Okänd Soldat

Okänd Soldat


Han stönar till och för handen mot sidan. Blodet rinner mellan hans fingrar och han känner dess värme.
– Fan också, muttrar han och lutar huvudet mot väggen. Det var ju inte meningen att det skulle sluta så här.

Nä, det var inte alls meningen att det skulle sluta så här. Det var meningen att han skulle återvända hem som en hjälte. En levande sådan.

Komma hem som en som lyckats. Någon att räkna med. Att lita på.
Det var inget han kunde skryta med. Han hade inte lyckats med något särskilt under sina tjugo år i livet. Och inte direkt varit någon att lita på heller.

Han kisar mot den ljusblå himlen. Solen är på väg upp och skuggorna börjar röra på sig. Det kommer bli en varm dag, tänker han.

Som om det var något nytt.
Här är alltid varmt.
Förutom på nätterna.
Då är det kallt som fan.
Och för att inte snacka om de jävla sandstormarna.

Då var det alltid ett satans jobb att se till så att vapnet fungerade som det skulle. Fast mest irriterande är det när sanden letar sig in i skrevet och skaver sönder det ömtåliga skinnet.

Tjugo år, och snart en före detta marinsoldat i världens stoltaste armé. Åtminstone är det vad de vill man skall tänka. Vecka ut och vecka in maldes det in i hans hjärna.
– En gång marinsoldat, alltid marinsoldat.

Och nu är det ganska definitivt.
Tjugo år och snart en mycket före detta marinsoldat.
Inte mycket mer än så.

Grundskola.
Gymnasium.
Några ströjobb efter skolan:
Pizzabud.
Diskare.
Bilverkstad.

Inget han stannade länge på. Han kunde inte koncentrera sig. Drömde sig alltid bort och sade upp sig efter ett tag.

Han ville måla, skriva och dikta.
Skapa.

Men det gick inte för sig. Man sade att bara dårar försökte på sig något så flummigt. Enda gången man skulle tjäna några pengar, var när man var död.

Nä; Ett riktigt jobb var det som behövdes. Ett hederligt och ärligt sådant. Ett sådant som skulle kunna försörja en familj.
En hederlig och präktig sådan.

Inget skapande.
Äta, jobba, sova…och emellanåt lite sex, om frugan skulle ha lust.
Ett vanligt liv.
Hederligt och ärligt.
Stäng igen truten och gör som vi andra.


Det blev detta…det sista jobb han kommer att ha.

Han sökte sig till armén. Ilskan han bar inom sig passade marinkåren. Armén passade honom. Den bankade skiten ur hans skaparlust. Den mördade den helt enkelt. Inget självständigt tänkande som fick honom att känna sig inlåst.

Jobba i gruppen, utför uppdraget och lämna ingen kvar.
Inget mer.

Här finns ingen tid för skönhet.
Bara bruna, gröna och svarta nyanser.

Han suckar, trycker handen lite hårdare mot såret och stönar när han reser sig från halvliggande till sittande position. Han tar bort handen, öppnar jackan och ser på såret.

– Ah, fan också. Det här är inte bra. En tampong skulle vara fint att ha nu, mumlar han ironiskt.

Långsamt virar han av sig sin bruna halsduk och trycket in en liten bit av den i såret.
Ur ena benfickan tar han fram en rulle bandage som han omständigt virar omkring buken för att fixera halsduken.

Smärtan skickar ilningar i hela kroppen och han kippar efter luft. Han tvingar sig att fortsätta meddans det svartnar för ögonen.

Med armarna hängande utmed sidorna öppnar han ögonen och ser sig omkring i den nu öde stadsdelen. Murbruk och tegel från de sönderskjutna husen ligger överallt. Ruinerna är täckta av kulhål. På avstånd kan han höra ljuden av automatvapen och artilleri. Men här är det lugnt.

Det var flera dagar sedan man övergav detta ställe och marscherade vidare. De flesta husen är ruiner. Han sitter bredbent i ett av dessa söderskjutna hus. Om man nu kan kalla det hus. Det enda som återstår är två väggar och han lutar sig mot dessas kvarvarande hörn. Resten är bara en grushög. Ungefär som de andra husen som omger honom.

Färgen och kamouflaget på hans uniform får honom att smälta in i omgivningen.
Förutom en stor del av den som är rödfärgad av hans egna blod.

Automatkarbinen ligger en meter från honom. Den kunde lika gärna ligga på månen. Han kan ändå inte nå den. Inte i hans nuvarande tillstånd.

Hakan sjunker ner mot bröstet, och han börjar nynna på nationalsången.
– Ja den kommer verkligen att hjälpa mig, muttrar han och skrattar till.

Skrattet får honom att stöna av smärta, och han trycker handen mot såret.

– Undrar om någon finner mig, mumlar han svagt för sig själv.

– Vän eller fiende,…vem bryr sig. Bara någon kommer. Utgången blir ändå densamma.

Så mycket hade han förstått av den kliniska genomgången fältläkaren hade med dem:
– De som skriker är ok, de lever åtminstone.
– De tysta måste ni kolla snabbt.
– Bekymra er inte om dem med bukskador. Ge dem en jävla massa bedövning, och trösta dem med att de snart är hemma igen. Inte för att det spelar någon roll; De dör. Men de håller sig åtminstone lugna.

– Och här sitter jag med ett. Så inte fan lär jag komma hem.
Han drar darrande ett djupt andetag.
– Vilken jävla ironi. Jag tillhörde eftertrupperna. Vi hade kollat staden efter möjliga eftersläntrare. Allt var grönt och vi gav oss iväg. Alla utom jag…jag behövde pissa. Då hörde jag ett svagt rosslande. Försiktigt letade jag och fann en överlevande sittandes i en dörröppning. En vi missade. Han var helt sönderskjuten i magen. En del av hans innanmäte låg utspritt mellan hans ben. Huvudet hängde mot bröstet och hans händer, med vapnet i hand, låg på låren.

– Jag sänkte vapnet och såg på honom då han långsamt dog. Han måste hört något, för plötsligt öppnade han sina glasartade ögon. Jag lyfte försiktigt handen för att lugna honom.

– Han måste missuppfattat mig och i ren reflex kramade han av en sista eldskur. Ett par av kulorna träffade mig i buken. Jag lyckades gå en liten stund innan jag tappade vapnet och föll ner i detta hörn.

– Jag tror att jag blev så jävla förvånad att jag inte fattade att jag blivit träffad, utan bara började gå innan kroppen gav upp.

– Guds svarta humor; Han sköt mig, jag skjuter nästa, nästa skjuter nästa och runt vi gå i denna sjuka karusell.

– Ingen större skillnad mot mitt tidigare liv. Taskig rundgång skulle man kunna kalla det.

Han flinar svagt och sluter ögonen. Långsamt dyker minnena fram.

Jenny; den enda som verkligen älskat honom för den han var.
Ända sedan tiden från lekskolan till sista året i grundskolan, hade hon funnits vid hans sida. De brukade hålla varandra i hand på väg till skolan.

Han hade klarat grundskolan med nöd och näppe. De flesta lärarna hade inte haft några större förhoppningar om hans framtid.

Han hade gjort så gott han kunnat, men det hade inte räckt. Hans tröst var konsten och Jenny. Det enda som han gjorde bra var då han fick skriva eller måla fritt. Men det skulle inga jobb finnas för honom.

Hon fanns där alltid.
Den ende som verkligen trodde på honom.

Han kom in på ett yrkesinriktat gymnasium.
En nödlösning av yrkesvägledare och föräldrar.

Jenny flyttade till en annan stad för att studera. Hon lovade att komma tillbaka till honom. Han hade varit alltför förkrossade för att kunna svara henne.
Bara hållit om henne hårt, i en evighet tycktes det.

Hon försvann och han var ensam och sårbar. Lusten och glädjen att skapa
maldes långsamt sönder av de praktiska ämnena.

Återigen försökte han göra sitt bästa; utan resultat.
Dock blev han skolans hjälte för ett tag, då han lyckades göra mål i en fotbollsmatch.
De vann mästerskapen tack vare det.

Han förstod inte uppståndelsen.
Han var reserv.
Lagkaptenen stukade foten och föll, så han skickades in på plan.

Bollen var i luften och han var ensam i anfallszonen. Påhejad rusade han för att möta bollen.
Han såg den aldrig.
Den träffade honom i bakhuvudet och studsade rakt in i mål.
Han blev skolans hjälte, och fick friheten att sorglöst vandra omkring i skolan.

Lärarna skakade medlidsamt på huvudena åt hans tappra försök att lyckas.
Att göra alla nöjda med honom.

Hur han än försökte kunde han inte låta bli att drömma sig bort.
I smyg skrev och målade han.

Det gjorde ont i honom att se hur hans föräldrar långsamt gav upp.
Hans far försökte banka i honom lite vett; viljan att göra rätt för sig, skaffa ett hederligt yrke.
Inte av ondska.
Bara förtvivlan över att hans son gled ifrån honom.

Jenny skrev och tröstade honom.
De sågs sällan.
Men de höll varandras löften till varandra.
De svek aldrig varandra.
Varje minut tillsammans gjorde honom lycklig.

Hon klandrade honom inte då han hoppade av skolan.
Hon förstod.
Hon skällde på honom, när han fortsatte skrivandet och målandet i smyg.

Hon skällde på honom för att han inte tog sina talanger inom konsten på allvar.
Hon var arg för att han smög med det.
Varför ville han inte visa världen sina gåvor och vara stolt över det.

Han ville, men han ville också förtvivlat gärna visa sina föräldrar att han kunde något hederligt.
Att de också skulle bli stolta över honom.

Hans far lös upp av glädje då han meddelade att han fått ett jobb.
Hans far suckade då han berättade om sin uppsägning.
Varje gång.
För varje ströjobb han lyckades ordna.

Jenny gjorde allt hon kunde per telefon och brev.
Hon föste honom framåt.
Det höll honom ovan ytan.

Hon hade slagit honom,
skrikit åt honom,
gråtit och skakat om honom då han berättat att han tagit värvning i armén.

– Varför, frågade hon uppgivet.
– Varför ger du upp dig själv.

– Jag måste, svarade han kort.
– Jag bara…måste.

Långt inom sig visste hon och förstod varför.
– Älskar du mig, frågade hon.
– Ja.
– Lova mig då att du kommer tillbaka.
– Jag lovar.
Hon kramade honom hårt:
– För alltid, viskade hon i hans öra.

Far och mor svällde av stolthet då han stod framför dem i full uniform på kajen.
Deras son skulle ut och slåss för sitt land.
Han hade tränats hårt för det, och lyckats.

Han skulle bli en hjälte.
Han var redo att bli en hjälte.

Skaparglädjen var inlåst långt in i hjärnans vindlande korridorer.
Han var redo och kände en stillsam frid.

Hans far grät av glädje.
Hans mor grät också.
Inte enbart av glädje och stolthet.

Och Jenny?

Hon var också där.
Lite vid sidan av.
Hon stod intill hans mor, som höll sin hand på hennes axel.

Han tog Jennys händer och kramade dem hårt.
De såg länge på varandra.
De kysstes hårt och höll om varandra ännu hårdare.
– Skynda dig hem, mumlade hon i hans öra.

Han kan fortfarande hennes varma andedräkt och mjuka läppar då de skildes från varandra.


Smärtan skjuter blixtar i kroppen när han känner sparken på sina kängor. Han biter hårt ihop sina tänder och ser rakt in i den svarta gevärsmynningen.

De mörka ögonen ser stint på honom. Orden mannen rabblar ur sig är okända. Han kan gissa sig till vad det betyder. Han tar ett djupt andetag och skakar på huvudet:
– För fan, gör det du skall och stick, muttrar han.
Mannen petar med gevärspipan på bandaget och får ett skrik till svar. Återigen rabblar mannen ur sig några okända ord.
– Jag förstår dig inte. Låt mig vara ifred.

Mannen sänker geväret och går ner på huk.
De ser varandra i ögonen.
Mannen lägger ner sitt vapen och visar fredligt sina handflator.
Försiktigt lyfter han lite på bandaget och ser på såret.
Varsamt lägger han handen på den skadades axlar, och skakar medlidsamt på huvudet.
– Jag vet. Det är ganska kört. Men snällt av dig ändå.

Mannen ser oförstående på marinsoldaten.
Vänligt tar han marinsoldatens hand med båda sina och kramar den.
Marinsoldaten ser med trötta ögon på mannen.
De oförsonliga fienderna mittemot varandra en sista gång.

Han ser på mannen som varmt kramar hans hand.
Han ser på den begynnande skymningen.
Himlen börjar att glöda i rött.
Det börjar bli kallt.
Han andas tyngre och långsammare.
Hjärtslagen slår hårdare och långsammare.
Mörkret sänker sig mer och mer.
Ögonlocken blir tyngre och tyngre.
En tår letar sig ner för hans kinder.
Känslan av den andres hand tynar bort.
Ett sista leende stelnar till.

Mannen torkar sina fuktiga kinder.
Han sluter den dödes ögon.
Han tar vapnet och lägger det på den dödes ben, händerna placerar han vilandes på vapnet.
Han placerar sin egna hand på den dödes nu stilla hjärta och mumlar med slutna ögon en kort mening.

Han reser sig och hänger sitt gevär över axeln.
Med armarna i kors går han långsamt därifrån.

Den röda solen sjunker stilla ner över horisonten och sätter himlen i brand.
Skuggorna omfamnar marinsoldaten mjukt tills han försvinner i mörkret.

Skriven av: Lars Larsson