Offer för kärleken

Mark bytte tröja och gick ut i köket. Han öppnade kylskåpet och drack mjölk, direkt ur förpackningen. Det knackade på dörren och han öppnade. Det var hans vän Brian, de hälsade och skrattade och Mark släppte in honom. De småpratade lite, om allt, nytt och gammalt, nödvändigt och onödigt. Pratade om sånt som man pratar om när man inte har något att prata om. Mark bjöd Brian på öl och de satt i soffan och pratade om ingenting.
Min bok är färdigskriven nu, sa Mark och Brian frågade, verkligen? Mark gick och hämtade den från skrivbordet och räckte den till sin vän. Brian tittade på den och tänkte, egentligen inget alls.
Får man låna den?, undrade han.
Ja visst! Jag har flera kopior. Boken Brian höll i handen hade Mark hållit på med länge han var stolt över det han åstadkommit. Han hade börjat skriva för drygt ett år sedan och efter det hade inspirationen bara kommit. Han hoppades på att få den publicerad.
Jag träffade en tjej igår på festen, sa Brian och kliade sig i nacken.
Jaså? Var hon schyst? Brian gjorde en grimas och ryckte lite nonchalant på axlarna.
Jag vet inte. Hon var trevlig, och så, men det fattades något. Mark nickade.
Det är samma här. Alla tjejer som jag träffar är trevliga, men man kan liksom inte tänka sig ett förhållande med dem. Det är tur att man har dig, polarn. Han klappade honom på axeln och log.
Ja. Kompisar kan man i alla fall lita på. De stannade upp en stund och såg på varandra, log. Brian ställde ifrån sig flaskan och tog ett djupt andetag.
Mark, jag tror att jag… Mark lade ett finger framför munnen. Han hyschade och tog sedan bort fingret. De närmade sig varandra, trevande, och deras läppar snuddade lätt vid varandra. Tankar slogs i huvudet på Mark. Vad gjorde han? Varför gjorde han det? Men strax glömde han alla tankar och kunde bara tänka på Brian. ”Min Brian” tänkte han. De kysstes och kysstes i en evighet. När Mark tog av sig tröjan sa plötsligt Brian:
Nej. Nej. Vi kan inte, vi får inte. Han reste sig upp. Jag måste gå.
Men Brian, varför inte, varför inte? Han lade händerna på Brians axlar men han gick bort från honom.
Därför. Jag måste gå, upprepade han och gick bort mot dörren. Mark kom efter.
Men varför? Vill du inte? Det var inte bara jag som kysste, det var du också! Du ville! Brian riste på huvudet och gick ut genom dörren, slängde igen den i ansiktet på Mark. Mark stod kvar och såg på dörrens vita färg och tänkte ”Fan, fan!”. Han gick till telefonen och slog Brians mobilnummer. Det tuttade en - två - tre gånger och sedan hördes hans mobilsvar. Mark slängde på luren och drog på sig tröja och jacka, sedan sprang han ut. När han var ledsen, upprörd, arg eller inte kände något alls, sprang han. Han sprang så länge han orkade och så långt han kunde. Han sprang förbi träd, bilar, hus. Hus med normala människor i, inte sådana människor som han, konstiga människor, som inte visste något om det verkliga livet. Han sprang förbi mammor och pappor, brevbärare, människor med hundar och tänkte inte alls. Hans ben lydde inte honom utan sprang in på gatan där Brian bodde och stannade utanför hans hus. Han beordrade benen att springa därifrån men stod kvar som fastspikad. Benen gick framåt, ända fram till dörren, och hans hand lyftes och knackade på dörren. ”Nu kan jag inte fly, det är för sent.” tänkte han. Steg hördes innanför dörren och strax öppnades den av Brian. När han såg vem det var slängde han snabbt igen dörren. Kvar stod Mark, med våta kinder, han svor. Han slog hårt på dörren en gång och vände sig sedan om. Han satte sig ner, lutad mot dörren och grät, fastän han inte ville, fastän han kämpade mot, kunde han inte sluta gråta. Folk som passerade tittade konstigt på honom och han ville inte gråta, men gjorde det ändå.
Han satt kvar där på Brians trappa länge. Mörkret föll omkring honom och han tänkte ”Jag går aldrig hem”. Men någonstans inom sig förstod han att han inte kunde sitta där och vänta för evigt. Så han reste sig sakta och gick ut på vägen. Vinden ilade och han rös. En sista gång vände han sig om och tyckte sig skymta Brians ansikte försvinna bakom en gardin i köksfönstret. Sedan gick han. Han gick och grät och gick. Månen löss vänligt upp vägen och till slut var han hemma, det kändes då som att han hade gått i dagar, veckor, månader. Han stängde igen dörren efter sig och tittade ut i tomheten. Sedan gick han in i vardagsrummet, där Brians öl stod kvar, halvfull, och lade sig i soffan. Han blundade och hoppades att han skulle somna. Men så lätt var det inte. Han satte sig upp igen och såg på flaskan. Inte ens boken hade han tagit med sig. Mark tog den i händerna och stirrade tomt på första sidan.
Helvete. Han slängde iväg boken och begravde ansiktet i händerna, då tårarna åter brände. Han gick in i badrummet och tvättade av ansiktet med iskallt vatten, kröp sedan ner under sängens skyddande täcke. Han kände sig sårbar och missledd, som ett barn, och han förstod inget. Varför hade han kysst Brian? Varför hade Brian kysst honom? Varför hade det känts så rätt då, men så otroligt fel nu? Han blundade så hårt han kunde och drog täcket tätt om sig. Strax föll han i djup sömn.

För Brian var det också svårt, om inte svårare. Han satt vid köksbordet, där han och Mark hade haft många vilda diskussioner, ätit, druckit och bara varit. Han ville bara sudda ut den här dagen ur almanackan, låtsas som ingenting. Men han visste att man inte kunde låtsas som ingenting, för det här var någonting. Vad visste han inte. Han slog näven i bordet och svor högt för sig själv. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Stackars Brian visste inte om han någonsin skulle kunna se sin vän i ögonen igen, eller ens prata med honom. Det kändes så fel, men ändå, på något sätt, rätt. Hans far hade alltid sagt till honom att, De där bögarna kan man aldrig lita på. Tacka vet jag hederligt, normalt folk. Nu visste han inte längre vad som var rätt eller fel, sant eller falskt, upp eller ner. Allt, som förr varit så självklart, var nu så svårt.

Dagar flög förbi, Mark grät, Brian grät, och allt var svårt. Mark hade ingen lust att gå ur sängen, inte heller någon lust att äta eller dricka. Han satt i köket och bara satt. Han tittade på ingenting och hans huvud var helt tomt. Ingenting spelade någon roll längre, allt var bara skit. Världen var orättvis, fördomsfull, hemsk.
Varför? Det var den ständiga frågan. Varför? Han ångrade att han ens hade blivit född, livet var den största utmaningen någonsin. Att han inte hade insett det innan, han var kär. Men varför just i Brian? Varför var han inte kär i grannflickan, Maria på jobbet, eller hon som stod i grillen, som vanliga killar? Varför hade han blivit kär i sin bästa vän? Det fanns så många frågor, men så få svar. Det enda han visste säkert var att han var kär, i sin allra bästa och första vän. Och det smärtade hans hjärta så mycket. Hans hjärta stod i brand och allt var hopplöst. Varför ens leva? Allt var så jobbigt i alla fall. Än sen då, om många skulle sakna honom? Bara han slapp den hemska smärtan i bröstet.
Han gick ut i kylan och såg upp mot himmeln. ”Snart slipper jag det” tänkte han. Han gick mot den stora bron över motorvägen. Hans hjärta bultade snabbt och smärtade mer än någonsin när han närmade sig kanten. Han tog upp telefonen och slog numret hem till Brian. Efter pipet tog han ett djupt andetag.
Jag är ledsen för allt jag har gjort mot dig. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Snart ska allt bli bra igen. Lita på mig. Då lyftes luren.
Mark? Jag…
Scchh. Det är över nu. Han gick upp på brokanten och såg ner mot bilarna som susade förbi. Det är över nu. Jag älskar dig. Han tryckte på den röda luren och föll sen handlöst ner. Han föll och föll och slog i marken.
Brian sprang mot bron och sprang och sprang. Han tittade ner mot vägen. Där stod bilar och människor och polisbilar och ambulanser.
Nej!, skrek han. Nej! Han föll ihop på marken och grät och skrek och grät. Nej… inte Mark. Det är mitt fel. Han reste sig upp och ställde sig på brokanten. Sedan hörde han rop och han föll. Människor skrek och han föll. Sedan slog han i marken.

Författare:

Publicerat

Dela: