Olycksbådande innebörd

Det var verkligen en märklig situation hon hade hamnat i. Det var inte utan att hon undrade vad han menade. Varför kunde de inte fortsätta att träffas. Han sade att de inte godkände det. Vadå godkände. Och vilka var de. Många var frågorna som hon skulle vilja ha svar på. Frågor som var svåra att begripa sig på. Åtminstone för henne som var van att alltid bestämma det mesta som rörde henne själv. Än märkligare framstod det med tanke på hur självständig även Seth var. Han brukade ju inte bry sig om vad andra tyckte. Men nu gjorde han det. Han tänkte avstå från något som han egentligen önskade väldigt starkt. Hon undrade bara vad det var som fick honom att avstå.

Han ville fortsätta vara en del av hennes liv. Han kunde bara inte befinna sig i hennes omedelbara närhet. Inte i hennes närmaste omgivning. Han var tvungen att hålla avstånd. Men han gav henne ett löfte. Han lovade att komma till hennes undsättning om hennes liv en dag skulle bli alltför outhärdligt. Om hon en dag skulle känna att livet helt stannade upp och inte mer hade att erbjuda. Då lovade han att komma åter till henne. Han skulle bli hennes vapendragare. Om hon inte längre orkade med människorna runt omkring sig så skulle han komma och lindra hennes pina. Om himlavalvet tyngde ner henne för mycket så skulle han likt Atlas lyfta upp den. Om mörkret inte kändes tillräckligt inbjudande och omslutande så skulle han vara där och göra det mjukt och välkomnande. Om ljuset var för skarpt skulle han dämpa det. Han skulle avlägsna alla hårda och vassa kanter i hennes tillvaro. Det var löftet han gav henne. Till stor del var det mer för sin egen skull än för hennes. Det irriterade honom att han inte tilläts fatta sina egna beslut. I vanliga fall brukade han göra det oavsett vad andra tyckte och sa. Han var bara tvungen att övertyga sig om att han hade hennes tysta medgivande. Han ville att hon skulle dela både beslut, ansvar och konsekvenser med honom. Han ville inte stå ensam i den avgörande stunden och varningen var befogad. När hon väl gett sitt medgivande fanns det ingen återvändo. Då var beslutet oåterkalleligt. Då kunde hon inte längre ångra sig.

Hon undrade naturligtvis hur det skulle gå till. Om han inte fanns i hennes närhet så kunde hon ju inte berätta för honom vad hon kände. Inte heller skulle han kunna se den sorgliga och uppgivna blicken i hennes ögon. Hon skulle heller inte orka ropa ut sitt missnöje. Nä hon skulle fortsätta att leva sitt liv som vanligt. Hon skulle aldrig göra väsen av sig. Inte bli missbrukare eller kriminell. Tvärtom skulle hon förmodligen tyna bort och försvinna i den grå intetsägande vardagen. Eller uppslukas av den. Inga lysande framtidsutsikter precis.

Hur trodde hon att han skulle kunna avläsa hennes sinnesstämning. Om han på långt avstånd stod och betraktade henne. På vilket sätt skulle han kunna avgöra vad hon kände. Om han kunde ringa till henne vore det enkelt. Men de hade strängeligen förbjudit det. Om han kunde gå henne till mötes på gatan eller besöka hennes hus vore det heller inte några problem. Men han hade ögonen på sig. De skulle agera vid första överträdelse och det var Lena som skulle råka mest illa ut. Om han kunde avläsa hennes tankar vore det inga som helst problem men till dem hade han inte tillträde. Han behövde hennes hjälp. Visste han att hon verkligen behövde honom skulle han trotsa alla förbud. Visste han att avståndet mellan dem skadade Lena mer än bestraffningarna för att de träffades så skulle han strunta än mer i förbudet. Han måste bara få veta vad hon kände. De skulle få leva ett hårt liv som utstötta det var han plågsamt medveten om. Var Lena beredd att betala det priset så måste han få veta det. Om inte var han beredd att vänta. Vänta till den dagen då Lena bedömde att det var värt det. Han var bara tvungen att få veta när den dagen äntligen var kommen. Han visste att han kunde hålla henne under uppsikt så länge det behövdes. Efter en tids funderingar hade han kommit fram att han skulle använda sig av en klädkod. Det kändes rätt med tanke på alla de åsikter som vissa hade om Lenas klädstil. Den dagen hon började klä sig helt i svart visste han att klockan var slagen. Det visste han eftersom det normalt inte var den färg som Lena klädde sig i. Han visste att så småningom skulle hon ändå klä sig i svart eftersom han sagt åt henne att göra det.

Tio år senare.

Det var verkligen en märklig situation hon hade hamnat i. Det var inte utan att hon undrade vad han menade. Allt kändes så overkligt. Hon visste inte var hon befann sig eller vem han var. Hon var inte ens säker på att hon var vaken. Den främmande mannen som pratade med henne verkade oerhört bestämd. Han ställde frågor till henne och förväntade sig uppriktiga svar. Hon svarade så gott hon kunde trots att hon tyckte att frågorna var konstiga. Han undrade varför hon de senaste dagarna klätt sig helt i svart. Hon förklarade att det inte fanns något direkt syfte. Hon hade bara känt sig lite allmänt nedstämd och tyckt att det svarta stämde bra överens med hennes sinnesstämning. Dessutom var svart snyggt och klädsamt. Emellanåt var det ju också så att man inte riktigt orkade tänka ut några snygga kläder med snygga färger och då var det enkelt att bara ta på sig något svart. Svart var helt enkelt aldrig fel i hennes tycke.
Han förklarade att hon utmanade ödet när hon klädde sig helt i svart. Ohyggliga saker kunde då hända och människorna runt omkring henne kunde fara ruskigt illa. Stämningen kändes ödesmättad men Lena kändes sig ändå manad till att protestera. Hon tyckte att det lät vansinnigt eftersom så många andra människor annars klädde sig i svart. Om det nu var så farligt att klä sig i svart borde det ju hända ohyggliga saker precis överallt varje dag. Han förklarade då för henne att så inte var fallet för svarta kläder för henne hade en helt annan innebörd än för andra. Hon hade ju ingått en överenskommelse om svarta kläder som få andra hade gjort. Svarta kläder hade en helt annan betydelse för henne och alla andra runt omkring henne än vad det hade för andra svartklädda. Han undrade också om hon medvetet ville skada andra. För folk skulle råka illa ut om hon fortsatte klä sig svart. Lena saknade ont uppsåt. Det hade aldrig varit hennes mening att utsätta andra för fara. Hon hade inte haft en aning om ”förbannelsen” eller vad det nu var. Någon överenskommelse hade hon heller inget minne av att hon hade ingått. Hon hade bara haft svart på sig för att det just då kändes rätt för henne. Om det nu var så att andra kunde råka illa ut kunde hon avhålla sig från helsvart klädsel. Hon hade visserligen känt sig lite nedstämd sista tiden men så deppig var hon inte att hon önskade olycka över hela världen. Och hon var definitivt inte ondskefull. Så visst, om han inte ville att hon klädde sig i svart så behövde hon heller inte göra det. På något sätt var han så respektingivande att det föll sig naturligt för henne att följa hans uppmaning utan ifrågasättanden. Och så fanns det faktiskt många andra snygga färger man kunde klä sig i. Svart var ju inte den enda färgen.

När Lena vaknade hade hon drömmen i färskt minne. Vilken märklig dröm. Den hade känt så äkta. Precis som om hon verkligen hade pratat med en livs levande person om svarta kläders betydelse. Det hade alltså bara varit en dröm men Lena hade aldrig tagit lätt på drömmar. Hon hade under många år känt det som om någon eller något sände henne nattliga meddelanden i hennes drömmar. Kanske var även det här ett sådant budskap. Mannens auktoritet levde starkt vidare i hennes minne. Hon kände att hon varken vågade eller ens riktigt ville ignorera hans budskap. Det kunde ju vara ett viktigt budskap. Därför bestämde hon sig för att överge den svarta klädstilen. Det var faktiskt inget svårt beslut. Så fäst var hon ju trots allt inte vid svarta kläder. När hon gick sin väg på förmiddagen var hon klädd i annat än svart.
Dagarna går och Lena glömmer sakteligen den märkliga drömmen. Tiden sveper en tunn väv av glömska runt hennes minnen. När dagarna blivit veckor och till slut månader har hon inget som helst minne kvar av varken drömmen eller det märkliga samtalet med den mystiska mannen. Men hon återgår trots minnesförlusten inte till den svarta klädstilen. Kanske är det hennes undermedvetna som hindrar henne. Det kan också vara hennes livssituation som hindrar henne. Helt nöjd med livet är hon väl inte men hon ser ändå ljust på framtiden. Hon har nyligen beslutat sig för att gå in i en ny fas i sitt liv. Hon har länge varit missnöjd med sitt arbete som butiksförsäljare. Det känns enformigt och tråkigt. Hon får inte ut något av det längre och lönen är för dålig. Det var därför hon anmälde sig till datakursen som skulle börja om några månader. Framtiden ser ljus och spännande ut.

Fem år senare.

Hon sitter framför den förbannade datorn som vanligt. Som hon har gjort de två senaste åren. Emellanåt svarar hon i telefon. Vilket är normalt för en person med hennes arbetsuppgifter. Jobbet som kontorist var inte speciellt mycket bättre än jobbet som butiksförsäljare. Det hade blivit långtråkigt det med. Hon kände sig fångad. Som en vildhäst som förvirrat sig in i den förhatliga fållan. Ville hon komma vidare krävdes det än mer ansträngning. Hon orkade inte längre anstränga sig. Livet kändes orättvist. Somliga verkade ha så lätt för att lära sig nytt och komma vidare till nya spännande mål. För henne kändes det övermäktigt. Ibland trodde hon på högre makter. Makter som hjälpte andra men aldrig henne. Henne hade de istället fjättrat fast vid ett liv som hon aldrig skulle tillåtas bli nöjd med. Hon förbannade sitt öde. Jobbet var inte det minsta intressant. Det tråkade livet ur henne. Hon var även trött på alla människor. Främst personer uppblåsta av sin egen självgodhet. Och människor som ansåg sig ha rätt att kräva mer av henne än hon av dem. Hon förbannade dem också. Pendeltåget och tunnelbanan som hon tvingades åka med varje arbetsdag var vedervärdiga. Likaså de flesta medresenärer. Hon förbannade dem alla.
Hon läste platsannonser nästan varje dag. Hon brukade inte hitta något. De flesta av jobben som skulle kunna komma på fråga och som stämde med hennes kompetens skulle snabbt bli lika tråkiga som hennes nuvarande jobb. Det visste hon så varför ens anstränga sig. Hon skulle behöva ett jobb av helt annat slag. Men naturligtvis visste hon inte vad. Inga specialkunskaper hade hon heller så vem skulle egentligen vara intresserad.
Det var bara att ge upp. Att finna sig i det trista livet. Att inte längre sträva efter något bättre. Man skulle ju ändå inte hitta det. Att utplåna sina innersta önskningar, värderingar och känslor verkade vara enda återstående alternativet. Så fick det bli. Det enda hon i fortsättningen kunde göra var att på något sätt ge uttryck för den sorg som hon kände inom sig. Sorgen över ett äkta liv som förvägrats henne. Sorgen över den frånvarande meningen med livet. Sorgen över saknaden av äkta innehåll. Både i livet och hos människorna. Sorgen över att hon till sist var redo att överlämna sig till de mörka krafterna. Mest för att hon kände sig sviken av de goda. De hade vänt henne ryggen. På något vis måste hon få ge uttryck för det. På något sätt.

Den morgonen gick hon upp som vanligt. Ännu en arbetsdag låg framför henne. Hon tog på sig kläder som perfekt skulle harmonisera med hennes inre. De skulle spegla hennes sinnestämning bättre än något annat. De skulle stärka hennes integritet och markera hennes avståndstagande mot resten av världen. Hon tog på sig de svarta kläderna som hon lagt fram kvällen innan. Hon hade bytt till en annan klädstil. En svart klädstil. När hon gick iväg till bussen denna morgon var det första dagen med den nya svarta klädstilen. Hon kände sig tillfreds med den nya stilen. Hon tänkte inte byta stil förrän hennes liv tog en ny och bättre vändning. Tills dess tänkte hon gå klädd helt i svart.

Skriven av: Ellen