Ödegården

Ödegården

– Har du sett att det står nya blommor i fönstren i det vita huset? Frågade Lisa när de red förbi där.
– Nej, men är de verkligen nya? Ingen har ju varit här på åratal, undrade Linnea.
– Ja, de är nya, för när jag red förbi den här gården som är så öde senast var det inte något som tydde på att någon hade varit här. Blommorna var alldeles vissna förra gången, berättade Lisa.
– Men det kanske är en sommarstuga som de åker hit och sköter om ibland, påpekade Linnea.
– Det tror jag knappast, för jag har aldrig sett någon här på sommaren förut, konstaterade Lisa.
– Ja, du har rätt i att vi borde ha sett någon här någon gång för vi rider ju här flera gånger i veckan, och speciellt på sommaren, sa Linnea.
– Strunt i det där nu! Ska vi ta en riktigt härlig galopp in i skogen? Undrade Lisa.
– Självklart! Ropade Linnea, men det hörde inte Lisa för hon hade redan satt av i världens galopp in i skogen.
Efter ett tag hade flickorna glömt bort allt om ödegården – eller var den egentligen öde?
Dagarna gick och det blev bara kallare och kallare om dagarna, vintern var ju snart här – och novemberlovet!
Två dagar innan lovet, på morgonen när Lisa och Linnea var på väg till skolan, såg de polisbilar som stod på ödegården.
Vad gjorde de här? Den gården är ju helt öde, tänkte Linnea. Men ingen av dem vågade gå dit och ta reda på vad som hade hänt, dessutom så hade de bråttom till skolan. De skulle ju göra No-provet nu på morgonen, så de fick ju inte komma försent.
Men det var ingen risk, för de var en av de första som kom till salen de skulle vara i. När läraren hade kommit och släppt in dem i salen, och delat ut papper, fick de börja.
Men Lisa och Linnea kunde inte riktigt koncentrera sig, vad kunde ha hänt vid ödegården?
På rasten efter provet stack de direkt bort till ödegården för att ta reda på vad som hade hänt. Det var bara en polisbil kvar där nu och de hade spärrat av området med sådant där band poliser brukar använda.
– Du får fråga, tyckte Lisa.
– Nej, det kan väl du göra? Påpekade Linnea.
– Nej, jag vet, kom, viskade Lisa, för nu var de rätt så nära ödegården.
Poliserna kanske inte gillade att de var där, så det var bäst att de var lite försiktiga.
De smög in i skogen och gömde sig, och lyssnade på när poliserna pratade.
– Vi kan väl gå nu? Vi slutar i alla fall att jobba om tio minuter, sa en av poliserna.
– Ja, det kan vi väl, men tänk om någon kommer hit ikväll och förstör, då kan ju de bli åtalade för att ha mördat mannen.
– Ja, men de får skylla sig själva, vi har ju spärrat av området och det betyder ju att folk inte ska gå där. Sluta oroa dig, det är ju aldrig någon som har gjort det förr.
När poliserna hade satt sig i bilen och kört iväg kom Lisa och Linnea fram ur skogen.
– Är det alltså någon som har blivit mördad här? Undrade Linnea.
– Ja, det måste väl vara så, eftersom polisen sa det, svarade Lisa.
– Men varför skulle någon mörda en person just här? Frågade Linnea.
– Inte vet jag, men det var väl en ganska dum fråga? Det är ju samma sak som om att någon skulle fråga varför en mördare mördar inne i skogen, påpekade Lisa.
– Ja, men inte riktigt samma sak, det är ju smartare att mörda någon inne i skogen, för där ser ju ingen, konstaterade Linnea.
– Jo, det är ju sant, höll Lisa med om.
– Kom nu. Så går vi tillbaka till skolan, sa Linnea.
Den dagen hade de bara tre lektioner kvar och det tyckte båda två var skönt.
Om någon hade begått ett mord vid ödegården borde ju det komma på lokalnyheterna, som varje vardag går klockan tre på eftermiddagen.
Så Lisa och Linnea skulle skynda sig hem efter skolan och knäppa på tv: n.
När sista lektionen för dagen hade börjat nått sitt slut kunde de knappt sitta stilla längre, så ivriga var de på att få komma hem och titta på nyheterna.
– Ska ni inte ta och jobba lite istället för att sitta och prata? Frågade Lena, som var läraren.
– Jo, men kan vi inte få sluta lite tidigare, för vi ska hem och titta på nyheterna, undrade Linnea.
– Men nyheterna kommer ju inte tidigare på tv bara för att ni får sluta tidigare, påpekade Lena.
Eftersom ni slutar halv tre så hinner ni hem i god tid för att se på nyheterna, sa hon också.
– Det där lyckades du inte särskilt bra med, konstaterade Lisa när Lena hade gått därifrån.
– Ja, men du hade säkert inte lyckats något bättre själv, sa Linnea.
– Jo, det hade jag säkert, trodde Lisa.
– Ja, men nu slutar vi tjafsa om det där, tyckte Linnea.
Snart var lektionen slut och alla rusade ut ur salen och till sina skåp för att ta på sig jackorna och gå hem.
Linnea och Lisa rusade också ut ur salen och skyndade sig hem.
De knäppte på tv: n alldeles för tidigt, klockan var bara kvart i tre, så de satt sig ner i soffan och väntade på att klockan skulle bli tre och att nyheterna skulle börja.
Den där kvarten kändes som flera timmar, tyckte både Lisa och Linnea.
Men till slut började nyheterna och i andra inslaget handlade det om ödegården.
– Och så kommer vi till det vita huset i Huli som många kallar ödegården. Där är det någon som har mördat Johan Svensson och polisen har under dagen försökt att utreda mordet, men har ännu inte lyckats.
– Polisen vill gärna ha in tips från folk som kanske gick förbi på gångvägen i morse och kan ha sett något.
– Och så vidare till…
Linnea stängde av tv: n.
– Vi kan ju inte ha sett något, för polisen var ju redan där när vi gick förbi i morse, konstaterade Linnea.
– Ja, men kom nu, vi byter om och tar en ridtur! Tyckte Lisa.
– Okej, men ska vi inte fodra först, så behöver mina föräldrar bara ta in hästarna sen, undrade Linnea.
– Jo, det kan vi väl göra, höll Lisa med om.
Det var stressigt för Linneas föräldrar att hinna med allt, även om de bara hade fem stycken hästar. På mororna var de tvungna att gå upp klockan fem för att fodra hästarna och sedan släppa ut dem. Efter att de kom hem från jobbet var de tvungna att fodra igen och ta in hästarna. Dessutom skulle alla hästarna ridas minst en halvtimme, men det hjälpte Lisa och Linnea till med nästan varje dag. På kvällen vid ungefär klockan åtta skulle de fodra igen och borsta de hästar som var smutsiga. När det blir smutsigt på stallgången är de tvungna att sopa och åtminstone en gång i veckan måste de tvätta vattenkopparna åt hästarna.
De måste även hålla sadlar och träns rena. Ibland så är det också någon tid inbokad för hovslagare till någon häst.
Som tur är så brukar hästarna för det mesta vara friska, så de slipper åka till veterinären. Men ändå så händer det ibland att någon häst blir så sjuk att den måste åka till veterinären.
Då brukar det bli Lisa och Linnea som får ta hand om allt i stallet.
Men det är mycket mer än det här de måste göra i stallet varje dag, t.ex. som att mocka.
När Lisa och Linnea hade fodrat färdigt, så sadlade de Beda och Lillfyr och gav sig ut på en liten ridtur. Utan att de tänkte på det styrde de mot ödegården och när de var framme vid den gjorde de halt med hästarna.
– Har du tänkt på att vi styrde till ödegården? Undrade Linnea.
– Nej, faktiskt inte, svarade Lisa.
– Men kom så går vi in och tittar i huset, tyckte Linnea.
– Kan vi verkligen göra det, för polisen har ju spärrat av området, påpekade Lisa.
– Det gör nog inte så mycket, det är väl Gud som har skickat hit oss, trodde Linnea.
– Kommer du inte ihåg att du inte ska missbruka Herren din Guds namn, som vi lärde oss på konfirmationsundervisningen? Frågade Lisa.
– Jo, det gör jag, men det är säkert Gud som har skickat hit oss för att ta reda på vem mördaren är, sa Linnea.
– Det tror jag knappast, hur skulle vi kunna ta reda på vem mördaren är? Undrade Lisa.
– Men okej då, vi går väl in i huset och tittar då, gick Lisa med på.
De band fast hästarna i ett träd med tyglarna, även fast de visste att det var farligt. Det här var viktigt, det tyckte åtminstone Linnea.
Sedan öppnade de den olåsta dörren till huset och gick in. Inne i huset var det knäpptyst, ingen verkade vara där i alla fall. De gick vidare uppför trappan och till övervåningen på huset när de plötsligt hörde en bil köra in på gården!
Vad skulle de göra? De kunde ju inte springa ut, för då skulle ju den som kört bilen se dem.
Snart så hörde de att dörren till huset öppnades och de var fortfarande kvar i huset!
Men de kom snabbt på en lösning – de smög sig in bakom en kista och gömde sig där.
Precis när de hade gömt sig hördes fotsteg i den knarrande trappan och snart var mannen uppe på övervåningen så att Lisa och Linnea kunde se honom. Men förhoppningsvis kunde inte mannen se dem.
Mannen tog fram en kniv ur fickan och tittade på den. Det såg ut som en sådan där morakniv, tyckte Lisa och Linnea.
Sedan gick mannen in i ett rum och stängde dörren efter sig.
– Tror du att han är mördaren? Viskade Lisa.
– Ja, det måste vara han eftersom han hade en kniv, viskade Linnea tillbaka.
Efter ett par tysta minuter kom mannen ut ur rummet igen, men nu hade han en pistol i handen istället för en kniv.
– Nu ska hon få igen, sa mannen tyst för sig själv och gick nerför trapporna och ut ur huset.
– Vi måste ringa polisen, sa Lisa.
– Ja, han ska säkert begå ett mord till, trodde Linnea.
Linnea tog fram sin mobil och slog numret till polisen.
Efter ungefär en kvart hördes en bil utanför huset och då sprang Lisa och Linnea ut eftersom de trodde att det var polisen som kom. Men det skulle de inte ha gjort, för det var den där mannen som kom igen, fast den här gången hade han en kvinna med sig.
– Jaså, finns det mer folk här, ska jag kanske göra så här med er också, sa han och höll pistolen mot kvinnans huvud.
Precis då hördes sirenerna från en polisbil och snart körde den in på gården.
– ”Ner med pistolen på marken och upp med händerna”! Skrek en av poliserna när han hade klivit ur bilen.
Manne lydde direkt och då gick polisen fram och satt fast hans händer i handbojor.
– Nu får du följa med oss till polisstationen, och ni ungar får vänta här medan en annan polisbil kommer och hämtar er och kör er till polisstationen. Ni får nämligen inte plats i den här bilen, vi är flera stycken poliser som sitter i den, sa en av poliserna.
– För ni har väl sett vad som hänt eftersom ni ringde? Undrade polisen.
Lisa och Linnea nickade, de var så chockade att de inte kunde prata. Men det gick snart över.
De fick åka till polisstationen i en polisbil och där blev de förhörda en i taget. Lisa och Linnea försökte koma ihåg allt det som hänt – även blommorna i fönstret på det vita huset.
Nästa dag kom allting på lokalnyheterna och det var så att mannen som hette Jonas hade det vita huset som sommarstuga. Men han var väldigt sällan där och han hade inte vattnat blommorna på säkert ett år, hade han sagt.
Men han hade tänkt sälja huset, men det var svårt att hitta någon som ville köpa det. Fast när han äntligen hade hittat ett par som ville köpa det blev det bråk om hur mycket pengar de skulle ge för huset.
Men det var inte bara det som gjorde att han mördade, det var också för att de hade jobbat på samma företag något år förut – och även då blivit ovänner.
Det konstiga var att den tekniska undersökningen visade att det inte var Jonas som hade mördat Johan Svensson.
Det verkade nästan som att han hade tagit självmord, men då skulle ju pistolen han hade tagit självmord med ligga i närheten där, men det gjorde den inte.
Den enda förklaringen var faktiskt att ett spöke hade mördat honom – men varför och finns det verkligen spöken?
Men Lisa och Linnea kom faktiskt ihåg en skugga de hade sett bakom huset när de var där…
Då hade de inte tänkt på det, men nu gjorde de det – nu var ödegården öde, men kanske ändå inte…

Författare:

Publicerat

Dela: