Ofelia Johanssons underbara resa genom psykvården

Ofelia Johanssons underbara resa genom psykvården


Det här är mitt nittonde levnadsår. Jag måste börja med att tala om att det är det värsta jag varit med om. Hittills. Man vet ju aldrig vad för skit man kan få uppleva i framtiden, om en sådan ens existerar, så jag reserverar mig inför eventuella försämringar. Så kan ni inte komma och tjafsa sen.

-”Jaha, nu ska vi se....Ofelia Johansson...just det...jag tyckte väl jag kände igen dig. Du var här för ett par månader sen, va? På 33:an? Stämmer det?”
-”Suicidavdelningen, ja.”
-”Jaha...Ofelia. Hur kommer det sig att du är här då? Berätta vad som har hänt?”
-”Jaa...eh, chockerande nog skildes mina föräldrar när jag var runt 10 varvid jag utvecklade bulimi, vilket jag antar att ni känner till som en ytterst sofistikerad form av att ”äta kakan och kräkas upp den”, och som jag fortfarande uppskattar att hänge mig åt när tillfälle ges. När jag var 11 förgrep sig min pappa på mig, jag är alltså vad ni kallar ett ”incestoffer”. När jag var 12 började jag skolka och vara allmänt odräglig, vid 13 tog jag en överdos piller men räddades lyckligtvis till livet av läkare som visade sig ha förkärlek för att köra ner långa slangar i små tonårsflickors magar. Vid 15 fick jag en haschpsykos och trodde att jag var förföljd av en man utklädd till Fantomen, vilket resulterade i det ni på fackspråk kallar ”paranoia”. Vid 17 började jag gå på gatan och inta en imponerande ansenlig mängd droger. Vid 18 kom jag på behandling, Provita, där jag blev utskriven efter att ha förfört och inlett en relation med min terapeut. För ett par månader sen försökte jag begå självmord utan framgång.....efter det har jag mest....mest ägnat mig åt att vara sinnessjuk på heltid, antar jag.”
-”Ja, ja. Allt det där ser jag ju i din journal här. Men om vi ska ta och va lite allvarliga? Jag menar; vad är det nu som har hänt? Den här gången? Hur kommer det sig att du....mår dåligt nu igen?”
-”Je ne sais pas, Mademoiselle. Et je ne veux pas savoir.”

-”Hur kan du vara så fullkomligt iskall Ofelia?”
-”Enkelt.”

Jag är på sjukhus. Malmö psykiatriska avdelning 84, närmare bestämt. Det är ett överskattat nöje, om jag får säga min mening. ”Tänk vad jag är tacksam att vi har en så fungerande sjukvård i Sverige!” hörde jag någon av mammas väninnor utbrista i överdrivet glättig ton en gång för hundra år sedan. Jag undrar just om hon någonsin själv suttit inlåst med en bunt idioter, både vårdtagare och personal, och vad det i så fall var hon tyckte fungerade så bra? Inte kan det väl vara rehabiliteringen hon syftat på? Den existerar nämligen inte. Vad som däremot existerar i allra högsta grad, och det varje vardag mellan exakt 8.00 och 8.02 är en läkare med getskägg, fladdrande vit rock och jeans, (vart är världen på väg när läkare har jeans på jobbet?!) som aldrig har tid att lyssna på mig när jag ber honom öka min dagliga dos lugnande så jag kan få lite lugn och ro för en gångs skull.
-”Nu tar vi det lilla lugna” säger han som ett slags mantra och stressar vidare till andra, mycket viktigare, patienter. Tjurigt drar jag täcket över huvudet och lyckas ligga så exakt 3 minuter innan en morgonpigg hurtbulle till sköterska kommer invirvlande i rummet och kvittar om att jag måste stiga upp för det är en sån vacker dag! Som om det skulle låta lockande för någon som bevisligen gjort allt i sin makt för att få slippa uppleva fler dagar på den här malätna planeten? Hon är inte klok. Eller så har hon helt enkelt glömt var det är hon jobbar och fått för sig att hon är motivationsledare för en grupp ungdomliga pensionärer på Mallorca? Dessutom stinker hon parfym; Opium. Över rummet smyger sig en osynlig hinna vanilj, mysk, orient och tungt. Åldrande, tantsnuskigt, opassande på en ung kvinna som till synes verkar må bra. Min mamma hade den när jag var liten. Den gör mig illamående.

-”Du spyr inte här Ofelia, inte nu, inte här, så gör man helt enkelt bara inte!” Ok, jag sväljer...jag sväljer mer...jag kan inte, det kommer ut genom näsan. Sätter handen för men det rinner mellan fingrarna. Förlåt...inte meningen, förlåt! Förlåt? Snälla?

Eftersom jag inte orkar lyssna på sköterskans mundiarré så här tidigt på morgonen, tar jag mina cigg och släpar mig iväg till rökrummet. På avdelningen kallar de rummet ”Gaskammaren” för att det alltid är så rökigt där inne. Själv kallar jag det ”Dimman”. Jag är inte mycket för att skämtsamt döpa rum till namn med association till judeutrotningen eller barbariska avrättningsmetoder i övrigt. Det blir för mycket falsk varudeklaration för min smak. Jag kallar det ”Dimman” för att det är så rökfyllt att det är svårt att se de andra tydligt, vilket skapar en sorts overklig men bekväm känsla av att inte heller jag syns så mycket. Det påminner mig om en film jag såg för flera år sedan..Jag minns inte mycket mer av filmen än att en flicka i vit klänning gick omkring på en kyrkogård där det bara var lugn, tyst och dimma. Där skulle jag vilja vara, då skulle jag inte behöva synas. Jag skulle kunna gå omkring utan att säga ett ljud på flera evigheter. Då och då kanske jag träffade någon men de svävade liksom bara förbi, krävde inget och lämnade inga intryck efter sig. Ironiskt nog var filmen en skräckis i världsklass men förmodligen hade jag redan då slutat vara rädd för spöken, häxor och påhittade monster och istället börjat misstänka att verkligheten utgjorde långt större fara än det jag såg i skräckfilmerna.
Inne i vår Dimma sitter redan halva avdelningens galningar och drar i sig lite uppfriskande nikotin inför dagens alla vedermödor, upptäcker jag. Det är Laxer-Anita, Cancer-Karin, Den lilla konstnärinnan, Anorexia-Jenny med hästbettet och ett färre antal blandade gubbar. Gott och blandat. ”Jag skulle vilja ha sura, gröna, galna lösgubbar för en tia, tack!” tänker jag ovanligt optimist-humoristiskt.

Ungefär här sträcker ett minne oväntat ut sina händer efter mig. Jag vet inte vad det rör sig om. Jag känner igen känslan av att något finns bakom mitt medvetande, att bilden jag ser inte är sann, inget mer. Jag rör lätt vid min hals, känner efter att jag fortfarande har puls och hindrar på så sätt ångesten från att ta över.

Jag väljer att förbli stående under mitt morgonrökande. Det är en slags ritual för självbevarelsedrift kan man säga. Sitter jag ner när jag röker den första ciggen är risken överhängande att jag blir sittandes på samma vis i flera timmar och bara röker och röker. Det är naturligtvis en lockande tanke men jag har inte råd med det. Det verkar som om de glömt att inräkna ett överdrivet rökande i socialbidragsnormen när man är inlagd på psyket. Hade jag orkat hade jag ordnat en protestlista och fått alla avdelningens yrpannor att skriva under till förmån för extra rökbidrag till sinnessjuka men jag har helt enkelt inte så mycket kraft i mig. Någon annan får leda upproret, jag ska ju ändå checka in på hotell Evigheten så fort jag får en chans och där behöver jag inte bekymra mig över världsliga problem som pengar och rökverk, har jag hört. Jag räknar iskallt med att minst en liten burk Stesolid ingår i den Dagliga Himmelska Ransonen. Ett glas Chivas skulle inte heller vara fel, för hälsans skull förstås.

-”Du kommer att bli alkoholist precis som din far! Vänta bara ska du se att jag har rätt! Jag vet vad jag pratar om! Jag har levt med honom! Du uppför dig precis som han!”
Javisst. Naturligtvis. Jag gör mitt bästa för att tillmötesgå dina domedagsprofetior. Så du kan få ha rätt. Så att Världsordningen inte rubbas.

Medan jag dagdrömmer om Gud och hans bartendrar till änglar har det blivit dags för frukost för oss vanliga, dödliga, här i helvetet. Buffén är enastående. Man kan välja mellan hårt knäckebröd från förra seklet, vitt rostbröd med bara en liten del mögel på eller müsli bestående av havregryn och ett och annat russin på villovägar. Dessutom ligger ex antal svettiga ostskivor elegant uppradade på en plastbricka som står bredvid smörpaketet där smöret smält och tinat så många gånger att det skurit sig. Smörgåsskinka får vi enbart vid större högtider, här slösas inte i onödan. Däremot kan man alltid lita på att det finns en jätteburk apelsinmarmelad av märket Bob att tillgå om man har sockersug så här på morgonen. Tyvärr är det aldrig bara apelsinmarmelad i den. Är man ute efter en sötsliskig smakupplevelse får man först gräva sig igenom den skyddande hinnan av gamla brödsmulor, havregryn och smörklickar. Vidare ingår det i frukostbuffén fil, mjölk och juice. Varje morgon placeras en liter Godmorgonjuice ut till höger om mjölken. Det är en så kallad delikatess. Den som hinner fram först häller sedan upp juice i så många glas han bara kan och spatserar segervisst hånleende iväg och sätter i sig hela härligheten så fort som möjligt. Hinner han inte kommer sköterskorna och tvingar honom att dela med sig till övriga patienter, hur han än i förebyggande syfte spottat i vartenda glas. Solidaritet i ett juiceglas. Till delikatesserna hör även kaffet, det efterlängtade kaffet. Så fort folk fått tomtar på loftet börjar de överkonsumera kaffe, det gäller även mig. Det är ett vetenskapligt faktum att kaffe såväl som cigaretter fungerar som nappar för nervöst lagda människor.

-”Ge mig mina jävla cigg din fitta! De är mina!”
-”Du är för ung för att röka! Dessutom accepterar jag inte att du använder den sortens språk när du tilltalar mig!”
-”Håll käften! Du bestämmer inte över mig! Du äger inte mig!”
-”Du bor under mitt tak, jag har ansvar för dig, jag betalar för dig. Tills den dag du blir myndig är det mina regler som gäller och du får inte röka. Slutdiskuterat!”
Jag ska döda dig.

Jag häller upp kaffe i en mugg, tar två torra knäckebröd utan pålägg och dimper ner mittemot gamle Bertil med Benet. Egentligen är det egendomligt att han kallas så eftersom hela poängen är att han faktiskt fattas ett ben, det är bara en stump kvar, men så heter han i alla fall. Han ger intryck av stå med ena foten, den han har i behåll, i graven redan. Bara stumpen är kvar i jordelivet skulle man kunna säga, om man nu vill skämta om något så tragiskt som ett amputerat ben. Ansiktet är fårat och händerna grova på ett sätt som ser uttjänt ut. Fast så gammal kan han väl inte vara? Han luktar gammelmanssvett. Lika fascinerad som vanligt betraktar jag honom när han pressar in en ostmacka i sin skrumpnade mun och innan han hunnit tugga häller i sig all sin fil. Resultatet är alltid det samma; det får inte plats i hans mun och allt hamnar i en klump på bordet framför honom. Otuggat. Sen sitter han där och stirrar på sin förlorade frukost som om han inte kunde begripa vad det var som hände. Förvånad, liksom. Jag vet att det är ett skådespel, han bara låtsas bli förvånad. Faktum är att han inte vill ha den vidriga frukosten men inte vill bli utdömd som matvägrare, vilket här på avdelningen betyder ungefär det samma som förrädare, så han löser det på sitt egna lilla vis. Det är precis likadant med övriga måltider, för Bertil med Benet tror att han ska kunna svälta sig till döds men det kommer de aldrig att tillåta här. Om en vecka eller så sätter de in sondmatning på honom och så var det roliga över. Jag har hört hur sjuksystrarna pratat om honom när de trott att ingen hör. Tydligen var han en gång en framgångsrik professor i matematik, vid Lunds Universitet. En tvättäkta Akademiker, säger de och fryner hånfullt på sina snobbiga uppnäsor. Han har visst fru och barn men dem har jag aldrig sett, han får inga besök. Kanske tröttnade de på hans eviga slabbande med maten? Det är ju ett ytterst oakademiskt uppförande, det vet t o m jag; min mamma är Akademiker.

Den där mustaschen, där filmjölken klibbat fast. Bruna, vassa strån som sticks och gör ont. Han liknar någon. Han liknar någon jag inte längre minns. Lögn; inte vill minnas. Vill inte. Vägrar.

Efter frukosten tvingar de mig att duscha. Jag säger tvingar för går jag inte frivilligt in i duschen föser de in mig med en mildare form av våld och svordomar. Det är samma visa varje morgon;
-”Du kommer känna dig mycket bättre efter att du tvättat dig” säger de, som om de hade någon aning om hur jag kommer att känna mig. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag för mitt liv inte komma på en enda vettig anledning till att tvätta mig. Det är bara slöseri med tid. Jag bryr mig inte om smuts och svett, jag ska ingenstans och inte väntar jag fint främmande precis. Vem kom på teorin om att galningar mår bättre av att duscha? Varför kan de inte bara låta mig ruttna? Jag avskyr att klä av mig, även när jag är ensam. Att sedan behöva gnida med händerna över min egen kropp står jag bara inte ut med. Därför går jag motvilligt in i duschen och bara står där, utan att tvätta mig. Ibland ställer jag mig inte ens under vattnet utan sätter mig på toalettstolen och funderar. Det är skönt att få vara ensam en stund, det finns inte utrymme till privatliv här precis, annat än i duschen. Sen klär jag på mig och går ut igen. De vet att jag inte tvättar mig där inne, för jag stinker lika mycket när jag kommer ut, jag känner det själv men de har inte tid att bråka med mig så de låtsas som om jag varit riktigt duktig. Guldstjärna i kanten. Utmärkt uppförande. Mönsterpatient. Smutsig jävla horunge. Jag skiter i vad fan de tycker om mig.

-”Du måste värna om din integritet, älskling. Du kan inte berätta för alla. Jag säger inte det för att vara elak utan för din egen skull, tro mig, de kommer inte att förstå. De kommer att påstå att du ljuger.”

Jag talar inte sanning, jag vet det när jag ett par dagar senare ligger ensam på golvet i duschrummet. Inte skiter jag i vad folk tycker om mig; I have an apperance to keep up. Bäst eller sämst, det är lika mycket jobb med imagen oavsett vilket. En stor tomhet väller över mig, jag vet inte varifrån den kommer. I min vänstra hand håller jag ett Gilette-rakblad jag lyckats smuggla in när jag hade permission sist. Jag köpte en hel förpackning men den var så stor att jag bara tog ett enda rakblad med mig, de andra slängde jag innan jag gick tillbaka till avdelningen. Det var obehagligt att lämna dem som var kvar i paketet. Som att adoptera bort sina barn och bara behålla ett, favoriserat utan förklarbar anledning. Jag är emellertid stolt att jag lyckats överlista deras skrattretande ”säkerhetsåtgärder”. De kan inte skydda mig, inte ens mot mig själv. För jag äger mig. Jag äger mig.
Det är riktigt kallt här. Jag har på varmvattnet men det är så långt från duschslangen till golvet att det hunnit kallna innan det träffar min kropp. Det känns betryggande på ett sätt jag inte kan förklara, det hör bara till själva scenariot. När man sysslar med den här sortens verksamhet är det viktigt med en passande kuliss.
Jag har pillat bort plasten och skilt de tre lagren rakblad från varandra. Prövande sätter jag det vassaste mot min underarms tunna hud och drar ett jämt och fint streck ända upp till armvecket. Det är inget djupt snitt men förvånansvärt rakt, som gjort med linjal. Jag har alltid haft fallenhet för estetik, tänker jag nöjt. Hade det inte varit för att allt är som det är skulle jag kanske satsat på karriär som konstnärinna? Små bubblor mörkrött blod uppenbarar sig längs sträcket. Det liknar ett halsband av blodpärlor, elegant. De växer och stannar sedan upp, fastnar i sin form. Inga sprutande pulsådror alltså, lugnt och vackert och bara för konstens skull. Jag fortsätter; ristar pärlband över hela vänstra underarmen, blodet flyter ut och bubblorna blandas, till slut är det bara slamsor och klumpar blod.

-”Ska du ta livet av dig får du allt ta och skära djupare än så”. Hånfullt. Ok. Tack för tipset mormor.

Det här är en ritual, inte ett självmordsförsök. Hade det varit det skulle det räknas som ett ytterst patetiskt försök, alla vet att man måste skära mycket djupare än såhär, flera gånger på samma ställe. Jag, i synnerhet, vet detta eftersom jag under min tonår blev expert i ämnet självskador. Ingen hade så många ärr som jag. Jag var överlägsen dem alla. De dyrkade marken där jag gått. ”Drottningen av Självplågeri och alla hennes undersåtar” skulle man kunnat döpa en roman som handlade om den tiden. Om man nu tvunget ville skriva en roman om något så löjeväckande, vill säga. Det var nämligen så att en del kamrater som, av någon underlig anledning, såg upp till mig försökte efterapa mitt beteende men misslyckades fatalt. Naturligtvis; det här är min specialitet. De kunde omöjligen mäta sig med mig. Jag föraktade dem högaktningsfullt för att de ens försökte. Vilka höns. På en fest hittade jag en gång en full klasskompis på badrumsgolvet. I sin hand höll hon en smörkniv av ene som hon hotade att skära upp handlederna med. Anledningen var att någon finnig yngling dumpat henne. Förmodligen ville hon imponera eller ha medlidande men i mig kändes det som ett hån. Var det såhär folk uppfattade mig? Var jag också såhär löjlig? Jag hade svårt att föreställa mig det, men jag blev rädd. Jag sparkade till henne hårt på låret och gick därifrån utan ett ord. Vi pratade aldrig om det men det inträffade heller aldrig mer. Jag trodde att händelsen var unik tills Anorexia-Jenny berättade att hon upplevt ungefär samma sorts skådespel. Tydligen var självmord på tapeten bland ungdomarna under 90-talet. Inte bara bland mina karikatyrer till klasskamrater.

-”Vad skulle du helst vilja ha, om du fick välja bland allt i hela världen?”
-”En maskin som raderar minnen.”
-”Men det finns ju inte, dummer!”

Under blodklumparna som nu dallrar på min arm ligger ärren från andra, allvarligare försök. Två sydda på vänster handled, ett på höger. Hemma försökte mamma få mig att lova att aldrig göra om det. ”Måste du hålla på och förstöra dig själv på det där sättet?” frågade hon i anklagande ton varje gång hon upptäckte de nya ärren. Som om det var henne jag förstörde och inte mig själv. Som om min kropp var hennes egendom och inte min. Som om hon fortfarande ägde mig. Jävla häxa. Jag äger mig.

-”Hur känner du dig?”
-”Det känns som en dröm. Inte verkligt. Som något jag läst.”
-”Är du säker på att det inte var en dröm då?”
Mamma?

Dags att stiga upp från duschgolvets trygghet. Går jag inte ut nu, knackar de snart på dörren och undrar vad jag sysslar med. I värsta fall försöker det låsa upp dörren utifrån eftersom de tror att jag försöker skada mig själv, det har hänt förut. Jag är inte på humör för att bli upptäckt och utskälld idag. Jag orkar inte med fler uppträdanden nu, jag ville bara få vara ifred lite. Sista veckan har jag fått nog av min kvart i rampljuset. För ett par dagar sedan, vid morgonrökandet, fällde Laxer-Anita en elak kommentar om mitt ”valpfläsk”. Provocerad till max och redan halvmanisk eftersom jag inte sovit på hela natten svarade jag med en ljudlig, illaluktande rap åt hennes håll, varvid ett smärre morgonkrig utbröt där vi huvudsakligen slängde gamla cigarettfimpar på varandra, och som jag senare ensam fick stå till svars för inför Överheten; avdelningsföreståndarinnan. Hur kunde jag bete mig så respektlöst mot en äldre dam som inte kan försvara sig?! Ur mitt perspektiv var hon inte vidare försvarslös, tänkte jag. Hon var t o m en riktig jävel på att sikta och pricka, fast hon är så gammal och sjuk. Jag berömde henne för det senare, när ingen hörde, och det såg nästan ut som om hon log.

-”Du får betala för det där. Jag drar det från din veckopeng. Det ska väl lära dig att inte ta sönder andras saker?!”
Förlåt.

Jag torkar mig försiktigt för att inte blöda ner den vita sjukhushandduken. Har de vitt för att de ska kunna se den här sortens spår lättare? Det skulle inte förvåna mig alls men där lurade jag dem allt! Runt armen har jag redan lindat toapapper, jag har finkammat golvet och spolat bort blodet, lämnar alltså inte ett spår efter mig. Inbrottstjuv eller torped skulle kanske passat som yrke för mig? Drar på mig mina smutsiga kläder. Dessa underbara sjukhuskläder, jag älskar dem! Trosor där minst 3 stycken Ofelior skulle kunna få plats, nattlinnet i tunn urtvättad bomull, morgonrocken som ska dölja mina behag för avdelningens invånare av Det Första Könet. Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo, heter det ju. Särskilt om ondon består av en skrupelfri 19-årig ulv i fårakläder och C-kupa. Bara strumporna är mina egna. Röda, mys-fula yllestrumpor av bästa, hemmagjorda kvalité. Rött som blodet vi offrar i Kampen. Förmodligen hade mormor kommunismens glada dagar i åtanke snarare än den senare påkomna Rödstrumpe-feminismen jag själv bekänner mig till, när hon stickade dem. Hon avgudar fortfarande Tito. Jag avgudar Courtney Love.

-”Så där kan du ju inte gå ut. Du ser ut som ett polskt 25-öres fnask.” Men mamma, Lolita blir äldre, blir Pretty Woman, blir Courtney Love på jonk och valium. Det är oundvikligt. Förlåt.

–”Vill du inte att vi ringer din mor och ber henne komma hit med lite av dina egna kläder till dig?” frågade de ett par gånger i början. Nej tack. Jag trivs utmärkt i de här. Jag känner mig så härligt sjuk i mina sjukhuskläder. Mjuk och sjuk. Sjukdom är ansvarslöshet vilket i sin tur är mitt andranamn. Dessutom luktar de bekant nu. De luktar mina. Min kropp äger dem nu. Tanken på att den som burit dem innan jag kanske har lämnat några spår av intressant sjukdom efter sig känns som en kittlande förhoppning och gör det hela än mer spännande. Har jag riktig tur smittar det, trots att kläderna blivit tvättade innan jag fick dem. Fast den sortens tur har jag nog inte. Vilken hemsk sjukdom skulle jag vilja ha om jag fick välja bland alla i hela världen? Omöjligt, utbudet är för stort: AIDS, cancer, levercirros, engelska sjukan, böldpest.....

-”Det gör så ont, för mig som mamma, att se att du har förstört din kropp på det viset. När jag tänker på att oskyldiga människor får cancer...och du valde det här...du valde hepatiten och herpesen och resten och du är inte ens 20 år gammal...du kommer att få leva med dem hela ditt liv....det är kroniska sjukdomar...förstår du det? Det här är en direkt konsekvens av de val du har gjort. Och det drabbar inte bara dig! Varför gör du såhär mot mig?!”
Förlåt.

När jag varit inne i mitt rum för att se efter att ingen av kleptoman-kärringarna jag delar det med passat på att sno något av mig medan jag varit i duschen, går jag ut och sätter mig i korridoren. Jag har en speciell plats där jag brukar sitta med ryggen mot väggen och knäna uppdragna under hakan. Där sitter jag när jag funderar. Jag måste ha rörelse omkring mig när jag tänker. Något eller någon att koncentrera mina ögon på när tankarna hotar att förlösa paniken. Så länge jag ser de andra gå omkring är jag relativt säker på att jag är kvar i verkligheten. Att jag inte gått över till Det Andra. Galenskapen. Jag är inte vidare pigg på psykostillstånd igen. Been there, done that. Eftersom jag sitter i korridoren kan jag hålla koll på alla som går in och ut genom stora dörren, som är låst för oss vansinniga. Det ser så lätt ut för sköterskorna och läkarna som ideligen springer in och ut genom den. Själv har jag flera gånger stått och bankat på den och inte har jag kommit någonvart. Vilken skillnad det är på folk och folk. Undrar om det hade gått lättare att ta sig ut om man var klädd i vitt, eller om galenskapen syns ändå? Frågan är kanske också om jag verkligen vill ut? Tänk om världen inte existerar på andra sidan dörren? Tänk om det inte alls ser ut som jag kommer ihåg det? Tänk om världen är full av jättelika grodor numera, eller monster, eller......

-” Mamma...kan jag få sova hos dig...?”
-” Varför det? Vad är det nu med dig? Du beter dig konstigt? Vad har du nu gjort?”
-” Jag hade en sån hemsk mardröm. Jag drömde...(.....).”
-” Du ljuger. Det där är ingen mardröm. Det där är en snetändning! Tror du jag är dum?! Har du knarkat nu igen? Har du det? Jag tänkte väl det! Gå tillbaka till ditt eget rum och låt mig sova! Som man bäddar får man ligga!”
-” Förlåt. Snälla mamma...?”
-” Kom inte och gnäll när du har ställt till det för dig själv. Jag har sagt till dig!”
-” Men, jag är så rädd...?”
-” Nej.”

Jag lyckas få bort obehagliga tankar genom att hålla andan och räkna till tio. Det funkar för det mesta. Jag vet att det är jag själv som varvar upp min egen ångest, det har de förklarat för mig flera gånger här. Alltså kan jag själv dämpa den, vilket jag gör nu. För handen till halsen och känner pulsen, den finns där, jag lever fortfarande, det är ok. Jag har kontroll över det. Jag har kontroll över min kropp. Naturligtvis, den är ju min egen. Jag äger ju mig. Lättad återgår jag till att betrakta ytterdörren, för att se om något spännande händer som kan liva upp min trista sjukhusvardag. Dörren öppnas, ännu en vitklädd läkare stiger in. Efter honom kommer en medelålders man med brun mustasch, iklädd maskeraddräkt. Fantomen. Fantomen? Fantomen på psyket? Var har jag sett honom förut, det kan väl inte vara...........?

”......nowhere walking, backwards going, nowhere walking, backwards going.......”
- C. Love

Författare:

Publicerat

Dela: