Ödets lek

Inger Malm
[email protected]


Våren var kommen. Luften fylldes av ljuvliga dofter. Krokusar och tulpaner lommade i rabatterna. De vintertrötta människorna levde upp på nytt. Alla tycktes vara på gott humör denna soliga dag.
Gun visade in den sista patienten för dagen därefter började hon städa undan på mottagningen. Det var fredag eftermiddag och doktorn ville sluta tidigt. Gun hade arbetat på mottagningen i två månader och trivdes förträffligt. Allt var så annorlunda än borta på sjukhuset. Arbetstiderna idealiska och det var ett rent nöje att vara doktor Löfgrens sköterska. Ibland kunde hon inte förstå att hon stått ut så länge med det krävande arbetet på sjukhuset. Tack och lov så låg detta bakom henne nu. Hon sorterade in journalerna i skåpet och låste. Hon städade upp i köket och slängde en halväten semla i soppåsen. Den allra sista uppgiften före helgen var att tala in meddelandet i telefonsvararen.
Klockan var två på eftermiddagen när hon kom ut på Odengatan. Värmen slog emot henne och mycket folk var i rörelse. Skyltfönstren visade det senaste vårmodet i ljuvligt lockande färger. Det var en av dessa härliga vårdagar som man ville att aldrig
skulle ta slut. Hon beslöt att promenera hem istället för att ta tunnelbanan som hon annars brukade göra.
Sakta strosade hon fram på trottoaren och gladdes åt den lediga helgen. Hon hade ännu inte helt hunnit vänja sig vid den nya behagliga arbetstiden på mottagningen. Nu var det fem dagar i veckan och alla helger lediga. Ja, hon hade verkligen haft tur som fått tjänsten hos doktor Löfgren. Hon ville helst inte tänka tillbaka till tiden på sjukhuset. Den hörde ihop med Stefan. Det förvånade henne fortfarande att hon under hela två år varit så blåögd. Alla utom hon själv hade ju förstått att han bara lekt med henne. Ingen av arbetskamraterna hade berättat sanningen för henne om Stefans kvinnoaffärer. De hade inte velat riva ner hennes luftslott.
Stefan var den mest eftertraktade ungkarlen på sjukhuset. Han var kirurg, stilig, rik och körde en röd Porsche. Hon kände sig oerhört smickrad när han började bjuda ut henne. De besökte spännande platser på helgerna och han bjöd ofta ut på stadens inneställen. När de umgåtts en tid blev hon förälskad och började tänka på en framtid med honom. Det hände ibland att hon stannade utanför skyltfönstret till affären som sålde brudklänningar. Hon såg sig själv i en vit brudstass vigas vid Stefan i en vacker landsortskyrka. Han var hennes allra första riktiga förälskelse och hon föll för honom som en mogen frukt från ett träd. Efter en tid upptäckte hon att han inte var den mjuka och rara kille som hon först trott. Ibland var han hård och hänsynslös när de älskade. Hon brukade hitta på ursäkter för hans brutala beteende. Säkert var det stress på sjukhuset som gjorde honom sådan. Att han inte älskade henne hade hon inte en tanke på. Förhållandet mellan dem försämrades dock efter hand. Han kunde ibland vara borta i flera veckor utan att ens ringa. Det hände också att han allt oftare i sista minuten och gav sade återbud till en uppgjord träff. Han skyllde på arbete.
Chocken kom en måndagsmorgon på avdelningen. Kamraterna tittade och viskade bakom hennes rygg. Till slut fick hon veta sanningen. Stefan hade förlovat sig med en dotter till en känd advokat.
Det hade varit en svår pärs att komma över. Det värsta av allt var ju att hon blivit så oförskämt lurad och utnyttjad. Hon var 36 år och tog inte lätt på kärleken. Studierna hade tagit upp så mycket av tiden att hon inte haft rum för några allvarliga förhållanden. Hon var nu utbildad både operations- och intensivsköterska. Hon hade direkt sagt upp sin anställning på sjukhuset.
En svår tid följde. Hon var arg på sig själv och på män. Det sved i själen när hon tänkte på Stefan och hur han utnyttjat henne och lekt med hennes känslor. Arbetet hos plastkirurgen blev räddningen.

Vasaparken var underbar och trädens knoppar höll på att slå ut. Det luktade våt varm jord och gräsmattorna började bli ljust gröna. A-lagarna hade intagit parkbänkarna och hundägarna vårpromenerade med sina jyckar. Gun köpte en flaska fint rött vin på Systemet och fortsatte hemåt.
Det doftade gott från Gatuköket vid parken. Hon stannade och köpte grillad korv med mos. Plötsligt var olyckan framme. Hon snubblade och föll pladask på stigen just som hon skulle sätta tänderna i korven. Hon låg raklång på marken alltmedan korv och mos gjorde en ordentlig luftfärd och hamnade på en ung mans prydliga kostym. Senap, ketchup och mos bildade en stor kletig fläck på den svarta kavajen.
Den unge mannen blev först bestört man samlade sig dock snabbt, räckte Gun handen och hjälpte på benen igen.
– Slog du dig? Undrade han och log trots att hans fina kostym var nersolkad av både senap, ketchup och mos.
– Jag klarade mig, försäkrade hon, men hur gick det för dig? Din jacka ser ju förfärlig ut. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag kunde faktiskt inte hjälpa det försäkrade hon och torkade bort sand och blod från sitt ansikte med baksidan av ena handen.
– Det ordnar sig med kostymen men din vinflaska gick ju åt helsike.
Gun såg sig omkring och upptäckte att vinet rann ur den sönderslagna flaskan och bildade en brunaktig fläck i sanden. Det lilla missödet väckte uppmärksamhet och folk som stod i korvkön kom med olika förslag om hur man skulle ta bort fläckarna på den svarta kavajen.
Gun vred sina händer och händer sig så fruktansvärt skyldig. Hon bad ännu en gång om ursäkt.
– Jag skall naturligtvis lämna in kostymen till kemtvätt och betala alltsammans, sade hon och rörde lätt vid den unge mannens hand. Till hennes förvåning log han och försäkrade att ingen skada var skedd. Han hade fler tjänstekostymer hemma i garderoben.
– Nu vill jag be att få köra dig hem sade han och tog henne milt i armen. Det är det minsta jag kan göra. Var bor du?
– Rörstrandsgatan, sade Gun och såg fortfarande olycklig och skamsen ut.
Den unge mannen lotsade henne bort till en blänkande svart Rolls Roys som stod parkerad vid trottoarkanten. Han öppnade dörren till passagerarsidan och hjälpte henne in. Det gjorde ont i höften när hon satte sig på det skinnklädda sätet.
– Jaha, du förlorade en flaska gott vin och jag gick miste om en grillad korv med bröd. Förresten så heter jag Kaj Engelson sade han småskrattande medan han körde den korta sträckan bort till Rörstrandsgatan.
Nu hade Gun lugnat sig så pass att hon kunde iaktta mannen vid ratten. Han såg väldigt trevlig ut. Ögonen var brunspräckliga och den veka munnen kröktes till ett ständigt leende. Det bruna håret var prydligt hopsamlat baktill i en hästsvans. Långa känsliga händer vilade lätt på ratten när han körde den stora bilen. Han använde något som luktade väldigt gott. Kanske var det en diskret Au de Toilette Hon kände sig instinktivt dragen till denne främling. Han var så annorlunda. För ett kort ögonblick jämförde hon honom med Stefan. De två männen var olika som natt och dag.
När de kommit fram till Guns adress på Rörstrandsgatan steg Kaj ur bilen och öppnade dörren för henne. En artighet som hon inte var van vid. Hon undrade vem den fina bilen tillhörde men ville inte fråga. Det hade i alla fall varit en upplevelse att åka i en Rolls Roys även om det endast varit under några få minuter.
– Jag är chaufför och kör bilen för min arbetsgivare, sade Kaj, precis som om han just läst hennes tankar. Det är ett fritt och fint jobb. Jag gillar det. Vad gör du själv?
– Jag är sjuksköterska hos en plastkirurg och heter Gun Alsén. Jag har en liten lägenhet på femte våningen i det här huset, sade hon och tvingade fram ett leende trots att höften nu värkte ordentligt efter fallet.
– Kul att träffas även om det var under något annorlunda former, sade Kaj och gjorde sig beredd att köra vidare. Måste iväg och hämta min chef och jag är lite försenad. Vi kanske ses någon gång.
Gun stod kvar en stund vid porten och såg den svarta Rollsen försvinna upp mot Karlbergsvägen medan hon kände sig rätt vimmelkantig.
Vilken konstig grej, tänkte hon.


När Gun kom upp i lägenheten stod mamma i köket och pysslade med middagen. Det luktade gott av ugnstekt kotlettrad med apelsin och kryddnejlikor. Mamma lagade världens bästa mat och det var fest varje dag når hon kom på besök.
Lägenheten verkade alltid annorlunda när mamma var där. Nu sedan hon kunde åka på pensionärsbiljett blev besöken till huvudstaden tätare. De var bästisar. Visst kunde det bli lite tjatigt ibland när hon började fråga ut sin dotter om kärleksaffärer och framtida äktenskapsplaner. Varje gång Gun nämnde en mans namn kunde mamma Elly se sig själv som brudens mor, klädd i vacker lång klänning och värdinna för en ordentlig bröllopsfest. Naturligtvis skulle dottern ha ett stort kyrkbröllop när den tiden kom.
– Har det hänt något spännande sedan i morse frågade mamma medan hon skivade champignoner till salladen?
– Nej, det har varit en helt vanlig arbetsdag. Jo, våren har förstås kommit för att stanna. Gun fann för gott att inte berätta om mötet med Kaj och olyckan i parken. Istället klädde hon av sig och gick in i duschen. Det varma vattnet kändes skönt på kroppen och hon tänkte på mannen som hon just mött. Skulle hon någonsin träffa honom igen.


Det ugnstekta köttet spred ljuvliga dofter i lägenheten. Mamma var fullt upptagen med middagen. Bordet i vardagsrummet stod vackert dukat. Det skulle bli
extra festligt i kväll på mammas födelsedag. Synd bara på det dyra röda vinet som rann bort i parken. Nu fick de nöja sig med en flaska billigt vitt istället.
Gun stod i hallen och fönade det bångstyriga korta håret. Hon var vårdslöst klädd i en tunn hemmadress och trasiga morgonontofflor. Ansiktet var varmt och rött efter duschen och insmort med kräm. När det plötsligt ringde på dörren gick hon och
öppnade utan att tänka på hur hon såg ut. Eftersom de inte väntade besök trodde hon att det var grannen som kom för att låna något han glömt att köpa hem.
Om Gun kunnat sjunka genom golvet och försvinna skulle hon ha gjort det. Utanför dörren stod nämligen Kaj Engelson och log med hela ansiktet. Han hade nu bytt ut den svarta kostymen mot jeans och slummig tröja. I handen bar han en Systemkasse.
– Hej, sade han käckt. Jag tänkte bara ersätta vinflaskan som du förlorade i eftermiddags. Jag skall inte störa. Du har förstås en massa värk i kroppen. Det var ett elakt fall.
Gun hann knappt hälsa på Kaj förrän mamma Elly kom rusande ut i hallen. Hon torkade sig i ansiktet med en kökshandduk och i handen bar hon en flottig stekspade i handen.
– Men så trevligt, utbrast hon. Får vi främmande. Var snäll och sätt fram ett kuvert till. Middagen är strax klar.
Kaj blev totalt överraskad. Han kom sig inte för att säga någonting. Plötsligt var han inne i hallen och hade tagit av skorna.
– Men Gun, varför sa du inte att vi skulle få gäster. Då hade jag ju bakat en Alexandertårta.
- Mamma, Kaj har inte kommit för att......
Gun skämdes lite över sin mamma och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Kaj var ju ingen bekant. Han hade bara kommit av ren artighet för att lämna en vinflaska och kanske inte alls ville stanna för att äta middag. Situationen var pinsam men Kaj verkade förstå. Han följde utan att protestera med när mamma drog honom in i vardagsrummet. Han slog sig ner i soffan.
-Så vackert ni har dukat bordet, sade han. Jag tycker själv mycket om att göra upp ett vackert middagsbord. Fast jag har ju så sällan gäster.
Mamma återvände till köket med ett förnöjsamt leende på läpparna. Kaj hade tagit med både vin och en flaska champagne. Nu blev det riktig fest i huset. Mamma sken upp och visade tydligt att hon gillade den unge mannen. Hon tog för givet att han var en av Guns nära vänner. Kanske var han rentav en framtida svärson. Att Gun och Kaj träffats för första gången den eftermiddagen förblev en hemlighet.
Kvällen blev verkligen lyckad och Kaj verkade stortrivas. Han stannade kvar hos dem hela kvällen och Gun tyckte fortfarande att det var ett mycket konstigt sammanträffande, en tjusig kille, en sönderslagen vinflaska och en nedsmutsad svart kostym. Vad skulle det bli av detta?

.
Mamma hade mycket att säga och många frågor att ställa när Kaj gått. Visst var han var både snygg och trevlig men kanske lite väl ung. Gun måste ju tänka på att hon inte längre var någon tonåring menade mamma Elly. Man skulle nog akta sig för yngre män förmanade hon. Och Kaj verkade ju inte vara en dag över tjugufem.
Kaj var verkligen annorlunda och lätt att tycka om. Gun tänkte på honom mer än hon egentligen ville och hoppades i hemlighet att han skulle höra av sig igen.


Gun älskade våren när hon fick ta fram sin motorcykel ur garaget och ta den första turen ut till landet. När pappa dog hade hon ärvt en mindre summa pengar som gjorde det möjligt för henne att äntligen köpa en egen motorcykel. Förut hade hon ibland brukat låna en MC i en affär och åkt ut ensam på lediga helger under sommaren. Det vill säga när ekonomin tillät den lyxen. Den egna lilla HD:n var hennes stolthet. Hon låg på knä i garaget varje helg och putsade och skruvade.
Det hade nu gått fjorton dagar sedan sammanträffandet med Kaj. Okey. Man möts och man skiljs, intalade hon sig. Ingen idé att sörja menade hon. Men hur hon än försökte kunde hon inte glömma honom. Trots att det gått två hela veckor levde hon ändå med ett svagt hopp om att han skulle ringa.
Mamma var tillbaka i Skåne. Tillvaron var för övrigt lugn och behaglig. Inga omedelbara penningbekymmer och inga män som oroade henne. Tiden med Stefan hade trots allt satt djupa spår och hon längtade inte efter stadigt sällskap. Männen skulle inte få lov att ta över hennes liv såsom de gjort med flera av hennes väninnor.
Hon hade svurit att aldrig mer låta sig förnedras av en man. Hon hade fått nog. Kanske var det bara bra att Kaj inte hört av sig.


Regnet stod som spön i backen. Gun kämpade mot den hårda vinden. Odengatan verkade oändligt lång och skorna var genomblöta. Paraplyet gick inte att ha uppspänt. Humöret var på nollpunkten när hon äntligen nådde fram till sin port. Just som hon skulle sätta nyckeln i låset upptäckte hon den svarta Rollsen stå parkerad tvärs över gatan. Innan hon ens öppnat dörren var Kaj vid hennes sida.
– Hej Gun. Hur har du det frågade han. Förlåt att jag inte hört av mig men jag har varit bortrest med min chef. Vi har varit i Italien. Jag kunde kanske ha skrivit en rad, men du vet hur det är. Man kommer sig aldrig för.
Hej, sade Gun lamt. Kanske var hon trots allt lite sårad över att han inte skickat ett vykort. När hon såg på honom måste hon ändå le. Visst var hon väl glad att han inte glömt henne
– Jag har fått två biljetter till Fantomen av min arbetsgivare. Vill du följa med i
morron? Vi kan göra en helkväll av det med supé på stan efteråt, sade Kaj entusiastiskt.
Gun ville så gärna se Fantomen och även träffa Kaj igen. Hon sade ja. Denna gång kände hon glädje när den svarta Rollsen försvann bort mot Karlbergsvägen. Hon skulle snart få träffa Kaj igen.

Kvällen på stan hade varit fantastisk. Kaj gjorde alla de rätta sakerna för att hon skulle känna sig speciell och uppvaktad. Nu satt de uppkrupna i varsitt soffhörn hemma i Guns lägenhet. Båda tyckte om att diskutera och de ventilerade allt ifrån barnmisshandel till Roadracing. Gun berättade gärna om sitt liv men Kaj var mera återhållsam när det gällde honom själv. Det verkade nästan som om det berörde honom illa när hon frågade var han bodde och vem han arbetade för.
- Är du engagerad i ett förhållande frågade Gun och skämdes hemskt i samma ögonblick hon slungat ut frågan. Hon hade inte menat att vara så indiskret.
– Nej, svarade Kaj. Det har inte varit aktuellt. Mitt jobb är ganska krävande.
– Jag har haft ett förhållande med en läkare, sade Gun. Jag blev ordentligt sårad när jag upptäckte att han bara lekt med mina känslor. Jag vill absolut inte uppleva något sådant igen.
– Jag förstår vad du menar. Det är så lätt att såra en människa. Även jag har upplevt en del sade han och gav hennes hand en lätt tryckning.
Gun märkte att Kaj inte ville tala om sig själv och pressade honom inte. Hon förstod att hon måste vara väldigt försiktig om hon inte skulle skrämma bort honom. Hon ville ju så gärna träffa honom igen.
Kvällen hade varit så fin och Kaj kysste henne lätt på munnen när de skiljdes sent fram på natten. Allt kändes så rätt men ändå så fel på något sätt men hon kunde inte reda ut det. Kaj var en mystisk person och kanske hon rent av inte skulle träffa honom vidare.

Sommaren kom och Gun sveptes in i en underbar ring av spännande händelser. Kaj tillbringade alla sina lediga stunder i hennes lägenhet. Ibland när hon kom hem från jobbet hade han gjort i ordning middag och dukat i vardagsrummet. De trivdes förträffligt tillsammans. Det visade sig att även Kaj var MC-tokig och ibland lånade han sin chefs Harley. De gjorde långa dagsturer och åt lunch på någon Taverna längs vägen. Gun blev alltmer säker på att Kaj verkligen tyckte om henne som människa och kompis. Något mera tordes hon inte hoppas på. Han gjorde allt för att visa henne detta. Ibland talade de om sex men det var ett ämne som han inte gärna ville diskutera. Han var också störd över alla de sexscener som visades i TV-filmerna. Kärlek var någonting vackert och hörde hemma i ett stadigt förhållande menade han. Detta skulle inte exponeras på en TV-skärm. Kärlek var en privat sak mellan två människor, det fick inte smutsas eller saluföras.
Kajs syn på kärleken passade Gun som fortfarande hade läkaren Stefan i färskt minne. Ibland kunde hon vakna upp mitt i natten och känna smärtan av hans tänder i hennes bröst. Hon ville inget hellre än att verkligen bli älskad för sin egen skull och inte som en sexuell bekvämlighet.
Alla dagar var underbara och Gun blommade upp. Hon gick på stan och köpte nya moderna kläder. Kaj följde ofta med henne för att vara smakråd. Hon behövde inte längre känna sig äldre ty hon visste nu att han var 34 år gammal trots att han såg mycket yngre ut. Det fanns dock fortfarande en droppe malört i bägaren. Han fortsatte att vara mystisk och talade aldrig mycket om sig själv. Det enda hon visste var att han bodde någonstans i Bromma.
– När oktober kom var Gun fortfarande lika ovetande om Kajs liv. Hon började allvarligt ana att han dolde något för henne. När hon kom med försiktiga frågor blev han alltid nervös och började tala om något helt annat.
– Utan att från början vilja det hade hon så smått blivit förälskad i Kaj. Det var en underbar man och hon ville inte mista honom. Ibland inbillade hon sig att han var gift och hade en kvinna på annat håll. Trots att han på alla tänkbara sätt visade att han
älskade henne gjorde han aldrig något försök till en sexuell kontakt. Han höll också alltid ett visst avstånd mellan dem när de kramades och kysstes.

Tiden gick och Gun blev nervös och orolig. Hur hon än försökte komma Kaj in på livet gled han alltid undan. Nu blev hon alltmer säker på att han var engagerad på annat håll. En dag måste hon ställa honom mot väggen även om det betydde att hon förlorade honom.
Det var andra söndagen i oktober. Solen sken och det var varmt. De hade beslutat att köra till Västerås med hojarna. Kaj var på strålande humör när han kom kockan nio på förmiddan. Vid frukosten tog han fram ett litet etui som han lade vid hennes tekopp. Han grep tag om hennes hand tvärs över bordet och sade:
- Du är den finaste tjejen i hela världen.
Gun öppnade etuiet och tog fram en liten klocka med kedja. En sådan hade hon önskat sig länge. Hon steg upp och satte sig i Kajs knä och kysste honom.
- Du är också den finaste killen i hela världen sade hon och strök honom över håret och lutade sin kind mot hans.
Kaj, är du gift frågade hon så försiktigt hon kunde? Du är så hemlighetsfull. Jag får aldrig veta vem du är? Det finns så många luckor mellan oss.
Han stelnade till och stötte henne milt ifrån sig. Gun gick bort och ställde sig vid fönstret. Hon ville inte visa tårarna i ögonvrårna.
– Nej, sade han hårt. Jag är inte gift. Det är något helt annat. Du skulle inte förstå om jag berättade. Var snäll och fråga inte mer
– Han gick bort till henne och tog henne i famn. Där stod de tillsammans länge.

MC-färden till Västerås började så bra. Trafiken var lagom tät. De kunde hålla jämn fart med hojarna. Det kändes härligt när de lämnade Stockholm bakom sig och ångade ut på motorvägen mot Enköping. Detta skulle bli sista färden för året innan hennes hoj sattes garaget för vintern. Nu ville hon göra det mesta av den och hon var glad och lycklig. Kaj fanns ju fortfarande.
Någon mil utanför Enköping blev Gun kissnödig och gjorde tecken åt Kaj att stanna vid en skogskant. Det var en liten biväg och det fanns inga människor där. Snabbt lättade Gun på skinnkläderna och gjorde sitt behov bakom en buske nära vägen. Kaj som tydligen också tänkte ta tillfället i akt att lätta på blåsan gick längre in i skogen. Han bad Gun att stanna kvar och vakta hojarna. När han kom tillbaka skrattade hon och sade skämtsamt:
– Inte behöver du som är kille göra det så omständligt när du skall pinka. Det är ju bara till att öppna gylfen och vända ryggen åt vägen. Och förresten inte skall du väl vara blyg för mig. Vi har ju umgåtts i nästan sex månader.
Kaj stelnade till. Han uppskattade tydligen inte skämtet. Ansiktet fick ett plågat uttryck och de brunspräckliga ögonen blev plötsligt kalla och uttryckslösa. Under några ögonblick stod han stilla och stirrade på henne. Utan att säga något tog han snabbt på hjälmen och startade hojen. Med en rivstart gav han sig iväg. Han körde med hög fart och försvann snabbt ur sikte. Även Gun startade sin båge och började köra men avståndet mellan dem bara ökade. Snart var Kaj utom synhåll. Efter några kilometer gav Gun upp. Kaj var borta. Hon vek in på en P-plats och ställde upp hojen. Där väntade hon otåligt i mer än en halvtimma. I det längsta inbillade hon sig att Kaj skämtat med henne. Han skulle när som helst dyka upp igen. Till slut gav hon upp hoppet började köra tillbaka mot staden. Hon kände sig yr och fick hjärtklappning Vad hade hänt? Varför hade han kört iväg och lämnat henne? Detta var oförklarligt. Kaj om var så schysst. Inte hade väl hennes lilla skämt berört honom så illa.
Återfärden syntes oändlig. Till slut kom hon i alla fall hem till Rörstrandsgatan. Snabbt gjorde hon sig fri från skinnstället och kastade sig på soffan. Tårarna rann sakta nedför kinderna och hon kände både besvikelse och oro. Någonting var fel. Kaj var fel. Det värsta av allt var att inte få svar på frågorna.

En mycket orolig tid följde och Kaj hördes inte av. Gun kunde ju inte söka honom eftersom hon inte visste var han bodde. Inte heller fanns hans namn i telekatalogen. Nu var hon både arg och besviken. Hon ringde till bilregistret för att få veta vem som ägde Rollsen. Man svarade att det var en Firma som hette Condor och att adressen var en postbox. Hon försökte då med nummerbyrån. Där fick hon veta att Condor fanns med hade hemligt nummer. Hennes sista chans var ett telefonnummer i katalogen till någon som hette Lennart Engelson och bodde på Söder. Hon ringde upp numret flera gånger men fick inget svar.

Klockan var elva på lördagsmorgonen. Flera veckor hade nu gått sedan Kaj försvann. Gun åkte tunnelbanan till Medborgarplatsen. Hon var på väg till den adress där Lennart Engelson skulle bo enligt telekatalogen. Det var en chansning. Eftersom namnet stämde fanns det ju en möjlighet att de var släkt. Det fanns nämligen endast en Engelson listad i katalogen.
Gun letade med stor möda rätt på adressen och kom fram till ett äldre hus. Hon var mycket nervös och kände sig obehagligt varm. Tänk om det var Kaj som bodde där. Hon gick upp en bred trappa och kom till tredje våningen innan hon fann det hos sökte. Hon ringde flera signaler på dörrklockan. Hon fick vänta en stund men till slut hördes hasande steg inifrån lägenheten. Någon vred om en nyckel och dörren öppnades av en lång ljuslockig man i 35-års åldern. Han tittade förvånat på henne och frågade
– Vem söker du?
Det dröjde några ögonblick innan Gun fick tillräckligt med mod att svara den främmande mannen. Hennes knän darrade och munnen kändes alldeles torr.
- Känner du till någon som heter Kaj Engelson stammade hon fram?
Mannen lutade sig nu mot dörrposten och såg både road och förvånad ut.
- Kaj Engelson sade han och höjde på ena ögonbrynet. Jaså, du vill träffa Kaj
Engelson. Kan du beskriva honom?
Gun svalde flera gånger. Detta var så obehagligt att hon helst velat fly ner för trapporna och försvinna. Hon stannade trots allt och började beskriva Kaj med osäker röst.
Lennart Engelson såg fortfarande road ut och tog sig om hakan. Han drog sig tillbaka några steg in tillbaka i hallen. Därefter sade han med låg röst:
– Vet du vad? Du har just in i minsta detalj beskrivit min före detta fru Kajsa.

När Gun hämtat sig från chocken satt hon på en soffa och drack ett glas vodka. Lennart Engelson verkade vara en mycket olycklig och ensam man. Lägenheten var ostädad och det luktade gamla sopor och öl. Han satt på en stol och med en ölburk i handen. Det var tydligt att mannen framför henne inte var överdrivet villig att berätta om sin Kajsa. Men på något sätt verkade han förstå att detta var viktigt för Gun.
Så började han sakta och tvekande berätta.
– Ja, Kajsa och jag gifte oss väldigt unga började han. Hon var en fin tjej som alltid var på gott humör. Även om det regnade ute så sken solen i vår lilla lägenhet när hon var där. Man bara måste älska henne. Men hon var hon underlig redan från början. Hon brydde sig inte om sex. Det verkade som om hon gjorde det bara för att jag ville det. Det var konstigt med henne ty hon hade ingen mens och inga bröst. Eftersom jag gärna ville ha barn så tog jag henne till doktorn. Då fick vi veta att hon aldrig skulle kunna få några barn. Det var något fel i underlivet påstod han. Hon var egentligen aldrig intresserad av saker som kvinnor brukar ta sig för. Motorer och bilar var hennes grej. Jag köpte en liten motorcykel åt henne och den mekade hon med så ofta hon kom åt. När vi varit gifta i sex år slutade hon sitt jobb på kommunalkontoret. Hon ville köra taxi. Det var då hon började förändras. Först klädde hon sig i manskläder och sedan ändrade hon stil helt och hållet. Jag ställdes ju här inför någonting som jag inte kunde klara av. För mig som älskade henne så var det svårt att acceptera. Jag började så småningom inse att det inte var en kvinna jag gift mig med. Trots att hon utrustats med kvinnliga könsorgan var hon man helt och fullt.
Hon hade ju ända sedan barndomen tvingats leva som flicka. Vilket helvete hon måste ha haft. Då när allt detta hände visste jag ingenting om den situation jag ställdes inför. Nu har jag läst böcker och har lite bättre förståelse för problemet. Men det är fortfarande svårt. Jag var ju tvungen att släppa henne. Hon skulle ju få leva sitt eget liv även om jag fick lida. Jag har inte träffat henne på sex år. Står inte ut med att se henne i den nya rollen. Kan inte tänka mig att Kajsa blivit Kaj. Jag vet var hon bor och var hon jobbar men jag kontaktar henne aldrig. Har också fått veta genom hennes föräldrar att hon genomgick en operation för några år sedan men den blev inte lyckad. Hon har nu helt isolerat sig och brutit kontakten med släktingar och forna vänner.
Lennart tog fram ett bröllopsfoto och visade det. Det fanns nästan ingen likhet med Kaj Gun kände och den unga bruden på fotot. För
henne var Kaj en man. En underbar, kärleksfull och generös man. En man som hon var beredd att offra mycket för att få vara tillsammans med. Hon förstod nu att han
hade flytt i panik när hans hemlighet var nära att avslöjas. Så fruktansvärt olycklig han måste ha varit och så rädd.

Några dagar efter besöket hos Lennart Engelson satte sig Gun ner vid köksbordet för att skriva ett långt brev till en adress som han givit henne. Den sista raden i brevet löd:
- Kaj, kom tillbaka. Jag saknar dig så.

EPILOG
Kaj hördes aldrig av och Gun sörjde. Det var hennes chef doktor Löfgren som hjälpte henne över de svåraste stunderna. Visst älskade hon Kaj men frågan var om hon skulle kunna älska honom så mycket nu när hon kände till hans hemlighet. Han skulle ju aldrig komma att bli man på riktigt. Skulle hon känna avsky inför hans kropp? Hon kunde inte ärligt besvara den frågan. Kanske Kaj redan visste svaret och det var därför han inte hörde av sig. Det skulle bli arbetet på läkarmottagningen som fick Gun att komma över saknaden. Episoden med Kaj skulle endast bli något vackert som stoppades undan i minnenas arkiv.
En blomma är alltid vackrast oplockad står det skrivet någonstans.

© Inger Malm

Skriven av: Inger Malm