Olyckan

Anna reste sig nyvaken ur sängen och gick emot spegel, hon kan inte undvika att kolla på sin ärrade hud.
*Ska jag någonsin bli normal igen* tänker hon förtvivlat.
Hon minns fortfarande den där natten, då dom två satt sig i bilen hem från Jonas 18års dag, dom hade varit lite småfulla och hon hade satte sig genast bakom ratten, eftersom att hon var den av dom som var minst full.
Hon minns fortfarande hur dom satt och skämta om Jonas nya bil. Den silvergråa volvon som han hade förälskat sig i direkt, Anna var nästan avundsjuk på den där bilen, men hon visste ju att hon var den viktigaste tjejen i hans liv.

Den natten som skulle förändra hela hennes liv, hon ångrade fortfarande att hon druckit och att hon var dum nog att sätta sig bakom ratten. Dom hade ju knappt ens kommit ut på landsvägen, innan olyckan var framme, en älg sprang rakt ut framför bilen och Anna hade inte en chans att väja undan. Hon minns fortfarande ljudet av glas som splittrades, av bensinlukten, men det mest smärtsamma minnet är bilden av Jonas som flyger ut genom framrutan.
Sen blev allt svart och hon vaknade upp i ett vitt rum, och hon var omgiven av sladdar och stora dataskärmar.
När hon låg där på intensiven fick hon veta att Jonas inte överlevt, men att han dött omedelbart och inte hade känt nån smärta. Hon minns hur hon fått panik och börjat gråta som en tok. Hon minns hennes mors lugnande ord om att det inte var hennes fel, om att dom båda hade varit fulla, det kunde ju lika gärna varit Jonas som satt sig bakom ratten och Anna som dött.
Hon påminns varje dag om hur hon ansvarat för Jonas död.
Hon behöver bara kolla sig i spegeln så är dom där, ärrena efter elden som slukat bilen, men att hon dragits ur i sista sekunden. Hon önskar så innerligt att hon också hade dött. Och snart är hon där, där med sin Jonas igen.



Författare:

Publicerat

Dela: