Olyckliga älvan Alva

Hon heter Alva och är 19 år. Hon är inte speciell på något vis, dock har hon ca 100 avlånga ärr i olika storlekar utspridda på sin kropp. Hon skulle helst inte vilja ha dom där, trots att det är hon själv som har skurit de sår som sedan bleknat med solen. De syns ganska kraftigt, speciellt de på magen som hon bara nyligen dragit fram. Nej, hon vill egentligen inte ha ärren, men de är ett pris hon får betala i väntan på något bättre. Alva skär sig varken för uppmärksamheten eller för att hon vill dö. ”Ingen vill väl dö”, tänker hon. Men ibland känns det ändå som om hon måste dö, och då tar hon bara fram de platta bladen och drar ett par gånger fram och åter på huden, och så känns allt mycket bättre.

” Jag skär mig själv lycklig,
skapar på så sätt en massa endorfiner.
Inte för att folk ska se,
nej låt mig få slippa era miner.

Jag skär för en ny framtid,
för att kanske känna mig hel.
Inte för att ni ska klaga,
jag vet, att skära är fel!

Jag skär för att finnas,
försöker att inte tyna bort.
Så lägg er inte i,
jag håller på att bygga mitt fort.”

Jo, Alva skriver dikter ibland. Hon vet att hon inte är så duktig, men allt hon vill är att få fram sitt budskap. ”Hej, hallå, jag har det ganska svårt, är det ingen som vill ta hand om mig?” Men det är ingen som vill ta hand om Alva. Hon är vuxen nu och måste ta ansvar. Åh vad hon hatar det ordet, ”ANSVAR”.

A som i ARBETSLIV.
N som i NÄRMSTA TIDEN.
S som i STÄDNING.
V som i (bättre) VETANDE.
A som i ARGUMENT.
R som i RÄKNINGAR.

Alva hatar att arbeta. Alva hatar livet, och arbete gör det bara ännu tuffare. Hon vet dessutom att man med ansvar inte kan leva i nuet, utan att man även måste ha en planerad närmsta framtid. I planering räknas städningen in och för att faktiskt vilja städa så måste man ha någon form av bättre vetande. För att sedan klara sig med detta bättre vetande, måste man kunna framföra väldigt bra argument.
Räkningar är grundstenen i det vuxna ansvaret. När man börjar betala räkningar försvinner det inte bara pengar ur plånboken, man får även tillbaka en hel del ansvar. Eller vice versa.

Nej, Alva förstår sig inte på det här med ansvar. Ansvar för andra individer är en sak, och kanske även ansvar för sig själv. Men varför ta ansvar för en människa som hon mer avskyr än älskar?
Alva förstår inte, och hon bryr sig faktiskt inte längre heller. Hon tar sig vatten över huvudet precis varje dag, men med förklaringen ”Jag har sett vägen, och nu medan jag väntar på rätt färdmedel så försöker jag ha det så bekvämt som möjligt”.

Det är idag lördag och hon står framför spegeln som vanligt. Granskar, klämmer, grimaserar åt sig själv. Sedan duschar hon, skrubbar kroppen röd och ren, rakar benen som ändå aldrig någon ser eller rör, torkar sig med det trasiga badlakanet. Hon plockar fram dagens kläder som inte alls är till hennes belåtenhet. Hon borde ha tvättat för flera dagar sedan, men på sistone har hon kommit efter i schemat.
Sedan ställer hon sig vid toalettstolen, stoppar fingrarna i halsen, hulkar ett par gånger och spyr upp det hon känner mättar hungern. Hunger är enligt Alva en bra sak och varje gång hon känner av det ler hon lite inombords, nöjt.
Efter att ha borstat tänderna, klätt och sminkat sig, springer hon ut till bussen som kör henne ner mot centrum. Det är blåsigt ute och frisyren förstörs inom några sekunder.
Egentligen har hon inget ärende, men om hon har tur kanske hon råkar på någon bekant som vill prata. Någon som glatt ropar efter henne, någon som verkligen vill prata med just henne.
Endast därför att hon ställt klockan på 10, endast därför spenderade hon en timme med att göra sig till i badrummet. Utifall att hon skulle träffa någon på stan av en ren händelse.
Visst har hon telefon, och visst skulle hon ha kunnat ringa någon och bestämt ett möte. Men Alva är feg och rädd för avslag, därför chansar hon hellre med att kanske råka på någon av en ren händelse, än att hon ringer och får höra ännu ett nej. Hon vill ju inte verka för angelägen.

Hon går och går, fram och tillbaka runtom i centrum. Studerar flickors kroppar, hur smala och vackra, perfekta de alla ser ut. Hon studerar och beundrar, undrar. När är det hennes tur att blir vacker, smal och perfekt?
Alva har spytt i praktiskt varje dag i ungefär ett halvår nu. Vissa skulle säga att hon har bulimi, så som hon hetsäter och håller på. Men inte kan hon ha bulimi inte, inte efter endast ett halvår. Hon ska snart sluta, när hon är smal nog. När kläderna hon äger inte längre passar,
när hon ser ut som alla andra. Alva vill bara vara som alla andra.
Hon vet att det inte räcker att vara den hon är. Hon vet att det är de smala flickorna som blir valda, omtyckta. Hon vet att det är de lyckliga människorna som blir älskade.
Så för att bli lycklig vill hon göra sig smal, för att slippa ångesten som detta för med sig skär hon sig lycklig, för att slippa skära ska hon imorgon ta sitt liv.
Allt går runt i en ond, tragisk cirkel.

****************
Att ta sitt liv innebär en hel del förberedelser.
Innan Alva beger sig hem igen går hon förbi en postlåda och postar ett brev innehållandes ett kort meddelande till sin syster. På måndag kommer systern att få läsa, veta, bli orolig. På måndag kommer de att ringa, banka på dörren, kontakta Skebo.
Sedan tar hon bussen hem igen och går först förbi tvättstugan där hon hämtar en sopskyffel som hon tar med sig in i lägenheten. Hon skakar mattorna som täcker den lilla lägenhetens golv och sopar sedan upp diverse skräp. Sedan tappar hon upp en bytta med vatten och rengöringsmedel och dammtorkar de saker som under veckan har täckts med lort. Det är som sagt var lördag och städdag. En tvättid har hon också satt upp som verkar börja just i denna stund. För att hinna med de två tvättarna innan grannens tid skyndar hon sig att samla ihop sängkläderna och smutstvätten hon undangömt i städskåpet, och bär med sig hela paketet in i tvättstugan. Inne i stugan står redan någon och tvättar. Tydligen har Alva tagit fel på datumet och markerat sin tid fel och hon bär tillbaka kläderna som hon slänger i en hög på golvet.
Så renbäddar hon istället och äter, spyr, äter och spyr. För det är allt hon gör. Alva äter fort och mycket och spyr sedan upp allt. Då känner hon det där suget igen och magen kräver bara en liten, liten bit, det vet hon. Men den lilla biten paj, blir till slut en hel paj, plus de där bananerna och den halva chipspåsen som lämnats kvar efter gårdagens kvälls-kräklek.
Efter att ha sköljt ner det hela med en halvliter saft, spyr hon sedan upp allt och lägger sig för natten. Alva drömmer om en bättre tid, ett bättre liv.

Nästa dag vaknar hon upp med en suck. Livet hon drömt om som till början varit så fantasiskt urartade till en hemsk mardröm, och Alva är ännu mer besluten nu över dagens kommande slut. Över sitt eget kommande slut.
Hon stiger upp en halvtimme senare när alarmklockan på mobilen börjar pipa och går ut i tvättstugan med klädpaketet och startar igång maskinen. Det är soligt ute men blåser precis som dagen innan, och när hon ställer fönstret i lägenheten på glänt blåser något i golvet och går sönder. Hon plockar upp tavlan med Snövit och de sju dvärgarna och lägger bitarna på sängbordet. Det är tavlan hon för snart 2 år sedan fick måla på lasarettets barnavdelning där hon låg i en vecka. Efter ett misslyckat självmordsförsök med 17 timmar i respirator bestämde sig någon för att hålla henne kvar där under uppsikt. Bara för att.
Nu har hon diskat och satt i gång tvättmaskinen på nytt. Hon har rensat bland alla böckerna och samlat ihop alla gamla brev och kort, alla minnen. De ligger nu i en prydlig hög på den lilla blå mattan, där hon även har samlat diverse andra minnessaker. Sakerna hon har levt och ska dö för. Vänner, familj, kärlekar, dagböcker, tankar och ord.
Hon plockar fram den lilla ask hon under en kort tid har haft gömd under sängen. ”Private Property” går att läsa på en bit kirurgtejp hon klistrat ovanpå locket. Hon sätter sig ned på sängen och öppnar asken. I den finns allting gömt, tabletterna, rakbladen, hälsningarna som det var månader sedan hon skrev. Alva har varit så säker så länge. Och snart är det dags.

*************************
Klockan har hunnit bli 19.00 och Alva är redo. Tvätten är vikt och instoppad i lådor. Hon har duschat, rakat sina ben och skrubbat sin hud. Hon har klämt sina pormaskar och plockat hår från de nästan för tunna ögonbrynen. Alva har t o m tagit på sig linserna eftersom hon inte vill förstöra ”den bättre bilden” av sig själv med glasögon som får henne att se mer vuxen ut. Alva vill vara Alva, ingen annan.
Sedan sminkar hon sig, friserar håret med diverse hårprodukter så att det ska se mjukt och friskt ut och avslutar det hela med favoritkläderna och ett par sprut parfym. Allt ska vara så bra som det nu kan bli.
Toaletten är städad, sängen bäddad, breven är skrivna, onödiga lampor släckta och fönstret är stängt. Så sätter sig Alva ner på sängen igen och öppnar den lilla pillerburken. Burken vari det ligger ca ett 70-tal tabletter i olika former. Hon har samlat på sig dom under en tid, tagit från vänner och familj, allt för ett så bra resultat som möjligt. Hon vet, denna gång ska ingenting gå fel, Alva vill dö och Alva ska dö.
För det är jobbigt att alltid känna sig ensam, trots så många vänner omkring. Det är svårt att inte känna sig älskad när man får bevis på det var dag ändå. Det är ännu svårare att älska sig själv när man är sin egna värsta fiende.
Nu sväljer Alva tablett efter tablett, sköljer ner dom med stark, stark sprit. Hon varvar även med vanlig juice, ingen tycker väl ändå om att dricka rent?
Nu är det slut. Allt är över.
Musiken i bakgrunden är himmelsk, det doftar underbart av blommorna hon köpt och ljuset och värmen är alldeles lagom. Allt är perfekt.

Så lägger sig Alva ner på sängen och blundar, drömmer. Alva somnar in och är aldrig olycklig igen. Lilla Alva blir en Älva, och lilla Älvan gråter aldrig mer igen.

Skriven av: Anette Meijer