Falkteamet Bok 1


Det Hemliga Skogstorpet
Av Rebecka Lejonbalk
Kapitel 1

Jag satt på uteserveringen i orten Majträsks enda Café och drack en kopp kaffe. Det var en underbart vacker vårdag, solen sken och det värmde gott. Fåglarnas ivriga kvitter hördes runt omkring i träden. Det var april och våren hade vaknat för att förbereda naturen inför sommaren och allt det ljusa den bär med sig. Jag satt där och blundade mot vårsolen. Efter en stund blev det lite för varmt så jag reste på mig för att gå hem till min lilla lägenhet. När jag rundade hörnet vid serveringen såg jag två män som bar upp lådor från en källare. Typiskt vårtecken, tänkte jag, nu börjar folk röja i sina källare, allt ska bort och kastas. Jag stannade till då en tidning som legat överst i en av lådorna, plötsligt blåste iväg och hamnade framför mina fötter. Först tittade jag på tidningen utan något som helst intresse men sedan föll min blick på en artikel som såg intressant ut. Tidningen var gammal, gul och fuktigt efter att ha legat i en källare i ett okänt antal år. Sakta böjde jag mig ner och tog upp tidningen. Jag sökte efter årtal först för det tycker jag är intressant, varför, jo därför att jag undrar varför folk sparar på en gammal tidning, något måste det tydligen stå i tidningen som har anknytning till ägare av bladet.
En av de två männen, som jag kände igen som ägaren till Caféet kom upp ur källaren med ännu en låda. Jag gick fram till honom för att tala med honom.
– Ursäkta Jesper men den här tidningen blåste iväg från någon av era lådor. Jesper såg på tidningen och sedan på mig. Han kliade sig i huvudet och log.
– Jaså, ja men släng den bara i någon av lådorna här Nora, sade han och pekade något svävande över alla lådor. Med tidningen i hand började jag gå mot den närmaste lådan för att slänga tidningen men mindes då artikeln. Jag vände mig åter till mannen.
– Du Jesper, kunde jag få denna tidning, ja den har samma utgivningsår och datum som min födelsedag, ljög jag. Det vore ju liksom lite kul, skrattade jag lamt.
– Ja visst, ta den bara, sade Jesper, ta den och slit den med hälsan. Han skrattade lågt och gick ner i källaren igen. Med tidningen i handen började jag gå hem. Vilket infall, tänkte jag, vad ska jag med en gammal tidning till? Det hade ju räckt att jag bara läste artikel och sedan slängt tidningen i en av lådorna. Nåja nu var det som det var och väl hemma kan jag ju läsa igenom tidningen och se vad som hänt på den tiden.
Jag heter Nora och bor i en mindre ort i norra Sverige. Här händer inte så mycket i denna vår lilla by men det tycker jag är bra för jag är ingen stadsmänniska med känsla för att stressa och trängas med andra. För mig hägrar landet, friden och lugnet i skog och mark. Nu bor jag ju i denna lilla by eller det är väl mer ett samhälle kanske men här har jag nära till landet och skogen. I min lilla etta har jag i stort sett allt jag behöver och mitt arbete sköter jag hemifrån med datorns hjälp. Jag arbetar för ett mer eller mindre, hemligt företag som har en bra omsättning. Jag sköter företagets it avdelning och är inte inblandad i företagets övriga verksamhet. Nåja något lite är jag kanske inblandad men det är som sagt hemligt. Jag trivs bra med detta koncept att, kunna arbete hemifrån. En viss disciplin får man ju ha så att man är uppe i tid för att sköta sitt arbete. Det är lördag idag så jag är ledig och kan bestämma själv vad jag vill göra. En liten bil har jag också som jag använder, när andan faller på och jag längtar ut i markerna. Men idag hade jag tänkt stanna hemma och bara göra ingenting.
Vid köksfönstret har jag ett bord med fyra stolar, ja det har väl alla eller i alla fall de flesta. Tycks vara något av en svensk traditionen. På min favoritplats närmast fönstret till vänster om bordet, satte jag mig att studera den gamla tidningen. Jag lade ut den i sin fulla längd på bordet och studerade den första sidan noga. Solen hade nu kommit fram vid mitt fönster och lyste rakt på tidningen. Säkert skulle den torka nu från fukten i pappret. Överst på första sidan stod med sirlig fin text ”Vänjaurs Allehanda”, under stod datum och år, 1972 8 augusti, en gammal tidning men inte urgammal precis. På första sidan berättades om en älgolycka med förödande utgång, den artikeln lät jag vara och tittade vidare. Mest handlade det om lokala händelser som, kyrkans nya torn var på plats, en ny ”syster” hade börjat sitt arbete i Vänjaurträsk. Syster, det är väl nutidens distriktssköterska eller liknande kanske. Längre ner stod artikeln som jag fastnat för ”Ung flicka försvunnen”. I texten, under rubriken, berättades om flickan Vanja tretton år, som försvann någonstans på den väg hon brukade gå hem från skolan. Ungefär halvvägs hade man funnit hennes skolväska, slängd i ett dike. Efter det fyndet fann man inga som helst spår efter flickan. Polisen vädjar till allmänheten och eventuella vittnen om hjälp.
Jag rynkade pannan och reste mig upp från bordet, detta mysterium tarvade kaffe för att hjälpa en redan skarp hjärna, mumlade jag tyst för mig själv. När så kaffet var klart och en smörgås funnit sin väg ner i magen på mig, kände jag mig redo att läsa fortsättningen. Enligt polisen hade Vanja tillsammans med två andra skolkamrater, gjort sällskap hem efter skolan. Vid den stora myren hade de upptäckt några vackra vilda blommor och bestämt sig för att plocka dem till sina mödrar. Vanja var dock inte på humör att plocka blommor, hon kände sig inte riktigt pigg, hade hon sagt till kamraterna. Istället ämnade hon sig hem så fort som möjligt och vila sig en stund. Kamraterna hade skojat med henne och frågat om hon kanske hade en hemlig pojkvän som väntade. På detta hade inte Vanja svarat utan börjat gå hemåt ensam. Det var det sista gången någon sett Vanja sedan dess. Polisen uppmanade ungdomar att inte gå ensamma genom skogen, det som en gång varit en trygg väg att gå kunde nu visa sig vara en farofylld väg. Man uppmanade barnen att gå i grupper hem från skolan.
Jaha, tänkte jag, detta var ju för sorgligt. Nu ville jag så klart veta vad som sen hände den lilla flickan men var kunde jag inhämta dessa fakta? Datorn så klart, tänkte jag och startade min nya fina dator. Datorn står på mitt skrivbord i det enda rum jag har förutom min sängalkov. Skrivbordet hade jag hittat på en loppis och det var alldeles lagom för mig att sitta vid. Jag googlade lite på olika sökord: Tidningens namn, Vanja-Vänjaur, Årtalet och så vidare men jag hittade ingenting. Vad kunde jag då söka på, tänkte jag och lät fingrarna trumma på skrivbordet. Försvunna barn kanske, jag skrev det i sökrutan plus årtalet. Resultat fick jag på min sökning men mycket av de resultaten var något helt annat och hörde väl egentligen inte dit. Några fanns dock att kolla upp som till exempel ”Mystiska försvinnanden”. Jo då, här fanns visst något om gamla brott och försvunna människor som aldrig återfunnits. Jag skummade igenom artikeln men fann inget som verkade ha med ”min” Vanja att göra. Till slut skrev jag hennes namn i ”Sök på den här sidan” och tänka sig, jag hade missat ett helt stycka längst ner. Där stod om lilla Vanja som försvunnit 1972 och som sedan aldrig hörts av igen. Författaren till artikeln menade att man nog kunde misstänka att flickan var död.
– Det är väl inte så säkert, sade jag högt. Där fanns också uttalanden om att några sett henne vid liv några månader efter försvinnandet, i en by inte långt från där hon själv bott. Polisen lade ner stort arbete på att leta efter henne där men ingenstans fann man lilla Vanja.
Nu hade jag fått ett visst intresse för denna flicka och vad som hänt henne. Låt säga att jag ville försöka spåra henne, i alla fall så länge som hon var i livet, var skulle jag då börja leta? Alla spår måste ju vara genomsökta och idag lär det ju inte finnas något kvar som tecken på att hon varit eller gått där. Jag sänkte huvudet och läste om artikeln i den gamla tidningen igen och, då som först såg jag att någon skrivit med blyertspenna några ord, längst ner vid sidans slut, vid kanten. Jag ansträngde mig för att försöka läsa vad det stod. Det verkade som om en gammal hand hållit i pennan för skriften var darrig. Om jag nu läst rätt så stod det ”Kvantsel"...S…storp?”. Efter ordet Kvantsel fanns en antydan till bokstav, troligen ett ”e” och då skulle det bli Kvantsele i så fall. Före ordet ”storp” fanns också skrivtecken men det var för svårt att tyda det. Jag reste mig upp och vinklade tidningen mot solen, vickade lite hit och dit för att se var jag kunde läsa orden klarast. Det såg ut som det stod ”stig eller stog”. Nej det kan inte stämma, det måste ju var så att den som skrivit orden med darrig hand, inte heller såg så bra kanske. Troligen ska det vara ”Skog” och då skulle det bli Kvantsele Skogstorp! Ja det lät ju bättre. Nå så söker jag på det namnet, tänkte jag och gjorde så. Det var inte många träffar jag fick på nätet, det mesta handlade om byn Kvantsele som jag visste, låg ett stycke från Majträsk.
Jag fortsatte leta på nätet men fann inget mer som rörde försvinnandet men däremot en notis om ”hus säljes”. Jag tittade noga och sökte bland de få hus som var till salu. Inget av de husen hade namnet ”Kvantsele Skogstorp” men det fanns faktiskt ett torp till salu utanför Kvantsele, ett torp i behov av renovering. Om jag skulle åka dit och titta, tänkte jag. En hastig blick på klockan visade att jag nog skulle hinna med en sådan visit redan idag. Bara titta och känna in atmosfären lite. Jag slet tag i min handväska och sprang ut till min lilla bil. Detta kändes faktiskt lite spännande, att åka ut så här hux flux utan någon eftertanke, nåja jag kunde ju alltid vända om det var alldeles för hemskt det där lilla torpet. Framme i Kvantsele parkerade jag vid en kiosk och gick sedan fram för att fråga om vägen till torpet som var till försäljning. Damen i kiosken kände inte alls till att något torp var till salu nu men menade att jag kunde fråga i mataffären för där arbetade frun till mannen som hade hand om försäljning av fastigheter i byn. Jag tackade och gick in i affären. Vid den enda kassan satt en dam i medelåldern. Vid min fråga tittade hon först misstänksamt på mig men sedan förklarade hon att, det torpet nog inte var något för mig. Jag sade att, det ville jag nog i så fall bestämma själv och kunde hon nu möjligen visa var torpet låg, åt vilket håll?
Damen gick och ringde ett samtal och strax därpå kom en medelålders man i fläckigt och oljigt blåställ in i affären, han gick lunkade på något vis. Damen i kassan pekade lite diskret på mig och nickade. Mannen kom fram och presenterade sig som Knut Levander, mäklare, innehavare av bilverkstad i byn. Jag frågande då honom om torpet och genast såg han lite misstänkt på mig.
– Vad ska ni ha det torpet till? Jag svarade att jag inte sagt något om att köpa det men man vill ju titta först om, eventuellt, om det blir något köp. I själva verket hade jag inte haft en tanke på att köpa torpet, bara titta på det.
– Vad ska hon titta på det för om hon inte är intresserad, undrade mannen. Jag menade att, titta kostar ju inget och eftersom det fanns en annons ute så var det väl ändå meningen att eventuella spekulanter skulle få titta och se om det var något som passade deras behov eller krav. Detta kunde han ju inte förneka så han gjorde en rörelse med handen liksom ”följ med”. Vi gick in i hans bilverkstad och herr Levander hämtade en gammal nyckel och gav mig.
– Titta då men kom tillbaka med nyckeln snarast! Jag stänger klockan sex, sade han med tryck på varje ord. Jag lovade passa tiden, så fick jag en vägbeskrivning och körde sedan ut ur byn Kvantsele. Det var ingen by jag ville bo i precis, väldigt vad de var stingsliga.





















Kapitel 2
Torpet

Efter att ha kört precis efter herr Levanders vägbeskrivning, kom jag strax till en skogsväg och där låg torpet, en liten stig ledde fram till själva huset. Jag låste bilen, en vägbom spärrade infarten till torpet, varför? Något lite orolig var jag nog när jag väl tänkte efter. Varför i hela världen skulle jag hit idag? Varför få en sådan dåraktig idé, där enda grunden för just denna idé, var en artikel från 1972 om en försvunnen flicka? Nu var jag i alla fall här och kunde passa på att kika lite på stället. Så stod jag där, framför ett torp som faktiskt tycktes vara i bättre skick än jag trott. Det var ett grått torp, solblekt och utan en gnutta färg. Två små trappsteg ledde upp till ytterdörren. Först tänkte jag att jag skulle gå runt lite här ute och se hur tomten var men sedan ändrade jag mig, det mörknar väl snart så det är lika bra ta där inne först.
Jag satte i nyckeln i dörrlåset och vred om. Med ett gnissel öppnade dörren sig inåt. Först var det så mörkt därinne att jag knappt såg något men jag hade tagit min ficklampa med mig och med den lyste jag upp tamburen eller hallen eller vad det nu var. Ett litet smalt utrymme var det med tomma väggar. Från hallen fanns en dörr på vänster sida och till höger var det en dörröppning men utan dörr, jag började i det rummet. Sakta steg jag in, där var tomt så när som på en ranglig köksstol och en kaffepanna som stod på stolens sits. I övrigt fanns inget alls därinne. Ett fönster mot framsidan, ett fönster mot baksidan. Inget mer att se där alltså. Jag tittade mot golvet, det var gammalt men fortfarande stabilt. Lite råttlort och lite sopor låg spridda över golvet. På ett ställe tittade jag mer noga, där låg något som var blåfärgat. Jag böjde mig ner och tittade igen, ett hårspänne med en Smurf på. Jag log, jaha, antagligen något som bärplockare glömt. Säkert överraskade av regn och rusk och så sökt skydd i det gamla torpet. Jag log lite för mig själv tills jag mindes att jag använt nyckel för att ta mig in. Nå strunt samma, jag lade hårspännet på fönsterhyllan mot framsidan och passade också på att kika ut genom fönstret som till min förvåning, hade rutorna kvar. Så såg jag en antydan till rörelse alldeles nere vid infarten, en man tror jag, jo en man var det som smög omkring där, en man i blåställ. Jaså på så vis, tänkte jag och gick ut ur rummet och ut i hallen, jag öppnade ytterdörren.
– Stig in herr Levander, ropade jag högt med riktning mot stigen. Mannen tittade fram bakom ett träd och stirrade fånigt på mig. Han harklade sig och kom så gående emot mig. Nästan framme slog han ut med armarna medan han smålog lite.
– Ja se, jag ville bara se om hon hittat hit. Det kan vara marigt att hitta i storskogen se.
– Jag är skogsvan, log jag. Mycket skogsvan, lade jag till, det sade jag ju till er.
– Jo men det är inte lätt att hitta hit förstår hon och inte alls lämpligt för en sådan som hon att bo så här ensligt.
– Snälla herr Levander, jag har inte sagt att jag skulle bo här, jag ville bara se om det låg rätt till för bärplockning och i så fall, om det skulle bli något köp av, bara vara här under bärtider och kanske lite fiske.
– Jaså! Hon skulle inte bo här mer ”perment” då så att säga?
– Nej för allt i världen, bara ha som en liten koja när det är bärtider.
– På så sätt, jaha, han tycktes tänka en stund och sedan log han glatt. Ja men då så, titta på ni, titta på lilla fröken. Nu skrattade han glatt. Jag log tillbaka och sade att, jag har ju inte bestämt än om jag ska lägga ett bud på kojan eller inte.
– Torpet Fröken, det är ett torp!
– Nå så tittar jag runt lite här då, sade jag och steg in i det andra rummet, det med en dörr.
Där inne var det lite mörkare än i det andra rummet men det berodde på att någon satt för fönstret med en gammal svart filt. En filt full med hål, troligen maläten och den var nog mer grå än svart numer. Jag frågade om vi kunde ta bort filten men Herr Levander skakade på huvudet, det fick nya ägarna ta hand om. Väggfasta skåp fanns på vardera sidan om fönstret, vad praktisk, mumlade jag. Nå så hade jag min ficklampa och med den lyste jag runt lite. Rummet var inte jättestort men ändå tillräckligt för att ordna till ett litet kök där. Nu fanns endast en järnspis där, en mindre diskbänk men ingen kran för vatten.
– Tar man vatten ute i en brunn eller, frågade jag. Jo det gjorde man men den är ju inte använd på många år så han visste ju inte kvaliteten på vattnet nu. Jag nickade till svar och började noga se mig omkring. Herr Levander följde varje steg jag tog och kom genast med någon fånig och märklig förklaring om jag råkade visa ett lite intresse för någon detalj. När jag skärskådade diskbänken var han genast där och ville kommentera den.
– Ja den här får hon ta bort se och sätta in en ny, det kan jag hjälpa henne med. Det ordnar jag, log han. Jag orkade inte än en gång säga att, jag inte alls bestämt om jag skulle ha kojan... eh... torpet.
– Sen kan hon ju förvara sin sylt här om det skulle vara för trångt nu där hon bor i en, en etta... tvåa... trea kanske?
Det svarade jag inte på utan fortsatte att se mig omkring. Jag hade upptäckt att de båda rummen som ju borde vara lika stora, inte var det. Det vill säga på längden, mot baksidan. Strax gick jag tillbaka till det första rummet och försökte i minnet komma ihåg längden. Så in i det andra igen och då såg jag genast att jag haft rätt, det skiljde på en meter minst. Inte ett ord sade jag om min upptäckt utan fortsatte bara att ”kika runt”.
– Kan vi kanske se på tomten också, frågade jag. Genast var han ute och slog ut med armarna igen i en vidgående rörelse.
– Ja så här ser det ut. Det är ju en skogstomt, som hon ju vet och därför inte mycket till gräsmatta. Faktiskt ingen gräsmatta alls, sade han och såg ner i marken. Så tycktes han komma på något och strålade genast upp i ett stort leende.
– Då förstår hon, har hon större chans att se skogens alla djur, renar och rådjur. Han tänkte till som om de två djur han nämnt inte var tillräckligt.
– Järv och varg fröken, varg, tänka sig det, farligt farligt. Han tänkte sig själv in i det tydligen för han var tyst en stund, sedan kom det. Å Björn, ujujuj, farligt. Men så kom han väl på att han kanske överdrivet ”faran” med skogens vilda djur. Jag kunde ju bli misstänksam och undra varför han skräms. Han ville helt tydligt säga något lite positivt ändå för nu fick jag se att han var en stor skådespelare. Med utsträckta armar blinkade han upp mot himlen och sa något som väl skulle föreställa ett stänk av poesi.
– Om morgonen vaknar ni (paus), sitter här på trappan (paus) och dricker ert kaffe medan djuren sakta närmar sig (han hukar sig och söker med blicken runt), en räv, en hare…, eller två, sade han och såg menande på mig, sedan upp med blicken igen mot himlen. Så kommer en vacker hind (han slår sig mot hjärtat med båda händerna) och slår sig ner hos er (nu kom han fram till mig och lade en hand på min arm)om blott, blott för en stund (dramatiken var över). Han tystnade och sänkte blicken. Det är vackert det eller hur fröken? Men det kan också vara farligt! Nej, detta är nog inget för er!
Nu hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt, teaterapa, tänkte jag snabb men så skärpte jag mig och svarade att, visst är det vackert, men hind? Inte finns de väl hind så här långt norrut.
För att slippa svara, gick han iväg till brunnen. Den var mycket igenvuxen och mossan hade arbetat sig upp mot öppningen. Över öppningen låg ett cementlock, Levander drog det åt sidan och tittade ner. Vattnet var tydligen inte till belåtenhet för han skakade på huvudet.
– Jaa fröken, då har hon sett allt. Vad säger hon? Jag tittade mig omkring och var ganska nöjd med omgivningen. En typisk skogstomt med marken full av barr, en och en annan myra smög förbi och tallar och gran stod glest näst intill torpet. Trädens rötter låg delvis ovan marken, lätt att snubbla över. Dock fanns en liten glänta som hade, om inte gräsmatta så i varje fall något ditåt. Vid närmare beskådande såg jag att det var mossa. Jag stod där och tänkte, köpa torp, nej det hade jag inte haft en tanke på men det var något med platsen, som en stark känsla av att, stanna, stanna här. Säkert en inbillning men jag tyckte mig ha en känsla av att själva torpet bad mig stanna. Jag skakade på huvudet, sådana dumheter, rena stolleprovet för att citera Emils far i Lönneberga. Fast det var ju det där med väggarna, det var något som gjort att tidigare ägare kortat väggen i det så kallade köket. Varför? Vad fanns bakom? Jag nickade för mig själv, nu tänkte jag fråga om priset och var det billigt tänkte jag slå till. Kunde alltid sälja det igen om jag inte trivdes. Jag är inte klok, tänkte jag, åker hit efter att jag sett en artikel i en gammal tidning, funnit en kommentar skrivet i blyerts. Hittar annons på nätet om ett torp som jag ju inte alls vet om det är det skogstorp som handskriften skrivit på tidningen 1972 . Vad håller du på med Nora?
– Så vad är priset på detta lilla torp då? Jag såg rakt in i ögonen på herr Levander.
– Priset? Ja priset är fyrtio tusen, sade han. Det är billigt det!
– Fyrtio tusen!? Ni skojar, sade jag med mycket förvånad min. Det får man ju ett helt hus för här i norrland! Marken har ju inte mycket till värde och huset är gammalt, nej ni får tio tusen och inte en krona mer, sade jag bestämt.
– Tio tusen! Är ni alldeles galen, det är ju snudd på att ni är oförskämd. Nej men jag ska inte vara svår, vi säger trettiofem tusen då!
– Tio, sade jag igen mycket snabbt eller ska jag kontakta ägaren själv? Han stirrade på mig som om han hört något alldeles förskräckligt.
– Snälla hon, nej nej. Säg tjugofem tusen då men se lägre går jag inte.
Jag skakade på huvudet och sade nej tack. Det torpet var ju egentligen inte mer än ett skal och tomten, jaa tomten den var ju, den var ju gles skog, i princip. Kanske kunde man köpa till mer skog senare men det fick bli en annan fråga det. Nej så mycket får inte en plötslig nyck kosta. Jag vände mig för att gå och så räckte jag honom nyckeln och tackade för titten men nej, till det priset var det inte värt alltså Han såg inte nyckeln i min hand utan stirrade bara på mig. Då så, tänkte jag, jag lämnar den väl på måndag då. Jag började gå stigen ner mot bilen när jag hörde honom komma rusande efter mig.
– Jag ringer ägaren, ropade jag.
– Vänta, ropade han, vänta, vi säger väl tjugo tusen då, blir det bra så?
– Tio tusen sade jag igen och såg in i hans ögon, tio tusen kronor annars ringer jag ägaren personligen och berättar vad ni sagt och vilket pris ni begär. En liten fråga också, sade jag, hur länge har detta torpet varit till försäljning och finns det något namn på torpet? Jag vill ju gärna kunna kalla det något om jag får det för tio tusen.
– Nej nej, ni kan inte begära, hans röst stockade sig, jag kan inte sälja det så billigt!
– Hur länge har det varit till försäljning och har torpet något namn, upprepade jag.
– Ja, det är ju ett par år kanske, jag vet inte förrän jag kontrollerat det i mina papper. Namn, neej inte annat än Skogs nej jag menar. ...Gläntan, sade han sen hastigt men jag hade hört vad han först tänkt säga, något med Skog. Kan det ha varit Skogstorpet i alla fall?
Jag låtsades inte om hans felsägning utan log stort.
– Gläntan, vilket bra namn och där är ju en glänta på baksidan.
– Just det, log han tillbaka, en Glänta. Gläntan heter det och är ett mycket vackert namn om jag så får säga. Nu stod han med händerna på ryggen och höjde klackarna från marken upp och ner. När han så slutat att väga fötterna mumlade han om något som lät som ”Vackert som en tavla”.
– Ska vi säga tio tusen då, sade jag och tog ett steg närmare bilen.
Han suckade och suckade och så till slut nickade han.
– Vi säger väl det då, men bry er inte om att tala med ägaren, detta sköter jag. Följ med nu så får vi avsluta affären. Jag protesterade och anmärkte att det faktiskt var lördag och att inga banker var öppna då. Det insåg han men föreslog att jag då skulle komma på måndag klockan elva så fick vi reda ut allt. Jag nickade och satte mig i bilen för att åka. Lite längre bort stod en mörk bil av för mig okänt märke. Det var tydligen hans bil för han for iväg direkt efter att han vänt bilen och trängde sig förbi min bil. Då mindes jag att jag ju att jag hade nyckeln kvar. Om jag skulle ta en sista titt innan jag körde hem. Jag steg ur bilen och gick fram till torpet, öppnade dörren för den hade vi glömt låsa, steg in i hallen och vidare till köket. Snabbt lyste jag med ficklampan på den kortade väggen. Jag stirrade i gliporna mellan trävirket men kunde inte se något. Nej detta får visst vänta till måndag när dagsljus råder, tänkte jag och steg ut ur huset, låste noga och som en liten impulshandling viskade jag ”jag kommer tillbaka”.






































Kapitel 3

Dolt i väggen

Så hade jag då skrivit under köpkontraktet och via banken betalat de tio tusen kronorna för torpet. Detta möte med herr Levander och banken hade inte tagit så lång tid. Jag steg ut från banken, nu ägare till ett litet torp. Måste säga att jag kände mig väldigt dum, handlat så impulsivt, det var inte alls likt mig. Herr Levander kom ut från banken och stannade utanför dörren, han räckte mig sin hand för att säga adjö tänkte jag men se där hade jag fel.
– Jaha ska vi ta i hand då på denna affär och så kommer jag och hjälper er lite med torpet, diskbänken och brunnen och eventuellt annat ni kommer på, sade han med ett leende.
Jag såg på handen och tog den.
– Visst ska vi ta i hand på köpet, tack herr Levander, log jag. Men jag hör av mig angående diskbänken och brunnen, det blir inte det första jag ska göra, sade jag. Först av allt ska där städas och det lär ju ta lite tid. Sedan ska möbler dit, så jag hör av mig till er när det blir dags för diskbänken.
– Ja men ni måste ju ha vatten och min fru kan hjälpa er att städa, det gör hon så gärna så! Jo pyttsan, tänkte jag, hans fru som varit lite vresig, henne mindes jag nog.
– Nej tack, detta klarar jag själv, sade jag mycket bestämt. Vatten finns i brunnen och städsaker har jag själv. Diskbänken får vänta lite!
Han försökte på nytt komma på ting som han och hans fru kunde hjälpa till med men jag sade nej tack och att det var så snällt av dem att ställa upp men städningen ville jag sköta själv. Till slut insåg han att det inte gick att övertala mig så han nickade och gick sin väg. Jag vände mig om, jaha han gick in i mataffären, så klart! Nu skulle det väl pratas.
Jag undrar varför han så idogt tjatade om att få hjälpa till, vad det något jag inte fått veta kanske eller rättare sagt, inte får veta. Märkligt detta. Jag gick tillbaka till banken och bad dem ordna med köp av skogen som hört till torpet tidigare men som nu såldes separat. Banken lovade att ordna detta och kamreren lyfte inte ens ett ögonbryn när jag sade att jag ville köpa all skog som tidigare tillhört torpet. Ägaren var samma som sålde torpet så det skulle säkert inte vara något problem.
Jag for hem till mig för att samla ihop städprylarna. Först av allt vattnade jag mina krukväxter för solen var med oss idag och det var riktigt varmt i min lilla etta. För att skona växterna från starkt solljus, drog jag ner persiennerna lite . Jag packade in hink och skurborste och allt jag hade för att kunna städa. Tog också piassavakvasten för den ansåg jag vara städartikel nummer ett. Min stora vattendunk fyllde jag med vatten och packade in också den. En termos med kaffe, några smörgåsar, frukt och kakor fick jag också med. En batteridriven radio tog jag med samt lite annat smått och gott och så givetvis mitt stormkök. Min gamla gummimadrass kom nu till nytta, ett impulsköp på loppis som jag nu var glad för att jag köpt.
Ett lakan, kudde och täcke följde med och sen, jaa sen var bilen fullpackad, upp till taket. Jag hade tänkt sova över där under natten och eftersom ingen el fanns i huset tog jag med många batterier till min ficklampa. På Bensinstationen köpte jag två ficklampor till med extra batterier samt stearinljus och tändstickor som en extra försäkring av ljus. De sålde färdiga sallader där på macken, så jag köpte två för de såg så härliga och goda ut. Köpte även lite kaffe och annat som jag kunde tillreda lätt som måltid. Så bar det av mot Kvantsele. Jag var på mycket gott humör och sjöng med till de låtar jag hörde och kunde i bilradion. Chefen hade skrattat när jag ringt för att be om ledigt ett par dagar.
– Är du tokig, har du köpt ett torp?! Vad ska du med det till?
– Jaa säg det, skrattade jag, sedan berättade jag allt för chefen och det gjorde jag för jag ville att i alla fall en människa skulle veta var jag fanns, för säkerhet skull.
– Ok jag fattar, sade han men nog tycker jag du lägger för stort allvar i detta. Nåväl, det är din ensak, lycka till och ta en vecka ledigt du, det kan du behöva, glöm inte att ladda mobiltelefonen emellanåt i bilen.
Jag tackade och höll med om att allt varit en dum impuls men nu var det gjort så. Vi avslutade samtalet och jag for vidare. Snart var jag framme vid bommen över vägen till infarten. Kattsingen också, det hade jag glömt, nu skulle jag bli tvungen bära allt. Så tittade jag på bommen och upptäckte då att den inte låg i klykan som den gjort förra gången. Jag gick fram till bommen och tittade, nej någon har varit här och öppnat låset men glömt låsa den när de lämnade platsen, märkligt. Vem hade varit här och var är de nu, är de kvar? Sakta öppnade jag bommen helt, satte mig i bilen och körde ända fram till torpet. Vad ska jag göra med bommen nu, tänkte jag och såg mig omkring. Jag steg ur bilen och gick tillbaka till bommen, lade den på plats i klykan. Låset lossade jag och stoppade i byxfickan. Så länge jag var kvar här tänkte jag behålla låset eftersom jag ingen nyckel... nyckeln ja, den måste ju sitta kvar i låset. Jag tog upp det igen och såg efter. Jo visst, där satt nyckeln ju, ja men då så, då låser jag bommen för nu är det jag som har hand om nyckeln. Sagt och gjort, bommen låstes och jag stoppade nyckeln i byxfickan. Nu är det jag som kontrollerar infarten här, tänkte jag med ett leende men blev strax allvarlig igen, vem är här? Någon måste ju ha låst upp!
Med nyckeln till torpet i min hand gick jag för att låsa upp ytterdörren, den var redan olåst.
Nu tyckte jag det var lite kusligt, någon är alltså i mitt torp. Försiktigt öppnade ja dörren och förväntade mig att den skulle knarra som förra gången men inte, dörren var alldeles tyst. Så har någon oljat gångjärnen då, tänkte jag och tittade noga på det två gångjärnen. Jodå, det var också nyligen gjort för det rann olja nedför virket. Vem, tänkte jag, vem är här? Försiktigt öppnade jag dörren helt och smög in i den lilla hallen. Då hörde jag viskande röster från vänster, det var paret Levander, det kunde jag höra. Nu ilsknade jag till, smällde igen ytterdörren och steg in i det lilla köket.
– Vad gör ni här, sade jag med bestämd röst. De stod helt stilla, jag hade överraskat dem tydligen. Så log herr Levander och med stammande röst förklarade att de ville se att allt var som det skulle innan jag flyttade in.
– Som ni mycket väl minns, så sade jag nej tack till hjälp från er och jag hade verkligen hoppats att ni skulle respektera det! Det finns ingen anledning alls för er att vara här nu så var vänlig gå!
Nu surnade de till ordentligt och stirrade på mig med trots i blicken.
– Hör nu här, vi ville bara vara hjälpsamma och hjälpa så ni behöver inte ta er sådan ton, är det tacken det, sade Fru Levander och såg riktigt arg ut.
– Om jag hade bett om hjälp från er hade ju allt varit i sin ordning och då hade jag varit tacksam men torpet är mitt nu och jag vet mig inte ha inbjudit er hit. Vänligen gå nu så jag får börja städa här.
– Nu ska hon inte vara sådan, sa Levander medan han gick närmare mig. Kom inte här och spela boss över oss, det går inte och visst, torpet är ert nu med det är min plikt som mäklare att se efter så allt är som det ska innan jag lämnar över huset. Men för all del, vi ska gå, adjö, sade han och drog med sig frun i farten. Fru Levander stirrade ilsket på mig och viskade medan hon gick ”vänta bara”.
– Ja just det jag, vänligen ge mig den nyckeln ni har till torpet, sade jag lugnt och sträckte fram handen. Han slängde nyckel med kraft i min hand. Jag bara log.
Jag följde dem ut och såg dem gå bortåt stigen och fram till bommen. Där stannade Levander och skrek att han ville ha nyckeln till låset.
– Den är min nu, ropade jag tillbaka, ni har ingen som helst anledning att ha en nyckel nu när torpet är sålt. Han ropade något som jag inte hörde för jag hade vänt mig om och gått in i hallen igen. Där låste jag dörren på insidan ifall de skulle komma tillbaka. Så gick jag in i köket och tittade noga runt den plats de stått på när jag skrämde dem. De hade stått vid den korta väggen och nu kunde jag se att det var skador på träet på en bräda nere vid golvet. Troligen har de använt kniv eller liknande för att karva i träet men varför? Nåväl, nu skulle jag lasta ur bilen och bära in allt jag tagit med. Men först av allt rev jag ner filten från fönstret och då blev det ljust och fint i köket. Jag låste upp dörren på nytt och slängde ut filten på trappan tills vidare.
Jag tittade bort mot bommen men där fanns ingen. Så har de åkt då, tänkte jag och öppnade bagageluckan för att börja packa ur. Det tog mig en god stund att städa av det värsta men med radion på gick det som en dans. Vatten tog jag ur brunnen, det var inget fel på det vattnet! Hade ju en hink med mig och med bogserlinans hjälp kunde jag hissa ner och upp hinken med vatten. Nu behövde jag säkerligen städa mycket mer men det var nu tillräckligt fint för att bära in de övriga sakerna också. I de två skåp som fanns på vars en sida om fönstret mot vägen, hade jag skurat extra noga. Nu kunde jag ställa in lite porslin, glas och termoskanna. Skåpen var höga, ja ända upp till taket som brukligt var förr. Det var gott om utrymme på höjden mellan hyllorna så termosen fick plats där. Salladen var jag lite tveksam om, skulle jag verkligen låta förpackningarna vara i skåpet? Jag tog en plastpåse och stoppade i båda salladerna och knöt sedan hårt en knut, så lade jag paketet på mellanhyllan. En liten träljusstake hade jag fått med och den ställde jag i köksfönstret med ett ljus i. Det skulle jag tända sen på kvällen. Luftmadrassen blåste jag upp med hjälp av luftpumpen, jag trampade och trampande ända till jag var nöjd. Lakan och täcket väntade jag med. Jag lade madrassen vid den korta väggen, hade bestämt att jag skulle ligga där. Nu kände jag plötsligt ett behov av att nyttja bekvämligheten, alltså en toalett. Då kom jag på att vi ju aldrig talat om något VC eller uthus. Hjälp, tänkte jag, vad gör jag nu då? Toapapper hade jag tagit med men inte ens när jag packade ner det hade tanken slagit mig var toan fanns. Jag gick ut och runt på baksidan. Mina ögon sökte efter ett litet uthus men inte kunde jag se något inte. Då gick jag runt till vänster om huset och där stod det, ett litet uthus i samma gråa färg som torpet. En hasp satt för dörren så jag fick lyfta den men den satt hårt men till slut hoppade den ur i alla fall. Så öppnade jag dörren fullt beredd på att finna en bänk med ett hål i och en tunna under men så var det inte. Där inne stod en ganska ny torrtoa, en modern. På en liten hylla stod ett handfat och en flaska med vatten. Ja det hängde faktiskt en trasa där också att torka händerna på. Levander, tänkte jag för nu förstod jag att de tillbringade mycket tid här ute för att söka efter något eller höll på med annat skumt men vad? Jag uträttade mitt ärende och sköljde av händerna. Sen stod jag en stund och funderade utanför toan. Levander, de hade inte ägt torpet, bara varit mäklare. Den som ägt torpet, vem var det då, tänk Nora, vad hade stått det på kontraktet nu igen. Medan jag gick tillbaka till torpet funderade jag. Så mindes jag plötsligt, namnet var Oskar Karlsson och han hade skrivit under med vacker handstil så det måste ha varit en äldre man, nu för tiden skriver inte folk så vackert. Denne man hade jag inte fått veta något om, inget alls. Varför hade jag inte frågat om det? Varför hade jag egentligen bara skummat igenom kontraktet och sen skrivit under? Nej nu skäms jag, sade jag högt till mig själv. Nu har du handlat för snabbt igen! Jag gick till bilen och tog fram kontraktet som låg i handskfacket, nu skulle jag lusläsa det, alltsammans. Inne i torpet satte jag mig på gummimadrassen och började läsa. Allt verkade ju vara i sin ordning så där hade jag tur. Vid underskrifterna läste jag att Oskar Karlsson hade adress Lycksele. Jaså han bodde där, nå så skulle jag besöka honom en dag, absolut. Det är något med hela denna historia som störde mig, något hemligt. Nå så fick jag väl försöka lista ut det då. Så reste jag på mig och plockade ut en av de två sallader ut plastpåsen och åt upp allt, det var ljuvligt gott. Jag drack lite av vattnet jag hade med mig och så en halv kopp kaffe på det, kunde man må bättre! Så letade jag fram ficklampan och lyste noga mellan springorna i den korta väggen. Bräda för bräde lystes upp men någon öppning såg jag inte. Då gick jag ner på knä och började om från början med att belysa springorna och då glimmade det till på ett ställe, precis där Levander karvat med en kniv. Jag förde ficklampan närmare och kikade med ett öga på det som glimmat till. Det var svårt att avgöra vad det var men längden på den rostiga metallbit jag såg, var ungefär en åtta centimeter lång. Lagom för att vara ett äldre gångjärn alltså. Nu reste jag mig upp och lyste på samma springa men nu högre upp. Nej, jag såg inget, jag måste kunna nå högre upp på väggen, var kan jag hitta något att stå på då? Jag sökte med blicken men fann inget i detta rum. Då gick jag in i det andra rummet och blicken föll på den rangliga stolen. Skulle den orka mig utan att falla sönder? Jag granskade stolen noga och stötte den mot golvet, den gick inte sönder. Så provade jag att sitta på den, det gick bra men den knakade lite klagande. Kanske det skulle gå om jag stöttade den mot väggen. Jag bar in stolen i andra rummet och ställde stolens ryggstöd så ett den bräda det gällde där i väggen skulle vara i mitten av stödet. Så gällde det nu om den höll, försiktigt testade jag att kliva upp, jodå stolen höll men den klagade över min tyngd. Nu väger jag inte så mycket men för en gammal stol var det tyngd nog. Jag vågade knappt röra mig men lyste mot brädan det gällde, upp och ner gick ljusstrålen och där, där satt minsann motsvarande metallbit. Jag tyckte jag vunnit på lotteri, så glad blev jag men sen lugnade jag mig och klev ner från stolen. Tänk, sade jag till mig själv, tänk nu logiskt. Paret Levander hade varit här och letat efter något eller vad de nu gjort där, de hade karvat i träet vid det nedre gångjärnet. Vad fanns där innanför väggen?



































Kapitel 4

Det dolda rummet

Det började bli mörkt nu i det lilla torpet. Klockan visade på åtta på kvällen, oj vad tiden gått fort. Jag började i sanning bli lite trött. Jag hade ätit igen och varit en runda på bekvämlighetsinrättningen, jag hade också fortsatt att leta vid metallbitarna en stund men sedan koncentrerat mig på den bräda Levander karvat i. Dock hade jag inte funnit något vid just den brädan utom gångjärnet. Nu hade jag i alla fall funnit något cirka sju bräder bort, det var som om utrymmet eller springan där var större upptill än nertill. Skulle jag gissa på någon förklaring skulle det vara att en eventuell dörr satt sig. Jag tog en matkniv och bände lite försiktigt längst upp i springan. Jo de gav med sig lite, så jag tänkte att jag tar väl i lite denna gång och gjorde så men dörren öppnade sig inte. Nå om den dolda dörren fastnat så fick man nog ha starkare saker att bända upp den med men någon kofot hade jag inte med mig. Nu satte jag mig ner för att tänka. Vad göra? Eftersom där inte finns något handtag kanske det istället är en mekanism som gör att dörren går att öppna och i så fall, var finns då den? Åter leta alltså!
Först såg jag mig omkring igen, letade efter någon typ av handtag eller liknande men det fanns inga alls. Då slog det mig att det kanske är ett av bräderna som är låset, ett tryck på den och dörren borde öppnas. Så måste det vara, det är den enda lösningen. Jag började trycka på alla bräder från hörnet av rummet och framåt, började först längst ner mot golvet. När jag så kom till motsvarande hörn hade ingen av brädorna gett vika. Då började jag om och tog nu en meter uppåt från golvet räknat. Inte heller denna gång fick jag någon respons. Då tog jag stolen och ställde någon meter från det högra hörnet mot väggen. Så klev jag upp på stolen och började trycka på varje bräda. De första fem bräderna hände inget men den sjätte gav ett ljud ifrån sig, det knäppte till. Fullständigt överraskad klev jag ner från stolen och det första min blick föll på var fönstret. Om jag nu funnit ut hur man öppnar dörren till det hemliga rum som troligen fanns därinne, ja då kunde ju vem som helst se det från fönstret. Jag tog mitt lakan och hakade upp det på de gamla spikar som hållit fast filten, det fungerade bra. Nu såg man inte in i rummet utifrån och jag kunde fortsätta arbeta. Så gick jag fram till den dolda dörren, bände lite i springan med matkniven och dörren gled upp några centimeter, där stannade den. Nu blev jag lite smårädd om nu det ordet finns, jag lyste in med ficklampan i den öppna springan. Allt jag såg var en vägg ungefär en meter in. Så fick jag väl tvinga upp dörren lite så jag kunde tränga mig in. Jag lyfte dörren lite samtidigt som jag drog dörren mot mig. Det visade sig vara rätt teknik, nu stod dörren helt öppen.
En lukt kom genast emot mig, något unket, jord kanske. Först lyste jag med ficklampan till höger om dörren inne i detta lilla utrymme. På en spik hängde en jacka som måste ha hängt där i flera år. Jag steg inte in i rummet utan ville först se vad där fanns. Till höger tog detta utrymme slut nästan efter en halvmeter och troligen var det väggen in till det andra rummet. På golvet var det brädor, ganska grovhuggna och de var i mycket god kondition, nästan nya. Så lyste jag åt vänster och hoppade till av överraskning, en smal trapp gick upp mot vad som måste vara en vind. Nu steg jag in i detta lilla rum, tog tag i jackan och hakade av den, så skakade jag jacken så eventuella kryp skulle ramla ner. Jag vände och vred på jackan, en blå flickjacka i jeanstyg, Jag kände efter i fickorna och det var många fickor i jackan så det tog en stund. Mina fynd var små men ett hårspänne med en smurf på var det första fyndet. Smurf, var hade jag sett ett precis likadant spänne? Jo i andra rummet! Jag sprang snabbt in dit och hämtade det hårspänne jag lagt i fönstret. Så jämförde jag dem, de var exakt lika!
Jag lade de båda spännena i min byxficka där nyckeln till bommen redan låg. Så gick jag in igen i det dolda rummet och började gå uppför den smala trappan. Den var brant och så smal att jag nästan måste gå sidledes upp. Väl uppe såg jag mig omkring, det vara bara en halvmeter stor avsats fram till en vägg. Märkligt, nu måste jag räkna ut i huvudet ungefär var jag befann mig om jag stått på samma punkt men en trappa ner. Jag lade ficklampan på golvet och den lyste mot köksväggen. Så trevade jag mig ner för trappan och ut i köket. Genom en springa såg jag ficklampans sken cirka fem bräder från hörnet räknat. Fem breda bräder om vardera tjugofem centimeters brädd. Märkligt, var trappan en blindtrappa? Nej det trodde jag inte, den måste ju ha en funktion. Åter tog jag mig upp för trappan och lyste med ficklampan runt, runt. Då såg jag att även om utrymmet på golvet var endast en halvmeter brett så var det ungefär säkert knappt två meter högt på sidan närmast köksväggen och knappt metern högt mot ytterväggen. Snedtaket så klart, tänkte jag men då måste det i så fall finnas ett utrymme, en vind här och detta måste var en ingång dit om jag nu kunde finna en dörr.
Jag snodde runt i det trånga utrymmet och höll faktiskt på att tappa balansen flera gånger. Jag fann en lucka vid väggen med snedtak. Luckan var ungefär trettio gånger trettio centimeter och placerad ganska högt upp. Hur öppnade man då luckan? Kanske är det samma princip som lönndörren där nere i köket. Jag pressade hela handen mot luckan och tänk, genast öppnade den sig. Utrymmet innanför luckan var också cirka trettio gånger trettio och fordrad med plåt. Jag stack in handen och tryckte på alla sidorna men inget hände där. Då tryckte jag på plåten som var mitt emot luckdörren, den plåten svängde sig uppåt mot utrymmet där inne. Nu lyste jag med ficklampan så långt jag kunde för att se vad som fanns där. Ett lite stycke innanför luckan var det en vägg, troligen en vind innanför eller ytterväggen direkt. Alltså ligger rummet ovanför kökstaket då men hur tog man sig in? Krypa genom den lilla luckan gick ju inte. Det måste finnas en annan öppning någonstans.
Nu var jag ivrig, hade ju nu kommit så här långt måste jag se resten också. Jag stängde luckan och sökte igen överallt för att hitta en mekanism men kunde inte finna någon. Till slut satte jag mig ner på det lilla golvet och med fötterna på ett trappsteg. Jag suckade hörbart, hur ta sig in i rummet. Ficklampan fick söka igen och ganska snart upptäckte jag något ovanför mitt huvud. En ögla hängde ner från taket, inte någon stor ögla men ett eller två fingra skulle nog få plats i öglan, jag prövade att dra i den.
Väggen bakom mig öppnade sig och jag tog ett steg in i det dolda rummet. Det jag såg fick mitt hjärta att hoppa till lite. Någon bodde här eller i alla fall hade bott här. Rakt fram från dörren in var ju det jag tror är ytterväggen men såg jag till vänster, alltså ovanför kökstaket var det ett rum med snedtak, nästan lika stort som köket. Där var inget fönster alls så det var mörkt men ficklampan hade lyst upp en säng, ett sängbord och en tjock matta på golvet. Jag gick in till mitten av rummet och sakta lät jag ficklampan lysa runt. Sängen och sängbordet, en garderob, en byrå och en stol till. En låda stod på golvet, den innehöll tidningar, ungdomstidningar från sjuttiotalet. Under sängen låg några spel, på sängen låg en nalle som var minst sagt tilltufsad. Jag gick fram till garderoben, där hängde flickkläder, flera par jeans och tröjor men inga skor. I byråns översta låda låg underkläder för en flicka och i den andra lådan låg tröjor men inte till en liten flicka, snarare till en vuxen kvinna. Sista lådan var tung, jag fick lägga ifrån mig ficklampan och använda båda händerna för att få ut lådan. Där låg ritblock och pennor, målarböcker och några garnnystan. Varför hade lådan varit så tung, dessa saker kunde inte få den vikten. Jag drog ut hela lådan, tog ut innehållet ur den och vände den sedan upp och ned. Där fanns en liten stropp att dra i från bortre delen av lådan, mot baksidan av byrån. Jag drog i stroppen och drog den från mig och det jag såg gjorde mig mycket förvånad.
I lådans hemliga fack låg flera små böcker. De var sammansatta med ett vanligt gummiband i mitten av bladen och bildade ett slags bokrygg. Någon hade tillverkat dessa själv, ett barn, en ung kvinna. Gummibanden hade torkat och många av dem hade gått sönder. Försiktigt tog jag dem ur facket och lade dem bredvid mig. Det var elva stycken, några tjocka andra tunna. Alla var tillklippta ur något ritblock eller liknande. Varje bok hade ett nummer från ett till elva. Varje sida var vikt på mitten och de såg väldigt prydliga och fina ut. Lite hade de gulnat av ålder men på det hela taget var de i bra skick. Dagböcker tänkte jag, detta måste vara dagböcker men för vem. Jag tog med mig alla böckerna och reste mig från golvet. Satte tillbaka det hemliga utrymmet under lådan, sköt in den på sin plats igen, lade tillbaka de saker som legat där och tryckte sedan in den helt. Ja lade böckerna på sängen och såg på nattduksbordet, det hade en låda där som jag drog ut. I den låg några pennor, några gummisnoddar, en teckning av en fågel och en mindre teckning av en ung flicka med långt hår och med ett allvarligt ansikte. När jag kände längre in i lådan var det tomt men mina fingrar hade stött på något ovanför handen. Ett papper som var fasttejpat. Försiktigt tog jag loss det och tog ut det. Med ficklampan lyste jag på pappret. Det var ett hemmagjort kuvert, lite klumpigt men ganska likt vanliga standard kuvert. Jag satte mig i sängen och letade efter en öppning, det var tejpat så jag hade behövt en kniv att öppna med. En kniv, var lade jag matkniven? Ute i trappan fann jag den, mycket försiktigt öppnade jag kuvertet. Jag fick sprätta upp det för tejpen satt för hårt. Det låg ett papper däri, ett handskrivet ark som visade en osäker handstil, nästan som om den som skrivit det inte hade ork att lyfta pennan. Jag läste.

Jag som skriver detta heter Vanja Olofsson och jag bor i Kvantsele. En dag för länge sedan, hur länge sedan vet jag inte men det måste nog vara flera år sedan blev jag bortförd. Jag är fånge här hos Mats Karlsson, jag tror han heter så. Jag var på väg hem från skolan, mådde inte så bra när en bil stannade och gubben som körde frågade om jag ville ha skjuts hem. Eftersom jag mådde lite dåligt svarade jag ja. Han körde inte hem och jag blev rädd. Nu är jag fånge här i ett hus i skogen. Jag får mat men jag får inte gå ut. Hoppas någon hittar detta brev.
Vanja

Jag sänkte brevet och stirrade rakt fram. Är detta verkligen sant, var det hit Vanja kom, till detta lilla torp. Varför höll han henne fången då? Det finns ju ingen rim och reson i detta. Det var alltså hit hon blev förd, varför? Varför allt hemlighetsmakeri med dolda väggar och lås? Jag fattade ingenting. Eftersom klockan nu var mycket gick jag ut ur rummet och såg då till vänster ett stort spann som inte luktade så gott. Säkert hennes toalett, tänkte jag. Jag stängde till allt och när jag så fick syn på luckan föll det mig in att, där fick hon sin mat och vad hon behövde, genom luckan. Usch, nu var detta inte alls någon uppmuntrande sak och jag såg till att komma snabbt ner i köket igen, Överallt stängde jag till och kontrollerade noga att det inte syntes några spår efter mig varken på golv eller på väggar. Jag hämtade ljuset i fönstret och satte mig på madrassen så tände jag ljuset. Med de elva dagböckerna i hand och ljuset nära började jag läsa bok ett. Boksidorna hade stelnat lite och var nästan lite vågiga.

Månad? Nej jag vet inte vilken månad det är men det känns som om jag varit här länge. Idag fick jag bara ett päron och ett äpple att äta till frukost. Hur ska jag bli mätt på det fast jag är inte hungrig, har inte varit det på länge nu. I går kväll kom han in hit, ville prata sade han men det ville inte jag så till slut gick han. Han är dum!! Han säger så mycket dumt också, att vi ska leka, vaddå leka? Jag har fått lite ritpapper nu och pennor så jag ritar lite. Någon toa har jag inte, bara ett spann, fy vad det luktar! Han tömmer det bara varannan dag så jag måste leva i denna äckliga lukt. Lade en stor kudde över för att slippa stanken. Igår hörde jag röster igen nerifrån, han talar med någon. Hör inte vad de säger men jag tror han var rädd.

Jag sänkte boken och blundade. Vad är detta? Hon hölls alltså fången här uppe på vinden. Varför? Vad var tanken bakom att kidnappa en flicka, vad ville han med henne egentligen? Jag såg på klockan, oj halv elva, då borde jag lägga mig för natten men det kändes som om jag ändå ville fortsätta att läsa. Jag bestämde mig för att göra det, en liten stund till.

Tisdag i alla fall säger han att det är det.
Det är länge sedan jag skrev nu. Dagarna går och jag sitter kvar här fången. Ibland kommer han in och vill prata men det händer inte så ofta längre. Mat får jag i luckan och den maten är då inget att hurra för. Jag tänker mycket på mamma och pappa. Undrar om de letar efter mig? Det gör de nog men varför hittar ni mig inte då?
Ska lägga mig nu, kommer inte på någonting att skriva.

Påsk
Han säger att det är påsk nu. Jag fick en påse med påskägg. Tycker inte om dem, de smakar så konstigt. Har ritat lite igen för nu har jag fått mera papper och även några kritor. Om ändå mamma kunde hitta mig, varför kommer ingen och räddar mig?
Tror inte han sover här för det är ofta tyst i huset. Ibland hör jag röster. En gång ropade jag på hjälp men då kom han upp och såg arg ut. Han viftade med armarna o bad mig vara tyst. Jag fick en smäll på kinden och så sa han åt mig att jag skulle vara tyst annars skulle han inte leka mer med mig. Leka, vi har väl aldrig lekt! Nu törs jag inte ropa mer. Nu måste jag göra en bok till för nu är denna slut.

Jag lade ner boken och blåste ut ljuset. Hur skulle jag kunna sova nu när tankarna bara rör sig om den lilla flickan. Eftersom lakanet hängde för fönstret drog jag bara täcket på mig och någonstans bland alla tankar måste jag ha somnat.






















Kapitel 5

Kommissarie Edvardsson

Ny dag, jag vaknade efter att ha sovit lugnt hela natten. Så klart hade jag drömt om flickan och så klart skulle jag meddela polisen men först ville jag läsa lite till vad hon skrivit. Efter ett besök på uthuset, kokade jag kaffe och åt en smörgås. Så satte jag att fundera. Hur länge hade hon varit här egentligen och levde hon ännu? I så fall var är hon? Den där Mats Karlsson, levde han? Vem var gubben som plockat upp henne? Detta var för mig ett mysterium liksom paret Levander. Vad hade de med detta att göra för nog var det spår efter flickan de letat efter det förstår jag ju eller något annat för dem hemligt. Men så dum jag är! Jag for upp och rotade i min väska efter kontraktet. Han som skrivit på kontraktet, hette inte han Karlsson? Jo, det står Oskar Karlsson här. Denne Oskar har ju ägt torpet, kan han ha varit far till den där Mats? Jag måste kolla upp det men hur. Inte ville jag lämna huset nu. Nej antingen ringer jag polisen nu eller så läser jag lite här och där i böckerna. Sista boken kanske vore smart att läsa. Jag tog fram bok elva. Nu ser handstilen mer vuxen ut.

En dag?
Jag undrar hur gammal jag är nu? Har säkert haft födelsedag flera gånger utan att veta när. Det har i alla fall varit vinter minst sju gånger och då skulle jag vara tjugo år nu då. Tjugo år, jag är vuxen! Min lilla sparv besökte mig i morse. Jag vet inte hur den tar sig in men den flyger in till mig ibland och får lite smulor av mig. Jag tycker den är så fin. Tror det är en hon så Doris passar bra som namn på henne. I förra veckan fick jag bada. Det var länge sedan jag fick göra det. Han bar upp en balja och gick flera gånger efter vatten. Jag badade och det var så gott att få skrubba sig ordentligt ren. När jag var klar och klätt mig så kom han och bar ner vattnet i hinkar först sedan tog han hela baljan med sig. Numer talar han inte med mig alls, bara glor, ser rädd ut ibland. En gång kom han in här och hade dockor med sig och sa att vi skulle leka mamma pappa barn. Men det ville inte jag, vad tror han egentligen, att jag är en barnunge? Det är något konstigt med honom!!

Stackars flicka, här hade hon bott i sju år, inlåst i det lilla rummet på vinden. Hur kunde detta vara möjligt? Utestängd för världen, jag blir så ledsen att jag vill gråta. Lilla barn, varför var du inlåst här, varför? Tänk så ensam och övergiven du varit, så tomt och så saknaden efter föräldrar och syskon, stackars du! Nej jag läser ett stycke på slutet också sen ringer jag polisen.

Lördag, tror jag
Jag försöker hålla reda på dagarna men är inte säker på att det är helt rätt. Doris var inne en sväng och kvittrade lite för mig. Hon är så fin Doris. Jag är sjuk, vet inte vad det är för sjuka men jag har feber och ont i hela kroppen men mest i magen. Kan inte äta heller för då kräks jag. Har sagt till honom att jag är sjuk men han verkar inte bry sig.
Onsdag
Orkar knappt skriva. Jag tror jag dör snart. Magen värker så hemskt och han har inte kallat på läkare. Jag måste ut på något vis och få hjälp annars ligger jag här och dör.

Måndag
En äldre man kom med honom upp idag. Han såg helt förskräck ut och han var så arg på Mats, han slog honom och gapade. Jag orkade inte svara när han frågade mig något men jag hörde han sa doktor. Det är nog försent nu. De gick ner och nu orkar jag inte skriva mer. Mamma och Pappa, jag tänker på er, längtar efter er, Vanja

Nej nej nej, hon dör väl inte!! Jag måste ringa polisen, genast.

Jag har ringt nu och de skulle komma ut hit genast. Först trodde de mig inte men när jag sade att det gällde den försvunna flickan Vanja lyssnade de. Det tar ju en stund innan de kommer så jag snyggade till lite och åt min sallad. Nu kan jag bara vänta.

Vad var det, en biltuta? Då är de här nu, bäst jag öppnar bommen. Jag rusade ut med fart och låste upp bommen. Två polisbilar, det var inte dåligt. De körde in på gården och steg så ur bilarna. Sex poliser, jojo det skulle nog behövas för denna historia är inte något man hafsar iväg med. Grundligt måste allt gås igenom. Jag ursäktade mig med att inte ha några möbler att sitta på men bad dem i alla fall komma med in. I köket ställde de sig runt väggarna och jag började berätta, allt. Jag berättade om tidningen och om Levanders och hur jag sökt det dolda rummet och så visade jag dem dagböckerna och brevet. De tog dem direkt och ena polisen snöt sig ljudligt, jag förstår honom, detta är en hemsk och sorglig historia.
– Kan du visa oss det dolda rummet, sade han som presenterat sig som kommissarie Edvardsson.
– Javisst, så här gör man, det tog en stund för mig att lista ut men, ja se här.
Jag visade vilken bräda man skulle trycka på, dörren gled upp. Så tog jag ficklampan och jag gick först, varnade dem för den smala trappan. Så drog jag i stroppen i taket och visade dem in i rummet efter att dörren gled upp.
– Här är det, sade jag. Här har han hållit henne fången. Jag förklarade hur jag funnit dagböckerna och jag gav kommissarien hårspännena som jag fortfarande hade i fickan.
– Jag går ner nu om det är ok för er, sade jag, ni kan låna min ficklampa om ni vill.
– Tack men vi har egna, log en av poliserna. Jag gick ner i köket.

Det dröjde länge innan kommissarien kom ner men då jag såg honom hade han ett sorgset uttryck i ansiktet.
– Ja det var en hemsk historia detta, sade han, en mycket hemsk historia. Har ni läst de här böckerna?
Han sträckte fram böckerna som han hade i handen.
– Bara den första boken och den sista boken, svarade jag.
– Får man veta vad som hände med henne?
– Nej tyvärr, det verkar som om hon var fånge här i sju år. När jag sagt sju år stirrade han på mig.
– Vad, sju år! Var hon här i sju år?
– Jaa, i alla fall är det vad hon skrivit i boken. Sju vintrar hade hon varit här sen blev hon sjuk, jättesjuk men den där Mats brydde sig inte. En äldre man kom en dag med Mats upp och den mannen blev visst helt förskräckt, hade slagit Mats och skrikit åt honom. Vanja hörde inte allt för hon var mer eller mindre medvetslös. Något om doktor hade visst den äldre mannen sagt. Sen har hon inte skrivit mer så, jaa hon dog nog här tyvärr, sade jag och kände hur gråten ville komma. Jag harklade mig och såg upp på kommissarien. Han var verkligen djupt berörd.
– Stackars lilla barn, sade han tyst, stackars lilla barn.
– Ja, stackars barn, svarade jag. Ska jag kanske lämna huset nu så ni får arbeta ifred, jag kan lämna stormköket här om ni vill koka kaffe eller så, sade jag lite svävande.
– Tack det vore snällt, ja det kanske är lika bra att ni åker hem till er så kan teknikerna arbeta ostörda här. Lämna namn och er adress där ni bor och eh, ja så telefon nummer. Sen vore det bra om ni ville berätta lite mer om de där Levanders.
– Ja jag vet inte så mycket om dem tyvärr men de uppför sig märkligt och som jag sade innan här, så karvade de i brädan, här, sade jag och visade vilken bräda det var.
– Jaha ja, det låter ju märkligt, de vet nog mer än de vill låtsas om.
– Ja det tror jag också. Här är nyckeln till bommen och denna nyckel är till ytterdörren här, sade jag och räckte fram nycklarna.
– Tackar, ni ska få ett kvitto sen. Men eh... är det något mer ni kan komma på?
– Neej, bara att den som… ja just det, sade jag och rotade runt lite i min väska. Här är kontraktet på torpet och som ni ser har en Oskar Karlsson skrivit på, han står ju som ägare då innan jag köpte det, fast nu vill jag nog inte ha det här torpet mer, inte nu efter allt jag fått veta.
Kommissarie Edvardsson tog kontraktet och nickade.
– Bra, sade han, ni får tillbaka det lite senare. Jo jag kan förstå att ni inte vill ha det nu, jaa det är en tragisk och sorglig historia detta.
– Mm, sade jag och nickade. Jo jag har faktiskt tidningen i bilen, ni vill väl ha den också.
– Ja tack, det vore bra, sade han och följde med mig ut. Jag låste upp bilen och tog tidningen som låg i baksätet.
– Här varsågod, jag räckte honom tidningen. Se längst ner där så ser ni blyerts skriften.
Han kikade på tidningen där jag pekat och nickade.
– Bra, mycket bra, jaha detta har ni verkligen gjort bra, ni skulle nog ha blivit polis, log han.
– Nej inte jag, jag är nog alldeles för harig för att bli polis men när det gäller barn och djur kan jag nog göra vad som helst för att hjälpa dem. Jag sänkte huvud och sade lite tyst att nu kom jag ändå försent denna gång.
– Ja tyvärr är det nog så, sade han, men ni har ändå gjort allt grovjobbet för oss.
– Å det var ju inget särskilt men jag undrar vart de förde henne, om hon verkligen dog eller om hon bara försvann in i en ny fångenskap?
– Det min unga fröken, det ska vi ta reda på nu!
– Bra, men glöm inte att informera mig för jag känner att jag måste få veta slutet, om det finns något.
– Det lovar jag, log han och det tar vi i hand på.
Jag hämtade min mat förutom kaffet och kakorna och jag lät ljusen vara kvar också. Min madrass kunde de ha att sitta på menade jag och det tackade de för. Jag visade var uthuset var innan jag satte mig i bilen och skulle precis starta för att köra iväg, då såg jag någon smyga mellan träden. Jag klev ur bilen och låtsades leta på marken, ryckte på axlarna och gick in i huset igen. Därinne stod kommissarien och talade med två av poliserna. Jag steg fram och viskade att Levander står och smyger ute bland träden vid bommen. Kommissarien nickade och log.
– Den tar vi sa polisen, sade han skrattande och sade till de två poliserna att hämta in Levander. Jag satte mig i bilen och körde iväg, när jag närmade mig bommen dök Levander upp och gjorde tecken till mig att stanna men jag körde bara vidare. I backspegeln såg jag de två poliserna ta honom i armarna och gå mot torpet. Ja, tänkte jag, nu blir det väl liv i luckan.



















Kapitel 6
Oskar

Jag körde direkt hem till Majträsk och min lilla etta. Packade in det jag skulle och gick sedan till affären för att handla lite. Väl hemma igen började jag städa trots att det egentligen inte behövdes. När jag städat klart och ätit satte jag mig vid fönstret och tänkte. Vilken historia, detta borde man skriva ner? Ja varför gör jag inte det då, tänkte jag och gick in till datorn. Jag startade den och öppnade ett word dokument. Hur ska jag börja nu då? Just då ringde det.
– Falk, svarade jag lite vresigt för jag hade ju precis tänkt börja skriva ner allt som hänt.
– Är det hon som köpt torpet, sade en röst med basstämma.
– Ja det är jag.
– Har hon varit i torpet, han röst lät ängslig.
– Ja jag har varit där och åkt därifrån också, sade jag.
– Hon bör inte vara där, ja jag vet att hon köpte det men det är ingen bra plats att vara på. Hon får igen pengarna o så låter vi köpet gå tillbaka, sade han.
– Tack det var ju snällt men vem är ni? Är det Oskar Karlsson?
– Ja det är jag, sa jag inte det, nej jag glömde väl det då. Jag orkar inte ha ett gammalt torp, det borde rivas istället men han Levander övertalade mig, ja så blev det som det blev men jag ville egentligen inte sälja. Har hon sett något där ute, frågade han ängsligt.
Nu visste jag inte riktigt hur jag skulle svara.
– Hur då menar ni, sade jag lite undrande.
– Ja jag menar, han letade efter ord, om ni sett eller upptäckt något eller så?
– Nja, jag drog på det lite, kanske har jag det.
Det var tyst i luren en stund och jag hörde en suck.
– Jaså, jaha, ja det var väl bara en tidsfråga förstås. Han suckade igen. Vet hon allt nu då?
– Nej inte allt men mycket, sade jag. Var det er son?
Den gamle blev tyst, det lät sedan som om han grät, grät tyst.
– Ja, han var min son, Mats. Fröken lilla, han var inte som han skulle, han var, ja lite sen fast han var ingen ond människa, det får ni inte tro, snälla… han... Han orkade inte avsluta meningen.
– Herr Karlsson, jag tror det är bäst att ni får veta detta, polisen är ute i torpet nu. De vill nog gärna tala med er senare. Var nu inte orolig, det var ju inte ni som... som. Er son Mats, lever han ännu?
– Polisen? Är polisen i torpet? Vem, vem bad dem dit? Var det ni?
– Ja jag ringde polisen för jag gjorde fynd på vinden, i rummet där Vanja var inlåst.
– Hur kunde ni hitta dit, han hade ju... jaså, ja då förstår jag. Nej Mats lever inte, han gick bort. Han var min son, jag kunde inte... han lät förtvivlad.
– Snälla herr Karlsson, var befinner ni er, kan jag komma hem till er så får vi prata. Jag tror det skulle vara bättre.
– Ja jag bor här på hemmet, utanför Lycksele.
– Ja men då kommer jag till er, det tar inte lång stund för jag har bilen. Vad heter hemmet?
– Smultrongården har de kallat det för, vet inte varför. Ja vill hon komma så är hon välkommen. Jag väntar henne här då.
– Då kommer jag strax, adjö Herr Karlson så länge.
– Adjö fröken.
Så var jag på väg mot Lycksele och äldreboende utanför. Det var inte alls svårt att hitta och personalen var trevliga och visade mig till Herr Karlssons rum. Jag knackade på.
– Kom in, hördes det från rummet. Jag steg in och gick fram till den långe, ståtlige man som satt i en fåtölj vid fönstret. Det var en lång man, en kraftkarl, en vacker äldre herre.
– God dag Herr Karlsson, det är jag som är Nora. Vi talades ju vid för en stund sedan.
Han såg på mig och log lite osäkert. Så visade han med handen att jag skulle sitta ner i den andra fåtöljen.
– Jaså, det är ni som köpt torpet. Ja den där Levander, att låta honom styra detta, det var fel. Jag ville inte, förstår fröken, ville inte men han tjata och tjata o blev det inte sålt skulle han köpa det själv.
– Ja jag känner igen det, sade jag, han tjatade på mig också. Vet Herr Karlsson, jag tror han anar något om torpet för han smyger omkring där ute och även inne.
– En sådan räv, han har inget med torpet att göra! Det är något skumt med honom.
– Ja det tycker jag också men nu har polisen tagit honom för han var där och smög runt knutarna.
Då log den gamle och nickade. Den upplysningen var tydligen något han vart nöjd med.
– Ni frågade mig om Mats. Han var inte som andra förstår ni, han var alltid ensam. Ingen ville leka med honom så han lekte med stenar och kottar. Så blev han äldre och ofta var han ute i torpet för det ägde vi ju. En dag när jag kom dit så verkade han orolig och ängslig och jag trodde någon varit där och skrämt honom men det sade han att ingen gjort. Jag åkte hem igen men jag vart som lite brydd för, ja så där nervös det var han bara om han gjort något som han inte fick. Ja det gick en tid, åren går fort, det har hon väl märkt? Jag nickade tyst. Mats fyllde år så jag tänkte överraska honom uti torpet och eftersom gumman gick bort några år tidigare så var det jag som fick hålla reda på födelsedagen. Jag for ut dit och knackade på. Ingen öppnade så jag gick in. Då såg jag att en dörr i väggen var öppen och Mats kom precis ut därifrån med en skål i handen. Han blev skräckslagen när han såg mig och började stamma. När jag frågade vad det var och vem hade byggt den där dörren och vad han hade däruppe så skakade han bara på huvudet och sa ”ingenting”. Men jag trängde mig förbi han och tog mig upp på en lite smal trappa och såg då att en dörr stod en lite aning på glänt. Fick jag en chock när jag kom in i rummet? Ja ska säga henne att jag trodde hjärtat skulle stanna. Det låg en sjuk kvinna i en säng i rummet. Mats blev som galen och skrek och jag skrek också och så slog jag till honom rakt över munnen för att få han tyst. Ja ska säga hon det att, det var första gången jag slagit min son.
Den stilige mannen fick tårar i ögonen och drog fram en stor näsduk och snöt sig med.
Jag tog med honom ner och han skrek åt mig att jag inte skulle ta hans lekkamrat ifrån honom. Men jag hade ju sett hur sjuk hon var så jag försökte lugna honom men då sprang han ut och försvann i skogen. Där stod jag med en sjuk kvinna på vinden, ja jag förstod ju att det var han som tagit dit henne men misskött henne hemsk. Inte anade jag hur länge hon varit där heller.
– Men herr Karlsson sade jag, vad hände med Vanja sen ni sett henne där i sängen?
– Flickan, ja vad hände med henne… jag bar ner henne till bilen. Hon var ju bara skinn och ben stackars unge. Så körde jag in till byn och den första jag träffade där var Levander. Så klart undrade han vad jag hade i bilen, jag hade lagt ett täcke över henne men jag sade att det angick honom inte och så körde jag vidare. Nu vågade jag inte köra till vår doktor så jag for iväg långt, långt bort. Uppåt Malå svängde jag av för jag visste det bodde en doktor där, en som vart pensionerad. Ja sen la jag henne på täcket på trappan till doktorns hus och ringde på klockan, sen sprang jag till bilen och körde därifrån. Det var fegt gjort, jag vet det men han var min son och jag... Jag såg ju doktorns bil, så hemma var han ju, så hon fick nog vård. Jag hoppas innerligt det.
Jag klappade honom lite lamt på handen, det var mitt sätt att trösta. Så såg han upp på mig och log lite.
– Säg, har ni inte undrat vad som sen hände Vanja, frågade jag.
– Jo ett tag grunnade jag mycket på det. Trodde jag skulle få läsa i tidningen att hon var hittad och mådde bra och så där men aldrig det stod ett ord om henne. Doktorn måste ju ha anmält att hon låg där på trappen och jaa, jag vet inte.
– Men Mats då, vad hände med Mats? Ni sade att han gått bort.
– Ja Mats, min son. Han gick bort han. Man hittade honom i ett gruvhål i skogen. Ingen vet väl hur han hamnat där men där låg han i alla fall.
– Gruvhål? Men det går väl inte bara att ramla ner i ett gruvhål?
– Jo se många gruvhål har inget skydd runt omkring utan ligger som öppet. I detta hål skulle de tömma ut vatten och ja, där låg han. De kom och berättade det för mig sedan de identifierat honom med tänderna eller det var via tandläkaren då som... Jag undrar bara hur det gick till, om han snubblat eller ramlat eller något. Död var han dock och nu ligger han bredvid gumman min.
– Det var sorgligt att höra om er son, sade jag, om han nu var lite klen i förståndet så var han i alla fall snäll mot Vanja, eller snäll, han ville nog vara snäll men förstod inte att det var fel att låsa in en människa så där. Jag är rädd för att ni nog måste berätta allt detta för polisen, det blir inte lätt det förstår jag men ni måste, för Vanjas familj skull.
– Ja, sade han och nickade, jag ska. Det blir väl fängelse för mig nu, jag har ju vetat om det ända sen jag lade henne på doktorns trapp.
– Nja, något fängelse blir det nog inte, ni räddade ju henne och det måste väl räknas tycker jag. Säg mig, såg ni aldrig Vanjas föräldrar i Kvantsele?
– Näe, vi bodde inte i den byn, vi bodde i byn Vitträsk. Det var bara torpet vi hade i Kvantsele och när gumman levde och Mats var liten, då var vi där jämt. Man kan nästan säga att vi en tid var bosatta där. Sedan blev gumman sjuk och… ja då kunde vi inte bo där mer.
– På så sätt, ja då förstår jag. Just då ringde min mobil, det var kommissarien som hade varit hemma och sökt mig och som nu undrade var jag var. Jag bad herr Karlsson ursäkta mig och gick bort till fönstret och svarade tyst på kommissariens fråga. Jag förklarade kortfattat men det var en klok man så han fattade med en gång. Jag kommer, sade han och lade på.
Herr Karlsson frågade om jag kanske ville ha en kopp kaffe. Jag tackade nej men menade att ville han ha en kopp så skulle han ta det. Så såg han på mig.
– Var det polismakten, undrade han.
– Ja det var det, de undrade var jag var någonstans. Jag sa att jag var här, sade jag och såg nog lite skyldig ut.
– Jaha, ja då är de snart här då, sade han lite oroligt. Han suckade tungt och djupt.
– Det tar nog en stund innan de kommer hit, det är ju en bit att köra i alla fall. Säg mig, vad hette den där läkaren som ni lämnade Vanja hos?
– Doktorn, jaså han, ja han hette Nils Strid. Men inte tror jag han lever nu, han var ju gammal redan då. Fast det vet man ju inte, en del kan ju bli riktigt gamla, se bara på mig, log han.
Jag sa att jag skulle kolla lite på nätet om det fanns någon Nils Strid, ett ögonblick bara, sade jag och började googla på min mobil. Minsann, en Nils Strid i Malå, det kunde vara han. Jag skrev hans namn i hitta.se och där fanns han, han skulle fylla nittiofyra år nu i år.
– Jo han lever visst än Nils Strid, sade jag. Det får dock bli polisens sak att kontakta honom. Nu ska jag inte störa herr Karlsson mer. Var nu inte orolig, det kommer nog att ordna sig detta.
– Tror hon det sade han och såg nästan bönfallande på mig.
– Ja det tror jag, sade jag och klappade hans hand. Så gick jag ut till bilen och körde hemåt. Jag ringde kommissarien och berättade vad jag visste. Han blev ivrig och ville ha namnet på läkaren. Han fick namnet plus adressen.
– Ni skulle ha blivit polis, sade han och skrattade. Det skulle ni verkligen!
– Nej tack, sade jag, jag är nöjd med att vara en datanörd, så skrattade jag till. Men lova att jag får veta hur det går sen, glöm nu inte berätta för mig.
– Nej då, ni ska få veta sade han och så avslutade vi samtalet.
När jag väl kom hem var jag urtrött och gick nästan genast till sängs. Tankarna malde och malde. På sätt och vis tyckte jag synd om den gamle mannen. Han försökte skydda sin son men samtidigt borde Vanjas föräldrar ha fått höra att hon levde och vad hände sedan hon kom till den där doktorn Strid. Ännu var det många frågor och för lite svar. Mats, ja Mats var ju död enligt hans far. Om det nu var sant men det gick ju att kontrollera. Förresten ljuger man väl inte om sådant heller. Någonstans där i tankarna somnade jag.
Jag vaknade av en telefonsignal. Yrvaket svarade jag ett ”hallå” samtidigt som jag gäspade.
– Väckte jag er? Jaha kommissarie var alert och morgontidig.
– Nja, svarade jag, på sätt och vis. Hur har det gått?
– Ja jag lovade ju att ni skulle få bli informerad så, Vi talade med herr Karlsson igår och fick höra hela historien, han sitter här nu i polishuset på ett mera ingående förhör. Doktor Strid är mycket riktigt i livet ännu och han mindes mycket väl den dag han fann en ung kvinna, en sjuk kvinna på sin trappa. Enligt vad han mindes så var hon ju allvarligt sjuk och han hade knappast hunnit till ett sjukhus med henne. Så eftersom han hade en liten mottagning i sitt hus och hans hustru var sköterska, beslutade han att akut faktiskt göra ett ingrepp genast ty han misstänkte brusten blindtarm. Han meddelade sjukhuset och fick tillstånd att öppna henne och börja operationen men sedan måste hon forslas till sjukhuset. Strid öppnade buken på Vanja och det var som han misstänkt, brusten blindtarm. Han gjorde vad han kunde och satte så dropp. När ambulansen kom följde han med i den och höll såret öppet. Det var ett mycket ovanligt beteende men tvunget annars hade hon inte klarat det. På sjukhuset fördes hon direkt till operation och Strid var också närvarande. Operationen gick bra och man trodde då att hon skulle klara sig. Två veckor efter operationen låg hon i koma och gick inte att väcka. Efter några månader fördes hon till ett sjukhus för långtidsvård av patienter. Där låg hon i flera år utan att vakna. Så en dag när personalen kom in i hennes rum var sängen tom. Man letade överallt men hon fanns inte någonstans på hela sjukhuset. Eftersom Strid inte visste vad hennes namn var och inte heller tänkte någon på att fråga polisen så kallades hon bara för Salett, det vill säga att hon låg på sal ett och fick namnet av den orsaken. På långtidsvården kallades hon för Märta. Ingen hade kontaktat polisen för vi har inte funnit någon notering om det. Under hela tiden har tydligen ingen anmält något till polisen och det är verkligen märkligt. Iallafall var Vanja försvunnen och inte heller denna gång tänkte någon på att ringa polisen förrän en av de yngre sköterskorna kom på att det nog varit i sin ordning att meddela oss. Polisen visste ju dock inte hennes namn så tyvärr blev fallet aldrig avslutat. Ja det är tragiskt detta men nu ska vi nysta vidare och kommer ni på något eller så, så bara ring mig.
– Tack det ska jag, sade jag, jag får väl gnugga geniknölarna ett slag så får vi se. Har ni underrättat Vanjas föräldrar?
– Ja. Det var en mycket svår uppgift. Vi var där tillsammans med en läkare sent igår kväll. Jag kan ju säga att det var tur läkaren var med för mammans skull. Det blev ju en fruktansvärd chock för dem. Hon hade ju varit så nära mest hela tiden utan att de visste om det.
– Ja och nu är hon fortfarande saknad.
– Just det men nu ska vi finna henne, var säker på det.
– Sa Levander något då?
– Bortförklaringar, vi ska ta itu med honom på allvar senare idag.
– Är han häktad?
– Nej då men vi vet ju var han finns, skrattade kommissarien.

Så lade vi på luren och jag satte mig att tänka. Det är klart att det knappast finns något spår efter Vanja sedan man upptäckt att hennes säng var tom där på långtids-boendet. Det blir nog knepigt att finna henne den vägen men Levanders då, de verkar ju lite mystiska, kanske jag skulle försöka få fram lite mer om dem. Jag kunde ju börja med att googla på dem. Google en källa som aldrig sinar, vad gjorde man utan Google och Wikipedia?



































Kapitel 7

Levander

När jag ätit min frukost och klätt mig så satte jag mig vid datorn. På Googles sökruta skrev jag Knut Levander. Det blev några sökresultat. Ett om verkstaden och ett annat om kommunen och ett klagomål från Levander angående buskörning av mopeder. Ett tredje resultat handlade om en del hus som Levander varit mäklare för och sålt. Nej inget matnyttigt där inte. Jag scrollade ner lite och där fann jag något, 1988 i Nordmaling, en anmälan om stöld, en hel del stölder faktiskt. Det var mest cd spelare och bilradion stulna från bilar men även stölder ur handskfack. En av de drabbade hade pekat ut Levander men polisen hade inte funnit någonting som kunde visa att just han tagit sakerna. Levander hade bevisligen varit hemma i sitt hem tillsammans med hustrun vid de aktuella tillfällena. Den tjuven blev aldrig tagen. Nå småstölder kunde jag nog tänka mig var något för Levander men eftersom han har en verkstad nu vore det ju att peka ut sig själv på något sätt. Nej det var nog inte Levander som stod bakom de stölderna! Eller vänta nu lite, vore det inte en perfekt stöld, typ ”Så dum är inte människan att han stjäl från bilarna han lagar, det vore ju löjligt”. Neej, det vore smart skulle jag vilja säga, mycket smart. Så klart hustrun ställer upp och vittnar ”nehej han var hemma hela kvällen, vi såg på tv”!
Nå jag blev i alla fall lite tveksam för Levander kunde jag tro om vad som helst. Varför stod han och karvade i brädan där ute i torpet? Har han gömt något där kanske? Undrar om polisen är färdig där ute i torpet eller om jag kunde åka dit nu och undersöka lite mer. Först läste jag klart de söksvar jag fått. Längst ner stod ”avtackade herr Levander som sjukhusvaktmästare...”.
Vad? Sjukhus, jag tryckte upp artikeln och läste. Jo Herr Levander hade arbetat som vaktmästare på sjukhuset i Lycksele. En hjälpsam och vänlig man, ansågs det. Blommor fick han och ett hemligt kuvert. Jo jo, nu börjar det bli intressant. Vilken avdelning hade han nu arbetat på, jag snabbläste texten men kunde inte hitta svaret. En sköterska var med på bilden, Gudrun Svensson. Henne ville jag tala med! Jag googlade på henne också men först tog jag en skärmdump med bild och allt. Detta vill nog kommissarien se.

Resultatet på ”Hitta” gav att Gudrun bodde kvar i Lycksele och hennes telefon nummer stod där också. Jag ringde upp henne.
– Hallå, Svensson, svarade en röst.
– Ja god dag, sade jag lite glatt, mitt namn är Falk och jag skulle vilja fråga er en sak.
– Jaha, vad då?
– Jo det är så förstår ni att en Herr Levander här i byn, snart ska gå i pension och vi ville liksom skriva en visa till honom, en slags revy över hans liv. Ja bara på skoj så klart och när vi googlade lite på hans namn så fick vi fram att, han arbetat på sjukhuset, ja där var en bild när han avtackades och ni var med på den bilden.
– Jaha, ja då förstår jag. Jo det stämmer, Herr Levander arbetade hos oss på långtidsboendet. Den bästa vaktmästare vi någonsin haft medan jag var där. Alltid så glad och prosaisk. Han sjöng gärna minns jag. Nu är det ju så länge sedan, flera år faktiskt så jag minns väl inte precis allt.
– Ja men snälla ni, ni är ju alldeles lysande, berätta någon händelse eller en kul sak som hände eller något sådant.
– Haha, ja han var som sagt mycket skojfrisk och skojade ofta med oss sköterskor. En gång kom han in och såg så ledsen ut. Vi frågade ju honom vad som hänt. Han skakade på huvudet och sade tyst att ”Han dog”, jag gjorde allt för att undvika det men det gick inte!”. Ja vi blev ju förskräckta och frågade vem som hade dött, var det en av våra patienter? Då såg han på oss och så började han le ”Jag slog en mygga alldeles nyss”! Först förstod vi inte skämtet men sedan slängde vi saker på honom och skrattade och sa att han var då för dum! Han rusade ur expeditionen allt medan han hukade sig. Så där var han, kunde komma in och fråga om vi hört göken i natt. Vi svarade ju nej för det hade vi ju inte. Inte jag heller sade han då och rusade ut. Ja det var många glada skratt vi fick med Herr Levander, en spjuver var han.
Hon skrattade gott åt minnena av denne spjuver.
– Haha, sade jag, ja detta var perfekt ju, tack snälla ni för hjälpen, så bra att jag tog mig för att ringa er, tack tack.
– Oh det var så lite så, var snäll hälsa honom från syster Gudrun.
– Det ska jag absolut göra, tack än en gång. Så lade jag på luren. Jag såg åter på artikeln i datorn. Den var insatt 1986 så det betydde då att Vanja var 27 år vid det tillfället.
Jag ringde Kommissarien och han svarade direkt.
– Hej, det är jag Nora.
– Är det privatdetektiven själv, skrattade han, har ni kanske kommit på något mer?
– Jaa, det har jag faktiskt, en del men inte så mycket.
– Låt höra, sade han. Jag berättade och vad jag funnit på och när jag kom till punkten om en levnadsvisa för Herr Levander, så skrattade han högt och gott.
– Ni är ju bara för bra ni, skrattade han men så får ni också fram upplysningar. Mycket bra gjort! Då vet vi att Levander arbetade vid det långtids-boendet samma tid som när Vanja försvann därifrån. Ja vi får ju kolla upp allt och se om det stämmer men det var bra gjort fröken deckare. Nu ska vi nog ta en pratstund med herrn. Tack för att ni ringde, mycket bra gjort fröken Falk.
Jag fick hans mail adress och skickade genast över artikeln till honom. Hans svar kom direkt ”Kanonbra! Tack”.







Kapitel 8

Nora detektiven

Hur går jag nu vidare då? Kan jag åka ut till torpet tro? Vill ju gärna kolla vad det är som gör Levander så intresserad av torpet.
Först bör jag kanske kontrollera vad som hände med Levander efter att han slutade med sin sjukhustjänst. Kan man ens komma på någon egen idé? Började han direkt med verkstad här tro? Jaa, detta måste jag ta reda på. Jag skrev på Google ”bilverkstad Kvantsele”. Nu fick jag flera svar.
En tidning skriver att, citat: … nu äntligen ska det starta en bilverkstad i Kvantsele. De boende på orten har klagat mycket över att de måste köra till Majträsk för att laga sin bil men nu behövs inte det längre för Knut Levander ämnar öppna verkstaden redan om två veckor.
Jaha, nu ska vi se vilket år detta var, där står det, 1990. Jaha fyra år efter avtackandet från sjukhuset. Var har han varit de fyra åren? Så kom jag ihåg artikeln angående stöld, vilket år hade det varit då? Jo 1988 i Nordmaling. Just det, det är alltså inte den verkstad han har idag i Kvantsele utan det var i Nordmaling. Ja men då Googlar vi på Nordmaling då!
Jag skrev Levander Nordmaling och fick några svar. Dels den artikeln om stöld som jag redan läst sedan en om Fru Elsa Levander som vunnit en tävling i sockerkaksbakning. Så roligt då, tänkte jag. Då vet jag att hon kan baka, jättebra upplysning haha . Jag orkade inte läsa hela men där fanns en bild på kakan och en lycklig fru Elsa med dottern Vera... Vera? De har väl inga barn eller? Vera-Vanja... hm, nu blev jag brydd måste jag säga. I och för sig kunde de ju ha vuxna barn nu men det var inget jag hört något om. Jag såg på bilden, jo den dottern var inte någon leende miss Sweden precis. Hon såg vilsen ut tycker jag. Jag tog en ny skärmdump på bilden och skickade den till kommissarien. Jag skrev under bilden det jag kommit fram till och vill kommissarien vara så snäll kolla om paret Levander hade några barn och i så fall fanns det någon Vera? Så skickade jag iväg det och ringde kommissarien.
Signalerna gick fram och efter en stund svarade han.
– Det är jag Nora igen, kolla er mail tack, hej då haha... kvittrade jag och lade på.

Så var var vi nu, jo Vera var det ju. Jag Googlade på bara namnet Vera Levander men fick inga träffar. Då gick jag in på Eniro och skrev Levander. Massor med folk hette Levander, jag fann Elsa och Knut, Birger och Samuel. Nej där verkade det inte vara någon Vera. Så skrev Jag Knut Levanders telefon nummer men det var bara han och Elsa som visades där. Ok, där ringer jag en kompis, tänkte jag och gjorde så. Hon svarade direkt-
– Stolpe.
– Tjena Adri, det är Nora.
– Haaallå du gumman, det var inte igår.
– Nej inte i förrgår heller, skrattade jag. Så berättade jag vad jag ville ha hjälp med.
– Du som är släktforskare, du har väl en massa program för ditt och datt eller?
– Näe, någon ditt och datt har jag ingen katalog över, skrattade hon, men jag förstår vad du menar, Namn? Födelsenummer? Ort?
– Ok, Levander, sade jag snabbt.
– Hm, Levander, Levander... Ja alltså här finns ju några Levander .
– Ok kolla Elsa och Knut Levander då.
– Elsa och Knut... ja de är här, vad vill du veta om dem?
– Kan du se om de bodde i Nordmaling 1990?
– Ja det gjorde de, Elsa och Knut samt dottern Vera, Storgatan 6.
– Yes, kanon Adri! Kan du se dotterns födelse år också?
– Javisst, 1972 9 augusti.
– Vad sade du nu, 9 augusti 1972?
– Jaa, det står så här, född i Långsele. Det är väl i närheten av dig det eller?
– Nja i alla fall nära nog ur Norrländsk synpunkt för avstånd, alltså Adri... om ett barn blir bortadopterad till en annan familj, står det barnet då som de nya föräldrarnas barn eller de äkta föräldrarna?
– Ja det barnet är väl äkta i båda fallen men jag förstår hur du menar. I Födelse- och dopböckerna står de ”äkta” föräldrarna vid födseln av barnet men säg att de adopterar bort ett barn, så året efter står det som barn till de nya föräldrarna, fattar du?
– Absolut!! Du är en pärla Adri!!
– Bara en pärla? Haha, vad kan jag mer stå till tjänst med då?
– Jo kan du slå på Vanja Olofsson i Kvantsele?
– Ok, Vanja, Vanja... ja hon finns här. Föräldrar är Karin och Marianne Olofsson. Vanja född 8 augusti 1972. Hoppsan, de var ju nästan samma datum det som den där Vera du frågade om.
– Jaa, ser du jag misstänker att det är samma barn.
– Kan så vara ja, det hände ju ofta att prästerna var lite lulliga och skrev fel datum, så joo, det kan faktiskt vara så. Hon Vanja har ju som andranamn Elsa och Vera har… också Elsa, du har kanske rätt då.
Nu ringde det på min dörr.
– Vänta lite Adri, det ringer på dörren. Jag kikade i titthålet. Kommissarie Edvardsson, bra, mycket bra.
Jag öppnade dörren och gjorde en gest mot min mobiltelefon. Han nickade att han förstått. Så tackade jag Adri och bad att hon skulle upprepa vad hon sagt mig till Kommissarie Edvardsson om det var ok. Det var det och Kommissarien tog telefonen utan att knota. När de presenterats sig klart, tystnade han och bara lyssnade. Han hummade lite och sade sedan.
– Kan ni vara så snäll att skicka utdrag på dessa upplysningar till min mail, ni får adressen här. Så gav han henne den och de lade på. Han stirrade på mig, så ruskade han huvudet och log.
– Lilla fröken Nora, vad ska vi med poliser till när vi har er! Han skrattade gott.
– Jaa, säg det men ni kan nog detta betydligt bättre än jag, jag är ju bara amatör.
– Oh inte bara, ni har ju snart löst hela fallet åt oss.
– Inte då men jag kom ju på lite grejer och jaa... något gav det ju i alla fall.
– Något, detta är helt fantastiskt. Nu vet vi betydligt mer än i morse tack vare er.
– Kaffe, sade jag för jag tyckte det var nog med beröm nu.
– Gärna, sade han och jag bryggde en kanna full och lade fram lite gott till kaffet. Så sade han med en suck.
– Tror ni Nora att lilla Vanja lever? Eller lilla, hon är ju vuxen nu.
– Sannerligen om jag det vet, det är för svårt att gissa. Hon levde ju i alla fall i Nordmaling och efter det har vi inga spår men... min mobiltelefon ringde.
– Falk, svarade jag.
– Hej det är Adri, jo jag kollade vidare på henne, du vet, Vera Levander. Faktum är att hon är gift nu sedan 1996 med en man vid namn Jesper Blomkvist och de bor... de bor ju i Majträsk precis som du!
– Vad säger du, ropade jag högt, Jesper Blomkvist! Men det är ju han som äger fiket här ju, han heter Jesper!
– Ja men då så, gå och snacka lite med honom då, skrattade Adri. Vi hörs Nora.
– Tack snälla du, om du visste vilken hjälp du givet oss nu, sade jag glatt. Jag bjuder på middag nästa gång vi ses, tack snälla!
– Ska komma ihåg det, sa Adri och lade på.
Jag vände mig mot kommissarien.
– Ni kommer inte att tro vad jag nu ska säga!
– Jo då, numer tror jag allt ni säger, log han.
– Vera Levander gifte sig med Jesper Blomkvist!
– Och?
– Jesper Blomkvist är ägaren till vårt Café här i byn. Det var av honom jag fick tidningen!
– Vad säger ni? Menar ni att Vanja-Vera bor här i Majträsk?
Jag nickade glatt flera gånger och sen skrattade jag högt och kastade huvudet bakåt, ett ödets ironi, den vi söker bor här, i min by!
– Nora, lilla Nora, log kommissarien och gav mig faktiskt en snabb lite kram.
– Kom igen, sade han, vi går dit.
– Ja men jag är ju ingen polis.
– Nej men du fungerar ju bra som privatdeckare och dessutom känner du ju dem.
Ja där hade han ju en poäng förstås.
– Ok, vi går! Vi gick bort till Caféet. Nu var det dock redan eftermiddag och väl sent kanske för ett besök på Caféet men vad då?
När vi kom fram såg vi att det satt en del kunder på uteserveringen. Jesper for runt och pratade med alla. Han fick syn på mig och vinkade med handen.
– Här Nora kan du och ditt sällskap sitta. Vill ni ha kaffe eller vad hade ni tänkt er?
– Jesper, vi skulle behöva tala med dig en stund, har du tid?
Han såg förvånad på mig och nickade sedan.
– Visst, följ med här, jag ska bara säga till Nettan att hon tar över här.
Vi gick in i köket och där fanns ett litet rum som väl var Jespers kontor. Han satte sig vid sitt skrivbord och Kommissarien och jag tog vars en stol och satte oss mitt emot Jesper.
– Jesper, detta är Kommissarie Edvardsson, han är från Lyckselepolisen.
– Umeå, rättade Kommissarien, jag pendlar mellan Umeå och Lycksele.
– Ok, sade jag och fortsatte. Nu undrar jag om du minns den där dagen då jag bad att få en tidning som blåst iväg till mig, ni röjde i källaren då.
– Ja visst jag, du ville ha den för det var samma dag som ditt födelsedatum eller något sådant.
– Just det men det var mer än så och för att du nu ska förstå allt så kommer Kommissarien att berätta för dig en historia som verkar helt galen men den är sann. Först vill vi dock fråga dig om din frus namn är Vera?
– Ja visst är det det, sade Jesper lite förvånad. Hur så?


























Kapitel 9

Gunnar och Britta

Jag såg på Edvardsson och han nickade. Jag reste på mig och gick ut. Satte mig och drack en läsk jag beställt. Stackars Jesper om nu allt detta är okänt för honom, då blir det ju en chock. En dryg halvtimma senare kom Nettan och ropade på mig att, kommissarien ville att jag skulle komma.
Jag reste mig och gick in i köket och sedan kontoret. Jesper satt med armbågarna på skrivbordet och händerna för ansiktet. Ja anade att han grät eller i alla fall skakade han lite. Jag tog min plats i stolen jag förut suttit i och såg på kommissarien. Han skakade på huvudet.
– Jesper, sade jag med låg röst, Jesper? Han harklade sig och skakade på sitt huvud. Så såg han på mig och jag såg sorg i hans ögon.
– Nora, jag visste ingenting om detta, absolut ingenting! Vera har alltid, ja i alla fall så länge jag känt henne, varit tyst av sig, hon talar inte i onödan om man säger. Aldrig har hon nämnt sin barndom eller något från det förflutna. Hennes föräldrar Elsa och Knut är väl inte direkt mina favoriter men är man gift med dotter så, ja du förstår. Detta blev en chock för mig, en verklig chock! Min stackars lilla Vera, vad hon har lidit. Ensam har hon burit detta, helt ensam för Knut är ingen sentimental och familjekär far precis och Elsa, oss emellan så är hon värst. Stackars Vera.
Han skakade på huvudet.
– Men nu när jag vet så kan jag bättre förstå Vera, hennes tysta steg, hennes små söta dagböcker som hon faktiskt gör själv och skriver i. Hon sitter ofta och bara tittar rakt ut. Ibland talar hon med fåglarna och en av dem kallar hon för Doris. Han skakade på huvudet. Lilla Vera...
Kommissarien och jag såg på varandra, jo allt stämde, dagböckerna, Doris. Nu är det ingen tvekan om längre att Vera är Vanja.

Vi talade en stund med Jesper och han tog oss i hand och tackade för vi hade berättat detta. Nu skulle han först och främst försöka resa bort tillsammans med sin fru, någonstans där ingen kunde göra henne upprörd eller på annat sätt såra henne. Hennes föräldrar är inte snälla mot henne heller. Vera gör si och Vera gör så. Jag har börjat köra ut dem när de kommer för jag vill inte att de ska totalt förstöra henne.
– Men Jesper, de är visserligen biologiska föräldrar till Vera men det är egentligen Olofssons som är henne föräldrar nu, de i Kvantsele. De adopterade henne och där hade hon det så rart så. Snälla hyggliga människor. Varför tar du inte med dig Vera och besöker dem, eller vad säger kommissarien?
– Jo men inte riktigt än, först ska vi reda ut vad Levanders har för sig och sedan vill vi nog träffa Vera.
– Det kan ni göra nu för hon kommer här, sade Jesper och såg mot dörren till kontoret.
Både jag och kommissarien tittade dit. En ganska lång parant dam med lockigt hår och en diskret blå klänning, kom in i rummet. Hon gick som om hon gått i tankar och så upptäckt att hon nu var på kontoret. Förvånad såg hon på Jesper.
– Vera, sade han och steg upp och gick fram till henne, vad vill min älskling?
Hon verkade lite förvirrad och såg länge på honom.
– Jesper, Doris kom inte och åt sin mat idag, tror du hon är sjuk?
– Nej Vera det tror jag inte. Säkert fick hon syn på någon vän och så flög de iväg för att prata om gamla minnen. Hon berättar säkert om dig Vera. Han log mot henne. Hon såg först ängslig ut men sedan ljusnade ansiktet.
– Tror du det, jaa du brukar ju ha rätt, hon skrattade till. Så såg hon makens besökare.
– Har du gäster Jesper? Stör jag kanske?
– Inte alls vännen, det här är Nora, henne känner du väl igen. Vera nickade till hälsning. Detta är Edvardsson från Umeå, sade han. Edvardsson reste sig och sträckte ut handen. Förvånad såg hon på handen men tog den sedan och hälsade.
– God dag, sade Kommissarien, så trevligt att få träffas. Herr Blomkvist, ni har en förtjusande hustru, lade Kommissarien till. Vera såg en stund på honom, sen log hon och nickade kort.
– Tack Herr Edvardsson, log hon, det var mycket vänligt sagt. Så vände hon sig till Jesper igen. Kära du, jag tänkte hämta några äpplen, går det bra?
– Självklart Vera, ta så många du vill ha.
– Tack men det räcker med tre, log hon och vände sig om för att gå. Så stannade hon till och sade lite hastigt till mig.
– Har inte vi setts förr? Ni verkar så bekant. Är ni anställd här hos min man?
– Nej tyvärr, jag arbetar på ett företag och jag bor här i Majträsk .
– På så sätt, ja då går väl jag nu då, adjö då Brita och Herr Edvardsson, sade hon och gav oss en nick.
– Brita, sade Edvardsson förvånad och såg på mig. Vet hon inte att du heter Nora.
– Jo men det vet hon, sade Jesper, hon sade fel bara.
– Näe, sade jag, hon sade inte alls fel. Nu förstår jag.
– Säg nu inte att ni kommit på ännu mer, sade kommissarien.
– Jo men det tar vi sedan. Tack Jesper, om du visste vad det betydde för mig att äntligen få se Vanja eller Vera. Som jag har gråtit för hennes skull för allt hon fått gått igenom. Stackars Vera.
– Ja, jag har ännu inte fattat allt men jag ska ta det varligt med henne och ni kan väl höra av er angående adoptivföräldrarna. Jag tror, förstår ni att de kan väcka henne till fullt normalt liv igen. Ja alltså, hon är ju fullt normal men stänger inne känslor och så.
– Jag ska absolut säga till er när det kan ske men först måste de föräldrarna få veta allt, precis allt.
– Det förstår jag, sade Jesper. Så nickade vi adjö och gick hem till mig. Kommissarien hade parkerat sin bil utanför min dörr. Han stannade vid bilen och såg på mig.
– Så har vi äntligen fått träffa vår Vanja eller Vera.
– Jaa, hon var precis så som jag trodde hon skulle vara. Kanske vackrare faktiskt.
– Ja du Brita, sade han till mig, har du också två olika namn du använder?
Jag skakade på huvudet och log. Så tänkte jag en stund .
– Brita är min mor. Hon växte upp i en by. Det skulle kunna vara Kvantsele men jag tror aldrig mor nämnt det. Jag kan fråga?
– Ni slutar aldrig att överraska mig Nora, får jag kalla er vid förnamn?
– Javisst!
– Märkligt hur namnen faller på plats här. Snart säger ni väl att ni är släkt med mig också.
– Ja min farfar hette Edvard, så vem vet, log jag.
– Ring er mor och fråga om Vanja, ring mig sen och berätta. Tack för idag Nora och ta nu väl hand om er.
– Tack det ska jag göra och jag slår en signal sen då.
– Gör det, log han och satte sig i bilen och körde iväg.
Jag gick in i min lägenhet och satte mig vid fönstret på min favoritplats. Så har jag då äntligen fått se Vanja, ja för mig är hon Vanja och inte Vera. Tänka sig, här har vi sökt och sökt och trott att hon var död och så var hon här, i min by. Jag fattar inte ... eller det gör jag väl men det blev ju nästan en chock. Bäst jag ringer mor nu direkt. Jag slog numret.

– Falk, svarade far och jag sade att det var jag, frågade hur de mådde och om allt var väl. Han svarade jakande på alla frågorna.
– Men hur har du det själv då lillfia, är allt väl hos dig?
– Jaa då, allt är bra. Jag har köpt ett torp!
– Vad, har du köpt ett torp? Men vad roligt Nora och nu vill du att far ska komma och reparera alla trasiga ting och ställa till rätta då förstår jag, skrattade han.
– Jaa, skrattade jag, det får du gärna göra. Fast egentligen var det ett impulsköp så jag vet inte om jag ska behålla det.
– Klart du ska, låt du mig få ta hand om reparationer så ska du få se att allt blir snyggt och fint.
– Säger du det far, jaa men då får du väl göra det då. Ska vi säga att ni kommer om, låt säga två veckor.
– Två veckor, varför inte nu till helgen?
– Ja men jag har inga möbler där ute och ingenting faktiskt.
– Det ordnar sig men om du vill vänta ett par veckor så går det bra. Vill du tala med mor?
– Ja tack sade jag och så sade vi ”Hejdå” och strax hade jag mor i telefon.
– Nora, så trevligt att du ringer, är allt väl med dig`
– Jadå mor allt är väl med mig, du då?
– Jo jag mår så bra så, oförskämt bra kan jag tillägga, hon skrattade.
– Jamen det låter bra mor. Jo du, kan jag fråga dig en sak?
– Visst, fråga på du bara.
– När du var liten och bodde här i byn, hade du en massa kompisar då?
– Men Nora, känner du dig ensam? Vill du att far och jag kommer en stund? Hon lät orolig.
– Nej mor, skrattade jag, det var bara en fråga. Jag är helt ok, tjohoo, skrattade jag.
– Mja, är det säkert det. Vänta nu pratar far här också... vad säger du Gunnar? Torp, har hon köpt ett torp. Hallå Nora, vad är det jag hör, har du köpt ett torp? Vilket torp?
Jag tog lite sats och sedan sade jag långsamt, endast för att se om jag fick någon särskild reaktion.
– Skogstorpet! Det ligger…
– Jag tack, jag vet vad det ligger, sade mor lite ansträngt. Ska du verkligen ha det torpet Nora?
– Men vad då, det står tomt.
– Ja nu ja men det har en historia vet du.
– Jaså, vad då?
– Jo där bodde en ung grabb som väl inte var alldeles som han skulle och vi barn var rädda för honom. Ingen vågade sig nära huset. Det låg så ensligt så. Vi brukade gå förbi där ibland men det såg ut som om ingen bodde där fast vi visste att Mats, som han hette, fanns där inne. Är det verkligen det torpet Nora?
– Ja mor det är det men jag tycker det är fint. Får man bara rensa upp lite och så. Ja först tänkte jag nog att jag skulle låta köpet gå tillbaka men nu, nej jag tror jag vill behålla det och ge det harmoni, på något sätt.
– Vad säger du Gunnar, vad... nu pratar han här igen. Jaja, ja jag ska säga det. Far säger att du inte ska bekymra dig för torpet, han är handlingens man, säger han, han fixar allt haha.
– Bra Mor, men hur var det nu, hade du kompisar där?
– Visst hade jag kompisar, det var ju Rut och jag som mest höll ihop. Ja du känner ju Rut. Sedan var det Martin, en riktig buse haha, han var rolig han. Ja sedan var det ju Siv och Vanja och så Pål förstås. Ja det var oftast vi som lekte och hade kul, hur så?
– Hon Vanja, hur var hon?
– Varför frågar du det? Ja hur var hon? En snäll och rar flicka. Lite skygg kanske innan hon lärde känna en så. Vänta, hon var ju adopterad av Olofssons ja, nu minns jag. Det var snälla människor det ska du veta. Vanja hon trivdes så bra hos dem.
– Mor skulle du känna igen dina kamrater om du såg Pål och Siv och Vanja och vilka de nu var?
– Ja det tror jag nog att jag skulle. Vanja, jag och Rut brukade gå tillsammans hem från skolan men ser du Vanja, hon försvann hon. Man hittade henne aldrig.
– Oj då, det lät hemskt, vad hände?
– Ingen vet, hon mådde inte så bra så hon gick före oss hem och sedan dess har ingen sett henne.
– Mor, kan du och far komma hit i morgon, jag måste prata med er.
– Mår du dåligt, är det så, jag visste det, när du börjar tala om mina gamla vänner då anade jag.
– Nej mor, det har egentligen ingenting med mig att göra, det gäller en annan person men jag vill gärna att ni kommer. Jag sade till far om ett par veckor men nu tror jag det är bäst ni kommer imorgon, kan ni det?
– Ja men det är väl klart Nora, vi kommer gärna, det gör vi. Är du ledig från ditt arbete eller?
– Ja men bara ett par dagar. Ok men då kommer ni imorgon då, ska vi säga vid tolvtiden?
– Ja då det blir bra det. Kram Nora.
– Kram mor.
Nu har jag satt igång något som jag inte vet hur det ska gå men men, nu är det gjort.
































Kapitel 10

Brita och Vera


Jag hade gått och lagt mig direkt efter samtalet med mina föräldrar. Nu vaknade jag tidigt och tog det lite lugnt. Åt min frukost och drack en kopp kaffe. Lyssnade lite på radion, samma nyheter som igår.
Jag hämtade min mobil och ringde kommissarien, han svarade direkt.
– Nora, så trevligt, har du löst hela fallet åt oss nu?
– Ja snudd på, skrattade jag. Nej jag ringer för att berätta att min mor och far kommer idag.
Kommissarien var alldeles tyst först sedan skrattade han till.
– Så roligt för dig Nora.
– Fåna er inte nu Kommissarien, ni ville ju att jag skulle ringa min mor och det gjorde jag. Nu vet de också att jag köpt torpet. Mor tyckte inte om det, hon talade om honom Mats. Far däremot tyckte det var hur bra som helst för nu kan han börja renovera det, skrattade jag. Nå så frågade jag mor om hennes kamrater och av alla de namn hon sade var Vanja med. Hon sade att Vanja försvann och det visste vi ju redan men... jag tror Kommissarien att mina föräldrar bör få veta allt. Vi kan väl gå till Caféet och dricka kaffe och om Vanja/Vera är där vill jag se vad som händer. Mor påstår att hon säkert skulle känna igen alla sina gamla vänner. Vad säger ni?
– Har ni berättat klart nu?
– Jaa och var inte sådan nu Kommissarien, detta är viktigt för mig.
– Förlåt lilla Nora, jag skämtar ju bara med er. Jaa, idén är kanske inte dum men det kan bli en chock för henne. Hade ni tänkt att hennes föräldrar Olofsson ska vara med också?
– Nej det är väl för tidigt, eller?
– Jag vet inte, kanske vi borde tala med en läkare om saken. Nå jag kan i alla fall berätta att Olofssons nu vet om att Vanja/Vera lever och bor där i Majträsk. Ja du milde vilken chock det blev för dem. Jag fick ringa efter en läkare för de är ju väldigt gamla nu de två men glädjen lyste i deras ansikten och det Nora, det var fantastiskt att se. Enligt läkaren ska de nog klara ett möte med Vanja men jag vet inte hur Vanja klarar det.
– Jag tror hon är starkare än vi tror. Jag tror att resultatet till slut blir att hon vaknar, riktigt vaknar.
– Kanske har ni rätt. Jaha då kommer era föräldrar idag då, när anländer de?
– Vid tolv ungefär.
– Ok då kommer jag kvart över, blir det bra?
– Jadå och Kommissarien? Vad heter ni i förnamn?
– Varför frågar ni det? Jag heter Fredrick, hur så?
– Ja ville bara veta. Det är rätt opersonligt att inte veta någons förnamn när man nu pratat en del med vederbörande.
Han skrattade högt och länge.
– Lilla Nora, jag har ju bara retats med er lite, bli inte arg nu. Utan er hade vi famlat i mörker ännu.
– Jaja, ha roligt på min bekostnad ni, nå kommer ni kvart över tolv då?
– Jag kommer, privatdeckare Nora och då vill jag ha det kaffet vi aldrig hann dricka igår.
– Ni ska få en balja!
– Tack det räcker med en kopp, skrattade han. Vi ses.
– Ja vi ses, svarade jag och lade på.
Vad var det med honom nu då, dumma sig så där! Strunt samma, nu måste jag fixa lite här innan mina föräldrar kommer. Skynda skynda.
Nästan klockan tolv prick, svängde fars Volvo in vid min port. Jag gick ut och mötte dem och vi kramades en stund. Så gick vi in och mor gick runt och tittade, det gick ju ganska fort eftersom det bara är en etta. Far granskade fönstren och anmärkte på att det drog ifrån dem. Så knackade det på dörren och jag ropade till far att öppna.
– Men inte ska jag väl bara öppna så där utan att veta vem det är?
Åter ringde det på dörren.
– Öppna du far, jag vet vem det är. Far öppnade och såg på kommissarien.
– Jaha, sade han uppfordrande.
– God dag, mitt namn är Edvardsson, jag är väntad, lade han till.
Far öppnade dörren så Kommissarien kunde komma in. Så ropade far.
– Nora, pojkvännen är här!! Eller vem det nu är?
– Men far då, fy på sig och säga så, sade jag och låtsades vara sträng. Kommissarie log bara.
– Detta är Kommissarie Edvardsson från Umeå, sade jag och så vände jag mig till Edvardsson och blinkade ”Hej Fredde!”.
– Tjena Nora, svarade han med samma glimt av humor och han log brett.
– Får jag presentera mina föräldrar, de är bara mina, sade jag, Brita och Gunnar Falk.
De hälsade på varandra och far rätade på ryggen så jag trodde den skulle gå av. Mor log med sitt mest lovande leende.
– Så trevligt, sade hon, stig på, stig på. Nora har kaffe färdigt och goda kakor ska han veta. Men så kom då, sade mor och drog med den stackars Kommissarien. Jag gick förbi honom och viskade diskret ”nu är vi kvitt”.
Han bara skrattade och tog för sig av alla kakor.
– Jaså, sade han, detta är Noras föräldrar. Det var bra att ni kom för jag vill gärna tala lite med er.
Far reste sig och sade fort utan att egentligen tänka sig för.
– Tänk att vår Nora äntligen skaffat sig en redig karl!
Kommissarien satte kakan han just bitit i, i halsen och började hosta. Mor var behjälplig med ryggdunk och jag, jag skrattade så jag nästan kiknade,
– Snälla mor och far, Kommissarie är här i ett mycket allvarligt ärende och det är absolut inget oss emellan än arbete, så låt stackaren vara nu.
– Är ni inte ihop, sade far förvånad.
– Nej absolut inte, jag tror förresten att Kommissarien redan är gift. Nej det är inte det vårt ärende rör sig om, det är om Vanja.
– Vanja, men hon är död! Eller det vet jag ju inte men hon försvann, sade mor.
Nu hade Kommissarien hämtat sig lite och lade ner kakan. Han såg på mor och far och så började han berätta. Jag fyllde i lite här och var där jag tyckte han hade haft för bråttom.
– Men Nora, sade mor, du kunde ju råkat illa ut med de där Falanders, de verkar ju konstiga.
– Levander mor, Levander heter de.
– Strunt samma, de verkar otäcka.
– Ja jag ska nog se till att de inte besvärar mer uppe på ditt torp Nora, mig leker man inte med, sade far.
– Nå nå, sade Kommissarien, nu vill jag först att ni följer med till caféet men minns nu att det kan gå fel, Vanja eller Vera kan reagera på helt annat sätt än vi tror. Det finns en läkare där nu och två civila poliser. Så om alla avslutat sitt kaffe kanske vi kan gå?
Mor såg på honom, det märktes att hon tyckte det var lite obehagligt men hon nickade och så avtågade vi alla bort till Caféet.

– Nej men vilket trevligt fik, sade far och mor höll med. Det var en hel del folk där men jag gick in till Jesper och sade att nu, nu var mor här. Han visste vad jag talade om för kommissarien hade varit där innan han kom hem till mig. Han hade berättat om vår idé och Jesper var väl inte helt övertygad om att detta var något bra. Han var orolig för sin Vera. Doktorn som var där klappade Jesper på axeln och nickade lugnande. Jesper öppnade en dörr till den privata våningen och ropade på Vera. Det var överrenskommet så att Jesper skulle säga att han behövde hjälp med serveringen och Vera skulle få servera min familj och kommissarien. Vera kom ner och Jesper talade med henne. Hon nickade och log. Han pekade på oss och gav henne en bricka med läsk och glass. Leende kom hon emot oss.
– Det var beställt, sade hon och ställde alla glas på bordet. Var det något mer herrskapet önskade.
Mor passade på, hon hade blinkat till mig. Mor hade känt igen Vanja.
– Jaa sade mor och då vände sig Vanja mot mor. Först rynkade hon ögonbrynen lite fundersamt, så blev hon helt uttryckslös sedan klarnade det tydligen och hon log stort.
– Nämen Brita, visst är det väl Brita? Mor låtsades tänka efter en sekund sedan utropade hon i glädje.
– Vanja, min gamla barndomsvän, kära Vanja, så roligt att se dig igen. Bor du här?
Vanja stirrade först på mor efter det hon sagt, sedan ljusnade hon.
– Jaa Brita, jag är gift och bor här, detta är min makes Café. Så roligt att se dig igen, som jag tänkt på er alla, Siv, Rut, Martin, Pål, ja alla. Tänk att jag skulle få träffa på dig här. Hur har du det?
Mor presenterade far och mig och då nickade Vanja igenkännande mot mig. Kommissarien hade hon ju också träffat innan.
– Vill du inte sitta ner lite Vanja, sade mor med en inbjudande gest.
– Å det skulle vara så roligt men jag måste hjälpa Jesper lite men kan inte du Brita hälsa på oss ikväll?
– Gärna, sade mor och får jag ta med mig gubben, skrattade hon.
– Självklart, kom allihop, sade hon med äkta glädje.
Borta vid kassan stod Jesper och såg förvånad ut, Vanja hade skrattat.
Mor och Vanja talade en stund med varandra och så vinkade Vanja och sa att de skulle ses ikväll då.
Vi åt upp vår glass och drack vår läsk sedan gick vi tillbaka till min etta.
Kommissarien hade inte mer tid att vara med oss men innan han gick frågade jag om det var ok att åka ut till torpet? Är ni klara där nu?
– Ja nästan, sade han men det finns en del kvar att ta vara på men åk ut ni och är det så att ni hittar något som kan vara till nytta för utredningen, så säg till.
Vi tackade och sade att det skulle vi. Kommissarien satte sig i bilen, han vevade ner fönstret och vinkade mig till sig.
– Det tycktes fungera bra där på Caféet, sade han. Ni hade rätt.
– Säg du vet jag, varför ska vi hålla på och nia varandra? Blir det för familjärt kanske?
– Nej, log han, inte alls. Ja då säger vi väl du då. Tack ska du ha, han såg faktiskt nöjd ut.
– Tack själv, log jag tillbaka. Så åkte han iväg och jag gick in till mina föräldrar.
– En sådan trevlig man han är den där Kommissarien, sade mor, kanske något för dig, log hon.
– Ja visst, han är perfekt, föll far in.
– Nej nu får ni sluta båda två. Det vi träffas för gäller enbart arbete och arbete, inget annat. Dessutom är han redan gift.
– Hur vet du det, sade mor. Han bär ingen ring.
– Snälla, bad jag högt.
– Jaja vi ska sluta då. Ska vi ut till det där torpet nu.
– Japp, nu åker vi dit, kom igen.










Kapitel 11

Gunnars projekt

Tillsammans åkte vi dit. Mor kände igen nästan vartenda träd och stubbe. Många minnen väcktes till liv för henne. Far blev förtjust över torpet och kom med en massa idéer om hur han kunde förbättra och fixa vatten till köket och kaklad toa inomhus och en massa fina saker. Jag blev glad att han visade sådant intresse för det lilla torpet.
Vi tog oss upp till Vanjas rum och mor blev så ledsen, hon grät en skvätt och var så till sig att far beordrade henne att gå ner. Jag följde med ner. Så började jag tala med mor om färger och gardiner och genast var hon med på att ta mått och tänkte sig möbler si och så. Jag blev riktigt intresserad.
– Här kan du ha vardagsrummet, sade mor när vi kom in i det högra rummet med två fönster. En härlig spis skulle du ha och här, här kan du ha soffa och...
Mor var plötsligt i sitt esse och planerade. Inte ett ord sade hon om Mats och det var bra, tyckte jag. Så ropade far på mig ifrån köket.
– Men Nora, langar du sprit? Och vad kommer alla dessa saker ifrån? Jag rusade in i köket och såg att far rivit upp den lilla hallen innanför den dolda väggen. Under bräderna där låg ett helt lager med prylar och sprit.
– Rör inget, sade jag, detta var vad vi misstänkte, att Levander hade något skumt för sig men här är beviset. Jag ringer Fredrick, sade jag och gjorde så.
Han svarade direkt.
– Är fallet löst nu, skojade han.
– Ja, sade jag allvarligt. Nu är det löst, det är bäst ni kommer hit, far har hittat något.
– Allvarligt talat?
– Ja allvarligt talat.
– Vi kommer, svarade han och lade på luren.
Jag sade till far att låta det vara öppet, hålet där i golvet. Polisen är på väg. Medan vi väntade på att polisen skulle komma så visade jag mina föräldrar brunnen och uthuset. Far var upprymd, här fanns mycket att göra, massor. Mor gick tillbaka till framsidan av torpet och stod och mätte marken för eventuellt blomland.
– Gunnar, ropade hon, Gunnar, visst måste man väl kunna gräva ut lite här, ett litet land eller vad tror du?
– Jovisst kan man det och jag tror man ska lägga lite god jord här också, kanske en lite damm.
– Oh ja en damm, så fint. Nora det kan bli så fint här och det är så roligt att få vara i min barndoms bygd igen.
Jag märkte ju hur glada de nu var vid torpet och på en minut bestämde jag mig.
– Mor och far, ni kan ta det här torpet som ert om ni vill. Jag skriver över det till er.
– Nej nej, torpet är ditt och jag hoppas att du inte tar illa upp för vi rusar runt här och kommer med råd, sa mor. Far höll med och nickade jakande.
– Du förstår Nora, jag tror mor och jag har för lite att gör så detta med att du köpt torpet, jaa, det var upplyftande för oss också. Men vi ska inte ha torpet, det är ditt men vi är gärna här då och då.
– Jag är bara tacksam om ni vill vara här så mycket som möjligt för är det nu köpt så bör det användas också och jag kommer inte alltid ha tid att vara här så snälla, använd det.
Mina föräldrar strålade, detta tyckte de om. Mor hade nu kommit över den gamla känslan av obehag över torpet, nu var det inte Mats torp längre, nu var det Noras och deras.

Polisen kom och far visade dem sitt fynd. Jag och mor var på baksidan och planerade att plantera buskar, om det nu skulle gå. Vi såg då en stig där mellan träden. Undrar vart den går?
Jag bad mor vänta där så skulle jag se vart stigen gick. Mor fortsatte planera och såg framför sig hur det en gång skulle se ut.
Jag följde stigen en bra bit in i skogen och efter en stund stannade jag och såg mig omkring. Lite längre bort såg jag något som liknade en container, en röd. Jag gick bort till den och gick runt den. Inget anslag fanns på hela containern och inte heller något som visade varför den stod där eller vem som ställt den där. Jag gick tillbaka till torpet. Mor stod böjd över en sten som hon tydligen hade planer för. Far stegade upp något han bara själv visste. Jag gick in i torpet och såg efter Kommissarien. Han stod i köket.
– Kommissarien, sade jag lågt, jag skulle vilja visa något.
– Nora, log han, har du hittat mer?
– Nja det kanske inte är av någon betydelse men det står en röd container bara ett stycke ner på stigen, där, sade jag och pekade.
– Säger du det! Han vände sig om och ropade högt ”Engström”!
En polisman kom ut och Kommissarie talade med polismannen. Engström nickade flera gånger. Så gick han till polisbilen och hämtade något ur bagaget. En kofot, jaha de tänkte alltså öppna containern då. Far som var lite nyfiken smög sakta efter polisen Engström. Jag vände mig mot Kommissarien.
– Hitta ni mycket där under golvet?
– Jaa du, de där Levander har mycket på sitt samvete. Det är ju utgrävt minst en fjärdedel under huset. Det kanske inte låter mycket men hålan är djup också så det ligger massor.
Jag påminde honom då om artikeln där han Levander varit misstänkt för stöld men friats. Hustrun hade ju också sagt att maken varit hemma hela kvällen. Kanske var det så att Levander inte var så oskyldig ändå.
Polisen som gått ner till containern kom tillbaka men inte far. Engström gjorde tecken till sin chef att följa med. De gick båda stigen fram. Jag började bli lite hungrig nu så jag talade med mor om att vi nog borde återvända till Majträsk för det var ju besöket hos Vanja också på kvällen.
– Ja just det, nickade mor, vi ska ju dit ja. Ja du har rätt, vi borde nog återvända men var är far nu då?
– Han är med Edvardsson nere vid stigen där borta.
– Jaså, inte såg jag att han gått iväg. Vi får väl invänta honom då men under tiden Nora, jag tänkte att det skulle passa med sommarblomster här… Jag följde med mor och lyssnade på hennes fina idéer.
Far och Kommissarien kom tillbaka. De samspråkade livligt om något. Undrar vad det fanns i den där containern.
– Hej, fann ni något, frågade jag?
– Ja det gjorde de, sade far, en massa stöldgods och ännu mer sprit.
– Oj då, sade jag, ja då ryker han väl in nu då den gode Levander?
– Han gör nog det, nickade Kommissarien men vi får ta in honom först och vi måste ju verkligen veta att det är hans gods som är där i containern.
– Just det, sade jag och vände mig om. Far, vi måste åka nu för vi måste ju äta något och sedan ska vi till Vanja som du minns.
– Ja men kan inte jag vara kvar här för jag behöver ju inte vara med då ikväll. Alltså om besöket här skulle dra ut på tiden, sade far lite vädjande. Jag kan ju åka med Fredrick hem sen eller vad säger du Fredrick?
Hoppsan, hade de också lagt bort titlarna. Ja varför inte.
– Visst får du det Gunnar men vad säger din fru om den saken?
Far mulnade lite och funderade en stund på vad frun kunde tänkas säga. Sen nickade han och gick iväg bort till mor, troligen för att fråga om lov att stanna.
– Jaa du Nora, det här fallet blir bara större och större. Nu är det nära på en riktig härva.
– Ja, det verkar inte bättre. Du Fredrik, hur ska ni göra med Olofssons, har du tänkt ut något?
– Vi tänkte låta dem få träffa Vanja i morgon faktiskt som jag sagt innan och så får vi se hur det går. Jag tror man får gå lugnt fram med Vanja/Vera. Hon får inte hamna i någon psykos igen.
– Nej självklart inte. Kanske bäst låta läkare vara med då?
– Jo jag tror det. Jaha, hur är det nu då Nora? Nu har ju dina fina föräldrar gått runt lite här och tittat, ska du behålla torpet?
– Ja, jag tänkte mor och far kunde använda det så mycket de vill och jag åker väl hit lite då och då. Far vill bygga om och mor fick tusen idéer här på en minut, skrattade jag.
Fredrik nickade och såg på mig liksom han tänkte säga något men lät bli.
– Kommer du ikväll till Vanja, frågade jag.
– Neej, jag hinner nog inte det tyvärr men jag hoppas ni får trevligt Nora.
– Tack, jo det tror jag nog. Mor lär väl ha kul i alla fall och får tala om gamla tider, ja alltså före det som hände Vanja.
Han nickade och vände sig snabbt om. Engström hade ropat på honom. Han gav ett tecken att han hört och vände sig om för att gå.
– Ha nu så trevligt ikväll och kommer du på något mer så ring, han log.
– Det ska jag, svarade jag och log mot honom tillbaka.
Mor hade först inte gått med på att far skulle få stanna men han hade lyckats övertala mor så han kom glädjestrålande emot mig.
– Jag stannar, sade han glatt. I alla fall en stund, tills Fredrick åker härifrån. Jag ska kolla runt här och sedan ska jag rita upp lite olika förslag. Har du något papper Nora och en penna.
– Se efter i bilen far, handskfacket.
– Tack, sa han och drog iväg till bilen.
Mor kom emot mig och hon såg verkligen ut att trivas här.
– Far följer inte med i kväll, sade mor.
– Nej han sade det men mor, vi får låta honom hålla på här, han är ju så glad över detta lilla torp, log jag.
– Ja detta ser han som ”sitt” projekt nu. Han stortrivs, skrattade mor.



























Kapitel 12

Tjuvgömman och ”H”

Vi gick till bilen efter vi vinkat till far och de andra. Far hade funnit ett block och flera pennor. En penna satt redan bakom hans ena öra. Han strålade och vinkade till oss... Vi körde iväg mor och jag och åter i byn gick vi och handlade. Mor började med maten och jag ringde chefen för att berätta lite om läget. Han blev glad att jag hörde av mig. Vi talade lite om torpet och ja berättade att mor och far var hos mig och att de var så glada över att jag köpt torpet och nu hade de planer för det också. Chefen skrattade och menade att där hade jag tur som får hjälp. Min ledighet var inga problem med men före min ledighet bad han mig om en tjänst. Jag svarade att ”javisst”.
Han bad mig köra till Vännäs och där besöka ”H”. Jag visste att ”H” var en otroligt hemlig datorexpert som i stort sett kunde få fram vilket material som helst. ”H” fick man aldrig nämna vid namn. Chefen hade skickat med vanlig postgång, vilket han ansåg vara minst riskfyllt, ett brev till mig. Detta skulle jag lämna till ”H” och sedan kunde jag ta min ledighet, vi talade arbete en stund, sedan avslutade vi samtalet. Jag kollade posten, jo ett brev hade kommit, det var min chefs handstil, det såg jag.
Det började lukta ljuvligt av mat och jag kände hungerkänslan vakna.
Mor hade gjort köttbullar och makaronstuvning och det var så gott och jag blev så mätt.
Jag diskade efter måltiden och just när jag var klar kom far och Fredrick. Mor satte fram mat till dem båda och Fredrick tackade och bockade. Far hade planer, stora planer angående torpet och jag log åt alla hans idéer. Jo torpet skulle nog bli fint, det insåg jag nu.
– Nå vad fann ni nu då, frågade jag.
– Massor sade far, där var så mycket grejer att hälften hade varit nog.
– Ja vi har tekniker där nu och Levander är numer i säkert förvar, log Fredrick, vilken underbar god middag detta var. Är det du Nora som är kock idag?
– Nej det är mor som lagat till maten och ja, det var så gott, tack mor.
– Ja men det var då inget märkvärdigt alls, lite köttbullar slänger man snabbt ihop, svarade mor och det märktes att hon blev glad för berömmet.
När måltiden var klar, serverade jag kaffe och där satt vi sedan runt bordet och talade om allt som skett och om lilla Vanja.
– Men den stackars Oskar Karlsson då, sade jag. Den stackaren har ju inte fått veta något, bör ni inte tala med honom.
– Jo vi ska men inte just nu, först ska vi forsla allt vi fann i torpet till polisens depå och så har vi ju förhören som ska hållas. Men vi är verkligen på god väg att reda ut härvan.
– Mats då, vet ni med säkerhet att det var en olyckshändelse att han snubblade ner i gruvhålet eller blev han knuffad?
– Det är inte lätt att säga så här långt efteråt, vi får tills vidare anta att han föll eller snubblade. Jaha, då får jag tacka så hjärtligt för den goda maten, nu bör jag nog tillbaka till torpet och sedan arbetar vi det mesta i staden sen, på polishuset.
– Jaså ni börjar bli klara vid torpet helt nu då så vi kan vara där mor och far och jag?
– Ja då nu har vi fått med det mesta. Teknikerna är klara och godset under brädorna är bortforslat, så nu är det mest containern det gäller. En bil ska hämta den in till vår depå. Där får teknikerna arbeta i lugn och ro med den.
– Så detta är adjö då, sade mor.
– Jaa, det är det nog såvida inte Nora här hittar något som vi missat eller helt nya spår kanske, sade han med ett skratt och log mot mig. Ni ska veta att det faktiskt mest är Nora som gjort alla fynd, vi har liksom bara tagit över sen hon larmat oss. Vi är så tacksamma för detta Nora, sade han.
– Oh det var egentligen inget att tacka för men tack ska du ha, tack tack.
– När får man se Kommissarien igen då, frågade mor.
– Ja bästa sättet att se mig är väl om Fru Falk gör något brottsligt, skrattade han, nej men jag skojar bara, vi får väl se hur det blir. Någon gång ses vi nog.
– Ja men du hälsar väl på Nora lite, menade far och blinkade.
– Far då, sluta nu, stackars Fredrick här blir ju rädd, du ser väl hur han skakar. Är du rädd Fredde lille, sade jag med låtsad orolig röst.
Han skrattade högt och drog mig i håret.
– Näe då, inte är jag rädd inte. Jag förstår ett gott skämt, sade han och reste sig från stolen. Nu mina vänner måste jag gå, tack igen och om privatdeckaren här har tid kan du följa med ut till bilen. Han tog adjö av mor och far och så gick vi ut. Vid hans bil stannade vi.
– Nora, det är tydligen så att Levander stal saker på beställning. Om de får reda på att du är inblandad i detta mål så kan det hända att de försöker komma åt dig eller hur jag ska säga. Håll alltid dörren låst och åk inte ut till torpet ensam. Det är ju inte säkert att Levander fattar att det är du eller din far som funnit godset men för säkerhet skull. Var på din vakt.
– Men de vet väl inte att det är jag som anmält det. Ni var ju där ute när jag fann containern så de kan ju tro att det var ni själva som fann den.
– Ja det är riktigt men Engström hade sett fru Levander smyga omkring där ute och hon är nog snar att skvallra, det tror jag.
– Var hon där? Jag såg inte henne. Jaha, ja då får jag väl ta det lugnt ett tag. Jag låser alltid dörren men på torpet är det ju en ganska klen dörr så... nej jag åker inte ut dit. Far och hans kompisar lär nog tillbringa lite tid där men jag ska säga till honom att vänta lite med det då. Tack för att du varnade mig.
– Ja det var jag tvungen till, vi vill ju inte mista vår bästa detektiv ju, log han.
Jag slog till honom lite lätt på armen och log.
– Jag har nog detektivat färdigt nu, tror jag, sade jag lite muntert, nu får ni ta hand om resten. Något ska ni väl göra själva!! Jag skrattade när jag sade det.
– Nu ska vi inte vara sådan, skrattade Fredrick och steg in i sin bil. Innan han stängde dörren sade han.
– Vilka fina föräldrar du har, de är goda och fina människor Nora.
– Tack, jag vet det. De är underbara! Sköt om dig, sade jag och backade bort några steg från bilen.
– Du också, log han, startade bilen och körde iväg.
– Fredrick, vänta!
Han stannade och jag sprang fram till honom.
– Ska du till Umeå nu?
– Jaa, först och sedan till torpet, hur så?
Jag tänkte och sedan bestämde jag mig. Chefen skulle väl inte misstycka, tänkte jag.
– Kan du köra inom Vännäs tror du?
– Ja det går bra, varför?
– Vänta, sade jag och sprang in och hämtade brevet från chefen.
– Kan du lämna det här brevet . Adressen skrev jag här på en lapp. När du ringer på ska du säga genom brevinkastet … vänta jag ska bara kolla mobilen. Just det, ”Halvan är bara hälften så stor som Helan”.
När dörren öppnas kommer du se en typ som verkar som en nörd, det är han också, skrattade jag. Ge honom brevet och gå.
– Men vad är det för hemlighetsfulla grejer du har för dig Nora?
– Äh, det är min Chef, han har något för sig men det är inget jag arbetar med. Jag håller ju bara på med it.
– Ja men vad jobbar din chef med egentligen?
– Jag vet inte Fredrick. Tror det är något han gör för staten eller… Jag vet inte.
– Jaha, det verkar ju rena James Bond, skrattade han. Men jag ska fixa detta. Vi hörs.
– Tack Fredrick och ja, vi hörs.
Han körde iväg och jag gick in. Gjorde jag rätt nu, han är ju i alla fall polis och jag vet ju att jag kan lita på honom. Nå, nu var det försent att ångra sig.

Fredrick svängde in till Vännas. Han hade grunnat en del på vägen. På det här med helan och halvan. Var han utsatt för ett skämt? Troligen men strunt samma. Där var ju adressen som stod på lappen. Han steg ur bilen och gick in i ett hyreshus. Längst ner skulle mannen bo, där var det. Gösta Lind stod det på dörren. Han ringde på. Han hörde steg där inne och brevinkastet öppnades. Fredrick sa orden som Nora sagt och dörren öppnades av en ganska ung man i 25-30 års ålder. En blek snygg man med hästsvans. Han stirrade på Fredrick.
– Vem är ni, sade han.
– Bud från Fröken Falk, svarade Fredrick.
Mannen sträckte ut sin hand för att ta emot vad budet kom med.
Fredrick trängde sig in och därmed var mannen tvungen att backa.
– Vem är ni själv, frågade Fredrick? Det var väldigt vad många datorer ni har här. Sedan såg han på mannen. Lugn, jag har med ett brev men jag vill nog gärna veta vem ni är. Ni heter väl knappast Gösta.
Den unge mannen tog en mobiltelefon och skulle ringa men Fredrick var snabb och tog den ifrån honom.
– Lyssna här, mig kan du lita på, jag är nämligen polis och jag känner Nora. Jag tänker inte kolla upp dig eller något sådant, jag vill bara ha en garanti för att hon inte är inblandad i något skumt,
Mannen andades ut och skakade på huvudet.
– Nora är ok, sade han. Hon sköter it delen i företaget. Det är ett helt vanligt företag.
– Ja men hennes chef då, sysslar han med samma som hon?
– Nja det kan jag inte gå in på. Det är inget vi pratar om men skumt är det inte, jag svär.
– Är det inom it också?
– På sätt och vis, som jag sa är det hemligt.
– Staten?
– Ja och mer säger jag inte. Får jag brevet nu?
– Du ska få det men om du nu är en sådan expert på datorer, han du slå ett namn åt mig?
– Inga problem. Han gick in i sitt arbetsrum och satte sig vid en av alla datorerna.
Han så frågande på Fredrick.
– Kvantsele, sade Fredrick, slå på Kvantsele och Skogstorpet.
Mannen gjorde så och fick fram betydligt mer än polisen fått. Där fanns i stort sätt allt samlat som i ett litet arkiv. Flera fönster öppnades från tidningar, rapporter, Länstyrelsen med mera.
– Hjälp, fick du fram allt det här bara på namnet?
– Ja namnet och så skrev jag lite koder, sa mannen.
– Det var inte dåligt, kan du skicka all denna information till mig?
– Javisst! Fredrick gav mannen en meil adress.
– Ok tack! Här har du brevet. Han räckte mannen brevet. Vad heter du nu då?
– ”H”, svarade mannen och nu log han lite minsann.
– En enda bokstav! Vem är J, K, L och så vidare då?
– Ingen aning, jag är bara ”H”.
– Staten sade du, hm… ok vi säger så tills vidare. Jag hör av mig, någon gång. Om ni utnyttjar fröken Falk gör jag era liv till ett helvete, minns det.
– Hon är inte inblandad i denna syssla, hon sköter bara it företagen, jag lovar!
– Företagen, är det fler än ett?
– Jag vet inte, jag har inte med den delen att göra.
Fredrick gick ut i hallen och öppnade dörren.
– Vem hittar på det där löjliga lösenordet då?
Nu skrattade mannen lite och ryckte på axlarna.
– Ingen aning.
Fredrick nickade och gick. Han skulle kolla upp detta lite diskret.







































Kapitel 13

Vanja och överfallet på Nora

Vi satt hos Vanja och nu var ju far med också eftersom han kom hem i tid för besöket. Mor och Vanja hade gått runt lite och Vanja visade stolt upp sitt hem. Jag, far och Jesper satt och pratade i deras vardagsrum.
– Hur går det för henne Jesper, frågade jag.
– Jaa du Nora, jag tror att mötet med din mor gjorde susen. Hela eftermiddagen har hon dukat och fixat och hon har till och med småsjungit lite. Gång på gång har hon frågat mig ”Kan det vara så här Jesper? Hur ser detta ut Jesper? Blir det här fint tror du?”. Hon har helt gått upp i denna träff med din mor.
– Vad bra, utbrast jag, så kul att det tog på rätt sätt då i alla fall.
– Ja jag blev lite förvånad själv. Men man vet ju inte, säkert behöver hon stöd nu från sjukvården och hon behöver ju bearbeta de där hemska händelserna.
Just då kom mor och Vanja in i rummet.
– Så fint ni har här, sade jag, så himla fint.
– Tycker du det Nora, så glad jag blir, sade Vanja.
– Ja du skulle se så vackert kök de har, ett sådant hade jag velat ha, sade mor. Ja vad säger du far, kan du inte titta på deras fantastiska kök?
Far reste sig och sa ”säger du det”.
De gick in i köket igen. Vanja satte sig bredvid Jesper och hon log mot honom. Han lade armen om henne och de såg så fina ut tillsammans.
Far och mor kom tillbaka och far ville veta vem som gjort skåpsluckorna.
– De har jag faktiskt gjort själv, log Jesper. Jag tycker om att arbeta i trä, det är som ett lugnande arbete.
– Ja men tar du emot beställningar, frågade far? Nora behöver ju till sitt torp vet du.
– Jaa, är det bara så jag får bra virke så, det gör jag gärna, sade Jesper.
– Bra, du har nu en kund här, log far och nickade. Virke ska jag fixa och mått ska du få när jag fått ihop en bra ritning på ombyggnaden.
– Är du snickare, frågade Jesper far.
– Jajamän, det är mitt yrke, svarade far. Jag har mest byggt hus men även andra små projekt också.
– Nej vad säger du, utropade Jesper och reste sig. Följ med ner i snickarboden, jag har en grej på gång där och…
De försvann ner för trappan och Vanja log.
– Han är så glad att få tala med någon som begriper sig på, så nu passar han på minsann.
– Far älskar när folk frågar honom om råd, då är han som lyckligast, sade mor och det märktes att hon var stolt.
Vi talade om ditt och datt när mor plötsligt ser på Vanja och säger.
– Vera, Vanja? Vanja reagerar inte först, sedan fick hon ett märkligt uttryck i ögonen.
– Brita, varför säger du så? Jag heter ju… Vanja.
Mor satte sig hos henne och tog hennes hand. Jag reste mig och gick efter männen. Detta fick mor klara själv. Hon var bra på sådant här mor.

Nere i snickarboden, som jag faktiskt fick leta efter, innan jag hittade var Far och Jesper var. Där hade Jesper visat far ett skåp, ett underbart vackert skåp.
– Men så fint, utropade jag spontant. Båda männen vände sig om mot mig.
– Titta Nora, utropade far. Har du sett vilket mästerverk, vad?
– Äsch. Något mästerverk är det väl inte precis men det har tagit lång tid att göra. Vera ska få det i present, log han.
Vi talade länge om skåpet och jag fick se fler saker som Jesper gjort.
– Oh vilken fin fågel du snidat Jesper!
– Jaså den där, ja den är också till Vera, det ska föreställa hennes Doris, hennes favorit fågel.
– Men den är ju helt underbar! Ska du måla den också?
– Jaa, det hade jag tänkt men jag måste få precis rätt färg så jag ska googla lite på arten och så.
Far och jag öste lovord över hans fina arbeten och Jesper blev så glad. Så gick vi upp och in i vardagsrummet. Där låg Vanja i knäet hos mor och grät tyst. Mor sjöng en sång, en sång på samiska som jag kände igen. Vi undrade vad hade hänt?
– Plötsligt mindes hon, viskade mor, men hon tar det bra, ingen hysteri alls.
Vi nickade och Jesper kröp ner på golvet och strök henne ömt över håret, ”min lilla skatt” mumlade han.
Vanja kramade om sin make och höll om honom hårt.
– Jesper, sade hon med darr i rösten, Jesper jag, jag minns allt nu, jag heter inte Vera, jag heter Vanja jag är inte Vera.
– Jag vet, käraste, jag vet. Jesper hade gråten i halsen och då bestämde jag mig för att ringa läkaren, den läkaren som väl egentligen skulle varit med här ikväll. Han svarade direkt och sade att han strax var framme i Majträsk. Hade blivit försenad på sjukhuset. Jag ringde av.
– Far, kan du öppna när det ringer på dörren där nere. Det är doktorn som är på väg in.
Far nickade och gick ner för att öppna.
– Jesper, jag har ringt doktorn, sade jag med mycket tyst röst, han kommer nu. Jag tror det är lika bra att vi går nu så ni får vara ifred.
Jesper nickade vänligt men då reste Vanja på huvudet och sade vädjande. Inte Brita, Brita du stannar väl hos mig.
Mor lugnade och sade att hon stannar så länge Vanja vill.
Doktorn kom och gav Vanja något lugnade. Far och jag gick hem. Far gick i tankar och jag också.
– Mor är bra på sådant här med nerver och sådant, sade han tyst. Hon har fin hand med alla människor. Men så har hon ju det också i generna.
Jag svarade, att det visste jag.
När vi kom hem, kom jag på att vi ju inte fått någon fika så jag fixade lite till far och mig. Vi satte oss vid bordet och jag sade till far att, berätta nu, vilka planer har du för torpet. Genast sken han upp och så talade han och han ritade och var helt uppfylld av detta projekt. Det var bra planer och det skulle bli fint ute vid torpet, bara nu bygglovet godkändes men det trodde far skulle gå bra.
Jag bäddade åt far i min bäddsoffa, mor hade ännu inte kommit hem. Jag lade mig ovanpå sängen med en filt på mig. Ville egentligen inte sova förrän mor kom. Far hade somnat och han snarkade högt. Så glad han är nu när han vet att han har ett eget projekt på gång. Jag log, lycklig över att både mor och far är nöjda med torpet. Så gick mina tankar till Oskar Karlsson. Jag tyckte om honom, en snäll, god och oerhört vacker man, så otroligt ståtlig men ack så ensam och alla dessa känslor han bär på för sonen Mats skull.
Jag ringer han imorgon, tänkte jag. Det gör jag!

Mor kom hem långt in på natten. Hon sade att vi skulle tala mer om detta nästa dag men sov nu Nora. Så klädde hon av sig och lade sig bredvid far. Fars arm kom genast och lade sig som ett skydd över mor. Vilka underbara föräldrar jag har, tänkte jag.
Jag kunde inte sova så jag smög ut i natten och gick omkring lite. När jag gick förbi Caféet såg jag en man stå där med sorg i blicken och mycket rörd. Jag gick fram till honom.
– Hur är det, frågade jag, mår ni inte bra?
Han såg på mig med sorgsna och gråtfyllda ögon.
– Bra? Nej jag mår inte bra. Min lilla flicka… min lilla tös, hon är där uppe. Han pekade upp mot Jespers våning. Då förstod jag, detta måste vara herr Olofsson.
– Olofsson, sade jag tyst. Han nickade med sänkt huvud.
– Hör nu Herr Olofsson, i morgon ska ni ju träffa Vanja och jag kan berätta att hon nu börjat minnas. Min mor Brita har varit hos henne halva natten.
Han såg på mig med intresse.
– Brita, Vanjas vän?
– Jaa det är min mor, sade jag. Hon har varit hos Vanja hela kvällen och halva natten. Vanja minns nu men det blev inget hysterisk skrikande och hjärtskärande gråt utan Vanja tog det lugnt och pratade med mor. Vill ni gå in?
– Nja, det är väl lite för sent för besök nu, vi ska hit i morgon men tack för ni berättade detta, tack snälla…?
– Nora heter jag, log jag. Då hoppas jag allt ska gå bra imorgon och kör nu hem herr Olofsson, åk hem till er fru och sov lite. Ni kommer ju hit i morgon och då får ni träffa Vanja.
– Ja, ja ska åka, tack fröken, stort tack. Han försökte sig på ett leende men det lyckades inte så bra. Han steg in i en mörkblå bil och körde iväg.

Jag vände mig om för att gå hem, då någon plötsligt slet tag i min jacka och väste i mitt öra, ”det är ditt fel, ditt fel, hör du det!! Jag ska märka dig jag, du har förstört allt för oss, din förhärdade apa! Jag ska sticka kniven i dig så blir vi av med dig din mara och torpet tar vi tillbaka”. Hon skrattade otäckt och visade mig kniven, sedan utan att jag hann uppfatta något, skar hon ett snitt på sidan vid mitt öra och jag kände som ett smärtsamt stick i sidan. Fru Levander! Jaha, det kunde jag nästan anat. Jag lyckades att ta mig fri och gick emot henne med det mest skrämmande uttryck jag kunde få till. Jag stötte ett finger mot hennes axel gång på gång och sade med låg mörk röst.
– Du kan dra åt H-vete, du ska inte komma här och hota mig med kniv, hör du det?! Du är inte klok! Du är en satkärring som lever på andras människors olyckor, en gris är du och din man är inte bättre, han är ett svin!
Nu hade hon backat och såg helt förvånad ut, kniven föll till marken. Hon fortsatte backa eftersom jag tvingade henne till det för jag fortsatte stöta henne med mitt pekfinger. Detta hade hon absolut inte varit beredd på. Det värkte i sidan på mig efter knivhugget och vid örat.
– Ni lever gott ni på andras olyckor, ni förstör för folk och ni kan definitivt inte se skillnad på mitt och ditt! Vanja-Vera har ni förstört!
Då slog mig en tanke en misstanke jag haft ett tag och jag skrek den rakt ut.
– Ni sålde henne till Mats, jo då erkänn, ni tvingade honom stjäla och som belöning fick han Vanja, en överenskommelse er emellan och när det hela var över så mördade ni Mats, knuffade ner han i ett gruvhål, erkänn, skrek jag, erkänn innan jag slår er sönder och samman. Fru Levander ramlade där på gatan och jag stod lutad över henne. Hon var förskräckt och skrek ”Det är inte sant, det är inte sant”.
– Jo då, det är sant och nu ska vi kalla på polisen, ni kan ju göra er man sällskap i finkan, jädrans mara där. Jag tog mobilen och ringde Fredrick. Det tog en stund innan han svarade.
– Det är jag Nora, masa dig hit snabbt till caféet för nu tror jag helvetet är löst, sade jag och la på utan att invänta hans svar. Fru Levander låg kvar på marken och kved att hennes hjärta inte tålde detta och jag skulle nog få polisen på mig. De skulle anmäla mig … Jag lät henne tjafsa, orkade inte med henne.
När hon försökte resa sig skrek jag till henne att ligga still annars skulle jag klå upp henne. Tanten lade sig ner igen. Fy så upprörd jag var, när jag tänkte på vad dessa Levander hade orsakat människor och barn, ja då ville jag slå henne. Jag tog mobilen och höll den emot henne. Jag tänkte få henne att erkänna och spela in det.
– Nu erkänner du allt annars ska jag skicka fan själv på dig. Hon hulkade nu och jo, hon var rädd, riktigt rädd trots att trotset ändå lyste henne ansikte.
– Dödade ni Mats Karlsson, frågade jag högt, svara då. Det kom ett tunt ja.
– Tala högre, dödade ni Mats Karlsson?
– Ja, skrek hon trotsigt och gjorde ful min mot mig. Han var en idiot utan förstånd, en idiot, hör du det, ett jäkla dumhuvud som man fick till att göra vad som helst.
– Sålde du Vanja Olofsson till Mats mot att han utförde stölder och hjälpte er med det brottsliga.
– Ha, han var ett dumhuvud, glad i Vanja ja, ville ha en lekkamrat haha... jo han fick henne men han klagade, oj oj oj hon vill inte leka med mig!! Uhu uhu, så grinade han, den veke idioten. När far hans hittade henne sprang han till skogs men Knut fick fatt på honom och ner i gruvhålet for han. Vad han skrek haha...
Människan är ju galen, tänkte jag, fullständigt galen!
– Är stöldgodset och spriten och containern ute vid torpet ert?
– Så klart det är din jäkla sopa!
– Varför försökte du döda mig med kniven? Svara!
– För att du tjallat för snuten din fula fan, skrek hon
Jag fortsatte att förhöra henne och när jag kom till den punkten när Vanja försvann från sjukhuset, skrattade hon som en galning, talade om hur lättlurade folk är och vilka idioter det var som höll lagen i sina händer. Men de hade lurat dem, lurat dem, skrek hon.
När en bil närmade sig börja hon skrika ”Hjälp” med stark röst ”hon slår ihjäl mig!”.
Bilen stannade och Fredrick samt två poliser steg ur. Jag gav honom min mobil och sa lågt. Hon har erkänt, det finns inspelat i min mobil, ta den!
Han såg på mig mycket orolig.
– Nora vad har hänt?
Jag nickade mot Fru Levander som nu fått hjälp att resa sig upp och skrek att jag försökt döda henne.
– Jag orkar inte med henne mer Fredrick, jag går hem. De i princip sålde Vanja till Mats mot att han utförde deras minsta vink, stölder med mera och de dödade Mats, stal Vanja från sjukhuset... Ja du får själv höra inspelningen. Jag går nu... förresten Herr Olofsson var här, han stod här och grät. Jag fick honom att åka hem.
– Vänta lite Nora, ropade Fredrick när jag började gå hemåt. Jag stannade.
– Lilla Nora, vad du råkar ut, hela tiden. Hur mår du?
– Som jag förtjänar, jag sade hemska saker till henne, saker jag aldrig någonsin sagt förr. Jag var rent ut sagt elak Fredrick.
– Nora, har du sagt elakheter så är det för att personen förtjänade att få en skopa ovett av dig. Säg inte till mig vad du sagt, det är inte lämpligt eftersom jag är polis men, han såg sig omkring. Jag måste ju iväg med henne där. Jag kommer i morgon och då vill jag veta allt, kom ihåg det! Allt! Gå nu hem och lägg dig. Han gav mig en hastig kram och då, då började jag tjuta men tyst, så ingen skulle märka. Han sade lågt ”brevet" är avlämnat. Jag bara nickade, pekade på kniven och gick.
Jag kände mig inte glad, var det jag som öst ur mig allt det hemska mot Fru Levander? Var det jag som hotat med stryk och jag minns inte vad. Alla svordomar, var fick jag dem ifrån?
När jag kom hem lade jag mig på min säng men det var svårt att sova. Till slut kom sömnen men då var det nästan morgon.






































Kapitel 14

Oskar, Mats och sanningen

På morgonen sken solen, den hade sökt mig och funnit mig. Hela mitt ansikte var belyst av de varma strålarna. Jag hörde mor och far viska med någon men jag hörde inte vem. Jag ville inte stiga upp, det var gott att ligga här men solen som med tålamod försökt väcka mig, lyckades till slut. Yrvaket såg jag mig omkring. Vid matbordet satt mor och far och en dam jag inte kände igen. Fredrick var där också och herr Olofsson. En dam stod och diskade, henne kände jag, det var Rut, mors väninna. Då är nog damen vid bordet Vanjas mor, tänkte jag och reste på mig, aj vad det gjorde ont. Då mindes jag, det var nog bäst jag kollade skadorna... Jag vinkade lätt till dem och gick in på bekvämlighetens rum, gjorde vad jag behövde där. Spegeln var inte min vän, fy som jag såg ut, mörka ringar under ögonen och... blod, inte hade jag märkt att jag hade blod i ansiktet. Var kom det ifrån? Jag öppnade dörren och ropade på mor. Hon kom in direkt.
– Är du vaken nu lilla gumman, far och jag har... Hon tystnade och stirrade på mig. Men du blöder ju! Vad har hänt? Snabbt vände hon om och ropade på far.
– Skynda dig Gunnar, Nora blöder!
Far kom inrusande och alla de andra också. Det var en prestation bara det, i min lilla toa och alla som ville in där för att se när lilla Nora blödde i ansiktet, det blev trångt minst sagt.
– Lugn sade jag, det är bara en skråma, inget farligt alls. Det var... Jag tystnade och vände mig om. Fredrick hade fått upp en näsduk och räckte mig. Jag tog emot den och blötte den lite. Så tog mor den ifrån mig och började badda såret. Det var då mor såg att det var nog inte så litet som jag trott, de kanske måste sys. Då blandade sig Fredrick in i samtalet. Jag skulle fotas först innan läkaren fick sy.
– Sy, detta lilla sår, det behöver inte sys, sade jag bestämt.
– Inte sade mor och drog upp håret på mig och visade en låg reva från tinningen och en liten bit ner mot kinden.
– En baggis, sade jag och log. Aj, det skulle jag nog inte gjort för kinden stramade hårt. Ok, jag gör väl som ni säger då, sade jag och i förbifarten hälsade jag också, hej Rut, hej Olofssons, ska vi ta foto nu då? Jag vände mig om och då fick mor se en blodfläck i sidan på mitt nattlinne. Vilket liv det blev!
– Du följer med mig, sade Fredrick. Det hade dock lilla Nora inte lust med alls.
– Nähä det gör jag inte, jag vill veta vad som händer idag och hur det går för Vanja. Sen vill jag ringa Oskar och höra hur det är med honom och Vanja och... jag tystnade. Alla stirrade på mig. Vad är det nu då, säger jag högt och slår ut med armarna, är jag vindögd eller har horn vuxit upp i pannan på mig eller vad?
– Nu är du hysterisk Nora, sade far, nu ska du inte göra något annat än vila och vi ska ta hand om allt, precis allt. Fredrick ringde du läkaren? Fredrick nickade . Bra då går vi alla ut härifrån och låter Nora får vara ifred, se så, ut nu!
Mor stannade och tvättade av mig blodet vid örat och sidan. Jag satt på toastolen och blundade. När mor började torka uppe under luggen ryckte jag till.
– Aj, det är nog torkat blod som kletat ihop håret mor, ta det försiktigt, klagade jag.
Mor svarade inte, hon tog så försiktigt så. Plötsligt öppnades dörren och doktor Svantesson kom in.
– Vad har du nu hittat på Nora? Mor förklarade och genast blev doktorn allvarlig.
– Ja men Fredrick får ta foto först då. Han gick ut och ropade på Fredrick. Han kom med sin mobil och bad mig sitta stilla. Mor fick hålla upp håret på mig. Polismakten arbetade, klick klick…
– Säg Cheeze, sade Fredrick och knäppte fotot. Nej men Nora, titta här, du är ju alldeles vindögd och gör fula miner, det duger inte i bevisföringen. Var allvarlig nu, säg omelett! Så klart skojade han för jag visste att detta var ett allvarligt bevis på hur jag utsatts för våld. Att jag sen gjorde fula grimascher, var en annan sak. Jag skärpte mig och mumlade något om att nu var det på tiden de berättade om jag hade flera sår. Det hade jag. Så fotade han även såren efter knivhuggen i sidan. Han såg länge på mig innan han gick ut.
Doktorn började undersöka mig. Det visade sig att de två huggen i sidan behövde sys liksom såret vid öronen och det i pannan fick bara plåster. När hade jag fått alla de där såren? Inte mindes jag det inte. Läkaren förklarade att om man är riktigt upprörd så är det inte säkert att man känner om man skadar sig, det är inte alls ovanligt. Jag nickade bara att jag förstått.
– Är jag klar nu, frågade jag, jag vill gärna duscha och tvätta håret. Jo det gick bra sade doktorn för han hade lagt ett slags tejp på där han sytt som var vattentätt.
– Då får jag be er gå ut alla så jag får fräscha upp mig. Mor kan du hämta i min garderob...

När jag var nyduschad och omklädd, gick jag ut till de andra... där satt bara far, alla de andra hade gått.
– Vart tog de vägen frågade jag far.
– Alla är borta hos Vanja och Jesper.
– Ja men du då? Varför är inte du med dem då?
– Inte ville jag lämna dig ensam här inte, det förstår du väl?
– Jo, det så klart. Far, kan inte du och jag åka ut en sväng, Jag ville så gärna besöka Oskar Karlsson och berätta hur allt är, att det var Levander som lurat han son till dumheter och tog livet av Mats. Kan vi inte åka till honom far?
– Orkar du det då?
– Jaha, jag är pigg nu, ska bara ta en smörgås och lite kaffe, sen far vi.
Vi skrev en lapp till mor att vi åkt till Oskar. På bänken såg jag min mobil som låg på laddning. Fredrick, tänkte jag och log. Jag tog mobilen och så bar det av mot Lycksele.
– Hur hade du tänkt att vi ska göra med brunnen, frågade jag och då var far genast på alert. Vi talade om torpet och allt som skulle göras där hela vägen fram till Smultrongården. Fars vänner skulle komma om ett par dagar och då skulle de sätta igång med bygget för det här med bygglovet var fixat, en kompis till far hade ordnat det. Hur? Det visste jag inte och jag ville inte veta heller. Nöjd och glad för detta engagemang parkerade jag bilen och vi gick in till Oskar.
Jag knackade på och Oskar ropade ”Kom in”. Vi steg in och hälsade.
– God dag igen Oskar, sade jag. Idag har jag min far med mig.
– Nä men se är det inte lilla fröken, var så god och sitt. God dag, god dag, sade han till far. Jag är Oskar Karlsson.
– Och Jag är Gunnar Falk sade far. Så tog jag Oskars hand och började berätta.
– Oskar, nu ska ni höra på mig, er son Mats var oskyldig! Förstår ni, han var oskyldig.
– Vva? Men det var ju han som...
– Ja det var han men det var inte han som bestämde att Vanja skulle vara där, det var paret Levander.
Så berättade jag allt och Oskar grät och emellanåt skrattade han, det var när jag berättade om min hemska vokabulär mot fru Levander.
– Då, då var det de som dräpte min son då?
– Ja det var det och de var grymma, tvingade honom att ha Vanja inlåst och så sade de att polisen skulle ta honom om han inte gjorde som de sade. De är hemska de där två.
När allt var berättat började far tala med Oskar som nu var både glad och ledsen, det sista mest för att han inte själv upptäckt hur Levanders styrt pojken.
– Men Oskar, de får sitt straff nu, var inte ledsen, Mats har det bra nu och ingen som hotar honom eller på annat sätt tvingar honom till sådant han inte vill göra. Oskar, vi vet att du i alla dessa år mått hemskt dåligt men ser du, nu behöver vi din hjälp. Kan du få några timmar ledigt härifrån och följa med oss lite?
– Vart ska vi då, undrade Oskar?
– Till Skogstorpet.
– Vad, nej dit vill jag inte, det kan ni inte begära.
– Oskar, sa far, för vi säger väl du? Oskar nickade. Det är inte för att plåga dig vi ber, det är för att vi ska renovera och bygga ut lite och vi behöver dina råd och inte vet vi var tomtgränsen går heller, så orkar du så ber jag dig verkligen följa med.
Oskar tänkte, han såg ut genom fönstret. Ja, det är klart att om ni tror jag kan vara till någon nytta så. Ja jag följer väl med då.
Och det gjorde han. När vi förklarat för personalen blev de glada att Oskar skulle få komma ut lite. Vi körde till torpet och väl framme stod Oskar och bara såg sig omkring.
– Det är sig likt, mumlade han, precis sig likt.
Far gick runt med honom och jag såg att de pekade och gestikulerade. De tycktes gå bra ihop de där två.
Vi uträttade allt som far och jag tänkt och när de började bli klara körde vi hem Oskar. Han var så glad nu och far hade bett honom komma när det var dags att börja renoveringen och det vill Oskar gärna.
Hemma i Majträsk hade det gått både upp och ner. Vanjas möte med sina adoptivföräldrar har varit fullt av gråt och glädje. Tårarna flödade och doktorn fick dela ut lugnade medel till de berörda. Kommissarien hade till slut fått historien ganska klart för sig. Vanja hade berättat en del men bara en bråkdel. Mats hade för det mesta varit snäll men ibland blev han arg för att hon inte var en bra lekkamrat. Det var långa dryga år för henne, mest sov hon men nu berättade hon något som ingen av dem hört förut. Paret Levander hade kommit ibland och fru Levander hade slagit henne i ansiktet och sagt att ”nu leker du med idioten och hör sen”. Hon tyckte inte om det där paret. En gång såg hon att mannen slog Mats. De sju åren var en mardröm och hon ville inte gärna tala om dem. När doktorn frågat om hon tänkt på de åren ibland, hade hon sagt nej, det var först när hon såg Brita som en del kom tillbaka till henne.

Kommissarie Edvardsson hade många frågor till henne men de fick vänta lite. Det blev lite för mycket för Vanja med alla minnen som bara rasade över henne nu. Kommissarien och läkaren gick, mor och Rut gick också. Vanja fick istället vara med sin familj, där modern höll om henne och fadern höll hennes ena hand. Tids nog kunde man nog hålla förhör men det fick vänta en tid till allt lugnat sig.
Allt detta berättade mor för oss sedan hon följt Rut till bussen. Hon skulle åka hem till sitt men mor och hon höll ständig kontakt. Far, mor och jag satt och pratade i mitt kök.
– Jaa du Nora, detta var en omtumlande händelse. Det har varit och är mycket känslor här. Nu ska vi åka hem, mor och jag men vi är tillbaka om ett par dagar. Jag måste hem och tala med mina byggvänner och de kommer med tillbaka hit. Då ska vi hämta Oskar också så han får vara med, det har jag lovat honom. Mor blir med uti torpet för vi tar med ett par extra sängar vi har och som vi brukar ta fram när vi får gäster. Jag tycker du ska resa bort ett tag Nora och vila upp dig.
– Ja det tycker jag också, sade mor, det har varit lite mycket nu för dig.
– Nej då, det är ingen fara med mig, jag klarar mig, sade jag snabbt.
– Är det säkert det? Du kan ju följa med oss annars?
– Tack mor men jag ska börja jobba igen och jag ligger ju efter nu med arbetet så jag blir fullt sysselsatt.
– Nå, så får det bli som du vill.
De reste på sig och vi tog adjö, ute vid bilen sa far att ”bjud du hem den där trevliga polisen” så blinkade han.
– Far då! Jag har inte tid med poliser nu förstår du, jag ska jobba!
– Jaja, det blir nog bra med det. Han skrattade och så for de. Jag vinkade ända till jag inte såg bilen längre.
Jag gick in till mig. Började diska och torka av överallt sedan lade jag mig på sängen en stund och minsann somnade jag.
Jag vaknade upp i ett kompakt mörker, det satt någon på min säng och såg på mig. Hjärtat började slå fort fort. Vem var det och hur hade denne tagit sig in? Jag slog ut med armen och skrek ”ge er iväg”. Då tog någon ett stabilt och starkt grepp om mina handleder och så hörde jag en röst som med humor sade ”Den tar vi sa polisen”! Då skrattade jag högt!

































Kapitel 15

Fröken Modig

– Din skurk, är det fler fall jag ska lösa åt dig?
– Ja tack, gör gärna det, skrattade han.
– Hur kom du in?
– Lilla fröken Modig hade glömt låsa, trots att farbror polisen varnat henne.
– Nähä, är det så verkligen?
– Så är det! Maka på dig nu och ge plats till en mycket uttröttad farbror.
Jag flyttade in mig mot väggen. Fredrick lade sig bredvid.
– Vad trött jag är, suckade han. Det blev långa dagar med detta fall. Hur mår du?
– Tack jag mår bra, förutom lite hjärtklappning.
– Oj, är det farbror polisen som orsakar den hjärtklappningen?
– Jaa, det är det, särskilt som den dumma polisen smyger in och skrämmer mig!
– Jaså var det bara därför, jag trodde…
– Du pratar för mycket Fredde lilla, alldeles för mycket!
– Nej hör du du, sade han och låtsades bli upprörd. Jag bara skrattade.
– Var tyst nu och sov, sade jag och delade täcket med honom. Men snarka inte!
– Jag snarkar inte men det gör fröken Modig.
– Det gör jag inte alls!!
– Joho.
– Nähä! Sov nu, sade jag och vände mig mot väggen.
– God natt, sade han.
– Natti natti, svarade jag
– Du glömde släcka, viskade han.
– Dummer, det är ju släkt!
– Din gloria, svarade han då och skrattade.
Jag körde en armbåge i sidan på honom och skrattade. Kan du vara tyst nu?
– Ja mamma, sade han och så blev det tyst.
Jag somnade direkt och vaknade av doften av kaffe. När jag sträck på mig och försökt vakna ordentligt, frågade jag mig, hur kan det lukta nybryggt kaffe? Jag är ju ensam!
Jag satte mig upp och såg mig omkring. Vid köksbordet satt Fredrick och drack kaffe medan han läste tidningen.
– God morgon konstapeln, sade jag.
– God morgon sjusovare, log han.
– Finns det kaffe till mig också`
– Jaa, ska jag hälla upp?
Det skulle han, tyckte jag. Medan jag gjorde mig i ordning i badrummet hörde jag honom vissla någon melodi. Den kände jag igen, en klassisk melodi, Jungfruns bön var det. Jag gick ut i köket och satte mig vid den plats han ställt muggen med kaffe. Jag tog en mun och så såg jag på honom. Han blinkade åt mig den fulingen.
– Jag vet mig inte ha bett dig om något, sade jag.
– Har inte du, du ringer ju stup i kvarten och på nätterna och beordrar mig att ”masa” mig dit, inte sant?
– Ok men det var ju akuta grejer det gällde och bönat och bett har jag väl inte?
– Vad menar du, bönat?
– Jaa, du visslar ju ”Jungfruns bön” ju!
– Gjorde jag? Hoppsan, det visste jag inte.
– Nä nä, nå kunde du sova i natt eller snarkade fröken Modig så du tvingades ligga vaken, stackars gamle man.
– Usch ja vilka stockar du drog, det var nära att jag lyft in dig till badkaret och sedan beslagtaget sängen själv.
Då skrattade jag igen och han också, hjärtligt gott.
– Är du gift, frågade jag när vi lugnat ner oss lite.
– Nej det är jag inte och inte du heller om jag förstått dig rätt. Hur så?
– Nä jag bara undrade, det hade ju inte varit lämpligt att ha en gift polisman här över natten. Folk pratar så mycket.
– Ja de gör det men nej, jag är inte gift. Friar du till mig Lilla Nora?
Jag bara gapade, så for jag upp, slet till mig tidningen och kastade den på honom.
– Fredde är dum mamma, ropade jag högt.
Fredrick bara skrattade .
– Nu är du tyst, sade han, hör nu vad farbror polisen säger!
– Ja snälla farbror, sade jag och försökte niga.
– Du är inte klok, skrattade han, men säga vad man vill, det är inte en lugn stund tillsammans med dig och ingen tråkig heller, sade han och kramade mig. Det fick han!
– Du han den där mannen i Vännäs, har du mycket med honom att göra?
– Neej… ingenting alls… jag har lämnat ett enda brev tidigare… det är allt. Det där tar ju chefen hand om, det är inget… Inget som jag håller reda på alls.
– Ok, sade han och knäppte mig på näsan. Han såg lite brydd ut.
– Skurk, sade jag och så skrattade vi båda.


Det hade gått drygt tre månader, far, hans vänner, mor, jag, Oskar har jobbat ute vid torpet vid olika tillfällen. Far och mor har bott där och fars byggvänner hade en husvagn med sig men någon ström fick de inte till att börja med.
Torpet är nästan klart, det har efter en viss utbyggnad, fyra rum nu och ett stort loft. Far har bråkat lite med kommun om vatten och med elföretaget om el men det slutade bra. Vi fick betala det mesta själva men nu har vi el och vatten inne i stugan. Köket har blivit ett gammaldags fint kök och vardagsrummet är så jättefint med gamla fina tapeter och vissa av möblerna är urgamla. Soffbord och soffa är dock lite moderna. Ena rummet blev badrum, Mor och far har ett sovrum och så har vi ett gästrum, där brukar Oskar få sova när han kommer och det gör han ofta. Jag har loftet för mig själv och där trivs jag bra. Jag har min lägenhet kvar men arbetar numer utifrån torpet. Oskar och jag är så fina vänner, jag tycker så mycket om honom.
Vanja har varit här, bara en kort stund men eftersom nu allt var ombyggt och torpet numer är rött med vita knutar så gick det lättare för henne att vara här. Troligen kommer hon aldrig tillbaka på besök men hon var här i alla fall och vet nu att huset i sig inte vill henne illa.

Paret Levanders syndaregister är långt, ännu har de inte fått sina domar men de hålls i förvar i alla fall.
Fredrick säger att de utsett mig till syndabock, nå det kan de väl få, bara jag slipper se dem.
Jesper kommer ibland i något ärende. Han tar mått. Vi har köpt flera saker av honom för de passar så bra in här.
Paret Olofsson har också besökt oss, de är så trevliga och vänliga. Numer är de lyckliga för att ha funnit sin dotter igen.

Jag sitter här och skriver dagbok under en fantastisk fin björk, dagboken har jag fått av Vanja, ja hon heter bara Vanja numer. Jättefin bok men det finns inga gummiband i utan dessa har hon gjort på ett finare sätt.
– Sitter du här och skriver?
– Mm, det är så gott här i solen. Vad roligt att du kommer på besök?
– Jaa, jag har lovat Gunnar att hjälpa till med veden.
– Men det kunde väl jag göra?
– Nähä tack, det törs ingen be dig rota bland veden, då rotar du upp något nytt märkligt fall och så köper du ett torp till, vad ska du med två torp att göra, jag bara frågar? Han skrattade.
– Inte då, jag är så snäll som en ängel, log jag mot honom. Men när du säger det så, jag läste något om att, en man hade setts i skogarna kring Nordmaling, när folk går fram mot honom, så bara försvinner han. Kanske jag skulle…
– Du ska ingenting, hör nu vad polismakten säger!
– Jaa Farbror polisen, jag lovar… ska jag niga också?
– Ja det ska du!
Jag reste mig och samlade ihop mina saker och mitt vatten glas.
– Jag lovar snälla konstapeln att göra allt som ni säger, sade jag och kastade vattnet som var kvar över hans hår. Sen sprang jag medan jag skrek ”Pappa hjälp, polisen ska ta mig!”
Far skakade bara på huvudet.
– Ni är inte kloka på en enda fläck, skrattade han.
Ja det kanske han har rätt i.




















Författare:

Publicerat

Dela: