Olyckan

Jeanette Dillvers satt och iakttog hennes vänner därute.
De spelade basket, fotboll, kull och hade roligt.
De lekte i klätterställningen och i sandlådan.
Jane tittade uti dagen.
Hon var tio år med brunt hår och olyckliga bruna ögon.
Hon satt och stirrade på barnen.
Där sprang Liza med Isabel och Linnea med Gabirella. Mikaela och Sarah och Michael och Krista... Michael och Krista höll varandra i handen.
Jane stirrade som förhäxat på dem där dem gick genom parken.
Liza och Iza stirrade på dem. De visste samma sak som Jane. Vilket svek Michael gjorde.
Han gick där och trodde inte att hon såg dem.
Men du hade flyttat veckan efter olyckan.
Nu såg hon allt klart och tydligt.
Liza och Iza skulle låtsas. De skulle kämpa.
Jane kunde knappt tro att de ljugit. Eller vad de det?
- Kom, Michael! hörde hon Krista skrika och plötsligt kysste de varandra.
Jane slet inte för en sekund blicken från fönstret utan slukade vartenda steg och ord som paret gjorde.
Hon såg och iakttog.
De var elva år båda två och gick i samma klass. Självklart. Självklart hade det hänt!
Vad hade Jane tänkt på? Om Krista och Michael gick i samma klass var det ju självklart att de blev kära.
Den söta Krista och snygge Michael, varför inte, ja, varför inte?
Hennes ögon tårades och hon vände blicken mot Linnea och Gabreilla vilket fick tårarna att strömma nedför kinderna.
Hon ville inte ens titta på Liza och Iza och veta att de nhade roligt utan henne!
Jeanette rullade sin rullstol till sängen. Till bokhyllan och skakade av sig sorgen.
Skulle hon bli tvungen att göra slut med Michael? Det var bäst. För annars skulle han hinna före.
Hon rullade rullstolen åter till fönstret men hann bara se parets hastiga kyss innan yterrdörren slog igen.
Det var hennes mamma.
- Hejsan, älskling. Hur gick skolan?
Skolan ja.
- Fantastiskt mamma! log Jane.
- Med vem var du med då?
Mamma var alltid på sin vakt eftersom edet inte var lätt för Jane att leka med någon när hon satt i rullstol.
- Med Liza och Isabel, förstås. Vilka annars?
Hon skrattade.
Tänk så pigg och munter hon är, tänkte mamman lyckligt.
Det gladde henne att veta att dottern var på bättreingsvägen.
Men Jane hade sorg i sitt hjärta.
Hon visste vems fel det var att hon råkat utför olyckan.
Hon blickade ut genom fönstret där Michael och Krista en stund sedan hade skymtat.
Det hade varit Izas och Lizas och hennes eget fel.
Hon var arg över att Liza och Iza inte fick mer än skorpor och hon själv satt i rullstol. Men hon fick leva sig igenom sina långa dagar.
- Hur har jobbet varit? frågade Jane.
Hon anstärngde sig för att låta glad men hela tiden såg hon bilen som körde där, på henne. De vita rummen. Mamma och pappa. Deras förklarande. Sedan rullstolen.
Det hade varit ett gäng som inte kunnat köra ännu. De hade kört på henne.
Jag klarade mig!
Men det gick inte att trösta sig själv.
- Va?
- Jne, hur är det? frågade mamma.
- Bra, log hon. Allt är så perfekt. Jag mår toppen. Det är så fint ute!
Såg blickade mot Lizas och Izas minikjolar, längtansfullt.
- Verkligen, skrattade mamma, bra att allt är bra. Vi äter snart.
Men så blev det inte. Dörren for upp och pappa kom in.
Jane såg förvånat upp.
- Jeanette! vrålade han, visste du om det? Och du då, Angelica! Visste du om det?
- Visste vadå, pappa? undrade Jane.
Det var längesedan hon sett sin pappa så arg.
- Visste att de var ett gäng femton och tioåringar som körde på dig!?
Jane ryggade tillbaka och en hemsk bild for genom huvudet.
- Jag såg honom, Angelica. Den där samme pojke... Hans bror, Angelica!
- V ad pratar du om? frågade Janes mamma. Vad pratar du om?
- Du minns väl George Parkinson?
- Ja, honom minns jag väl, sa Angelica och slängde en oroligt blick på Jane.
Vad har jag emd saken att göra? tänkte hon.
- Han som hamnade i ungdomsfängelse för att... Klart jag kommer ihåg honom.
- Han sitter fortfarande inne. Och han har erkänt, väste Janes pappa.
Jane sirrade på sin mamma som stirrade på pappa.
Hon kände sig förvirrad och ledsen. Yrade hennes pappa?
- Han erkände att ahn stal bilen. Han var fjorton och fick inte körs för sin pappa. Det kunde vara farligt och...
- SLUTA! skrek jag och kastade mig framåt. Det var inte så bra. Jag rörde mig inte ur fläcken.
Men hennes pappas min mjuknade. Han knäböjde hos henne.
- Kära älskade lilla Jeanette, mumlade han, det var han som körde på dig... Han har erkänt de andra som... Han erkände faktiskt allt.
- Vem är George? frågade Jane rädd över svaret.
Hennes pappa kikade på henne.
- Det var han som körde på dig, sa han till slut. Han med sina vänner och sin lillebror. Men oroa dig inte, älskling! fortsatte han när hon såg hennes min. Vi vet vilka det är och de ska hamna alla i ungdomsfängelse... Eller i alla fall rättegång.
Jane skakade i hela kroppen.
- Vilka då? frågade hon. vilka var med?
- George Parkinsons lillebror. Hans vän Jim. Hans...
Jane lyssnade inte på resten.
Parksinsons lillebror? tänkte hon olyckligt. Nej! Nej! Jag måste inbilla mig, de kan inte vara sant! Inte gjorde väl Michael Parkinson detta mot mig?
( Tog lite kopia av en bok som heter P . S. men jag lade till andra saker och händeslen och hela saken... )

Författare:

Publicerat

Dela: