Om en sekund spelar det ingen roll för nån.

Tonårig pojke. Eller ung man. Beror på hur du definierar.
Han tittar ut på den verkliga världen genom sitt sovrumsfönster. Världen som han
aldrig vågat utforska. Eftersom den är full av människor. Människorna som han hatar.
Hans dimmiga blick ser ingenting. Han är inte blind. Han vill bara inte se mer.
Hans omoderna och totalt oestetiska klädstil kombinerat med hållningen och hans taniga
kropp får hans silhuett att likna en sjuk gamlings.
Utanför fönstret är det mörkt. Bara stjärnorna lyser upp den svarta vinterhimlen.
Innanför fönstret är det mörkt. Bara en svag ljusstrimma har letat sig in i rummet från
springan under den stängda och låsta dörren.
Dörren som har varit stängd och låst i två dagar nu. Pojken har inte varit utanför
rummet på två dagar och inte ute ur lägenheten på en vecka.
Meningslöshet fyller hans sinnen. Han vill aldrig mer känna, höra, se eller överhudtaget
ta emot några signaler från den yttre världen. Han vill inte ta emot något som kan tala
om för honom att han fortfarande lever. Han är inte säker på vad han ska ta sig till.
Medan han bestämmer sig får ingenting ytligt störa honom.
Han tycker inte om ensamheten. Den isolerar honom och hindrar honom från att leva.
Han vet att allting är hans fel. Men hans ensamhet är inte självvald. Eller han tvingades
göra ett val han inte ville göra.
Yttre faktorer förstörde hans personlighet som numera bara är ett virrvarr av
förvirrade och vilsna sinnesintryck och känslor. Instängda i ett fult och ofullständigt
skal.
Med en plötslighet som skrämmer tar hans hand ett bestämt tag om fönsterhandtaget.
Med en unik snabbhet öppnar han fönstret och ställer sig upp på fönsterbrädan. Det är
långt ner till asfalten. Men han vill aldrig mer ut. Inte levande.
Flickan i lägenheten mittemot får syn på honom.
Hon möter skrämt hans döda blick. Han ser henne inte. De har ingenting gemensamt.
Mer än att de båda två hatar världen.
Tyst öppnar flickan sitt fönster. Dörren bakom henne är öppen och musik hörs. Men
ingen har gått förbi hennes rum på länge nu.
De står mittemot varandra. Hon vill inte dö. Hon vill bara få hans uppmärksamhet.
Korsdraget ger henne uppmärksamheten för sent. Hon faller handlöst ner i asfalten.
På en sekund är allting över. Men pojken mötte hennes skräckslagna blick precis innan
och medan hon föll.
Han dödade henne. Omedvetet.
Han kliver lugnt ner från fönsterbrädan och stänger fönstret.
Likgiltighet. Han medverkade inte till det här. Men han försår att han inte vill krossa
benen i sin kropp mot hård asfalt. Hon räddade hans liv. Hans egoism och hat hindrade
tacksamheten. Hon dog istället för honom. Fast hon inte ville något hellre än att leva.

Skriven av: ylva.