Ödet mitt i mellan oss

Ödet mitt i mellan oss av: Christian Sandström

Dagen gryr över förruttnelsens mest avlägsna plats i Aten. Även tillfångatagna kan få en evighetens morgon, om de följer och lyder slavdrivarnas diciplingivande order.
Bara få enstaka män och kvinnor som har sitt leverne i de bortglömdas enformiga liv, tänker på hur livet vore utan sin rättvisa?
Men den finns inte...
Utdrivna och försvarslösa, ensamma stackare som håller vid ”de bortglömdas” enda språk:
” Håll ut”.
De flesta tar livet av sig när dom fåren möjlighet...
... andra är så pass laglydiga, men samtidigt dumma att dom lyder order.
Om ingen lyder, blir straffet desamma som vad alla utsatts för i slutändan...
... döden.
De åldras, ärren blir fler och minnet blir sämre.
Alla bär på hemligheten om den sista hemligheten.
Tillslut kommer de inse, att ett faktum saknas i dem eviga dagars tillstånd.
Ett tillstånd om att bli fri.
Fri ifrån pinan, svält, hunger, detta ofattbara helvete till råtthål som involverar hundratusentals stackare som lever på hoppet om att en gång bli fri.
Och det kommer att ske.
En man, vars ärrade själ aldrig kommer att få se viljan i tiden men hoppet i evigheten, lever i denna värld. Han är ensam, men kämpar för livet av de han kan få.
I en nerpissad hörna i en av de bakgator i staden, ligger han.
Runt de ärr där blod sipprar ut, sitter flugor och löss och lever på hans svagheter.
Runt torra mungipor där saliv torkat in, sitter myggor och biter sönder dom läppar som en gång i tiden kysst vackra kvinnor.
Runt öppna, sönderpiskade sår där galla rinner ut, kryper kackerlackor och råttor och infekterar allt. Han lever i en värld av pina och fasa.
Hin håles egen värld.
Men han ser även hur framtiden ser ut.
Ingen skillnad.
- Vill du ha någon mat, frågar hans närmaste vän Igone.
- Mat och mat, det där är inget mer än hästskit, bekräftade Nebu.
Igone höjde ögonbrynen.
- Hellre hästskit än döden.
Sen gick han.
Nebu ställde sig upp och gick snabbt efter sin vän, som var på väg emot matstället.
- Har du hittat henne än, frågar han?
Igone tittar oroligt på honom.
- Tyvärr. Hon är svår att hitta.
- Men du vet ju var hon finns, eller hur?
- Ja, men det blir inte lättare om du tjatar hela tiden.
De båda männen går fram och tar varsin urholkad trätallrik med diverse matliknande maträtter, som är det enda som dom kan få i sig under all sin tid här.
Efter cirka nån minut, måste dom iväg igen.
Inga långa vilopauser och absolut ingen sömn.
Men med en stad indragen i cirka 500.000 olika slavar och herrar som ser över dom som om dem vore något infernaliskt litet husdjur som tas väl om hända tagen, blir deras liv inte mer än vad man skulle kunna kalla för ett rent jäkla helvete.
Dom har inte bestämd själva att deras liv skulle bli så här.



Men se det ifrån den ljusa sidan:
”Lämna alltid burdörren öppen, så att fågeln kan komma tillbaka”.
Det betyder att; om du inte kan ge dig själv en chans i livet, så kan ingen.
För vem kommer in igenom en dörr om den är låst.
Inte fågeln...
Den stannar ju kvar ute, men kämpar förstås om att komma in, samtidigt som han blir pinad och torterad av andra fåglar.
Men i människornas fall...
...så önskar dom att det inte fanns någon bur i över huvudtaget.
För dom är ju instängda.
Instängda tills döden kommer.
Slaveriet finns inte kvar i dagens samhälle, men fattigdomen finns.
Pinan och tortyren finns, men inte på samma sätt som då.
Om Igone och Nebu fanns på riktigt kan ingen svara på...
... men något man vet är; att vi har tack och lov blivit av med den.

Skriven av: Christian Sandström