Olycklig utan dig

-Vem tycker du mest om,mig eller Sandra?,frågar jag.
-Dig,såklart,dumbom!,skrattar min bästa vän Julia.
-Men det känns inte så i skolan,påpekar jag.
-Jill dn dumbom!,skriker Julia och ksrttar igen. Du ÄR min bästa vän!
Jag visste inte om jag skulle tro på henne eller inte.
Men hennes skratt gjorde mig lycklig inombords och jag ville inte tro på något annat än det Jill just sagt.
-Okej!,säger jag försiktigt. Men kan du.... liksom visa det lite mer i skolan?
Jag mumlar så lågt att Julia nästan inte hör mig.
-Va!?,frågar Julia och trycker sitt öra nära min mun.
-Inget,skrek jag för fullt. Men är det säkert att du inte tycker mer om Alex?
-Ska vi gå och gunga?
Jag följde efter henne medan hon skrattande gungade ikapp.
-Julia!,skriker hennes pappa på henne. Vi ska gå! Kom nu!
-Kommer du samma väg?,frågar Julia och ler.
Jag nickar och följer efter henne.
Jag är väldigt blyg av mig och säger inte mycket på vägen.
-Vi ses i morgon i skolan!,säger Julia innan hon stänger dörren.
Ja det gör vi,tänker jag medan jag begav mig hemåt.

-Tyst,väste Julia och puttade till Alexandra som höll på att berätta att de plockade kastanjer.
-Vad är det?,undrade jag och log.
-Inget,säger Julia snabbt och ler.
Jens,Sandras lillebror verkar ha nåt på hjärtat.
-De var ute och plockade katanjer igår,säger han.
Det är två dagar sen jag och Julia lekte i parken.
-Jaså,säger jag med en blick mot Julia. Du blev frisk ganska snabbt.
-Det var för tre dagar sen,sa Sandra.
-Näh....,började Jens men avbröt sig när han såg sin systers blick. Ja just det,för tre dar sen.
Jag trodd dem inte riktigt,och det hade jag all anledning till att inte göra.
Vi satt i bussen och jag sträckte på mig så att fötterna kom si sådär mellan Sandras ben.
-Nej! Glr inte så!,skrek Sandra och Julia i mun på varandra varpå de rodnade.
-Varför?,frågade jag.
-Därför,sa Julia och sneglade på Alex.
-Men,varför?,frågar jag igen.
-Bara därför!,fräser Alexandra. Det är inget viktigt!
Det var tydligt att de hade hemligheter.
-Ska vi berätta för henne?,viskar Julia till Alex.
-Nej!,säger Alex.
-Men,snälla. Ananrs kommer hon att tjata ihjäl sig!,säger Julia.
-Nej!,fräser Alexandra envist.
-Men vill du höra hennes tjat varje dag,eller?,frågar Julia.
-Okej då,säger Sandra motvilligt. Vi berättar då.
Julia ser på mig och hennes blågröna ögon möter mina bruna.
-Vi berättar,om du lovar att inte säga till nån eller härma.
-Jag lovar,säger jg och sväljer.
Julia puttar på Sandra som inte rör på dig. Två puffar till och så öppnar hon munnen.
-Vi leker att vi har hundar,säger hon motvilligt.
-Jaha,säger jag med låtsas nonchalation.
Egentligen ryker luften i mig.
De hade tåv fanstasi-hundar och jag fick inte vara med.
Igen lev jag osäker på om Julia verkligen tyckte om mig mer än vad hon tyckte om Sandra.
Julia drog handen genom sitt brunblonda hår.
-Nu blir vi av,säger hon.
Resten av dagen leker jag visserligen med dem,men det känt som om det finns ett hål rakt igenom mig.
På natten kan jag förstås inte låta bli att gråta.
Det gör jag varje natt nuförtiden.
Jag hade precis flyttat till min gamla skola för att få vara tillsammans med Julia.
Men allt verkade som en madröm.
Nästa dag var jag fräsch och fin likt nästa dag.
Men för varje dag sjönk mitt självförtroende mer och mer.
Jag grät mer,fick våldsamma attacker,blev frånvarande och blek.
Jag tittade alltid på Julia och Sandra i matsalen när de trodde att jag inte såg.
De viskade och fnissade vilt med varandra.
Det verkade som om de träffats i smyg.
Men hon sa att hon gillar dig mer! Skrek en röst inuti mig som jag fast besluten att lyda.
Den hemska dagen var en onsdag.
Vi hade keramik kursen och vi skulle träffas i biblioteket.
-Var är Sandra?,frågade jag Julia när jag såg att hon var ensam.
Jag hoppades innerligt att hon skulle säga att Sandra inte kunde komma,men nej!
-Sandra kommer snart,säger hon.
Jag tittar på henne.
Jag måste fråga igen!
-du tycker mer om Sandra än om mig,va?,frågar jag.
-Snälla....
-Tycker du inte så?,skriker jag. Va? VA!?
-Jill! måste du fråga frågan varje dag?,frågar Julia.
-Jag märker att det är nåt,säger jag. Det blir bättre om du säger.
-Låt mig vara!,skriker Julia.
En flicka,Reecca försöker hålla mig ifrån henne.
-Säg sanningen!,skriker jag. Helve... Säg vad det är!
Jag är trött på alla hemligheter.
hon står i andra sidan ett bord med mig runt hörnet.
-TYCKER DU MER OM SANDRA ÄN OM MIG!?,vrålar jag allt vad jag har.
I BIBLIOTEKER av alla ställen.
-Ja okej!,skriker Julia. Jag är Alexandra är bästisar och jag tycker mer om henne än om dig!
Det slår som ett chock mot mig.
Jag sjunker ner i en stol och börjar storgråta.
Jag struntar i vilka föraktfulla blickar jag får av Rebecca.
-Åh,snälla Julia! Berätta vad som gick fel! Jag kn göra vadosmhelst..... VADSOMHELST för att få dig tillbaka.
-Bevisa det då,säger hon och rundar kyligt mig.
-Snälla,gråter jag. Snälla!
Jag fortsätter böna om be medan dumskallen Rebecca håller mig isär från min älskade Julia!
Jag kunde inte leva utan henne!
De där metrarna kändes som flera mil.
Just då kom Alexandra.
Det blev för mycket.
-Säg åt honom att jag är sjuk snyft-skriker jag.
Hur skulle jag nånsin kunna leva lyckligt,utan Julia?
Tänker jag medan jag rusar ut från affären.


Det kunde ha blivit ett sådanthär slut.

''Nyheter!''
''Ung flicka,Jill Jonsson tog självmord från en brygga i lanttissaari.
Vi såg liket flyta runt i vattnet. Ingen naturlig förklaring till händelsen.
Föräldrarna förklarar att Jill inte hade några problem alls........''
Men jag valde det här slutet.

Jag mådde eländigt när jag gick till skolan.
Jag sjönk ihop i plattformen och vägrade mota någon ed blicken.
-Vad gör du då?,frågar en välbekant röst.
-Åh Carolina,snyftar jag. Det är hemskt!
Jag berättar snyftande hela historien och hon lyssnar utan att avbryta.
-Stackrs dig,säger hon och klappar mig på axeln. Vill du vara med mig?
Så var vi den dagen,andra dagen och hela terminen.
Jag måste säga att vi INTE var bästisar.
För båda två måste spotta på det ordet!
Men jag måste säga,tt hon är den bästa vän man kan önska sig.

Författare:

Publicerat

Dela: