Ögonkontakt

Med en suck kastade sig Marie på sätet. Varför hade hon inte tagit flyget ner till Köpenhamn? Nu ångrade hon sig verkligen. Det snöade ordenligt, solen hade inte lyst över stan på flera dagar och det var kallt. Iskallt.
Hon såg sig om. Nästan fullt. Men så var det sista bussen innan julen, och alla skulle ner till släktingar och vänner. Och Tivoli, för den delen. Det hade man ju hört så mycket om.
Med en djup suck började hoon göra det bekvämt för sig. Hon satt ganska långt fram i bussen, men det fanns inte många andra tomma platser att välja på.
Det kom ännu en person uppför trappan. Hon ryckte till när hon mötte hans -för det var väl en kille?- blick. Deras blickar låstes fast i några få sekunder, innan hon såg ner.
Plötsligt kände hon att någon satte sig bredvid henne. Hon behövde inte se upp för att veta att det var han, det bara kändes så.
- Hej, jag heter Henrik.
- Marie, svarade hon och tog hans hand.
Den var varm och torr. Han var stark, men bara precis lagom. Hon såg återigen in i de där ögonen. De var bruna, mörkt bruna, och de verkade inte ta slut. Han hade lite halvlångt mörkt hår som lockade sig. Det var fullt med snöflingor, och hans rock som han började ta av sig nu var också vit över axlarna.
Han hade en vanlig svart tröja på sig. Gissa om han hade muskler! Marie visste inte riktigt vart hon skulle vända blicken. Till slut, när han fortfarande grejade med sin rock och sitt handbagage, böjde hon sig ner och plockade fram sin Walkman. Hon kunde inte ens koncentrera sig på musiken när hon kände hans varma kropp igen.
Hon såg ut i ingenting. Snöstormen skymde allt.
- Vad lyssnar du på?
- Jag vet inte riktigt, minns inte vad den heter.
- Får jag...
Hon höll nästan andan när hans fingertoppar nuddade hennes kind och tog den ena hörsnäckan. Det gick några sekunder innan han log.
- Du har bra musiksmak.
Men han lämnade inte tillbaka hörnsäckan.
Istället började han prata med henne. Hon svarade, såklart, de skulle dela säte länge till, och dessuotm var han förbaskat trevlig, tänkte hon. Han hade humor, han var smart, han var snygg.
Han hette Henrik Stenberg, hade pluggat natur på gymnasiet och läste för närvarande till advokat. På fritiden, det lilla han hade, var han ledare för olika dansgrupper på kulturhuset. Han älskade att fotografera.
Marie drog det vanliga. Marie Viktorsson, hon var född i Växjö och älskade att skriva och lyssna på musik. Hon pluggade också natur, inriktning musik. Fick hon tid över gick hon gärna till biblioteket eller hälsade på en tjejkompis.
Det var först när bussen hade kört i över en timme, som Henrik blev allvarlig igen.
- Det här låter helt sjukt. Men jag har nog blivit kär i dig. Blev när du mötte min blick.
- Det här låter som ett skämt, svarade Marie. Men detsamma.
Kort tystnad.
Han kysste henne, mjukt och varsamt. Länge.
När han slutade ville hon bara kasta sig över honom, hela hennes inre skrek 'Mera, mera'. Han strök försiktigt med fingrarna över hennes kind.
- Skulle du möjligtvis kunna tänka dig att...
- Vad. Vaddå?
- Kan vi inte tänka ut någon historia? Hur låter det?
- Jag fattar. Förresten, det här är min pojkvän Henrik. Vi träffades på en buss till Köpenhamn. Och vi blevm kära i varandra efter ungefär två sekunder.
De skrattade, hans skratt var lågt och sensuellt. Gud, vad hon ville ha honom! Här och nu, mitt på bussen. Under höga ljud.
Marie log åt sina egna tankar.
- Det kommer sen. Kyss mig istället.
Och det gjorde han.

Skriven av: Katja