Om en pojke

Det var en gång en pojk. Han var en väldigt speciell människa, eller kanske var han helt normal. Kanske var han bara speciell för mig...

Han hette Sandor. Ett rätt ovanligt namn, åtminstonde där han bodde.

Sandor var en ganska kort kille. Blond, med alldeles blå ögon. Hans framtänder var en aning stora, och därför påminde han mycket om en kanin. Dock en väldigt gullig sådan.
Han var som sagt speciell, annorlunda. Fast han såg ändå ut som vem som helst. Eller kanske mer som den där ursnygga killen man ser på stan en dag, och tänker Wow! Vilken snygg kille! om, sedan glömmer man honom igen.

Sandor var en kille som följde strömmen. Han gillade att vissa hur rik han var, även om han inte var det. Inte så att han var fattig, men han var onekligen inte så rik som han ville framstå. Han hade ofta skjorta, något som klädde honom bra. Tjejerna gillade det. Tjejerna gillade det mycket. Han var popis där med, inte lika mycket som långa snygga Otis, men ändå.

Men även om Sandor hade många vänner, bra betyg, fina kläder och allt det där, hade han ett litet problem. Där fanns en flicka han gillade, Betty. Snygg tjej det, blond, kort etc. Ett perfekt par skulle de kunnat bli. Problemet var att Betty var ihop med Otis. Hur skulle det gå till? Han skulle aldrig få sin Betty...

Men ibland rör ödet till det. En dag stod de alldeles ensamma i korridoren, vid var sitt skåp, snackandes. Plötsligt var Betty en aning nära. Alldeles för nära.

Nästa dag kom Sandor till skolan som vanligt. Han gick förbi alla skåpen fram till sitt egna. De andra i klassen stod rätt långt bort, så han var ensam där borta. Nästan i alla fall. Faktiskt, så stod jag där. Han fick syn på mig, och sa ett glatt "Hej!". Det var skumt, han hade aldrig låtsas om mig förut. Jag blev lite chockad, så det tog ett tag innan jag fick fram ett svagt litet "Hej...". Han hade redan börjat stoppa in sina saker i skåpet då, och såg inte på mig mer.

Dagen gick långsamt. Otis var sur. Väldigt sur. Han ville inte prata med någon om någonting, och var uppkäftig mot lärarna. Dock sa han aldrig varför, men jag förstod att han var sur på Sandor och Betty. På något sett fick han reda på det.

På rasten försvann plötsligt både Sandor och Otis. Ingen såg vart de tagit vägen. De dök upp lagom till lektionen efter. Det såg inte ut som om det hänt något. Men Sandor var ovanligt tyst resten av dagen.

På eftermiddagen tog det lång tid innan Sandor packat ner allt. Det var bara han och jag i korridoren igen. Denna gång sa han faktiskt Hejdå till mig också. Men jag såg hans ansiktsuttryck, det var sorgset. Jag hade velat fråga varför, men vågade inte.

Det var sista gången jag såg Sandor.

Han var en helt vanlig pojk, men ändå var han speciell. Men kanske var han bara speciell för mig...

Skriven av: Bea_Blond