Oåterkalleligt beslut

Han hade bestämt sig. Efter ytterligare överväganden var han nu helt övertygad om att det var det bästa och det enda rätta. Både för honom och andra. Han tänkte framför allt på Johanna. Han hade pratat med henne. Allt han velat ha sagt hade han slutligen sagt till Johanna. Han skulle inte lämna något ouppklarat efter sig. Han hade förklarat och lyckats övertala henne. Hon hade blivit övertygad av det han sagt. Och varför skulle hon inte det. Det han hade sagt till henne hade han menat med djupaste allvar. Ett allvar djupare än det djupaste hav. Ett allvar tyngre än alla hans tidigare handlingar och ord tillsammans. Så varför skulle hon ha tvivlat på det. Han hade varit mer uppriktig mot henne än vad han varit mot någon annan människa tidigare och det hade Johanna förstått.

Jack kunde inte skaka av sig bilen som förföljde honom. Tankarna malde i hans huvud. Han gjorde en hastig summering av sitt liv. Han liv skulle aldrig komma att förändras tillräckligt. Det fanns alldeles för många omständigheter som ställde hinder i vägen för något sådant. Han visste att hans liv skulle förbli på samma sätt som under de senaste femton åren. Inget skulle förändra sig. Allt skulle bli sig likt.

Johanna hade inneburit något annorlunda i hans liv. Något bra och eftersträvansvärt. De hade bara känt varandra några månader. Med de månaderna hade gett hans liv mer innehåll än hela hans övriga liv tillsammans. I Johannas ögon hade han sett att hon känt på samma sätt. Den förundrade blicken över att man kan uppleva något så fulländat. Hennes leende sa samma sak. Hennes ljuva, avslappnade och tillitsfulla leende. De spänningar som i början hade härbärgerats i hennes kropp hade gradvis försvunnit. De sista veckorna hade Johanna förvandlats till en kvinna med avspänd syn på livet och sig själv. Jack visste att det var hans förtjänst. Han visste också att vad som än skulle hända skulle Johanna i framtiden ha nytta av de insikter han skänkt henne. Ju mer de mognade desto starkare skulle hon bli. Han visste att det skulle komma tider när hon skulle behöva dem. Han var glad att det blivit just han som kunde bidra med det för hennes del.

Johanna hade blivit bestört över det som Jack hade berättat för henne. Besviken och förtvivlad. Men nu hade hon haft någon vecka på sig att begrunda hans ord. Sakta och säkert men inte smärtfritt hade hon tagit till sig orden. Det som skulle komma var oundvikligt och ödets bistra vilja. Det var något som hon blivit införstådd i. Det Johanna och Jack hade betytt för varandra hade de aldrig någonsin betytt för någon annan. Det var något rent sällsamt. Något som knappt gick att förklara med ord. Något som satt djupa spår i dem bägge. Spår som tidens tand aldrig skulle kunna nöta bort. Så djupgående var deras känslor för varandra.
Men nu skulle de vara tvungna att ge upp varandra. För gott. För all framtid. Jack hade inte alltid levt ett helt klanderfritt liv. Nu höll det förflutna på att hinna ifatt honom. Och det fanns inget som han kunde göra för att förhindra det. Det var detta som Jack hade grundat sitt beslut på. Han kunde helt enkelt inte dra in Johanna i något som hade med hans förflutna att göra. Han kunde inte göra henne delaktig i något som hade hänt i hans tidigare liv. Om han i detta läge stärkte banden mellan henne och sig själv skulle just det bli resultatet. Det kunde han inte tillåta. Det skulle förvandla hennes så trygga och lugna tillvaro till ett farofyllt och riskabelt kaos. Och det fick bara inte ske.

Jack hade rakt på sak förklarat för Johanna att de inte kunde fortsätta träffas. De var tvungna att gå skilda vägar. Han hade inte undanhållit något för henne. Det hade smärtat för bägge två när han sagt det. Men det fanns inget annat han kunde göra. Det var den enda anständiga lösningen på en situation som denna. Båda var plågsamt medvetna om att de aldrig skulle möta den andres jämlike. Jack förklarade att han skulle bevara henne i sitt minne precis som hon var i denna stund. Precis så underbar och härlig. Han sa att hon kunde göra det samma för honom. Att hon skulle skänka honom den plats i hjärtat som ju ändå alltid varit vikt för honom. På samma sätt som han skänkt sin plats till henne. På så vis skulle de komma att betyda något extra för varandra i resten av deras liv. De kunde alltid återvända till denna hjärtats minnesvrå för att känna varandras kärlek och närhet. Hon skulle ha i minnet att han skänkt det bästa han hade till henne. Något som inte skulle komma någon annan till del. För det var endast ägnat för henne. Henne och ingen annan. I all evighet. Hon hade blivit förunnat något som ingen annan hade blivit eller skulle bli. Hon hade fått hans odelade kärlek. De hade tillsammans upplevt eviga stunder som skulle räcka i resten av deras liv. Oavsett om de träffades mer eller inte. Hon skulle minnas att hon var utvald. Hans utvalda. Inte hans övergivna. Han skulle aldrig överge henne. Hon fanns ju i hans hjärta och där skulle han vårda henne ömt. Om han bara fick henne att förstå det kunde de gå skilda vägar men ändå hålla bandet mellan sig helt. Det han hade gett henne kunde ingen annan man ge men hon behövde bara söka sig in i sitt innersta för att känna hans närhet. Hans eviga närhet. Om hon bara kunde förstå det. Den kärlek han gett henne kunde hon leva ett helt liv på trots att han inte fanns vid hennes sida. Han fanns istället i hennes hjärta och hon i hans.

Johanna hade upplevt sann kärlek och sann åtrå. Hon visste nu att hon kunde leva vidare som en hel människa. Hon hade upplevt något som få människor får chansen till. Hon hade varit det enda föremålet för en unik och fantastisk mans intensiva kärlek. Förmodligen skulle hon aldrig mer få uppleva något liknande. Men det bekom henne föga. Hon behövde egentligen ingen man längre. Jack hade gett henne den nödvändiga kärlek som skulle ge nog med själslig näring för att räcka resten av hennes dagar. Nu kunde hon gå vidare i livet och axla allt det ansvar och alla de plikter som annars kunde ha tyngt ner henne. Hon skulle orka att bära sina kors med hjälp av minnet av Jack. Han skulle bli hennes ledstjärna även om han inte fanns vid hennes sida. Han gjorde henne stark. Ingen annan man skulle i framtiden kunna rubba hennes sinnesnärvaro helt. Jack hade i hennes inre byggt upp en barriär som skulle förhindra det. Men hon tänkte skaffa sig familj och barn. Det ville hon ha och hon skulle bli en stark och trygg kvinna för den framtida familjen och barnen.

Jack ökade farten i ett sista försök att undkomma sina förföljare. Men han kände inte längre ett absolut behov av att komma undan till varje pris. Han liv skulle ju ändå aldrig komma att förändras tillräckligt mycket. I själva verket skulle inget förändra sig alls. Allt skulle förbli sig likt. Han skulle aldrig kunna ge det liv till Johanna som han så innerligt önskade. Om han tidigt i livet vetat att han skulle träffa någon som Johanna skulle han hållit sig borta från allt det brottsliga han hamnat i. Men nu var det för sent. Alldeles för sent. Han tyckte inte längre att framtiden verkade ha något riktigt bra att erbjuda honom. För ett halvår sedan hade han tyckt det men inte nu längre. Han kunde ju inte dela livet med den kvinna som han så hett åtrådde. Han skulle fördärva hennes liv om han försökte och några andra kvinnor fanns inte i hans liv. Han körde bilen i över 200 nu och han kände vägen väl. Inte långt framför honom låg en skarp kurva. Kanske kunde han skaka av sig förföljaren där. Han ökade takten ytterligare. Träden och sekunderna flög förbi i en rasande takt. Snart växte det upp en berg vid sidan av bilen. Den skarpa kurva närmade sig. Berget blev större. Snart reste sig höga bergväggar på bägge sidor om vägen. Tankarna blixtrade förbi i Jacks huvud i samma höga tempo som bilen. Om ett par sekunder skulle han vara framme vid kurvan. Jacks tankar arbetade för högtryck nu. Varför inte göra slut på alltsammans nu. En gång för alla. Det vore enklast så. Under en bråkdels sekund fattade Jack ett oåterkalleligt beslut. Han var framme nu. Istället för att svänga släppte han ratten. En sekund senare rände bilen in i bergväggen med en ohygglig fart. Kraften i kollisionen mot den stumma bergväggen var så enorm att halva bilen trycktes ihop. Sedan exploderade den våldsamt och fattade häftigt eld. Allt hände under en bråkdels sekund. Ingen kom ut ur bilen.

Allt blev svart för Jack. Men plötsligt vaknade han till som om han hastigt blivit väckt ur en djup sömn. Han var klarvaken. Han tittade sig runt och såg lågorna slå ut runt omkring sig. Han reste sig upp ur sätet och klev ut ur bilen. Han hade inte öppnat bildörren. Av den fanns inte mycket kvar. Han vände sig om en sista gång och betraktade resterna av sin brinnande kropp. Han kände nästan vemod. Det hade varit en bra kropp. Men å andra sidan brukade han alltid skaffa sig bra kroppar. Nu skulle han ta det lugnt. När tiden var mogen skulle han hämta Johanna. Men till dess var det långt tid kvar. Han fick väl hitta på något att sysselsätta sig med under tiden. Och vem visste kanske kunde han göra små påhälsningar hos sin älskade emellanåt. Det kunde väl ingen ha något emot. Jack började planera för sin närmaste framtid. Han skulle söka upp sina vänner. Han skulle inte låta dem vänta längre.

Skriven av: Ellen