaffären. Sjön lystes upp underifrån av någon form av lysmaskar, modell större. Vi blev ståendes på stranden till denna magnifika vattensamling och lät oss förstummas av de droppstensformationer som täckte huvuddelen av taket i denna underjordiska grotta.
Stranden var bara några meter bred, och medan vi undrade hur vi skulle ta oss över vattnet fick jag syn på en knapp som stack upp någon centimeter över marken.
Av ren reflex prövade jag att trycka in knappen, som drog sig tillbaka in i marken och försvann. Några sekunder senare syntes en tom gammal eka komma flytandes i riktning mot oss. Jaap, som gett mig onda ögat på grund av min nyfikenhet i samband med knappen, nickade uppmuntrande mot mig.
-” Den där är nog avsedd för oss” sa han tyst och tog emot roddbåten när den slog mot strandbottnen. Vi hoppade i och skulle just fälla ut årorna, då båten självmant satte kurs mot de till synes oändliga vattenmassorna som bredde ut sig framför oss.
Jag måste ha somnat efter den första timmen i båten, och jag vyssades till sömns av Jaap som gnolade på en gammal holländsk självständighetsmelodi.
Jag vaknade av att Jaap ryckte tag i mig och mina slutna ögon kände ett starkt ljus bryta igenom ögonlocken.
Dörren.
Större än någon annan jag sett eller hört talas om, tornade sig denna praktfulla port upp framför oss. Vi hade säkert femtio meter kvar till den strand som porten stod på, men trots avståndet var jag tvungen att kisa för att inte bländas av den gnistrande pärleporten.
När båten lagt till, klev vi ur och tog oss fram till dörren, som liksom nyckeln var besmyckad med allsköns kristaller i regnbågens alla färger. Mitt på porten stod det, utskuret i elfenben: F.
-” F?! ” utbrast jag och tittade på Jaap, som såg minst lika förvånad ut som jag.
-” De måste ha skrivit fel ” sa han och tog upp nyckeln ur min ryggsäck. Vi jämförde nyckelns bokstav med den som stod på porten, och konstaterade att det kanske var någon form av ordlek.
-” N och F ” grubblade Jaap. ” N kanske står för nyckel. Och då står kanske F för fästning eller fort!
-” Eller farligt ” tillade jag och kände mig ganska obehaglig till mods.
-” Äh, vi prövar. Vad ska vi annars göra?” sa Jaap och stegade fram och satte nyckeln i hålet.
Han hade just börjat vrida om, då ett förfärande ljud hördes från dörren och det taggiga lätet ekade runtom i den underjordiska sjön. Vi stod blixtstilla och förstod genast att det var fel nyckel. Konstiga hummanden tilltog bakom oss, och när vi vände oss om såg vi sjön ändra ljus. Vi iakttog skräckslaget hur de gigantiska lysmaskarna tog sig upp mot ytan. De hade ändrat färg och var nu mörkgråa och det var inget tvivel om att det egendomliga hummandet kom från dem. Fler och fler ploppade upp och närmade sig sakta stranden som vi stod på.
-” Hhhmmmhhhhh.”
-” Fort, stoppa ner nyckeln och kom hit!” väste Jaap.
-”HHHMMMHhhhhhhh.”
Jag förstod genast vad Jaap hade för rymningsplan, och jag gnuggade mig mot honom för kung och fosterland. Några av maskarna hade avancerat upp på strandkanten och var nu bara några meter ifrån oss.
-”HHHHMMMMHHHMMHHHMMHHM.”
Just som en av de mörkgråa portväktarna bumpade in i mig, lättade vi från marken och det enda som blev kvar på stranden, förutom maskarna, var Jaap´s blytunga skor.
Tack vare droppstenarna i taket, kunde vi klättra bort från händelsernas centrum i en ganska snabb hastighet.
-”hhmmhh..hhmh..” hördes snart i fjärran.
Snart upptäckte vi att grottan var som ett katakombsystem, med ett otal tunnlar i varje väderstreck. Vi insåg att det var bättre att slå läger och fundera ut något i lugn och ro istället för att irra runt på jakt efter den rätta porten.
Vi hade just öppnat den första burken med Bullens Pilsnerkorv, då en eka uppenbarade sig under oss. Den verkade vara på väg mot den strand vi flydde ifrån och var snart utom synhåll.
-” Om det är samma system i hela den här sjön, borde den där båten snart komma tillbaka lastad med en passagerare” viskade Jaap.
Jag rös så min hud knottrades, av rädsla men också av enorm nyfikenhet. Tänk om den där paranta damen sitter i ekan? Eller den där gubben som jag först hörde beställningen från.
Vi kurade ihop oss bakom en bergsreva och hörde snart båten närma sig. Vi kunde se att det var en man i båten, men vi kunde inte se vem det var. Det kunde vi däremot känna på lukten.
-” Tjenare grabbar! Vad gör ni uppe i taket! Kom ner och sätt er i båten istället!” skrålade vår forne kompanjon med whiskystinn röst. ” Ni förstår, jag var tvungen att kolla vad det var som var så spännande.”
Vi kröp fram från vårt gömställe och lät oss dras ned av mannen, som stod och vinglade i ekan, som i sin tur helst ville fullfölja sin rutt. Jaap och jag klamrade oss fast i båtens bänkplatser, medan vår glade vän intog en sjömans rakryggade hållning.
-” Hur hittade du hit?” frågade jag honom.” Hur visste du att man skulle gå in i maskinrummet?”
-” Jag är inte dum, även om jag kanske luktar det.” sa han en aning barskt. ” Alla sinnen bedövas inte av supandet, om ni trodde det. Maskinrummet, det var ju nästan det enda ni viskade om där uppe i lägenheten!”
-” Så du beställde helt enkelt en gång till ” sa Jaap lugnt.
-” Nja, jag gjorde som ni, lejde en gammal polare som fick hämta ut nyckeln. Förresten, varför använde ni inte knappen på den andra stranden också? Det måste ha tagit en faslig tid att klamra fram i taket. Tänkte ni på att lyset var lite knackigt vid den första porten?”
Vi tittade ned i golvplankorna, en aning generade över att ha avfärdat den skruttiga alkisen som en skruttig alkis.
-” Kenta heter jag, förresten ” sa han och sträckte fram sin smutsiga högerhand.
Vi hälsade och på något sätt kändes det bättre att vara tre såhär i underjordens domäner.
Båten gled sakta fram genom det gröna vattnet, och med lite fantasi skulle man kunna tro att man åkte kärlekstunneln på Grönan. Det var väl bara sällskapet som inte riktigt passade in. Visserligen hade Jaap och jag något tillsammans, något som låg i luften var gång vi var nära varandra, men Kenta var väl inte direkt förstahandsvalet vid en eventuell kärlekstunnelfärd.
Så småningom släppte min tillfälliga tyngdlöshet och jag kunde släppa mitt krampaktiga tag om träbänken. Jaap var fortfarande tvungen att hålla sig kvar, och jag började genast tillverka ett par tofflor som skulle få honom att stå med båda fötterna på underjorden.
Så småningom blev de klara att testas, och de visade sig fungera utmärkt. Två plastpåsar fyllda med stenar, bestick och grus kanske inte får en ortoped att jubla, men Jaap trampade runt i sina nya skor och tappade inte fotfästet i första taget.
Efter några timmars färd flöt vi in i en grotta, större än någon annan som vi passerat. Och längst borta i den underjordiska horisonten skymtade vi en port, minst lika ståtlig som den förra. På håll kunde vi se att vi var på rätt väg; den luxuösa dörren var betäckt med ett N.
Jag och Jaap började skratta av lycka, nu skulle äventyret äntligen börja. Visserligen hade det redan börjat, men att ha blivit jagad av hummande maskar är knappast något att berätta på roliga timmen. I och för sig, kanske på roliga timmen, men inte för att impa på Anna och Katta i 6B. Då måste det nog till vampyrer, eld och trehövdade djävulshundar.
Då vi märkte att Kenta inte delade vår uppsluppenhet över dörren, frågade vi honom hur det var fatt.
-” Förbannat också! Fel dörr igen! Hur många portar finns det på det här stället egentligen? En för varje bokstav i alfabetet, eller? Då kan det ju vara hur många som helst kvar innan G!”
Vi bad att få titta på hans nyckel. Den visade sig vara en exakt kopia av vårt exemplar vad gällde utsmyckningen, men med den skillnaden att bokstaven G stod att läsa på den.
-” Jaja, jag hänger med er så länge. Om vi har tid sen kan vi ju kika runt efter min dörr” sa han och tog upp en flaska strårom ur innerfickan.
Snart stod vi alla tre framför porten och jag fick äran att sätta nyckeln i låset.
När jag sedan vred om hördes ett välmenande ljud som påminde om valars sång, och porten gled sakta upp till den ytterst behagliga musiken.






Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men känslan som fyllde mig när jag såg vad som fanns innanför dörren påminde om hur man kände när man fick en kattkalender i julklapp.
Alla ens förväntningar grusas och kvar finns den gråa verkligheten. Så kände jag när porten öppnades och vi blickade rakt in i en tom cirkusmanege, där det enda som skiljde salen från de som finns däruppe på markytan var en minimal pool i mitten av det enorma rummet. Sidorna var täckta med sittplatser som nådde ända upp till taket, som på en fotbollsarena. Det var kusligt tyst. Kenta och Jaap var nog också lite besvikna på rummets innehåll. Den magnifika porten hade höjt våra förväntningar och vi var nog ganska säkra på att dörrens öppnande skulle erbjuda en klang- och jubelföreställning av yppersta klass. Vi kanske hade kommit vid fel tidpunkt? Det var ju trots allt en sorts arena vi hade framför oss, och sådana brukar ju utlova fart, fest och färg. Jag tog täten och vi smög in i den runda salen, som måste ha haft minst tjugo meter i takhöjd. Jaap trodde också att vi hade missat en föreställning, och vi beslutade oss för att gömma oss i bänkraderna tills nästa framförande skulle börja.
Vi letade oss upp till några platser precis intill taket, där vi hade bra utsikt över vad som skulle ske nere på marken. Jaap öppnade en burk picknickbog och vräkte ut sig på bänken med huvudet i mitt knä. Kenta gick runt i lokalen på jakt efter programblad och godisstånd.
Vi måste ha suttit där i ett par timmar, och Kenta hade hunnit somna tomhänt på andra sidan salen. Jaap hade snart följt hans exempel och fallit i sömn när bogen var uppäten, och snart var hans ljudliga snarkanden de enda som hördes i den ödsliga lokalen. Själv höll jag på att somna stup i ett, men Jaap´s läten höll mig vaken.
Hans snarkningar räddade våra liv.
Jag skulle just till att flytta bort till en annan bänk för att slumra in ostört, då det hördes ett välbekant ljud från porten, som verkade långsamt glida upp. Jag och Jaap hade slagit läger till höger om ingången, och jag hörde viskande röster vars skuggor syntes framför dörren. Samtidigt ändrades ljuset i salen, och hela lokalen sveptes in i en mörkrött dunkel.
Jag ryckte liv i Jaap, och vi dök ner under bänkarna och höll andan.
På grund av min makalösa nyfikenhet kikade jag försiktigt upp över bänkraden och såg hur sittplatserna på andra sidan började fyllas på av människor i alla åldrar. Det förekom ingen enhetlig klädsel, men det verkade som om alla hade bestämda platser både i ledet och på bänkraderna. Jag såg hur Kenta låg och snarkade på andra sidan, och jag insåg att konfrontationen var oundviklig. När några av de nyanlända upptäckte honom, gav de ifrån sig ett uppskrämt läte och andra personer skyndade till. Några av dessa lyfte upp Kenta och transporterade honom till salens hjärta, framför den lilla poolen. Jag anade det värsta och ville springa ner och rädda Kenta, men jag insåg snart att det vore ett dumdristigt försök. När jag märkte att vår sida hade börjat ta emot åskådare, drog jag ner huvudet och blundade. Jag bara väntade på att någon skulle se oss och slå larm om objudna gäster. När jag öppnade ögonen såg jag ett par vader framför mig. Ingen verkade ha upptäckt oss, och jag och Jaap växlade snabbt ett par uppskrämda blickar där vi låg under bänkarna.
När alla platser hade fyllts, stängdes porten igen med ett dån och en lågmäld röst började sjunga entonigt någonstans ifrån. Efter någon minut stämde alla på bänkraderna in i den märkliga och ganska obehagliga melodin, och plötsligt öppnades golvet framför den lilla poolen. Jag såg bara delar av vad som kom upp ur underjorden, men jag såg tillräckligt för att förstå att det inte var av denna värld. Först syntes ett huvud, vars ansiktsdrag påminde om en nordafrikansk kvinna. Jag blev fascinerad över dess skönhet, men skrämd över huvudets storlek. När resten av kroppen kom upp ur hålet i marken, insåg jag att kvinnan inte kunde vara en representant för det mänskliga släktet. Klädd som en egyptisk drottning, med förgyllda tyger lindade kring sin praktfulla lekamen, satt hon i en påfågeltron som gnistrade av rubiner och smaragder. Sjungandet ökade i styrka i takt med att denna magnifika varelse långsamt steg upp från markens inre. Golvet slöt upp under henne och rösterna från åskådarna var nu på gränsen till skrik. Som på en given signal upphörde sången abrupt och ljuset centrerades på kvinnan i tronen. Hon måste ha varit över sju meter lång, men hennes kroppsliga proportioner var fulländade och på intet sätt omänskliga.
Det blev dödstyst på läktarna.
Allas blickar var fokuserade på denna kvinna, som långsamt öppnade munnen och talade till åskådarna på ett minst sagt främmande språk.
Efter några ord av denne smått omänskliga kvinna, svarade åskådarna med en röst :
-” Nefertiti, kombanja mi lor!”
Denna procedur upprepades ett antal gånger, och stämningen drevs upp för varje gång.
Till slut reste sig delar av publiken och skrek ut sitt svar till det som den mystiska kvinnan förkunnade.
I takt med att hennes ord blev allt färre, reste sig fler och fler av åskådarna och snart stod alla i salen upp och svarade exalterat på hennes ord.
Kenta låg fortfarande kvar och snarkade framför kvinnans tron.
Jag hade blivit så upprymd av det jag såg att jag stack upp huvudet mellan benen på personen som stod ovanför mig. Kvinnan i tronen talade med en myndig röst och trots att hon lugnt satt kvar i sin ståtliga tron, hade hon eldat upp massorna till bristningsgränsen med sina ord.
Plötsligt höjde hon sin vänsterarm och folkmassan tystnade direkt.
Hon pekade på den sovande Kenta, som plötsligt verkade ha vaknat ur sin djupa sömn. Som i trans kom han på fötter och gick i riktning mot henne. Det såg ut som han inte noterade att han gick över vattnet i den lilla poolen. Väl framme hos den enorma kvinnan stannade han.
Hon verkade fråga honom något och han svarade slumrande något som påminde om en dålig ursäkt. Åskådarna runt om i salen följde spänt scenariot, och när kvinnan uttalade orden ”Noscomt dor sat!” sprack många ansikten ut i leenden som inte verkade helt vänliga.
På några ögonblick hade den utomjordiskt sköna kvinnan slukat Kenta med hull och hår, till publikens stora förtjusning. Hon tuggade väluppfostrat med stängd mun, och det verkade trots allt som om Kenta hade gått en ganska smärtfri död till mötes då han försvann i den mörka skönhetens enorma gap
Jag kunde inte förmå mig att gråta. Situationen var alltför spännande.
När Kenta hade försvunnit ner i kvinnans inre hördes plötsligt det välbekanta ljudet av portens öppnande, och ett sus hördes bland bänkraderna. In på den tomma ytan i mitten tågade en ung man fram i riktning mot den pool som fanns framför den guldbeklädda kvinnan och hennes tron. Han var klädd i kostym och verkade ganska målmedveten i sitt sätt att röra sig. När han nådde fram till den minimala vattensamlingen, knäböjde han och sade:
-” Nefertiti, kibji un saal deferdo, min amir.”
Efter att ha sagt dessa mystiska ord, gick han långsamt ner i vattnet, som nådde honom till öronen. I samma stund som han kom i kontakt med vattenytan, skrek han som en stucken gris. Det dröjde dock inte länge förrän åskådarna överröstade dennes hemska vrål med den entoniga melodin, som nu sjöngs för fulla halsar runt om i den klotformiga salen.
Även den överdimensionerade kvinnan stämde in i sången, medan den unge mannen verkade lida alla helvetes kval försjunken i den lilla poolen.
Jag såg på de människor som stod och sjöng på bänkraderna mittemot mig, och alla visade upp ett upprymt leende med blickarna riktade mot den plågade mannen i vattnet.
Efter någon minut höjde kvinnan sin högerarm och vattnet som omgärdade mannen började sjunka och snart var poolen tom på vatten. Den unge mannen stod urlakad kvar och verkade helt slagen i sank. Kvinnan lade sin enorma högerhand på mannens huvud och under några sekunder sprattlade han som en marionettdocka för att sedan gå baklänges ur vattnet och hitta en plats bland de andra på första parkett. Mannens gång var nu lite mer mekanisk, men fortfarande målmedveten. När han hade slagit sig ner, blev det återigen dödstyst i salen.
Jag förstod ingenting. Vad hade kvinnan gjort med den unge mannen? Han kan inte varit äldre än tjugofem. Nu satt han där vid ringside med en lobotomerad blick som var fästad vid denna märkliga kvinnogestalt.
Rätt som det var började papperssvalor singla ner från taket. Var och en av dessa verkade sätta särskild kurs mot utvalda personer bland åskådarna och det dröjde inte länge förrän dessa hade fått varsitt papper. Mannen som stod ovanför mig hade inte fått ett, och jag hörde honom svära tyst för sig själv.
När alla svalor hade hittat sina adressater, ändrades ljuset i lokalen återigen och den mystiska kvinnan sänktes ner i golvet. Samtidigt som hon försvann ner i underjorden, rullades det in brickor med kaffe och kakor och det dröjde inte länge förrän majoriteten av åskådarna hade klivit ner från sina positioner och låtit sig smaka av de ljuvliga toscabiskvierna som erbjöds.
Området där kvinnan och hennes påfågeltron hade befunnit sig fylldes snart av publiken, som minglade runt på bästa cocktailmanér.
När jag insåg att vi var ensamma på läktarplats, viskade jag åt Jaap:
-” Vi smyger oss ner till de andra! Då kanske vi kan ta oss ut utan att bli upptäckta!
Sagt och gjort. Vi kröp försiktigt ner till de nedre bänkraderna, och lyckades beblanda oss med de kallpratande personerna som fyllde golvet. Jag hamnade mitt i en livlig diskussion om ickevarats vara eller icke vara och försökte verka insatt i denna filosofiska diskussion.
Jaap hade hamnat i en grupp med sportfantaster som pratade i termer som München-72 och han lyckades bidra med några framstående holländska moderna femkampsprestationer.
Detta märkliga mingelparty höll på i nästan en timme, och jag gjorde allt för att smälta in bland de andra. Samtidigt som jag lyssnade på de livliga diskussionerna, försökte jag luska ut vad de här människorna hade gemensamt. Jag kom fram till att de flesta var väldigt vältaliga, de hade tjusiga klänningar och dyra kostymer samt att de framstod som väldigt egoistiska.
Vad gjorde dessa till synes framgångsrika människor här nere i underjorden? Hade alla dessa beställt en pizza med eller utan lök av Carlos? Har alla dessa en sjuhelsickes massa trubbel på halsen i och med att de befinner sig här nere?
Jag tyckte att jag kände igen några av dessa personer, särskilt de finklädda herrarna.
Sakta började folk droppa av, och ekorna åkte i skytteltrafik utanför den väldiga porten som hade ställts upp på vid gavel. De personer som hade fått en av papperssvalorna verkade vara på extra gott humör och jazzade runt som om de ägde stället. Jag och Jaap såg på varandra då och då, och insåg att dessa utvalda personer måste vara nyckeln till den hemlighet som hade sitt ursprung i en pizzakartong.
Vi lade speciellt märke till en fetlagd man som viftade frenetiskt med en av de svalformade pappersarken inför den till synes avundsjuka folkhopen runt omkring honom. Vi gick fram till honom just då han stod i begrepp att åka iväg med en av ekorna, och vi lyckades bli medresenärer på hans båt. Efter en stunds småprat frågade Jaap plötsligt:
-” Vad står det på din lapp?”
Mannens ansiktsuttryck stelnade och han fnyste:
-” Har väl inte du med att göra! Kan du inte reglerna eller!”
Jag nickade åt Jaap. Trots att vi bara hade känt varann i några veckor, hade vi fått en närmast telepatisk kommunikation som gjorde det mesta prat onödigt.
Som på beställning slet Jaap fram sin Rambokniv och la den tillrätta på mannens dubbelhakor. Han upprepade sin fråga.
-” Snälla…jag gör vad som helst!” flämtade mannen fram. ”Okejokejokej, jag ska berätta. Hennes nåd Nefertiti vill att jag ska sänka skatterna för höginkomsttagare och samtidigt stänga kommunens fritidsgårdar.”
Jag och Jaap tittade förundrat på varandra. Det lät som en ganska konstig uppmaning för att ha kommit från en sju meter lång förhistorisk egyptisk drottning.
-” Vem är hon?” frågade Jaap och visade prov på sin militära korthuggenhet.
-” Vet du inte det? ” svarade den redan genomsvettige mannen. ” Hon är roten till allt ont. Alla som går igenom hennes reningsbad blir tilldelade uppgiften att sprida ondska i världen. Jag kom i kontakt med det här i samband med en kick-off för kommunstyrelsen. Jag trodde att hela grejen var någon sorts äventyrsweekend ända tills jag steg ner i badet. Sedan dess är jag bunden till Nefertiti och hon äger min själ när jag dör, det är nog inte så långt dit.
Någonstans inom mig finns en gnutta av godhet kvar, och det enda sättet att sätta stopp för mina idiotiska kommunplaner är att ta mitt eget liv.”
-” Så du menar att alla de människor som befann sig i den där salen går upp till världen här ovanför och sprider ondska till höger och vänster? ”
-” Ungefär så är det. Såg du inte vilka som satt i publiken? Det är en härlig blandning vill jag lova. Skivbolagsbossar och modepampar trängs bland ryska handbollstränare och en och annan tevepräst. Här nere finns alla sorters ondska personifierad. Via de här papperssvalorna får vi reda på vår nästa uppgift, och som ni såg får bara en del av oss nya meddelanden varje gång.
-” Så all världens ondska härstammar från en gammal egyptisk drottning som lever under en fastighet vars pizzeria står för inträdesbiljetten till detta djävulska näste?” frågade jag och hade svårt att tro på min egen slutsats.
-” Nja, det här är alltså bara den lokala avdelningen. Tänk dig att den här floden som vi åker på nu är som en lång korridor i stadskontorets byggnader. Här finns dörrar som leder till nämnder och styrelser som tar hand om olika ärenden, varav ondska är en utav dessa. Åkte ni inte förbi F-dörren på väg hit?” frågade mannen oss. Jaap hade tagit bort kniven från hans strupe och mannen verkade helt klart lättad över att ha fått berätta om sina underjordiska aktiviteter.
-” F-huset?” sa Jaap. ” Jo, men vi var tvungna att fly från hummande maskar.”
-” Du ser, det är här nere allting sköts. Folk skickas ner hit och får sina roller cementerade i och med dopet. De som kommer till F-avdelningen blir döpta av Forsete, rättvisans gud, och styr efter rättvisans principer. Lyckliga satar, de dära. Det känns ju som man själv får åka boskapsvagnen på kommunpolitikens tåg medan F-personerna färdas i första klass.
Hur lätt tror ni att det är att dra in på barnomsorgen? Eller hur, man får inte ha ett väl fungerande hjärta för att besluta om en sådan sak. Därför hjärntvättas alla i N-salen för att slippa känslomässiga våndor inför obekväma beslut. Jag vet inte varför jag fortfarande känner empati för de drabbade. Kanske stoppade mina bilringar den onda vätskan från att tränga in i mitt hjärta.” Mannen gömde förtvivlat sitt huvud i de knubbiga händerna. ” Vad ska jag göra? Alla bara skäller på mig för att jag är så ond. Och om jag går emot de uppdrag jag fått av Nefertiti, kommer hon att slita mig i stycken! I jösse namn, hjälp mig!”
Jag och Jaap bytte ett par trötta blickar. Nu när vi hade fått klarhet i vad som var i görningen bakom alla dessa mystiska dörrar, vart det inte lika spännande längre.
Allt i livet där uppe styrs alltså här nerifrån. Vi frågade ut vår medresenär om hur många dörrar som fanns här nere, och han räknade upp ett stort antal bokstavskombinationer som alla stod för en speciell del av samhället där uppe. Det fanns till och med dörrar som ledde till de människor som reglerade avundsjukan i samhället. Där hette guden Blanseflor och hade porslinsöga och puckelrygg.
Jag kände att äventyret höll på att bli ett stort antiklimax. Att sitta i en eka tillsammans med en gråtande tjockis på väg hem till det vanliga livet uppe på land var inte min bild av slutet av en händelserik strapats. Något måste göras, och jag såg att Jaap gick i samma tankar.
En snabb nick räckte. Sedan tog vi tag i mannens huvud och tryckte ner det under vattenytan. Trots de inledande livliga protesterna verkade vår fetlagde vän snart inse sitt eget bästa och lät oss fullgöra vår nyss beslutade uppgift till fullo. Efter någon minut välte vi mannen överbord och han förenade sig så sakta med lysmaskarna på botten.
Båtfärden gick till F-stranden, där vi bytte båt och snart stod vi i hissen på väg upp mot livet ovanför. Vi var tvungna att bunkra upp vårt matförråd inför nästa äventyr. Dessutom behövde vi hitta nya personer som kunde beställa en pizza med eller utan lök.
Snart var vi uppe i Jaap´s lägenhet, och vi började genast att planera nästa eskapad.
Med vetskapen om att det fanns så oändligt många dörrar kvar att öppna, kändes det som om att sommarlovet aldrig skulle ta slut.

Skriven av: Oskar Kvant