Odjuret

ODJURET
Av Karina Lindblad
Han stod där med ryggen hårt tryckt mot den kalla väggen. Svetten trängde fram i pannan, trots att han frös. Hjärtat bultade så hårt att han var rädd för att det skulle höras. Han hade just mött den otäckaste varelse någonsin. Stått öga mot öga med ett odjur. Inte ens i sina värsta mardrömmar hade han sett något så fasansfullt. Vad skulle han göra? Han var ju bara en liten pojke.
Han funderade länge och till slut var han tvungen att se om odjuret stod kvar. Sakta böjde pojken sig fram och kikade runt hörnet. Återigen vände sig det ludna ansiktet mot honom. Som om det kände på sig… Eller rättare sagt visste att han skulle titta. Snabbt drog han tillbaka huvudet och hoppades att monstret inte upptäckt honom. En unken doft spred sig genom rummet. Det påminde om en gammal källare så pojken rynkade på näsan. Några svettdroppar letade sig ner till hans ögon och han började se suddigt. Det sved till och han måste blinka snabbt flera gånger för att synen skulle bli som vanligt igen.
Pojken tittade sig omkring i rummet, hade det inte blivit mörkare? Solens sista strålar letade sig genom det lilla hallfönstret och kastade långa skuggor över golvet. Det fladdrade till i gardinen och solen försvann bortom horisonten. Mörkret infann sig fortare än vad pojken hade hoppats på och nu började han känna sig kissnödig. Han suckade djupt eftersom han visste att toaletten låg på andra sidan hallen. För att komma dit måste han ta sig förbi odjuret, vilket han helst ville undvika. Han försökte knipa men insåg snart att det här skulle han inte klara länge till. Pojken stelnade till för visst hade han hört ett svagt morrande.
Han tog några djupa andetag, för han hade bestämt sig för att ta itu med odjuret en gång för alla. Pojken tog ett steg fram och vände sig snabbt om. Han stirrade rakt in i odjurets ögon som stod framför honom i spegeln. Pojken tog tag i masken och ryckte av sig den.
- Vilken tur! Det var bara jag…

Författare:

Publicerat

Dela: