ödet

Novell

Det här är en liten historia om ödet, fast om man inte utnyttjar det…

En pojke öppnar dörren till ett rött radhus i en stad nånstans i Sverige och stiger ut. Han heter Hannes och är 16 år. Han letar efter nyckeln men kan inte hitta den, han är redan lite sen till skolan så han känner hur stressen bryter fram, bussen går om fyra minuter och missar han den kommer han komma en kvart försent.

Samtidigt sitter Amanda hemma hos sin farbror Henning, i ett likadant rött radhus bara några meter från Hannes, och äter frukost. Hon har varit och hälsat på sin farbror och kusinerna i helgen och ska nu åka hem igen. Hon ska ta bussen till stan och därifrån ta tåget.

Klockan tickar…

Nu hittar Hannes nycklarna, dom hade ramlat ut hans ficka och landat under skohyllan. Märkligt tänker han och skyndar sig mot busshållplatsen, men när han svänger runt hörnet ser han bussen åka förbi. Ett antal svordomar far genom hans huvud.

Amanda går lugnt mot busshållplatsen, det är en solig dag i september och hon skulle egentligen gå i skolan men har tagit ledigt för att hinna va lite längre hos sin farbror.
Det har vart en ovanligt torr sommar och några löv har redan blivit höstfärgade och fallit till marken. Så kommer hon fram till busshållplatsen där det redan står tre personer. En gammal man som står och muttrar om de nya bussbolaget som aldrig kommer i tid. Amanda hälsar ganska ofta på sina kusiner här och vad hon vet har dom alltid haft samma bussbolag…Förutom den gamla mannen står där också en medelålders kvinna som oroligt tittar på sin klocka och en kille i hennes egen ålder, rätt snygg faktiskt, tänker hon. Han kliar sig bekymrat i nacken och mimar en svordom med läpparna. Antagligen ska han till skolan och har missat bussen, undrar vad han ska ha för ämne? tänker hon och ler eftersom det är så skönt att hon själv inte går i skolan idag.
Så suckar han och vänder sig om.

Hannes kliar sig i nacken och svär tyst över nyckeln, som just idag när han ska ha matte med värsta läraren på skolan, var tvungen att gömma sig under skohyllan. Han suckar och vänder sig om. Där står en tjej i hans egen ålder och tittar på honom, hon ler för sig själv och han undrar om det är något konstigt med honom, har han glömt att stänga gylfen eller spillt nånting på sig. Han tittar efter men nej inget sånt. När han ser upp igen tittar hon åt ett annat håll.

Han tittar konstigt på henne och kollar sedan ner. Så kommer hon på att hon står och tittar rakt på honom och fånler. Åh, vad pinsamt! tänker Amanda och känner hur hon rodnar. Hon tittar genast bort. Så kommer bussen och räddar henne, den är nästan tom och hon sätter sig på ett ledigt säte ganska långt fram. Han sätter sig på ett säte lite längre fram fast åt andra hållet precis så att deras blickar möts, hon undrar om han gör det med flit. Hon tittar ut genom fönstret ett tag men så måste hon titta på honom, det är nått inom henne som gör att hon bara måste. Han har blåa, djupa ögon. Ögonen är alltid det hon först tittar på hos en ny människa. Han sitter och tittar åt ett annat håll ändå bestämmer hon sig för att titta ner för att inte bli påkommen med att titta på honom igen.

Han ser på henne i smyg, hon kollar bestämt ner på sina naglar. Han undrar vad hon tänker, ”jag måste minsann komma ihåg att klippa dom här naglarna när jag kommer hem, dom har blivit alldeles för långa!” eller vad kan tänka för bestämt om sina naglar? Hon är faktiskt söt tänker han och tittar lite noggrannare på hennes röda hår, tunna läppar och långa ögonfransar. Väldigt söt!
Så stannar bussen och han reser sig, hon med, och dom tittar på varandra och han öppnar munnen för att säga något men kommer inte på vad.

Hon reser sig upp, han med. Han ser ut som om han ska säga något men värkar ändra sig, undra varför, tänker hon. Om hon bara hade nått att säga skulle hon säga det. Hon funderar på om han skulle tycka att det var konstigt om hon bara helt enkelt presenterade sig, ja antagligen skulle han det…Hon vänder sig och stiger av.

Hans hjärna jobbar hårt för att komma på vad han ska säga men det står helt still och så vänder hon sig plötsligt och stiger av. Han gör detsamma. Sen går dom åt olika håll.

Hon vänder sig om och tänker nästan ropa något men ändrar sig.

Han vänder sig om och tänker nästan ropa något men ändrar sig.

Fan! tänker hon.

Fan! tänker han.

Nu går dom åt olika håll och kommer kanske aldrig att träffas igen. Hannes kommer snart sitta på en tråkig matematiklektion och Amanda på ett tåg. Om dom inte har glömt varann om en timme så har dom i alla fall nästan säkert gjort det om ett dygn. Vem vet vad som skulle ha hänt om någon av dom skulle ha vågat säga något Kanske tycks det onödigt, kanske var det lika mycket ödet som att Hannes nycklar hade hamnat under skohyllan och att Amanda hälsat på sin farbror just den här helgen…

Författare:

Publicerat

Dela: