Ödemärkt

Ja, jag ska berätta allt. Ni ska få reda på hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Nedan följer allt det som han berättade för mig. Jag är oskyldig!

Revolvern smattrade och ansiktet revs sönder av de hårda och heta kulorna. Efter fem skott så var ansiktet ett stort kulhål med sönderrivna läppar och trasiga tänder. Hans ögon var två svarta hål som stirrade blint. Offret – Jarl – låg livlöst på marken, och två meter ifrån honom stod en skällande hund som höll i en rykande .38:a med tassarna.

”Nej, Freud!”, skrek Jarl som vaknade kallsvettig av den hemska drömmen. Den dagen undvek han, omedvetet, sin genomsnälla schäfer. Schäfern Freud var den enda som ständigt fanns vid hans sida då hustrun Liza ignorerade honom. Liza hade inte talat med Jarl på två månader då han hade förlorat sitt jobb på ett ytterst pinsamt sätt. Under ett nattpass på jobbet så stormade chefen in i ett rum där Jarl just höll på att penetrera en arbetskamrat. Arbetskamraten hette Rilke – och chefen uppskattade inte uppvisningen av homosexuell promiskuitet ett dugg. Ryktet spreds i den lilla staden som en epidemi – tidningarna skrev till och med om händelsen – så det innebar att han inte kunde få något annat jobb.

Trots att Jarl tyckte väldigt mycket om spelarna i sitt eget lag – alltså andra män – så trånade han oerhört efter kvinnan som bodde mittemot honom. Hon hette Jenna och den sommaren brukade han se henne dagligen. Så ofta han kunde komma loss från hushållssysslorna ställde han sig vid köksfönstret och kikade ut på gatan för att få en glimt av henne. På kvällen skrev han om henne i sina dagboksanteckningar. Hennes namn fick han från familjens postlåda: ”Jenna & Jens Tingblad”.

Jenna var en ovanligt lång kvinna, cirka en och åttio, med odefinierad hårfärg eftersom hon ständigt bytte, och färgningen blev aldrig riktigt som hon trott. Trots de märkliga färgnyanserna på hennes hjässa så var en sak säker – hon strålade av intelligens, styrka och skönhet. Blotta synintrycket av henne gjorde att både män och kvinnor ville underkasta sig henne. Man kände sig värdelös inför en skapelse av det här slaget. Jarl kände sig dubbelt värdelös eftersom han redan från början var en ynklig sak utan något som helst självförtroende. Anledningen varför Liza brydde sig om honom från början var för att han hade skadat sina armar i en flygolycka, så han var helt hjälplös. Och Liza var en sådan kvinna som kände sig viktig när hon tog hand om skadade fåglar. När fåglarna tillfrisknade så var de så gott som ointressanta för henne.

Tiden som Jarl spenderade vid köksfönstret var inget som en hustru skulle ha uppskattat om hon skulle ha vetat hans uppsåt. Jarl skulle inte ha kallat sin voyeurism för sexuell – men trots det så var Jenna huvudrollsinnehavare i alla hans fantasier. Han ville gå fram till henne och prata, men det var ganska poänglöst eftersom han inte skulle kunna komma på något intelligent att säga till henne. En dag när Jens och Jenna tvättade bilen så blev de båda blöta, och Jarl lyckades se Jennas bröstvårtor genom den blöta t-shirten. Det var den mest upphetsande synen i Jarls 45-åriga liv. Trots att Rilke på kontoret var snygg så var han inte lika het som Jenna och hennes bröstvårtor.

Bröstvårtor var något Jarl inte hade sett på ett tag. I alla fall inte kvinnors. Det är märkligt. Jarl levde i ett äktenskap men på många sätt var han ändå ensamstående. Liza arbetade ständigt och hon strävade efter att bli chef. Hon behövde pengarna eftersom Jarl var en värdelös försörjare, samtidigt som hon hade kylan som krävs om man vill bli en duktig, och framförallt hänsynslös, ledare. På många sätt var Jarl den perfekta mannen för henne eftersom han var mannen som inte fanns. Hon kunde koncentrera sig på annat, och han satt framför tv:n och fantiserade om svartvita världar.

Eftersom Liza var mycket bättre än Jarl på den sociala biten så lärde hon känna familjen Tingblad som bodde mittemot. Deras vänskapsband växte och växte, medan Jarl spenderade sin tid i källaren och lärde känna ensamheten ännu bättre. Hushållssysslorna var det enda som höll Jarl sysselsatt.

En dag när Jenna stod ute på gården med en slang och vattnade blommorna så bestämde han sig för att gå fram till henne. När han äntligen inledde en konversation med Jenna så var tystnaden så pinsam att den skulle ha kunnat döda en storvuxen häst. ”Ikväll ska de visa ’Kvinna utan samvete’ på biografen i centrum. Har du sett den?”, var Jarls geniala inledningsfras. ”Vad är det för nånting?”, frågade hon och låtsades vara oerhört intresserad. Jarl kände att hans blick vandrade från hennes talande mun till springan mellan hennes bröst. Ögonen vågade han inte ens titta in i. Han kände på sig att hon visste vad han tittade på, så han riktade blicken mot skyn och sade: ”Det är en gammal film noir av Billy Wilder.” En gift kvinna och hennes älskare bestämmer sig för att ta livet av maken för att få ut pengar från hans livförsäkring”. Jenna vände på sig och sade: ”Okej, ha det så kul.” Han fick intrycket av att han skrämde henne. Vilket han också gjorde, men han skulle aldrig ha kunnat gissa varför hon blev skrämd. Raskt gick hon tillbaka in i sitt hus. Huvudsyftet var att Jarl skulle presentera sig själv – men det glömde han bort helt.

Jarl tog sig till biografen där ensamheten i mörkret är grym och tar inga fångar. Jarl grät i slutet när Fred MacMurray erkänner att han älskar Edward G. Robinsons rollfigur, en ringa mängd för att det är en känslig scen men också för att han kunde känna en längtan att dö – om inte hans liv snart blev bättre. MacMurray, Stanwyck och Robinson var som tre spöken på den vita duken, och Jarl kände att han befann sig någonstans i gränslandet. Drömmen där Jarl blev skjuten till döds av hunden – var det en önskedröm eller en mardröm? Jarl visste inte riktigt. Han återvände hem till det mörka huset, och en natt av ensamhet. Liza var borta, och hon hade inte meddelat vart hon skulle.

Den hemska mardrömmen där Jarl blir dödad återkom än en gång, men denna gång avbröts den innan han hann dö. Jarl vaknade av att någon gick i trapporna. ”Vem är det?”, skrek han så högt han bara kunde. Han hörde att någon sprang ut ur huset och slog igen dörren. Jarl tittade ut genom fönstret för att se om han kunde identifiera personen. Det han kunde se var en svartklädd man som sprang uppför gatan. Jarl bestämde sig för att förfölja honom, men i trapporna sprang han in i en varelse som gömde sig bland skuggorna. Tillsammans ramlade de nerför trapporna. Man kunde höra hur ben knäcktes av fallet. ”Mina armar!”, skrek Jarl av smärta.

Någon tände taklampan och Jarl låg kvar på golvet och han hade väldigt ont. Hustrun Liza låg bredvid honom på golvet och det såg ut som om hon hade blivit misshandlad. Bredvid dem stod två personer i skidmask. ”Vad är det här för nåt Liza? Rånar de här människorna oss? Har de misshandlat dig, Liza?”, frågade Jarl dystert. ”Nej, Jarl du knuffade ner mig för trapporna. Det är därför jag ser ut så här.”, sa Liza samtidigt som hon drog ut en lös tand och spottade blod på ett manhaftigt sätt. De två svartklädda människorna iklädda skidmasker sa inget, de bara stod där. De tittade på varandra och nickade, sedan tog de tag i Jarls skadade armar och drog in honom i bilen som var parkerad utanför. Jarl skrek som en stucken gris eftersom han egentligen behövde läkarhjälp.

”Liza, ring polisen!”, skrek Jarl hysteriskt. Jarls kropp sade ifrån och han svimmade eftersom de två hårdhänta figurerna slet i hans brutna armar. Trots smärtan så ville han inte svimma eftersom han ville veta vad som pågick, och om han någonsin skulle vakna igen.

Jarl vaknade och förvirringen slog till. Hur länge hade han sovit? Han kände en förfärlig smärta i armarna, men han kunde röra dem. Han visste inte var han befann sig eftersom det var kolsvart i rummet. Ja, rummet – han visste att han befann sig inomhus. Och att det var väldigt kallt där. Han kände efter om han saknade någon kroppsdel, men alla delar verkade vara på rätt platser – och de satt fast. Jarl kunde höra hur någon låste upp dörren och kom in. Han hörde två mansröster och en av dem andades som en astmatiker.

-Så du ska alltså lasta honom på skeppet och gräva ner honom på Novaja Zemlja.
- Ja, till Polo, förstås.
- Vill du att han ska leva under resan så du slipper onödiga lukter?
- Nej, jag tror att vi dödar honom nu. Det blir en smidigare transport på det viset. Han ska ju ändå dö. I och för sig så tycker Polo lite mer om färskt kött än om gammalt. Men det går nog ner ändå. Polo är en duktig isbjörn.
-Känner du dig inte riktigt grym som matar den där jäkla björnen med människokött?
-Nä, vafan. Björnjäveln måste ju äta.
-Hur ser det ut när björnen tuggar i sig gubbe?
-Första gången jag såg Polo dinera på en kvinna så började jag att tro på Gud. Jag började frukta döden helt enkelt. Det finns nog inget värre sätt att dö på.
-Varifrån har din kompis fått isbjörnen? Jag vet att han bor på Novaja Zemlja, men de växer väl inte på träd precis.
-Faktiskt så dödade Jan Guillou björnens mamma. Så min kompis tog den där lilla knattebjörnen och blev polare med den. Sen upptäckte han att Polo var en stor beundrare av människokött.
-Det var som fan. Ni har inga tankar på att bjuda upp Guillou till Novaja Zemlja? Jag kan mycket väl tänka mig att den där björnen skulle vilja träffa Janne.

Under tiden som de två männen skrattade i mörkret så kröp Jarl ut ur rummet. Han låste dörren efter sig och de två oidentifierade männen märkte ingenting förrän dörren gick i lås. ”Dörren har gått i baklås”, skrek en av männen. ”Helvete, leta upp Jarl så kan vi slå in dörren om vi använder hans kropp som murbräcka!”, gastade astmatikern i mörkret.

Tio minuter senare insåg de två männen att Jarl inte längre befann sig i rummet. Vad de inte förstod var att någon (Jarl) hade tänt på byggnaden där de två männen var inlåsta. Astmatikern kvävdes inom trettiofem minuter och den andre slukades av lågorna efter sextio minuter. Jag har gjort lite efterforskningar, och fått reda på att denna händelse faktiskt ledde till att isbjörnen Polo på Novaja Zemlja inte längre hade tillgång till människokött så idag lever han på fisk. Men innan Polo övergick till fiskdieten så passade han på att döda sin husse för att sedan fly ut i naturen. Polo mår alldeles utmärkt idag. Trots den nya dieten så tror jag att Jan Guillou bör vara försiktig om han sätter sin fot på den ryska ön.

Jarl satte sig i en jeep som var parkerad utanför den brinnande byggnaden. Eftersom ingen skulle drömma om att en bil skulle kunna bli stulen i ödemarken så satt nycklarna fast i tändningslåset. Jarl öppnade handskfacket för att se om det fanns någon mat där, men det enda han kunde hitta i bilen var en jägarkniv. Jarl bestämde sig för att göra sin återkomst till civilisationen, men han var så hungrig och hans armar värkte så mycket. Så hungrig som han var just där och då så skulle han ha kunnat tänka sig att göra precis som Polo brukade göra – äta människokött.

Han trodde att han körde i cirklar eftersom det enda han såg var träd. Jarl hade inte sett några vägskyltar trots att han kört i ett flertal timmar. Vid vägkanten fanns en död grävling som smakade gott när den var grillad, så Jarl åt den med stor aptit. Det var den godaste måltiden som han någonsin hade ätit.

Jarl fortsatte att köra och den första vägskylten som han nådde efter flera timmars körning var en skylt där det stod ”Knivskjellodden”, och då insåg Jarl att han var i närheten av Nordkap. Hans tankar rörde sig kring det att det finns någon på denna jord som vill döda honom på det värsta möjliga sättet som finns – och att han nu skulle ta reda på vem det är för att sedan hämnas. Han körde jeepen trots att han – och bilen – gick på sparlåga.

Misstänkt nummer ett var Liza, men trots hennes kyla så var hon inte kapabel till allt detta. Hon hade inte heller så livlig fantasi att hon skulle organisera ett bestialiskt, och faktiskt, ett ganska krystat mord. Vem tar sitt offer till en rysk ö för att mörda denne? Visst, det är en perfekt plan på så vis att ingen någonsin kommer att finna liket. Jag kan tänka mig att Hoffa dog under liknande omständigheter, men det var ju ett maffiamord. Denna gång var det en vanlig Svensson, Jarl Svensson, som skulle mördas av en obehaglig och smutsig ryss med hjälp av en blodtörstig isbjörn.

Misstänkt nummer två fanns inte ens. Kanske bögen Rilke som blev sparkad från sitt jobb och som inte ens fick uppleva ett fullbordat samlag med Jarl. Men det var för långsökt.

Jarl körde hela natten och när han nådde sitt hem, eller i alla fall sitt före detta hem, så parkerade han en bit ifrån huset. Eftersom han körde en jeep så skulle Liza aldrig förstå att det var hans bil. Jarl var helt enkelt inte typen som körde jeepar. SAAB var Jarls favoritbilmärke.

Jarl försökte vara diskret, så han gick fram till altandörren smygandes och öppnade den. Hunden Freud började skälla oregerligt, men när han upptäckte att det bara var Jarl så tystnade den fina schäfern. ”Duktig vovve, husse älskar dig, bara dig”, sa Jarl med gråten i halsen. Freud slickade Jarl i ansiktet, vilket husse faktiskt inte hade något emot en dag som denna.

”Freud! Vad är det du vill?”, ropade Liza från köket. Hunden sprang till Liza som om han visste att det var viktigt för Jarl att hålla sig undan henne. Telefonen ringde.

-Ja, det är Liza. Nej, försäkringspengarna kommer aldrig någonsin att återuppliva min älskade Jarl. Den där miljonen kommer inte att göra mig ett dugg lyckligare. Men visst, det känns bra att slippa tänka på ekonomi i tider som dessa. Så det var tur att jag köpte den där dyra försäkringen av Jens Tingblad. Ja, Jens Tingblad den där grannen. Som hade den där urgulliga frun Jenna som försvann ungefär samtidigt som min Jarl.

”Jens Tingblad?”, tänkte Jarl. ”Det måste vara han som ligger bakom detta.” Jarl bestämde sig för att sluta smyga runt så han begav sig till Tingblads hus. Han plingade på dörren och drog sin jägarkniv ur slidan. Mannen i huset öppnade dörren och blev väldigt förvånad av att se Jarl. Det hade stått i tidningarna att bisexuella mannen från homosexskandalen hade försvunnit spårlöst.

”Nu går vi in i ditt hus Jens, om du vill klara livhanken!”, skrek Jarl aggressivt. De gick in och Jarl stängde ytterdörren.

-Ja, sedan Jarl stängt dörren så berättade han allt detta som jag har redogjort för under det här förhöret. Han berättade till och med om den där drömmen där hunden Freud skjuter honom i ansiktet med en pistol. Jarl var verkligen en störd människa! Bara störda människor har sådana drömmar. Jag är ganska säker på att det är han som har mördat Jenna! Han berättade ju hur mycket han trånat efter henne och så. Min gissning är att hans berättelse inte stämmer alls, och att han varit borta i flera veckor för att han våldtagit Jenna otaliga gånger, och när han tröttnade på henne så mördade han henne. Hon kanske till och med blev Polos näst sista offer?

I alla fall. När han kom in i huset så försökte han snitta mig med den där stora jägarkniven, men jag var starkare än vad han var så jag avväpnade honom och bröt hans ena arm - igen. När han försökte strypa mig så tvingade han mig att döda honom. Jag lovar! Han påstod att jag hade dödat min fru och att jag hade försökt döda honom, så att jag och Liza kunde dela på den där miljonen hon fått från försäkringen, men Jarl var schizofren! Jag älskade Jenna djupt, hon var så vacker och intelligent. Liza är raka motsatsen. Det stämmer att jag har sålt en sådan försäkring och att Liza nu har en massa pengar, men att jag iscensatt allt detta som hänt nu på sistone är bara dumheter. Du måste tro mig! Snälla du. Jag är helt oskyldig.

-Ja, Jens. Jag tror faktiskt på allt det du har berättat för mig idag. Vi har spelat in allt på band, så vi ska låta psykologer analysera bandet. Jag hoppas att du inte reser någonstans så att vi kan få tag på dig när vi behöver dig.

Skriven av: John E. New Canon