Olyckan

Det hela började med att mamma och jag skulle till Skärholmen för att köpa kläder till mig. Och vi köpte massor av plagg till mig. Och min mamma var den bästa mamman man kunde tänka sig att ha.
-Vart tycker du att vi ska åka nu, Nora? frågade hon och tittade på mig i backspegeln.
-Hem, tycker jag, skrattade jag. Jag är så uttmattad efter all shopping. Jag kan bara inte vänta tills jag får visa kläderna för pappa!
-Ja, han kommer nog att bli förvånad! Både mamma och jag skrattade åt det exemplet och hon startade bilen. Hon hade alltid kört Ford ända sedan hon tog körkort, men min pappa höll sig till Volvo-bilarna, för att han tänker mycekt ofta på säkerheten. Innan han hade träffat min mamma var han livvakt åt henne när hon var sångerska och hotad av en psykopat, men nu när mamma hade gett upp sin karriär som sångerska hade hon tagit jobb på en bar inne i stan. Mamma hade startat bilen och var ute på den långa motorvägen mot Huddinge där vi bodde. Just då fick hon ett samtal på sin mobil. Det min pappa som hade ringt och undrade var vi hade tagit vägen.
-Vi är på väg hem nu, älskling, hörde jag mamma säga.
jag suckade och tyckte att bilen gick lite väl långsamt, även om det var en bra hastighet som godkändes på motorvägen. Jag hann somna innan mamma hade pratat klart i sin mobil. Men just när jag vaknade hörde jag ett hemskt oljud. Någon idiot hade kört rakt in i mammas bil och sedan blev allting svart för mig.

När jag vaknade stirrade jag runt omkring. Nästan allt i rummet var alldeles vitt. Tapeterna, gardinerna och t.o.m. skjortan jag hade på mig. När dörren öppnade hörde jag först röster och in kom en läkare. Han var typ 30-35 år och hade håret kammat bakåt som om han skulle vara nyduschad. Han tog en stol och satte sig bredvid min säng.
-Jaså, du har vaknat nu, log han och vinkade till sig en sjuksköterska. Jag hade lite svårt att hålla ögonen öppna eftersom jag hade sovit så länge som läkaren påstod.
-Herregud, mumlade jag. Var är jag? Och var är mamma?
-Nora, du är på Huddinge Sjukhus, förklarade läkaren och tog tag i min kalla hand.
Jag suckade och tänkte på pappa. Han måste ju få veta att jag låg på sjukan och att han skulle komma hit till mig.
-Hur kan du veta mitt namn? undrade jag.
Läkaren log brett.
-Din mamma berättade det, ja, innan...läkaren tystnade. Jag hade öppnat ögonen helt med tanke på att jag ville veta något om min mamma.
-Var är hon? frågade jag oroligt. Var är hon?
-Nora, nu måste du vara stark, sa läkaren. Vi försökte rädda din mamma, men hon blödde så himla mycket och vi kunde inte stoppa boldflödet.
Jag fick tårar i ögonen.
-Åh, nej, sa jag ledsamt. Hon var ju bara 42 år! Jag grät mycket och fick lite tröst utav läkaren. Det syntes att han förstod hur det kändes för mig. Just då öppnades dörren om min pappa kom in. Han hade varit orolig för mig och dessutom hade han glada nyheter: Jag fick åka hem!

En vecka senare och dagen efter mammas begravning gick jag inte i skolan på ett tag, utan fick undervisning hemma. Det kändes bara så jobbigt. Jag missade nästan alla ämnen och jag var ju jätterädd att jag skulle få underkänt på proven inför gymnasiet.
Jag hade satt på radion då dom spelade en sorglig låt som fick mig att tänka på mamma. Tårarna rann ner som en vild fors och jag var jätteledsen. Just då knackade det på dörren.
-Kom in, kraxade jag och tog upp en bok för att dölja min sorg efter mamma. Pappa kom in och undrade varför jag grät.
-Jag läser den här boken om en liten judisk flicka under andra världskriget som har förlorat sin mamma i gaskammaren och sin pappa som sköts av tyskarna, snyftade jag.

Några år senare efter min mammas bortgång lyckades jag tygla min sorg, men nu är jag 29år, har en firma, en pojkvän från Finland och en liten son som vi döpte till Martin, eftersom min mammas förnamn började på M.

Skriven av: Sofie Myhrberg