Publicerat
Kategori: Novell

Oktoberlöv

Ljuset från lampan på stolen vid badrumsdörren, kämpar tappert mot mörkret. Trött släpper jag ner den tunga väskan med en duns på golvet, sedan knäpper upp jackan med fumlande kalla fingrar. Jag slänger av mig skorna och flyttar väskan med ena foten längre bort mot väggen för att inte snubbla över den i mörkret.
Vardagsrummet är lika mörkt och ödsligt som hallen, men ljus känns för påträngande just nu. Jag faller i den mjuka soffan och låter mig själv försvinna bland kuddarna. Med halvslutna ögon tittar jag på kalendern som hänger på väggen framför mig, och som svagt lyses upp av den milda belysningen från hallen.
27 oktober läser jag, och mina halvslutna ögon vidgar sig en aning.

Hårslingorna kittlades och vinddraget stötte emot mitt ansikte som en tjock dimma ju högre fart jag tog. Jag sträckte mig så långt bak mina armar kunde hålla mig och tittade rakt upp mot himlen. Trädtopparna och molnen flyttade sig fram och tillbaka i en vaggande rörelse. Jag blundade och kände värmen från solstrålarna över mitt ansikte. Tusentals ljusa färger skimrande innanför mina förseglade ögonlock. Jag satte mig upp igen och tittade rakt fram över skolgården full av tjutande barn.
Långt fram, på stigen som ledde ut genom skogen, såg jag henne komma gående. Jag log och vinkade, sedan grep jag snabbt tag om plastkedjan igen för att inte tappa balansen. Men jag stannade inte utan fortsatte i samma fart.
Trots att hon hade sett mig visade hon inga tecken på igenkännande, fast hennes snabba steg förde henne närmare. Jag såg henne gå fram till läraren som stod lite längre bort och dom började prata. Jag försökte tyda deras samtal genom ansiktsuttrycken och dom enstaka rörelserna, men kom inte fram till någon slutsats. Sedan såg jag henne vända sig om mot mig. Hon närmade sig fast denna gången i långsammare takt, nästan försiktigt. När hon var tillräckligt nära för att kunna höras, sträckte hon fram handen.
- Kom Maria, vi ska hem.
Jag sänkte farten, hoppade av gungan och landade med båda fötterna i sanden. Sedan tog jag hennes varma hand som mjukt slöt sig runt min och följde efter henne.

Det var en underbar dag, höstens färger flöt in i varandra. Det var svårt att tyda några konturer. Dagen bestod av bara färger, som en vacker oljemålning. Vinden bjöd löven till en vals och genom luften gjorde dom små piruetter av färg. Som slutnummer täckte dom marken som ett lapptäcke. Jag andades in så mycket jag kunde av atmosfären jag omringades av. Jag höll mina ögon vidöppna för att absorbera all skönhet omkring mig och bevara det i mitt minne.
Ovissheten om varför hon hade kommit störde mig inte, jag kände mig varm och trygg med hennes hand runt om min. Denna dag, som skulle visa sig vara den kallaste morgonen i oktober.
Vi gick betydligt saktare nu, nästan promenerade fram. Jag kände hennes önskan om att berätta något men också hennes väntan på rätt tillfälle. Jag tittade upp mot henne försiktigt några enstaka gånger, medan jag väntade svar på frågan jag inte hade ställt. Hon mötte min blick. Vad hon såg i mina ögon måste ha hindrat henne från att tala direkt, för hon höll fast min blick ett tag innan hennes läppar började utforma orden.
- Maria, din pappa dog i morse.
Meningen kom ut så snabbt att jag inte ens märkte hennes mun röras. Som ett enda långt ord som hängde ihop och spottades ut så fort som möjligt.
Hon fortsatte hålla fast min blick och vi tittade på varandra ett tag tills jag vände bort huvudet. Jag fäste den på vägen framför oss, kantad av träd och buskar, täckt av döda löv och torkat gräs. Vinden blåste fram några enstaka hårslingor över min näsa och mun och jag förde dom bakom örat med mina kalla fingrar. Jag kände hennes ögon betrakta mig, betrakta mitt ansikte och mina rörelser, sökande efter gensvar.
Jag fortsatte titta rakt fram med huvudet högt och kände inget, tänkte inget. Men jag såg löven falla.

Begravningsdagen ägde rum tre veckor senare, dagen då det regnade och blixtrade. Det var det allra första riktiga oväder vi upplevt på nästan 9 år, det senaste hade ägt rum ett år innan jag föddes. Oväder var något mamma alltid hade varit bra på att minnas för det skrämde henne så mycket. Hon såg det som ett dåligt tecken att det blixtrade på pappas begravningsdag. Underligt hur man ofta tycker att vädret hänger ihop med händelserna som sker. Mig spelade ingen roll, vacker väder hade inte gjort dagen bättre eller mig gladare. Fast å andra sidan hindrade det alla andra, från att vara glada. Det kändes inte rätt att vara glad en sådan dag.
Jag satt på den stela träbänken som nästan kändes fuktig och tittade ner på mina händer, dolda bakom svarta fingervantar. Dom låg ovanpå den svarta uppknäppta kavajen och mina ben dinglade i luften för fötterna kunde inte nå stengolvet. I bakgrunden hörde jag prästen prata. Vad han pratade om lyssnade jag inte på, men jag uppfattade mitt pappas namn några gånger. Då tittade jag alltid upp som om jag trodde att han hade kommit in genom dörren. Men dörren var stängd och det kändes som om vi alla hade blivit inlåsta i den lilla kyrkan.
Jag tittade upp i taket och såg målade änglar, män och kvinnor som täckte hela taket, väggarna och till och med fönsterglasen. Dom syntes oklart och konturlöst på grund av åren
som gått. Deras ansikten såg bedjande och sorgsna ut. Åskan hördes som en taktlös trumma utanför dom sköra fönstren, jag lyssnade på den och kände mig lugn.
Släktingar, bekanta och människor jag aldrig sett förut var spridda i den lilla kyrkan. Vissa ryggade till varje gång en nytt smäll hördes och några hoppade upp som om åskan hade slagit i marken. Kvinnorna grät och männen hade en mörk uppsyn som gav dom rynkor vid ögon och mun. Alla verkade titta ner på sina händer som jag gjort för en stund sedan. Jag visste inte om det var en hemlig ritual man hade i kyrkan eller om det berodde på att dom inte vågade se varandra i ögonen. Kanske rädda för att speglas i sin egen sorg.
När ceremonin äntligen var över började kyrkan sakta tömmas. Utanför hade regnet upphört och åskan hördes inte längre, solen hade till och med kommit fram. Den sken över varje regndroppe som hängde över trädgrenarna eller som vilade på dom torkade löven på marken. Den gav en skimrande bild av den mulna höstdagen som vi alla hade vaknat upp med. Allting verkade glittra och skimra. Detta tog mamma som ett gott tecken och ett leende visade sig på hennes bleka ansikte. Jag, däremot, var likgiltig mot allting. Jag var trots allt bara åtta år gammal. Även om jag visste att dagen ville ge mig en avslutning, var jag mest trött, hungrig och ville gå hem. Långt bort från den kalla kyrkan som nästan hotfullt tittade ner på mig.
Mamma måste ha märkt min otålighet för hon bad faster Anna följa mig hem medan de var på kyrkogården.

Jag fick en ost- och skinkmacka. Detta var något ovanligt med tanke på att faster Anna var vegan. Utan någon predikan om djurens rätt i samhället fick jag min macka och ett glas mjölk, följd av en konstig blick som gjorde mig illa till mods. Med åren lärde jag mig att det var medlidandets blick.
Jag kände att jag ville bort från henne och hennes underliga blick, så jag smög upp till mitt rum för att äta ifred. Jag satte mig på fönsterbrädden och åt min ost- och skinkmacka. Gungan under körsbärsträdet rörde sig fram och tillbaka av vindens mjuka drag.
Den svarta långklänningen mamma hade köpt till mig, kliade förskräckligt på ryggen. Jag hittade ett par joggingbyxor och en t-shirt i garderoben och tog på dom. Sedan la jag mig på sängen, trött efter att ha fått stiga upp tidigt. Det underliga var att jag låg där och tänkte på morgondagen som om ingenting hade hänt. Tiden som passerat kändes overklig och främmande att jag knappt kom ihåg den. Det var bara en känsla, som satt djupt ner i magen, som varnade mig för framtida tårar.
Sex timmar senare vaknade jag med en gul nalle i famnen, och den svarta klänningen på fönsterbrädan.

Den gula nallen var egentligen ingen nalle, vi visste inte vad den skulle föreställa.
Först gissade vi på katt för den hade spetsiga öron och morrhår. Men den hade ingen svans, så vi uteslöt den möjligheten. Någon annan, tror det var mamma, föreslog hamster. Men den var för rund och tjock för att vara en hamster. Och hur många kramdjur finns det egentligen i form av hamster?
Rund som en fotboll, gul med svarta öron och fötter, små armar och ben och blåa ögon av glas. Det var hans besynnerliga utseende. Hans namn blev något precis lika ovanligt. Nylon. Detta på grund av den lilla vita lappen som hängde vid höger sida om hans rygg. Där kunde man läsa i svarta bokstäver detta namn, precis bredvid anvisningarna om hur han skulle tvättas och torkas. Så han döptes till Nylon, i brist på bättre fantasi från min sida.
Jag minns att han kom från Tyskland, efter ett av pappas besök. Han hade hittat honom i en korg full av leksaker som ingen ville köpa. Eftersom han nästan glömt att köpa något till mig grep han tag i första bästa leksak som fanns till hands. Kalla det ödet eller slumpen men så blev han min. Jag var egentligen bara förtjust i honom dom första dagarna. Då fick han äta vid bordet och sova i min säng. Men kort därefter blev han glömd bland dom andra leksakerna uppe på hyllan. Barbiedockorna vann alltid striden om min uppmärksamhet.
Fast dagen då pappa lämnade oss fick Nylon en plats bland dom mjuka kuddarna igen.

Veckan som följde var jag tvungen att åter visa min närvaro i skolan. Vilket jag längtade efter dom fem dagarna jag var hemma. Jag var trött på rödgråtna ögon, medlidande blickar, och tomma fraser som: ”Du måste sakna honom så mycket” eller ”Han hade varit så stolt över dig” och ”Han kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan…” Jag var trött på varje litet ord och varje falskt leende av tröst som jag fick och kände att jag var tvungen att visa. I mammas armar kändes det bra och varmt, men bara tills hon började gråta sina tårar över mina axlar. Jag ville inte se flera tårar, och absolut inte hennes tårar och hennes svaghet. Då drog jag mig undan.
Dagarna gick och slutligen förvandlades dom till veckor som i sin tur blev månader och sedan år.
Jag blev van vid varje fråga om honom och jag blev van vid mitt svar: ”Jo, min pappa han dog när jag var åtta år, av cancer.” Kunde säga meningen framlänges och baklänges, med slutna eller öppna ögon, så snabbt att den vederbörande knappt hann reagera utan hann glömma. Det var min standardreplik och jag kunde den utan tvekan och utan några känslor. Det påverkade mig lika lite som när jag sa ”skicka över smöret”.
För det var bara en fras, bara ännu en mening jag lärt mig utantill. I min ensamhet smakade jag på orden och då blev dom verkliga. Då insåg jag det jag inte vill berätta för mig själv. Att han var borta och inte funnits där på så länge att jag hade glömt hur han såg ut. Jag hade glömt hans röst och hans personlighet som jag knappt fick lära känna. Jag omringade mig med hans gamla skjortor, hans CD-samling, betygsdokument och fotografier. Försökte framkalla ett minne, en spöke och en känsla som jag en gång känt.
Jag ångrade varje ögonblick då jag blivit arg på honom, då jag gråtit och skrikit och velat vara ensam. Ville radera allt och be om ursäkt, göra vad som helst för att få en enda dag tillbaka.
Jag önskade mig en brevlåda som sände brev till himlen och tillbaka. I breven kunde jag skriva om min dag, ifall han inte såg, berätta om mina farhågor och olyckliga stunder. Om mina glada ögonblick och ljusa dagar och få svar. Jag kunde ställa frågor som jag undrat över sen han reste: ”Hur är det däruppe, är det som vi föreställer oss? Saknar du oss som vi saknar dig? Vad kunde jag ha gjort för att ha dig kvar? Svara, svara…snälla svara. Det jag känner är för överväldigande för mig att bära.”
Men breven skickades alltid tillbaka utan svar.

Utanför faller oktoberlöven och tyst hörs små regndroppar på fönsterbrädden. Som ett pianostycke utan en riktig melodi.
Något svart och gult drar till sig min blick som fastnat på siffrorna i kalendern.
Lika rund och tjock, fast sliten och utan morrhår som ramlat med åren. Numera utan sitt namn tryckt i svarta bokstäver på den vita etiketten. Bara en vit lapp som hänger slappt efter många omgångar i tvättmaskinen.
Jag sträcker mig mot det gröna bordet där han står och drar honom till mig. Tittar i hans blåa ögon av glas och trycker honom mot ansiktet. Han luktar nygräddade pannkakor, svettdroppar, tårar, nätter av saknad och tröst, minnen från ett barndom långt borta.


Skriven av: Alexandra

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren