Ödeshuset

Det var mörkt ute och stjärnorna lyste klart på himlen. Vi satt runt bordet och planerade. Nu hade vi bestämt oss, det skulle ske i natt. Den lilla stugan hade vi fått låna av Mias farmor eftersom hon ändå var bortrest. Tavlorna hängde snett på dom gamla timmerväggarna och golvet knakade när man gick på det. Olle och Linus försökte få fyr i den gamla vedspisen och snart kände vi värmen smyga på.


-Vi måste bestämma hur vi ska göra det, sa Magnus.
-Katten då, sa Mia, måste vi verkligen ha en död svart kattunge?
-Ja, det fattar du väl, det funkar ju inte annars, påpekade Linus.


Hur ska vi lyckas få tag på en svart katt, tänkte jag, och vem ska klara av att ha ihjäl den stackaren. Vi hade pratat om det länge, säkert över en månad nu. Vi skulle bege oss till det gamla övergivna spökhuset, som låg vid skogens slut. Ryktet gick att om man lade en död svart katt på en av dom stora pelarna framför huset, lade ett upp och nervänt kors på den andra, och gick baklänges tre varv runt huset, skulle något otroligt hända. Några killar hade prövat för några år sen, men ingen visste vad som hände, eftersom de aldrig kom tillbaka. Folk letade i flera månader efter dem, men de hittades aldrig. Alla var rädda, men samtidigt var det spännande. Så nu satt vi där, runt det stora bordet och planerade. Det var bara tre timmar kvar, klockan tolv skulle det hända. Mia och Linus var oense vem som skulle ordna fram den svarta katten. Det måste vara en kattunge och dem hittar man ju inte överallt precis.


-Magnus, kan inte du ta ansvaret när det gäller katten?
-Okej, jag går bort till ladan och letar, det brukar ju alltid finnas katter vid gamla lador.
Mia skruvade på sig där hon satt och såg ut att vara väldigt illa till mods. Hon sa:
-Jag tycker synd om katten! Kan du åtminstonde döda den någon annanstans, så jag slipper se det hela.
-Absolut, den är död när jag kommer tillbaka hit.
Magnus öppnade dörren och in kom en kall vindpust som sög tag i oss så att håret på armarna reste sig. Han smällde igen dörren så häftigt att jag hoppade till. Linus såg det och började reta mig.
-Är du lite skakis, eller? Du kanske inte vågar följa med, fegis!
-Jo, det vågar jag visst. Kan inte du vara tyst nu, så vi kan planera färdigt det här.


Klockan tickade på, och vi satt tysta nu och bara lyssnade på vindens tjut utanför. Elden började falna, så Olle gick och lade på mer ved. Det flammade upp och rummet såg nu ännu mer spöklkt ut.
Denna väntan, var hade Magnus tagit vägen? Helt plötsligt knackade det till på fönstret. Mia skrek till och tappade äpplet som hon hade hållit i handen. Utanför såg vi ett förvridet ansikte dunka mot rutan.


-Äh, löjligt, det är ju bara Magnus som står där, sa Linus.
Han gick och öppnade och in kom mycket riktigt Magnus med en död katt hängande i handen.
-Äntligen, nu kan vi snart gå, det tar ju en stund att komma dit, sa jag och tittade på den stora moraklockan i hörnet, som nu visade på kvart över elva.
Alla började samla ihop sakerna vi skulle ha med oss. Katten lade vi i en tygsäck, så vi slapp se hans uppspärrade ögon. Magnus hade strypt den llla kattungen och det var ingen vacker syn. Korset lade vi i en vanlig bag, vi ville ju inte att någon skulle se vad vi kom bärade på, även om det inte var troligt att någon skulle komma gående eftersom vi var en bit utanför stan. Vi tog på oss våra jackor och gick ut. Vinden ven runt husknuten och det var en riktigt kall oktobernatt. Mia som alltid fryser började genast klaga på hur kallt det var.


-Kan vi inte göra det här någon annan dag, kanske till sommaren istället?
-Näe, vi har bestämt det nu, sa Olle, och då ska vi inte ändra dag bara för att du fryser.
-Kom, nu går vi, så det händer något. Här kan vi inte stå hela natten, påpekade jag irriterat.


Och så började vi våran färd mot det spännande äventyret. Klockan var nästan tio i tolv när vi äntligen kom fram till huset. Det stod där mörkt och ödsligt. Jag fick en känsla av att vi var iakttagna. När jag tittade mig omkring upptäckte jag fladder-mössen flaxa omkring. De dök mot mitt huvud och jag tog skydd med armarna. Linus tände en fickampa och siktade den mot dem och de flög snabbt iväg. Vi stod framför huset och hade de stora pelarna vid varsin sida om oss. Jag tog upp korset och lade det på den högra pelaren, och Olle tog den lilla kattugen och lade den på den andra. I några minuter stod vi helt tysta och bara andades häftigt. När Magnus klocka pep till visste vi att nu var det dags. Vi tog varandra i händerna, vände oss om och började sakta gå baklänges runt huset. Mia var så rädd att hon skakade. Hon knep ihop ögonen så hårt hon kunde. När vi var inne på det tredje varvet small det pötsligt till. Hela himlen sken upp av en jätteblixt som kom från ingenstans och vi hörde ett underligt skrikande ljud som kom ifrån skogskanten.


-Jag vill inte vara med längre, skrek Mia. Ni är ju sinnessjuka om ni vill slutföra det här.
-Håll tyst! väste Linus, du sabbar ju allt.
Jag tog tag i Mias hand och försökte lugna henne så gott jag kunde. Så småningom andades hon normalt igen. Vi fortsatte den lilla biten som var kvar att gå. När vi äntligen hade kommit runt vid sista husknuten och gick mot pelarna upptäckte vi att både katten och korset var borta. Vi letade på marken runt omkring oss, men kunde inte hitta dem någonstans.


-Mycket märkligt tyckte jag, dom kan ju inte bara ha försvunnit i tomma intet.
Jag vände mig mot Magnus och fann att han inte var där längre.
-Var tog Magnus vägen? frågade jag, han stod ju här alldeles nyss!
-Han har väl sprungit och gömt sig, den fega lilla stackaren, garvade Linus.
-Kom så går vi och kollar i huset, tyckte Olle.


När vi nästan var framme vi dörren öppnades den helt plötsligt utav sig självt. Förskräckta stannade vi till och såg ett likblekt ansikte skymta i dörröppningen. Det såg ut som det saknade en kropp, man kunde inte se den i alla fall. Jag var på väg att springa därifrån, när jag upptäckte att jag var helt ensam. Mina skrik ekade i natten och jag vaknade helt kallsvettig. Vad var det här, hade jag drömt alltihop? Jag tog av mig täcket och mäkte att jag hade mina kläder på mig. När jag satte ner fötterna på golvet såg jag att något blänkte till. Där låg korset, och det var blodigt och lerigt. Med blicken följde jag blodspåren som ledde in under sängen. Längst in låg den döda lilla kattungen med avhugget huvud.

Författare:

Publicerat

Dela: