Och Här Ligger Jag och Lipar

Vad är kärlek egentligen? Hur känns det? Är det när man älskar någon så mycket att det känns som om hjärtat ska explodera? Eller att man älskar någon så innerligt att det är svårt bara av att se på de?

Jag har ingen aning om vad jag jag kände just där och då, men när jag såg honom gick det en smärta genom bröstet. I nästa sekund låg jag på golvet och vred mig krampaktigt, desperat kippandes efter luft.
***
“Det var bara ännu en annan panikattack”, säger sjuksköterskan med ett tryggt leende och klappar mig på knät. Luggen faller framåt när hon hjälper mig upp och hänger ner för de olivgröna ögonen som en blond gardin. Jag borstar bort dammkornen från den himmelsblåa tunikan och går min väg. På vägen tillbaka till avdelningen för suicida tonåringar, tänker jag tillbaka på allt som hänt. Kan det ha varit en dröm? Hjärnan spelar upp det förflutna, som en film som jag är tvungen att se. Jag vill inte, men jag ser det ändå framför mig. Jag står i duschen och håller rakhyveln pressad mot den vänstra handleden. Tårarna rinner med de varma vattenstrålarna från duschmunstycket och gör synen suddig. Allt jag får ur mig är ett kvävt skrik. Jag vill skrika högt, slå och sparka men något håller mig tillbaka. Klipp. Jag sitter framför barnpsykiatriker Anneli Jaakkina som nickar instämmande till mina tankar och känslor efter att det gjorts en orosanmälan. Klipp. Nu sitter jag och läser sms:en från kompisarna som jag inte svarat på. Klipp. Jag sitter gränsle över en toalett och kräks och gråter. Vart någonstans är det dock oklart. Klipp. Jag ligger på en äng med gula lägenhetshus bakom mig och försöker andas in den kalla höstluften samtidigt som tårarna rinner och gör öronen blöta. Jag ligger och väntar på ett mirakel. Att något, vad som helst ska ske. Om någon inte hjälper mig snart är jag död. Jag känner mig redan död. Jag struntar i om tröjärmarna blir alldeles blöta av snor och salta tårar, jag struntar i om skolkuratorn tycker att det inte är nödvändigt att göra en polisanmälan, jag struntar om det är skola i morgon och jag har inte gjort klart min powerpoint om protein, jag struntar fan i allt! Det enda jag vill är att någon kommer och håller om mig och stryker mig över håret. Nu, helst.
***
Som om Gud hört mina böner uppenbarar sig ett blekt ansikte. Han granskar mig kritiskt upp och ner men sen kommer han tillbaka och stirrar med sina intensivt gråa ögon. Är det Gud? Eller kanske någon ängel?
“Kan jag slå mig ner?” frågar han. Jag nickar långsamt. Det slår mig att tårarna fortfarande rinner. Jag kan inte hejda mig.
“Varför känns det så här?” Han har precis lagt sig bredvid mig, lite för nära.
“Du måste uthärda det, det finns ingen annan väg ut”, säger han och tittar på mig. Jag tittar inte tillbaka. Det svider i ögonen för mycket och jag har en ovana av att inte kunna se in i folks ögon när ögonen är svullet röda. Jag skäms. Vi ligger sådär en stund och tittar upp mot den gråa morgonhimlen med dystra svarta fåglar, flygandes.
“Förresten, Andreas”, säger han och sträcker ut sin hand. Jaha, det var inte Gud eller någon ängel som kommit för att rädda mig. Medan jag sträcker ut min hand undrar jag hur i hela friden det kommer sig att han plötsligt dök upp och nu håller i min snoriga hand?
“Juni.”
“Juni?”
“Ja, JUUUNII”, säger jag tröttsamt.
“Juni, som månaden Juni?”
Suck. Jag ger honom en förebrående blick som jag försöker borra ner i hans ögon och trycka ner honom, kväva honom, för att det är en sån jag är; en glädjedödare. Vi ser på varann länge men jag ger upp när jag ser hur hans gråa ögon bara stirrar; hans ögon med ett stänk av glitter och nyfikenhet. Det rycker i Andreas mungipor och i nästa stund ligger vi båda och gapflabbar. Jag gapflabbar, men så känner jag att jag gråter också. Allt bara rinner ut på en gång. Skratt, gråt, ilska, glädje, sorg. Vad är det vi skrattar åt, tänker du, men det vet jag inte ens själv.
***
“Du måste berätta vad det är som händer med dig, Juni”
“Ja, förklara för de vad det är som händer, Juni”
“Hur känner du dig, Juni?”
“Juni?”
“Juni?”
“Juuunnniiii?!”

Jag flyger upp ur sängen och in till toan. Tur att lampan kan tändas av sig själv, för i näst stund kastar jag mig över toaletten för att få ut det gula, varma med en bitter eftersmak. Det dunkar häftigt innanför tinningarna och jag kan känna lukten av blodet som när som helst kommer att öppna upp skärsåren på armarna och rinna ut i ändlösa floder. Mitt liv är över snart, det är det. Hur kunde det bli så fel? Vad hade jag gjort för misstag från början? Vad är jag för en person som förstör andras födelsedagar och mattelektioner med mina dramatiska panikattacker och svimmande olyckor? Vad är jag för en som försöker avsluta mitt liv med sömntabletter och rakhyvlar? Ingen, jag är ingen skulle mamma säga. Jag är bara en värdelös skitunge som ingen önskat vara född. De säger: “Tiden läker alla sår”, men mina sår är fortfarande kvar, både invärtes och utvärtes. Det gör ont. Jag har ont i magen, ont huvudet, ont i hela kroppen. Men mest av allt - ont i hjärtat. Jag kan inte låta bli att hoppa till när jag se min egen spegelbild. Det är som om det är ett annat ansikte, en annan människa än jag som stirrar tillbaka in i de rådjurs-bruna ögonen. Huden är något blekare än förut, men det kan vara det varma ljuset som förvrängt det. Det svarta håret står i en enda stor hårboll med envisa tovor som sticker ut. Jag gungar tillbaka till sängen, sätter mig en stund med ansiktet omslutet av händerna. Månljuset tar sig in genom fönstren och lyser upp den stora salen. Jag betraktar de tre tomma sängarna; en bredvid mig och två mitt emot.
***
Jag hör ett andetag och känner en varm vindpust som smeker mitt ansikte. Jag öppnar ögonen och får syn på den gråa intensiva blicken. Hans ansikte tätt intill mitt, såpass nära att jag kan känna hans hjärtslag och höra hans andetag.
“Hej”, säger ögonen. Jag nickar tillbaka. Vad gör Andreas här? Hur kunde han veta att jag ligger på sjukhus? Som om han läst mina tankar säger han:“Jag ligger också på sjukhus, på ‘avdelningen för suicida tonåringar.’ Kul, va?” Jag ser på honom medan han packar upp böcker och staplar de på nattduksbordet. Då och då tittar han upp och ger mig en kort blick, men jag fångar inte den. Jag förstår inte. Men ändå förstår jag. Jag förstår inte vad han gör här men jag kan förstå ifall jag förstod vad han gjorde här.
“Andreas Welinski?” frågar en läkare med långa ben och runda bågar. Hans ser ut att ha försökt tämja det lockiga håret med gelé och sprej men misslyckats för nu sticker en brun lock ut och hänger ner i pannan som på Elvis Presley.
“Ja, det är jag”, säger Andreas och försöker le tillbaka. Vad är cellgifter? Är det inte..?
“HAR DU CANCER?”säger min mun plötsligt. Där och då vill jag bara bita tungan av mig och försvinna under jord. Fy på dig mun, vem har uppfostrat dig till att fråga en sån fråga? Jag är inte den enda som blir chockad av hur min mun beter sig; läkaren ger mig en blick som om han vill tejpa igen min mun. Andreas ligger ner och får en nål inkörd i underarmen. Han ger ifrån sig ett pip men ser sen på mig. Han nickar och blinkar, som att försäkra mig om att allting är OK. Jag ger ifrån mig en suck.

Två Veckor Senare

“LOVA att ALDRIG NÅGONSIN lämna mig, hör du det?”Andreas ger ifrån sig ett skratt. Mina fingrar rör sig från hans kala huvud, ner för pannan och näsryggen. Hans läppar är lila-blå och torra.
“ALDRIG. Jag LOVAR”, säger han och kysser mig på pannan. Hans läppar är kalla och får mig att rysa.
“Saknar du inte ditt hår?” frågar jag och ser på honom. Han låtsas som om han tänker till ordentligt och hummar.
“Näe, inte riktigt, men det växer ut igen snart”, säger han och för sina fingertoppar över mina knogar. Jag är glad. Jag vet vad lycka är. Jag vet vad kärlek är och han som ger mig det har lovat att aldrig lämna mig. Det är som om vi har en hemlig pakt tillsammans, jag och Andreas.
Jag skäms. Tårar är tecken på svaghet. Jag vill vara stark men betongfasaden håller inte. “Det hjälper inte om du gråter”, brukade mamma säga. Men vad visste hon om det? Vet hon hur jag känner? Vet hon hur det känns att förlora någon som man älskat så innerligt? Vet hon hur det känns att vakna upp och se att personen man älskar inte sover i sin säng?
Hans säng står tom, vit och naken. Han lovade att han aldrig skulle lämna mig och det gjorde han inte. Inte mentalt i alla fall. Han finns i mitt hjärta och kommer alltid att finnas där. Plötsligt ser jag en lapp på hans täcke, ihopskrynklat som att pappret är varken viktigt eller vill bli hittad. Jag går fram till sängen och knycklar upp den, nervös men ändå nyfiken för vad som kan vara nedskrivet där.

Hon är som en ömtålig ros. Jag vågar inte röra vid henne då jag är rädd att hon ska gå sönder i små, små skärvor. Men jag tycker om henne och jag vill hjälpa henne. Hur ska man hjälpa någon att bli frisk när man själv är sjuk?




Författare:

Publicerat

Dela: