Ögonblicket i mitt liv

Novell: Ögonblicket i mitt liv!

Ögonblicket då du kom till världen glömmer jag aldrig. Ditt skrik, ditt leende och dina vackra ögon som kollade rakt in i mina. Du var så liten och din hud så len. Jag tog din lilla hand och kramade den och du log och somnade sedan i min famn. Jag glömmer heller aldrig när du låg i min famn och du tog mitt bröst och bara låg där och suttade.

Alla hade sagt till mig att det gjorde hemskt ont att föda barn. Jag bävade för att känna samma smärta. Jag gick och väntade på att den dagen skulle komma, men jag såg fram emot det samtidigt som jag aldrig ville att dagen skulle komma. Jag hade mardrömmar om att det skulle gå snett varenda natt, men min man sa till mig att allt skulle gå bra och det lugnade mig lite grann.

Nu var dagen inne Idag skulle det hända. Jag vaknade på morgonen vid fyratiden och kände smärtor i magen, sådana smärtor så jag trodde att jag hade tagit mitt sista andetag.
Men som tur var det inte mitt sista andetag. Sköterskan på sjukhuset sa till mig att allt skulle gå fint, att allt var bra och att det såg fint ut.
När jag legat och vrålat ett tag kände jag att det blev blött i sängen. Det kändes som om hela sängen sänktes ner i en bassäng. Då förstod jag att vattnet hade gått Jag längtade efter en spruta, något som lindrade mina smärtor. Men just i det läget när jag förstått att vattnet hade gått var jag lugn. Jag tänkte på hur mysigt och fint det skulle vara att hålla mitt käraste barn i famnen och känn hennes eller hans värme.
Efter att jag hade lugnat ner mig ringde jag på klockan så sköterskorna och läkaren skulle kunna komma och hjälpa mig få ut den lilla filuren, så jag slapp ha ont.
Sköterskorna kom dit och alla ställde sig runt mig och de började prata om att mitt blodtryck var högt och en massa konstiga saker.
De särade på mina ben och sa till mig att krysta för att bebisen skulle komma ut lättare.
Jag krystade allt vad jag kunde och plötsligt sa en sköterska att det var bråttom. Jag blev orolig och frågade vad som hände.
De sa till mig att de kanske var tvungna att göra kejsarsnitt, för att mitt barn hade fått navelsträngen om halsen. De sa också om jag krystade ordentligt och tänkte positivt så kunde det gå bra. Jag försökte lugna ner mig och började krysta allt vad jag kunde.
Tillslut såg jag hur sköterskorna skyndade sig, de började klippa i något och de pratade med varandra så tysta att jag inte hörde vad de pratade om.
Jag såg sedan ett litet huvud som låg i en av sköterskornas famn.
Men jag hörde inget skrik, såg ingen rörelse i barnet. Jag började gråta och var tvungen att fråga om det hade gått bra, om mitt barn var välbehållet?
Men jag fick inget svar. De bara stod där alldeles tysta och såg sorgsna ut. Den ena sköterskan sa till mig med låg röst att det inte gick som de tänkt sig. Att bebisen varit i kläm för länge.

Men då plötsligt hörde man ett litet knyst och alla tittade på sköterskan som höll i barnet. Man hörde ett litet knyst till och sedan hörde man ett skrik som var så härligt att höra. Jag var så glad och lättad att det gjorde ont i mitt hjärta. Sköterskorna och läkaren började le, de log åt att ett barn hade klarat sig igenom en så kämpig början av sitt liv.
Jag fick honom i famnen, kollade på honom, kände hans lena hud mot min.
Jag låg och kollade på honom i tre timmar sedan kom min man och tog över honom. Jag var lycklig, min man var lycklig och alla på sjukhuset var lyckliga.

Skriven av: Johanna Horwath