Ödets brev

Prolog

Det har nu gått 5 år sen mina adoptivföräldrar gick bort. Jag har bott i mitt stora hus, ensam under alla dessa år, men det är något som saknas i mitt liv. Min biologiska mamma. Och vem hade anat att jag skulle finna henne genom ett anonymt brev?


Det var en helt vanlig söndagsmorgon i mitten av juni, då jag satt vid frukostbordet och tittade igenom posten medan jag lyssnade på den ljuva fågelsången.
Där bland högen låg det ett brev, ett vanligt vitt brev med ingen avsändare. Det var ett väldigt mystiskt brev. Det tipsade mig om vart min biologiska mamma fanns och hur jag kunde finna henne. Det stod att jag skulle ta bussen klockan 10.00 till San Diego men efter det stod det ingenting mer. Vart jag skulle ta vägen efter det var den stora frågan.
Först tänkte jag att detta kan bara inte vara sant, det måste vara ett slags dåligt skämt. Men jag kände att det var värt ett försök i alla fall.

Jag gick en trappa upp och tog en snabb uppfriskande dusch, klädde på mig och satte upp mitt långa hår i en hästsvans. Klockan var nu kvart över nio och jag packade ner det mest nödvändigaste i min blå resväska. Jag låste dörren efter mig och gick mot busstationen.

Det var en stålande morgon, fåglarna kvittrade, glassförsäljarna hade just börjat sitt arbetspass för dagen och det var redan så pass tidigt fullt med människor ute. Barnfamiljer som lekte glatt i parken, gamla par som alltid brukar sitta på parkbänkarna och försörja duvorna med brödsmulor.

Väl nere vid busstationen där jag köpte mig en tur och returbiljett till San Diego hade jag gott om tid till övers innan avgång. Jag satte mig trottoarkanten och tittade ut över San Diego Bay på båtarna och lyssnade till skrattmåsarnas skrattande läte.
Jag tog upp brevet som jag hade i bakfickan. Jag tittade på det en bra stund och undrade om detta verkligen kunde vara min chans att hitta min riktiga mamma. Jag hade gjort så mycket för att försöka hitta henne man hade gång på gång nått en återvändsgränd. Jag hade praktiskt taget gett upp hoppet innan brevet kom. Det fanns så många frågor jag ville fråga henne, min mamma.

Inne på bussen satte jag mig vid den sista lediga platsen ganska långt bak. Där satt det redan tre andra personer. Två kvinnor och en man. Mannen som var upptagen med att läsa morgontidningen märkte mig knappt när jag satte mig bredvid honom. Dom båda kvinnorna tittade på mig, log och hejade tyst. Dom satt och diskuterade ett brev som den ena kvinnan med långt mörkt hår höll i sin hand.

- Visst är det vackert väder idag?, frågade den ena
kvinnan.
Då jag inte hörde något gensvar från hennes kamrat tittade jag upp och såg att det var mig hon pratade med.
- Ja, det är det verkligen. En perfekt dag att resa till San Diego, svarade jag.
- Jag och min syster ska en bit längre. Bor du i San Diego?
- Nej, det gör jag inte. Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen när jag kommer fram.
- Ja vi bestämde oss också som hastigast att åka. Vi ska söka efter en person. Så vad ska du göra där?
- Jag fick ett anonymt brev där det stod att jag skulle resa till San Diego. Jag ska leta efter min biologiska mamma. Men jag vet inte om jag kommer att hitta henne. Om jag ska vara ärlig så har jag nästan inget hopp kvar. Jag har försökt att hitta henne i så många år utan nåt resultat.
- Ursäkta mig om jag frågar, men vart och när är du född?
- I Boston den 18 januari 1981.
Kvinnan blev tyst och såg väldigt överraskad och förbryllad ut. Man jag frågade aldrig vad det var.

När vi hade åkt förbi skylten där det stod San Diego så tryckte jag på stoppknappen. Just när jag skulle kliva av bussen sa kvinnan till mig:
- Lycka till. Jag hoppas att du hittar din mamma snart.
- Tack så mycket, sa jag med ett leende och klev av bussen.

När bussen hade åkt iväg en bit hörde jag att den stannade igen bakom mig.
Jag hörde att någon ropade efter mig och när jag vände mig om så står dom två kvinnorna från bussen där vid vägkanten.
- Ska du inte vänta på din mamma?

Skriven av: Maria Thulin