Nycklar i ett lås

Louise hade fått nya grannar. Hon kunde inte ha undgått att märka det eftersom hon nästan krockade med dem i trappan. Det var en kille och tjej och de såg väl ut som de flesta andra. Kanske att tjejen var något sötare än genomsnittet. Louise fick inte något klar uppfattning av killen. Han mötte bara Louises blick som hastigast. En blick som var outgrundlig. Effekten av blicken var ett det väckte en nyfikenhet hos Louise som kanske inte var så välkommen och välbetänkt. Varken hos Louise, killen eller hans flickvän. Det sista som hon ville var att bli indragen i ett besvärligt triangeldrama som inte kunde föra något gott med sig. Men Louise hade oroat sig i onödan verkade det som. Tiden gick. Dagar blev till veckor och veckor till månader utan att något hände. Till sist kände Louise att hon kunde slappna av. Hon var övertygad om att inget längre skulle hända.
När hon så hittade nycklarna i grannarnas dörrlås hade hon släppt på all vaksamheten. Louise första åtgärd var att ringa på. Ingen svarade. Hon funderade ett tag på hur hon skulle göra. Hon kunde i alla fall inte låta nycklarna hänga kvar så att vem som helst kunde gå in i lägenheten. Hon kunde kanske släppa ner nycklarna genom brevinkastet. Men så kom hon att tänka på att om någon av grannarna kom hem utan nycklar så låg de utom räckhåll. Kanske skulle hon ta hand om nycklarna och släppa ner ett brev i brevinkastet. Genast kom hon att tänka på att ingen skulle då kunna komma åt brevet utan nycklarna. Hon bestämde sig för att ta hand om nycklarna och tejpa fast ett meddelande på dörrhandtaget. Hade den person lite tur som kom hem så skulle Louise vara hemma och kunna överlämna nycklarna. Men nu var det mitt på dagen och hon skulle åka hem och hälsa på sina föräldrar. Men hon skulle se till så att hon inte kom hem allt för sent på eftermiddagen. När hon kom hem så såg hon att lappen var borttagen. Hon beslutade sig för att hämta nycklarna och ringa på hos grannen med en gång. Det var killen som öppnade. När Louise började förklara sitt ärende uppmanade han henne att komma in. Han stängde dörren tyst bakom henne. Han tittade forskande på henne. Louise försökte en andra gång att förklara sitt ärende.
-Det är Maritas nycklar förklarade han. Men hon kommer inte hem än på några dagar. Hon är bortrest.
-Jaha, men hon behöver nog nycklarna när hon kommer hem igen, svarade Louise.
-Ja det var ju snällt av dig att ta hand om dem.
-Det är väl det man har grannar till. Att ge och få hjälp när olyckan är framme.
-Hur kan jag tacka dig då, frågade han med retsam röst
-Det behövs inte. Jag är övertygad om att du skulle gjort samma sak för mig. Och det dyker säkert upp tillfällen är du kan återgälda mig, svarade Louise undvikande. Ett leende lekte över hans läppar och det glittrade farligt i hans ögon.
-Jag kan väl få ge dig en liten puss i alla fall, böjde han sig fram och viskade i hennes öra.
-Nä det är absolut inte nödvändigt, försökte hon säga med stadig röst. Men det var inte så lätt för han hade gjort ett starkt intryck i henne. Han var över huvudet längre och hade en till synes smidig och välbyggd kropp. Musklerna på hans överkropp syntes tydligt genom den tajta t-shirten han hade på sig. Louise svor tyst för sig själv för att han lyckades lura in henne i lägenheten.
-Vad sa du, skrattade han mjukt.
-Åh ingenting, mumlar bara för mig själv lite.
-Vet du jag tycker det var en himla tur att Marita glömde nycklarna i låset.
-Jaså, varför det.
-Du tog ju hand om dom och ringde sen på…när jag råkade vara helt ensam hemma.
Louise stirrade på honom. Hur förslagen kunde man vara. Han hade ställt sig närmare henne nu. Hon borde flytta sig flera steg från honom men hon kändes sig som fastnaglad i golvet. Hon tittade in i hans ögon för att försöka utröna vilka avsikter han hade med henne. Hon blev nästan chockad när hon såg den nakna åtrån i hans ögon.
-Jaha nu vet du hur det ligger till, sa han lågmält.
-Vadå ligger till. Jag vill inte bli inblandad i något nästan snäste hon till honom. Han tog ett fast grepp om hennes arm.
-Spela inte dum eller svåråtkomlig sa han oväntat hårt till henne. Louise tappade andan. Hon undrade om han skulle bli våldsam. Hon sa inget och behövde heller inte göra det.
-Lyssna nu på mig, sa han
-Vi har gått och tittat på varandra flera månader nu. Jag har kastat blickar på dig men det har du också gjort. Jag är kanske yngre än du men jag har träffat så många kvinnor så jag vet vad jag pratar om. Jag kan se direkt på en kvinna ifall hon vill ha mig. Så försök inte spela oskyldig nu. Det kröp utefter ryggen på Louise. Det han sa träffade henne som kraftiga stötar. Benen höll på att vika sig under henne. Det värsta var att han hade helt rätt. Hon hade tittat på honom. Hon hade mött hans utmanande blickar åtskilliga gånger. Hon fann honom intressant och spännande. Men hon hade intalat sig att allt var oskyldigt från hennes sida. Hon hade tyckt att han inte behövde ta det på allvar eftersom han redan hade sällskap. Han tog till orda igen.
-Titta nu ordentligt på mig. Louise fäste blicken på hans ansikte medans han fortsatte prata. Han hade ett vackert ansikte. Känsliga drag över munnen och intensivt mörkblå ögon. Han utstrålade en beslutsamhet och en självkänsla som hon aldrig förut upplevt hos en man. Det cendréfärgade halvlånga håret var aningen bakåtkammat. Plötsligt fick hon en stark lust att dra sina fingrar genom hans vackra hår men hon behärskade sig.
-Jag vill ha dig och jag undrar nu om du också vill det eller om du hellre avstår från mig av någon moralisk anledning. Då ska du fråga dig om du inte går miste om något speciellt. Louise kunde inte begripa hur han kunde sätta sådan press på henne. De kände ju inte varandra. Men hon kunde inte blunda för den starka attraktionskraften som fanns mellan dem. Plötsligt kände hon sig helt kraftlös. Hon började glida in i något slags transtillstånd. Hon misstänkte att det var hans förtjänst.
-Jag vet att du har satt upp en massa moraliska regler och gränser för dig själv, fortsatte han. Men är det värt att missa minnesvärda upplevelser bara därför. Är det så klokt att hålla så hårt på regler som bara man själv satt upp. Louise började känna sig hjälplös och sårbar. Hon undrade om han inte pratat klart snart.
-Jag kanske kommer att bli det bästa du någonsin upplevt, sa han utmanande med en smeksam röst som omslöt henne. Vill du inte ens ta reda på om det stämmer.
-Men din tjej då, vad skulle hon säga om det, nästan viskade hon med darr på stämman.
-Jag visste väl att det var där skon klämde, log han. Det kan du överlåta åt mig. Det är inget som du behöver bekymra dig för. Han fortsatte att le och hon kände att hon sjönk. Det var en behagfull känsla och hon visste att han snart skulle fånga upp henne.
-Jag tänker kyssa dig nu, viskade han mjukt och förföriskt i hennes öra. Vill du inte inleda något så hindrar du mig och går härifrån och vi kommer inte att ha något med varandra att göra längre. Men om du låter mig kyssa dig så löper du linan ut. Har du förstått. Han spände blicken uppfodrande i henne. Hon skulle inte komma att gå. Hennes motstånd var till slut helt brutet. När han lutade sig fram och kysste henne mjukt och sensuellt så besvarade hon hans kyss med en hetta som till och med överraskade henne.

Gert hade hållit Jack under uppsikt under en längre tid. Det var ett uppdrag som han hade fått av sin arbetsgivare men det hade ursprungligen kommit från ett helt annat håll. Gert hade inget emot att jobba för en främmande makt. Han hade ju ändå ett personligt förhållande till en av de ursprungliga uppdragsgivarna. Att han skulle hålla uppsikt, utan att ingripa, över Jack berodde på att Jack av somliga betraktades som en säkerhetsrisk, både för det egna landet och andra länder som Sverige. Jack hade flyttat till Sverige när han var barn men han hade aldrig blivit svensk medborgare. Han betraktade fortfarande Jugoslavien som sitt fosterland och hade rest flitigt mellan dessa länder de senaste åren. Han hade blivit uppmärksammad av några länders myndigheter sedan han setts tillsammans med personer av kriminell karaktär i Jugoslavien. De hade nu för avsikt att kartlägga Jack och hans umgänge och förehavanden. Allt för att kunna förekomma dessa kriminella element om det skulle visa sig nödvändigt. Av den anledning tilldrog sig också Louise dessa kretsars intresse.

Det irriterade Buford en hel del att Jack hade lyckats få kontakt med Louise. Det var ingen som hade räknat med att Jack och hans kvinna skulle flytta och bli grannar med Louise. Sannolikheten för att något sådant kunde ha inträffat hade de inte ens räknat med. Men nu stod dom här med en ny situation som uppstått hastigt men mindre lustigt. Buford var en högt uppsatt officer inom den amerikanska armén. Han var också en av dem som kontinuerligt fick information från CIA. De senaste rapporterna hade gett vid handen att dessa två personer som inte borde träffas ändå hade gjort det. Den som hade rapporterat detta var Gert vid den svenska säkerhetspolisen. Hans uppgifter brukade man alltid kunna lita på. Det som nu låg närmast till hands för Buford var att informera den gode vännen Johan. Han var nu tvungen att tala om för honom att de misstänkta hade lagt vantarna på hans syster. En rejäl missräkning för dem bägge.

Louise förhållande med Jack hade hållit i sig i några månader. De passade på att träffas när Marita, Jacks tjej åkte och hälsade på antingen sin mor i Helsingfors i Finland eller sin syster som bodde i Stockholm. Hon höll av sin mor och syster väldigt mycket därför åkte hon minst en gång i veckan och hälsade på dem. Vid dessa tillfällen passade Jack och Louise på att träffas antingen inne hos Jack eller hos henne. De träffades så ofta att under de senaste månaderna hade Jack oftare haft sex med Louise än med Marita. Och eftersom de bodde grannar var det ingen som kom på dem och Marita hade därför ingen aning om vad som föregick mellan hennes kille och granne. Louise gick hela tiden runt med mer eller mindre dåligt samvete. Men så fort hon var tillsammans med Jack försvann alla hennes betänkligheter. Jack var en underbar älskare och visste precis hur han skulle tillfredställa sin egen lilla älskarinna. Hennes kropp hade blivit ett sinnrikt och känsligt instrument för hans erotiska fantasier och lekar. Ett redskap som gav ögonblicklig respons på allt som han företog sig när de hade sex. Vid upprepade tillfällen kunde Louise känna det som om hon var totalt utlämnad år Jack. Både fysiskt och emotionellt. Att han utövade en sexuell makt över henne som hon inte kunde värja sig emot. Men hon hängav sig trots det fullständigt åt Jack och hans raffinerade lek eftersom han inte använde sin makt till att skada henne.

Buford och Louise bror Johan försökte komma på en hållbar plan för att en gång för alla skilja Jack och Louise. Enklast hade varit att helt sonika skjuta ihjäl Jack vid första bästa tillfälle. Men de visste att de inte kunde göra det eftersom det inte fanns några hållbara bevis på att Jack bedrev någon kriminell verksamhet. Och även om det gjorde det kunde de inte bara skjuta ihjäl honom. Det skulle väcka både missnöje och oönskade frågor från oönskat håll. De kunde heller inte gripa honom då han ännu inte gjort sig skyldig till något brottsligt. I alla fall inget som kunde bevisas. Inom Buford sjöd ett stilla ursinne. Han var ursinne på den vanmakt han kände för tillfället. Och att Johans syster var inblandad gjorde saken bara än värre. Kanske var det just därför han kände sig så ursinnig. Johan hade tillhört den svenska säkerhetstjänsten. Det var på det sättet de båda hade blivit bekanta med varandra och sedan riktigt goda vänner. Det tillhörde inte ovanligheterna att USA emellanåt bad Sverige om hjälp för att kontrollera misstänkta individer som befann sig i Sverige och som bedrev internationell brottslig verksamhet. De hade träffats första gången för 15 år sedan vid ett sådant uppdrag. Tre år senare flyttade Johan till USA och efter ytterligare två blev han amerikansk medborgare och rekryterades till den amerikanska armén. Det tog inte många år för Johan att avancera i US Army till officer och nu var han direkt underställd Buford. Buford hade kommit att bli Johans allra bästa vän.
Johan funderade på ifall han skulle resa till Sverige och försöka övertala sin syster att sluta träffa Jack. Men han visste att utsikterna att lyckas med det inte var speciellt stora. Dels bodde de grannar och kunde träffas hur ofta som helst nästan. Och Johan kände alltför väl sin syster. Han visste hur irriterande egensinnig hon ibland kunde vara. Om hon skulle uppfatta hela situationen på fel sätt kunde det istället få motsatt verkan. Om hon ansåg att Jack var en trevlig kille så skulle chansen att hon lyssnade på honom vara minimal. Och om hon nu hade en sexuell relation med Jack fanns det ingen anledning att tro något annat. Johan kom till sist fram till att de fick försöka med en annan taktik. Kanske hade Buford några bra förslag att komma med.

I uppdraget att separera Jack och Louise hade i alla fall Gert nästlat sig in i deras liv. Han hade börjat simma på samma tider som Louise. Han hade hållit Louise under uppsikt en längre tid nu och han hade lärt sig hennes träningsschema. Han visste exakt vilka dagar hon tränade på Friskis & Svettis och vilka dagar hon gick på gym. Han visste också vilka dagar hon joggade och vilken dag i veckan hon simmade. Det hade inte tagit lång tid för honom att bestämma vilken gren han skulle välja för att närma sig Louise. På Friskis & Svettis fanns det för mycket folk för att det skulle gå riktigt smidigt. På joggingspåret kunde det vara svårt att tajma in rätt tillfälle. Gym gillade han inte. Han var visserligen välbyggd med en smidigt muskulös kropp. Men han hade aldrig behövt anstränga sig för att behålla den så. Och inte gillade han muskelknuttarna som uppehöll sig på gymmen heller. Det fick bli simningen. Det var en lagom ansträngande sport. Och han skulle inte ha något emot att på närmare håll få se Louise i hennes sexiga svarta baddräkt. En baddräkt som för övrigt satt perfekt på hennes vältränade kropp. Andra gången som Gert och Louise simmade samtidigt hälsade de på varandra. Louise hade lagt märke till Gert första gången eftersom han var en snygg kille. Han var av medellängd och såg bättre ut än de flesta blonda män. När hon såg honom nästa gång hade hon inga problem att känna igen honom. Men de nöjde sig med att titta på varandra bara. Men det var något som Gert tänkte ändra på tredje gången de träffades.

Jacks förslag både överraskade och gladde Louise. Hon hade inte haft en aning om att Jack tog deras relation så allvarligt. Han hade berättat att han och Marita inte längre kom överens. Känslorna dem emellan hade svalnat. I alla fall hade Jacks känslor för Marita nästan försvunnit. De kunde inte längre fortsätta att vara ett par. De hade bestämt att flytta isär. Marita skulle flytta ihop med sin syster i Stockholm. Jack själv hade funderingar på att flytta tillbaka till Jugoslavien. Inte bosätta sig helt kanske men i alla fall åka runt med bilen lite i både Jugoslavien och resten av Europa. Det han nu föreslog var att Louise skulle följa med honom på den resan. Louise tyckte att det lät jättespännande och vad fanns det som hindrade henne egentligen. Praktiskt taget ingenting. Sedan en tid tillbaka var hon arbetslös så hon hade inga arbetstider att passa. Det enda som kunde avhålla henne var att hon i sådant fall skulle bli tvungen att säga upp sin lägenhet. Och det vore olyckligt ifall hon skulle ångra sig och vilja åka hem till Sverige igen. Men Jack övertalade henne och lovade att han kunde låna ut till tre eller fyra månadshyror som hon kunde betala i förväg. Under den tiden kunde han skjutsa hem henne när hon ville. Om hon däremot stannade tillsammans med honom i fyra månader var chansen stor att de trivdes så bra med varandra att de kunde bli ett riktigt par och då behövde hon inte åka hem alls. Louise tyckte att det lät vettigt och kände samtidigt att hon nu höll på att få uppleva det som hon hela sitt liv hade längtat efter. Hon skulle äntligen få uppleva lite äventyr. Att hon skulle få uppleva det tillsammans med Jack gjorde ju inte saken sämre. Louise hade verkligen något roligt att se fram emot.

Louise kände sig verkligen tillfreds med livet. Hon var återigen på väg till badhuset. Hon hade de senaste åren simmat en gång i veckan. Det var inte det enda hon sysslade med. Hon uppskattade omväxlingen med att varva lite olika sporter för att hålla sig i form. Hon hade hållit sig i bra form de senaste 7-8 åren. Och det syntes på hennes kropp. Hon undrade om hon skulle komma att träffa den snygge, trevlige mannen som hon hade träffat de två senaste gångerna. Han som hade tittat så intresserat och sen hälsat så vänligt på henne. Hon hoppades att han skulle vara där.
Gert såg henne på håll när hon var på väg in i badhuset. Han kände att det inte skulle bli några problem att bekanta sig med henne. Han hade aldrig haft problem med att etablera kontakter med det motsatta könet.
Bägge två klädde om i varsitt omklädningsrum och så möttes de vid bassängkanten.

Gert rapporterade i vanlig ordning till sin uppdragsgivare i USA. Han var övertygad om att det han rapporterade skulle skapa bekymmer för Buford. Men det kunde inte hjälpas. Louise hade berättat för honom om den förestående bilturen runt Europa tillsammans med Jack. Att det inte skulle tas emot väl av Buford och Johan var ingen vild gissning av Gert.
Louise hade varit tillmötesgående på ett trevligt sätt. Gert skulle träffa henne fler gånger men han bestämde sig för att lägga band på sig. Han skulle se till att de bara förblev vänner. Det vore onödigt att komplicera till det med tanke på hur det kunde sluta.

Buford blev förgrymmad när han hörde talas om planerna som Jack vävde tillsammans med Louise. Att hon skulle åka ut i Europa tillsammans med Jack kunde han och Johan bara inte tillåta. Då skulle Louise kanske komma i kontakt med de kriminella element som de visste att Jack umgicks med. Det var farliga personer och deras verksamhet var lika farlig. En del av Jacks bekanta bestod av mer eller mindre korrumperade poliser och militärer i Jugoslavien. Buford visste inte riktigt vad de här kriminella personer hade för avsikter men Buford visste däremot att Louise inte under några omständigheter fick bli inblandad i det. Om de kriminella fick vetskap om Louise släktskap och kontakter med amerikanska officerare skulle de kunna utnyttja det. Och det skulle heller inte vara kul för Johan om hans syster gav sig i lag med såna avskum som dessa människor var. För Johans skull skulle han göra allt som stod i hans makt för att förhindra det som nu höll på att hända.

Jack hade en längre tid vetat om att han hölls under uppsikt av personer som han gissade tillhörde polisen eller kanske till och med säkerhetspolisen. Han var så pass uppmärksam så han kunde inte undgå att upptäcka det men han hade inget att dölja så han brydde sig inte nämnvärt. Det var en kollega till Gert som hade spanat på Jack under den tiden som Gert spanat på Louise. Nu hade Gert åter börjat spana på Jack. Det fanns längre inget behov av att hålla uppsikt över Louise. Gert kunde när han vill ta kontakt med henne och hon skulle intet ont anande berätta allt han ville veta om hennes och Jacks förehavanden. Nåja i alla fall det mesta. Hur som helst var det snart dags för nästa drag i det dom hade föresatts sig. Att hindra Louise att lämna landet. Det spelade egentligen ingen roll längre att Jack hade upptäckt dem. Gert bestämde sig för att han kunde konfrontera Jack direkt. Helt sonika gick han fram och började prata med Jack när han var på väg till sin bil. Jack verkade inte det minsta förvånad när han såg att Gert var på väg mot honom. Han frågade ifall Gert hade lyckats luska fram något uppseendeväckande om honom. När Gert sa att det var Louise han ville diskutera fick Jack ett bistert drag över munnen. Hon utgjorde alltså en del av säkerhetspolisens intresse för honom. Han undrade bara vad. Han kunde aldrig tänka sig att hon skulle vara inblandad i något brottsligt. Men det Gert sa gjorde honom inte särskilt mycket klokare. Gert hade avrått Jack från att ta med sig Louise ut från Sverige. Han hade förklarat att det fanns högt uppsatta personer som hellre såg att hon stannade hemma. Han hade avslutat med att säga att det inte var någon förhandlingssak. Utan det var dessa personer som bestämde helt av hållet.

Buford tyckte nu att det var dags att skrida till verket. Varken Louise eller Jack hade brytt sig om deras varningar. Kanske skulle han själv ingripa. Men han skulle nog rikta in sin attack direkt på Louise. Han var nyfiken på att träffa denna kvinna. Han hade träffat henne som hastigast några gånger när hon fortfarande var tonåring. Hon hade inte varit uppseendeväckande på den tiden men det var för många år sedan. Han hade studerat henne på ett flertal filmer som hade tagits i smyg den senaste tiden. Av de filmerna att döma hade hon förändrats drastisk sedan dess. Han var helt enkelt nyfiken på att träffa henne på riktigt för om hon var lik sig från filmerna så var hon nu riktigt vacker. Han ville se det med egna ögon. Men först måste han bara instruera hur Gert skulle gå till väga.

Nästa gång Gert träffade Louise på badhuset skulle han knyta an till henne lite mer. Han skulle bjuda henne på en fika efter simningen. Sedan skulle han erbjuda henne skjuts i sin bil.
Precis som han hade hoppats på tyckte Louise att det skulle vara trevligt med en fika tillsammans med honom. Hon hade heller inget emot att han skjutsade hem henne. När de väl satt i bilen sa Gert att han bara skulle hälsa på en bekant och hämta en sak på vägen hem till henne. Louise hade inget att invända. Framkomna hos Gerts bekant undrade han om inte Louise ville följa med upp till hans bekant. Det kunde ta längre tid än vad han hoppades att det skulle ta. Det kunde Louise tänka sig att göra också. Sålunda följde hon med Gert upp till hans bekant. När Louise hälsade på Buford visste hon inte vem han var. Hon mindes inte att hon träffat honom tidigare och att han var hennes bror gode vän. Louise trodde att hon träffade honom för första gången. När hon nu stod framför honom insåg hon att han var den snyggaste man hon någonsin träffat. Hon antog att han utseendemässigt var det närmaste en man kunde komma en grekisk gud. När han berättade att han var officer i Nato föll hennes tankar genast på Ares, den grekiske krigsguden. I ett smått sinnesförvirrat ögonblick inbillade hon sig nästan att han var det. Men hon skakade snabbt av sig den befängda idéen som kommit över henne på ett så märkligt sätt. Men det var inte svårt för Louise att föreställa sig Buford som militär. Han var närmare 1.90 lång och otroligt välbyggd. Det mellanblonda mycket kortklippta håret såg effektfullt ut mot det nästan gudalika utseendet. Hans ljusbruna ögon och den lätt olivfärgade hyn fulländade det intrycket. Han hade regelbundna anletsdrag och en mycket välformad och rak näsa
Han presenterade sig för Louise och överraskade henne avsevärt när han förklarade att Gert tagit henne med sig upp för att han velat prata med henne. Han förklarade att han var god vän med hennes bror och att han var bekymrad över broderns oro för henne.
-Johan är inte glad över ditt förhållande med Jack, sa Buford dovt. Vidare förklarade han ingående för Louise vad Jack egentligen var för en typ.
-Han heter inte ens Jack. Han heter något helt annat och kallar sig bara för Jack.
-Jaha vad heter han egentligen då, undrade Louise inte så lite överraskad.
-Det behöver du inte veta, blev det bryska svaret. Du har redan haft för mycket att göra med den typen.
-Ni kan säga och göra vad ni vill men jag bestämmer själv över mitt liv, svarade Louise irriterat. Hon kunde känna trotset växa inom sig. Hon tyckte att det som hände nu var oerhört. Hon hade aldrig upplevt att någon försökt diktera hur hon skulle leva sitt liv. Och tänkte inte låta någon göra det i fortsättningen heller. Hon tyckte att Jack var både trevlig och spännande. Hon tänkte inte lyssna på en massa struntprat om att han skulle tillhöra någon internationell brottslig organisation med bas i Jugoslavien. Det lät bara befängt. Och om han sen hette Jack eller något annat spelade ingen roll för Louise.
Buford insåg att han skulle behöva ta i lite mer för att få henne på andra tankar.
-Du åker inte iväg med Jack någonstans. Du stannar i Sverige, sa han nästan lite hotfullt till Louise. Något i hans röst och ögon fick Louise att börja vackla. Hon hade tänkt att bemöta honom med tuffhet men nu började modet svikta för Louise.
-Du förstår, vi misstänker att han tänker ta dig till Jugoslavien och där är det väldigt oroligt nu. Det kan bryta ut krig.
-Ni vill bara skrämma mig. Jag har inte hört några nyheter om att krig hotar i Jugoslavien, kontrade Louise.
-Det beror på att nyheterna inte har tillgång till de rapporter som vi har. Och tro mig, än har jag inte börjat skrämma upp dig men blir väl snart tvungen till det.
-Jag tror att du bara snackar skit, sa Louise häftigare än vad hon hade tänkt sig. Hon antog att det berodde på att hon ville dölja den osäkerhet som Buford hade väckt hos henne. Buford märkte direkt att hon blivit osäker och passade på att utnyttja det.
-Jaså du tror att jag bara snackar skit va. Vet du jag börjar tröttna på dig men jag tänker se till att du inte reser iväg någonstans. Jag behöver inte ta några speciella hänsyn till dig ska du veta. Men däremot bryr jag mig om Johan om du nu kommer ihåg honom. Han är din bror. Ditt förhållande med Jack har berört honom jävligt illa. Och jag tänker göra vad som krävs för att förskona honom från det värsta. Vi tänker inte tveka att skjuta ihjäl Jack och hans kumpaner om vi bara får chansen och om du åker till Jugoslavien så blir du den vi skjuter först. För det ska du veta att Johan hellre ser dig död än i armarna på dom där skurkarna. Har du fattat.
Louise var som bedövad. Så hårt hade hans ord träffat henne. Hon var chockad av det uppriktiga hot som hade riktats mot henne. För ett kort ögonblick fick hon en förnimmelse att hon kände Buford. Att hon träffat honom förut under liknade omständigheter. Hon försökte dra sig till minnes men kunde inte erinra sig att hon träffat honom alls. Men hur vansinnigt det än kunde verka visste hon att Buford menade allvar med sitt hot. Och hon vågade inte längre utmana honom. När Buford såg att hon gav vika mjuknade han.
-Jag vill helst slippa att göra dig illa så jag hoppas att du tänker dig för i fortsättningen innan du gör något. Buford menade varje ord av vad han sa. Och han hoppades innerligt att han skulle slippa göra Louise illa. Om han inte insett det innan så insåg han nu med all önskvärd tydlighet att det skulle vara en personlig förlust även för honom om han på något vis tvingades skada Louise. Det var inte det han i första hand ville göra med henne. Buford märkte hur tillintetgjord hon verkade. Han ville mildra effekterna lite.
-Hade du sett fram emot den här resan mycket, frågade han mjukt.
-Ja, mer än något annat, svarade Louise tyst.
-Det är faktiskt inte min mening att vara elak mot dig. Jag och din bror vill bara skydda dig mot otrevligheter. Louise bara ryckte på axlarna åt det Buford sa. Hon fann ingen större tröst i hans ord. Buford funderade lite. Kunde han kanske få ut något för egen del av det som nu hände. Kanske kunde han dra nytta av situationen lite grann.
-Jag och din bror kanske kan ordna något åt dig. Louise tittar på Buford utan att säga något. Hon undrar vad som komma skulle.
-Kanske kan vi ordna en ersättningssemester åt dig. Det lär inte bli till Jugoslavien men kanske någon annanstans i Europa. Vi vill inte släppa iväg dig för långt. Louise sa ingenting. Hon undrade om hon kunde tro på det han nyss sagt.
-Vem skulle jag åka med då när jag inte får åka med Jack, undrade Louise.
-Jag skulle gärna åka med dig men jag kommer inte kunna ta ledigt. Kanske skulle du och Gert kunna åka tillsammans. Skulle du ha något emot att åka på semester med Gert.
Louise tyckte att hela situationen kändes lite konstig. Men Gert verkade vara en trevlig kille och snygg dessutom så hon kunde inte komma på något att invända.
-Om du nu menar allvar så skulle jag inte ha något emot att åka på semester med Gert, svarade Louise. Som svar kunde hon skönja en farlig glimt i Bufords ögon. Den varade bara en bråkdels sekund så hon blev lite osäker på vad hon egentligen sett.
-Ifrågasätter du vad jag säger. Litar du inte på mitt ord. En sak ska du veta om mig. Jag skojar aldrig. Låter jag allvarlig så är jag det också, svarade Buford med skärpa i rösten. Louise insåg snabbt att Buford var en person som man aldrig kunde ifrågasätta. Gjorde man det så skulle det bli värst för en själv.
-Jag kommer aldrig att ifrågasätta dig igen, svarade Louise uppriktigt.
-Så du accepterar mitt erbjudande då.
-Ja det gör jag.
-Bra

För att skilja Jack och Louise åt en gång för alla tog Gert en sista kontakt med Jack. Gerts ord fick Jack att för all framtid bryta kontakten med Louise.
-Nu hänger det på dig hur länge Louise kommer att vara i livet.. Om du inte låter henne vara kommer dom att döda henne. Jag hoppas att du vill det lika lite som jag så lämna henne för guds skull ifred. Du får en vecka på dig att flytta från lägenheten.
Det var med tungt sinne som Louise följde förberedelserna inför Jacks flytt. Hon visste mycket väl vad som föranlett hans flytt. Det hade Gert berättat för henne. Jack undvek henne och hon försökte inte heller närma sig honom. Hon ville inte förvärra det som redan var illa nog. Den sista dagen som Jack bodde granne med Louise kom han dock fram till henne. Han förklarade att han flyttade för hennes skull. Att de hade hotat att skada henne ifall han stannade kvar och behöll kontakten med henne. Han hade inget val eftersom hon betydde för mycket för honom och om något hände henne skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Han förklarade att ingen annan kvinna skulle komma att betyda lika mycket för honom och minnet av henne skulle han vårda ömt resten av sitt liv. Louise kände redan tomheten som uppfyllde hennes inre. Men för Jacks skull var hon stark. Hon förklarade att bara minnet av honom skulle betyda mer än någon annan man som hon träffade i framtiden. Hon kände sorg över att aldrig mer få träffa Jack men också förundran över ynnesten att bli ihågkommen som det bästa och viktigaste i hans liv. Det stärkte henne mycket. Till slut skildes de åt för allra sista gången. Louise tittade efter bilen som åkte iväg. I sitt allra innersta lindade hon in minnet av Jack i sina ömmaste känslor.

Redan efter ett par dagar satt Louise och Gert tillsammans på ett plan på väg till Spanien. Hon tyckte det kändes konstigt att vara på väg på semester så snart efter sin och Jacks separation. Men hon hade inte vågat opponera sig. Hon hade Bufords blickar i allt för färskt minne för att våga det. Men hon försökte låta bli att misströsta för mycket. Vem visste. Kanske skulle det bli en trevlig och intressant semester trots allt. Men den började sämre än hon förväntat sig.

En militärjeep stod och väntade på dem när de gick in för landning. Den körde ut dem till en stor Natoförläggning som låg en bit ifrån. Gert förklarade att han inte skulle stanna så länge. Att han tänkte ta flyget tillbaka redan nästa dag. Louise var förstummad. Skulle hon lämnas ensam på detta ogästvänliga ställe. Det ville hon inte. När hon sa att om han skulle flyga tillbaka till Sverige så skulle hon det också. Gert förklarade då att hon skulle bli tvungen att stanna kvar och att det inte fanns något hon kunde göra åt det. Louise låtsades att hon inte hade hört det. Hon hoppades att allt bara var ett dåligt skämt. När morgondagen kom skulle det visa sig att Gert bara skojat. Men när morgondagen kom visade sig att Gert inte skojat alls. Förfärad stod Louise kvar innanför förläggningens stängsel och såg på när Gert färdades bort i jeepen.

Louise tilldelades två uppsättningar kläder. En brun uniform och ett set svart kläder. Hon fick förklarat för sig att de svarta kläderna var hennes permissionskläder. De kunde hon ha på sig på sin lediga tid. Allt var som en mardröm för Louise. Det som nu hände borde vara omöjligt. Inte kunde man väl tvinga någon mot sin vilja att gå in i det militära. Men hon visste inte vart hon kunde vända sig. Hon visste ju inte ens var hon befann sig. Hon verkade befinna sig långt från all bebyggelse. Men hon kunde inte veta säkert. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte språket och kunde inte göra sig förstådd hos de andra. Inte heller verkade de så benägna att prata engelska. Louise började känna sig riktigt ensam och övergiven. Hennes räddning blev Anders. Hur osannolikt det ändå verkade fanns det en svensk soldat bland alla spanjorer. Det fanns amerikanska soldater också men de höll sig på avstånd från Louise. Den som fick bli hennes stöd var Anders. Till Louise lättnad verkade inte Anders ha något emot det. Kanske kunde hon till och med få honom att hjälpa henne. Han kunde säkert upplysa henne vart hon kunde vända sig för att komma ifrån det förhatliga stället. Efter två dagar innan hon hunnit diskutera saken med Anders förklarade han att han fått förflyttningsorder. Han skulle lämna förläggningen redan nästa dag.

Återigen kände sig Louise helt ensam och övergiven. Ingen tog någon notis om henne. Hon började uppleva sin situation så hopplös att det uppstod ett tryck i hennes bröst. Ett tryck som gjorde det svårt för henne att andas. Hon började febrilt leta efter en utväg från sitt fängelse. Hon hade nu insett att hon hölls inlåst mot sin vilja. När hon såg de andra gå och äta följde hon inte med. Hon skulle minsann inte sitta tillsammans med sina fångvaktare. Hellre svalt hon. Men hon hade fått reda på att man kunde åka på permission in till närmaste stad nästa dag. Kanske kunde hon följa med och passa på att smita då.

När hon anmälde sitt intresse att följa med in till staden följande dag så sa de att hon inte hade rätt att ta ut någon permission ännu. Hon hade ju just anlänt till militäranläggningen. Hon kunde inte annat än att snopet spana efter bussen när den åkte iväg. Men hon upptäckte en intressant detalj. Grinden stod öppen. Hon gick omkring några varv och när hon återkom stod grinden fortfarande öppen och ingen av vakterna syntes till. De hade tydligen missat vid vaktavlösningen. Louise trodde knappt sina ögon. Det var som om någon välvillig gud hade ingripit till hennes förmån. Hon bestämde sig raskt för att ta chansen. Vad kunde egentligen hända om de upptäckte henne. Ingen hade ju sagt åt henne att det var förbjudet att gå ut genom den där grinden. Det värsta som kunde hända var att någon såg henne och sa åt henne att gå tillbaka. Sagt och gjort. Hon gick ut genom grindarna. Hon gick med raska steg men undvek att börja springa. Det skulle ha känts fånigt och dessutom var häftiga rörelser lättare att upptäcka. Snart var hon nere vid stora vägen. Hon var medveten om att hon skulle synas ett bra tag över de öppna vidderna. Men några hundra meter fram på vägen låg några kullar och ett mindre berg. Bara hon kom fram dit så kanske hon skulle klara sig. Hon gick vägen fram med snabba steg utan att något hände. När hon kom fram drog hon ett djupt andetag av lättnad. Nu var hon äntligen utom synhåll från förläggningen. Men hon hade inte hunnit gå mer än någon kilometer när hon hörde motorljud på avstånd. Hon sprang så snabbt hon bara kunde åt sidan och gömde sig bakom berget. Så var hon tvungen att göra ett par gånger. Bägge gångerna såg hon på betryggande avstånd att det var civila bilar som åkte förbi. Hon insåg med ens att om hon skulle kunna ta sig till närmaste stad var hon tvungen att få lift. Men chansen att få lift var ytterst liten om hon sprang och gömde sig bakom berget varje gång hon hörde en bil. Hon bestämde sig för att chansa ännu en gång. Det fick bära eller brista. Hon skulle stanna kvar på vägen när hon hörde nästa bil. Men det kom aldrig någon bil. Minuterna gick och snart hade hon gått över en halvtimma. Hon började nästan misströsta lite. Men så plötsligt hörde hon motorljudet. Hon lyssnade. Det lät inte som en bil. Snart fick hon syn på helikoptern som kom emot henne. En militärhelikopter. Hon insåg det meningslösa med att försöka fly. Därför stod hon snällt kvar när helikoptern gick in för landning hundra meter från henne. Hon gick till och med befälet till mötes som klev ut och började gå mot henne. Hon visste inte riktigt vad hon förväntade sig för bemötande men han sa bara åt henne att kliva in i helikoptern. Till Louise förvåning verkade han inte ens arg. Precis som om han hade väntat sig något sådant från henne. Under den korta flygturen till förläggningen sa hon ingenting. Det fanns inget att säga.

Louise blev inte bestraffad omedelbart. Men hon kände av den usla stämningen i matsalen. Hon hade svårt att hantera den uppkomna situationen. Hon var ytterst medveten om den kalla och fientliga atmosfären som rådde inne i matsalen. Hon kände att hon helst ville fly därifrån men ville heller inte ge dem den tillfredställelsen. Hon var också medveten om att hon inte gärna kunde fly därifrån varje gång hon skulle äta för att hon kände sig obehaglig till mods. Hon var helt enkelt tvungen att lära sig att behärska situationen. Men pressen fick hennes hjärna att för några ögonblick sluta att fungera. Hon fick ett lindrigt epilepsianfall. De som satt närmast såg det. De släppte lite på sin fientliga attityd för att hjälpa henne ut från matsalen. Det var sista gången hon åt där. Efter det fick hon tillåtelse att äta i sin inkvartering. Men maten, vad det än var, smakade inte speciellt bra efter det. Hennes matlust försvann. Och det var också nu som hennes blodtrycksfall började. Louise märkte att hon blev mer och mer orkeslös och fick allt svårare att andas.

Nu var det meningen att Louise skulle drillas till en riktig soldat. Den som fick ansvaret att göra det var ett kvinnligt spanskt befäl som hette Maria. Hon hade fått sina order direkt från Buford. Det var det här som han hade haft i åtanke för Louise räkning hela tiden. Det var hans sätt att försöka kontrollera Louise och ville därför ha henne i sina egna led.. Louise skulle nu utsättas för hård konditionsträning. Redan nästa dag blev Louise beordrad till träningslokalerna. Hon skulle börja med att cykla på en konditionscykel. Länge och hårt. Hon skulle inte få sluta förrän hon var slutkörd. Louise var slutkörd redan innan hon sattes sig på cykeln. Hon orkade knappt trampa runt pedalerna. Hennes blodtryck föll än mer. Hon var rädd att hon skulle tappa medvetandet. Eller var det kanske det hon ville. Hon mådde fruktansvärt dåligt och hon kunde inte tänka klart. Maria skrek och gastade åt henne. Hon var helt ursinnig. Louise var näst intill medvetslös men fick ändå intrycket av att allt bara var en sinnesjuk parodi. En parodi på den amerikanske armén. Men det kändes inte som en större tröst för henne. Men snart var hon knappt medveten om Marias rytande heller längre. En manlig befälskollega till Maria avbröt till slut det hela. Han såg att Louise inte var i stånd att göra några fysiska aktiviteter. Istället ringde han till sjukstugan. Snart kom de och hämtade Louise men hon var så illa därad att de skickade henne vidare till ett sjukhus i närmaste stad.

Efter ett par dagar med lite blodtryckshöjande mediciner på sjukhuset började Louise piggna till. Men också läkarens lugna och trygga sätt bidrog till att hennes livsandar återvände. Han fanns där vid hennes sida hela tiden. Genom honom återvann hon det mesta av sin styrka. Det var något gåtfullt med den mannen. Han föreföll vara en helt vanlig man men i hans intensiva och allseende ögon kunde man ana att han hyste hela universums samlad vishet och sanningar. Han förklarade att det var Louise sköra psyke som brustit. Sedan spelade det ingen roll hur bra hennes fysiska form var. Han jämförde henne med en frusen blomma. Så vacker och så spröd. Hon var ”fragile as a frozen rose”.

-Jaså du har roat dig ordentligt med Jack innan du kom hit har jag förstått, sa läkaren som hette John till en förvånad Louise.
-Känner du också honom, frågade hon försiktigt. Hon kunde inte missta sig på Johns lätt missnöjda ton.
-Javisst och alla andra på förläggningen känner också till honom och vad han sysslar med och att du har något ihop med honom. Det är därför som alla här verkar vara emot dig.
-Vi råkade bo grannar. Gör det mig till en skurk också.
-Nä men du hade inte behövt inlåta dig till något tillsammans med honom.
-Det är ju lätt att säga så här i efterhand men han berättade faktiskt inte för mig att han var inblandad i något kriminellt.
-Det kanske han inte gjorde men han var redan tillsammans med en annan kvinna. Därför borde du ha avhållit dig från att prata honom.
-Dom kan inte ha varit rätt för varandra eftersom han tappade intresset för henne så lätt.
-Det är inte du som avgör vilka som är rätt för varandra. Och det är inte din uppgift att lägga dig i heller.
Louise började känna sig pressad och obehaglig till mods. John som innan varit så snäll och deltagande hade börjat låta både anklagande och fördömande. Hon visste egentligen inte vad hon hade förväntat sig från John men absolut inte detta. Hon var också överraskad över att han visste så mycket om hennes liv. Hur hade han och en del andra kunnat få veta så mycket om henne.
-Dom två äger väl inte varandra. Vill den ena bryta så kan väl inte den andra hindra det. Nu råkade det bli Jack som ville bryta med Marita. Han skulle ha gjort det även om han inte träffat mig, försvarade sig Louise.
-Det var bra mellan dom innan han träffade dig. Därför har du en stor skuld i det hela. Du uppmuntrade honom men du försöker intala dig något annat. Du skulle aldrig ens ha pratat med honom. Bara för att du inte kan skaffa dig en egen ledig man ska du inte lägga dig ut för andras män och ta dom.
-Jag borde väl ha låtit nycklarna hänga kvar då.
-Nä du skulle ha släppt ner dom i brevinkastet bara. Hur de sedan skulle ha kommit in hade varit deras ensak och inte din. Det finns låssmeder vet du.
Louise sa inget mer. John var oresonlig och hon förstod att det inte skulle löna sig att säga emot mer. Och kanske hade John rätt. Kanske var det bättre att hon stötte bort alla män och levde ensam istället. För utan tvekan verkade det som om alla intressanta män redan var upptagna. Hon visste också att hon gått emellan Jack och Marita utan några större betänkligheter. Och hon visste varför. Hon hade levat ett tråkigt liv innan Jack och Marita dök upp. Hon hade innerst inne tyckt att deras förhållande var värt att offra om bara hennes eget liv blev bättre och roligare. Det var just där hennes skuld låg. Hon visste att hon handlat fel men för att döva sitt samvete hade hon helt enkelt trängt undan skuldkänslorna.
-Och beskyll nu inte Buford för allt som har hänt den sista tiden. Allt är min idé från början och de andra har bara gjort som de blivit tillsagda.
Louise upplevde ändå att allt var orättvist och kände sig förorättad men eftersom hon visste att hon inte skulle få gehör för sina sårade känslor beslöt hon sig för att hålla tyst och istället försöka förtränga allt som hänt och sagts. Men hon kunde inte låta bli att undra över vem denne John egentligen var. Han verkade ha gedigna medicinska kunskaper. Men han hade kunskaper om så mycket annat också. Han var och skulle förbli en gåta för Louise.

Redan nästa dag fick Louise veta att hon skulle få lämna förläggningen och åka hem. Buford som tillfälligtvis hade rest över från USA berättade det för henne men han ville att hon skulle ta farväl av de andra som var placerade där. Det var något hon kunde tillmötesgå om det bara gick snabbt. Hon varken kände eller tänkte speciellt mycket när hon stod inför de andra som stod uppställda framför henne och några av befälen. Hon förklarade bara att hon hade mått för dåligt för att kunna stanna. Kanske hade hennes hemlängtan blivit för stor. Men i sitt stilla sinne fördömde hon dem för det som hon hade fått gå igenom.

Innan Louise fick åka hem tog Buford med henne till sin tillfälliga inkvartering i förläggningsområdet. Hon hade på känn vad som skulle hända och hade väl inte så mycket emot det. Buford var ju en riktigt attraktiv man när allt kom omkring. Han förförde henne och återigen befann hon sig i armarna på en formidabel och enastående älskare. Han behöll henne hos sig hela natten. Nästkommande morgon reste Louise hem till Sverige.

Det var Gert som mötte henne på flygplatsen. Men de sa inte så mycket till varandra när de satt i flygplanet. Vid ett tillfälle försökte Gert muntra upp henne. Han tyckte att hon kunde se det som hänt som ett ”practical joke”.
-Ja det var så kul att jag nästan dog, svarade Louise lite avmätt.
-Det var nog ingen som ville att det skulle gå så illa.
-Men nu gjorde det det. Jag borde kanske ta och stämma dom
-Ja du kan alltid försöka men ingen kommer att vittna till din fördel. Inte jag heller, svarade Gert.
Louise förstod att det skulle vara lönlöst att försöka få den upprättelse som hon själv tyckte att hon förtjänade. Hon sa inget mer.

Louise kom så småningom hem och skulle inte komma att fundera så mycket mer på det som hänt. Det var liksom ingen mening att göra det. Det bästa var att bara se framåt och undvika att blicka bakåt. Men hon undrade lite över de män som hon träffat. Det var lite märkligt att hon träffat så många speciella män under så kort tid. Först hade det varit Jack. Sedan Gert, Buford och nu sist John. Kanske var det John som varit den mest uppseendeväckande av dem alla. Hon anade att hon inte skulle träffa dem mer men kanske skulle hon någon dag får svar på åtminstone några av sina frågor. Men till den dagen tänkte hon leva sitt liv som vanligt. Som om ingenting av detta någonsin hade hänt. Hon skulle helt enkelt inte tillåta det påverka hennes liv något mer.



Författare:

Publicerat

Dela: