Om han bara visste

Sara gick in på Espresso House. On var nervös. Stämningen där inne var alltid densamma; cigarettröken i luften, människornas dämpade prat och de glada skratten. Hon lät blicken glida över rummet. Där satt han. Mannen som hon skulle tillbringa resten av sitt liv med. Stefan Persson.
De fick ögonkontakt. Han vinkade och hon vinkade tvekande tillbaka. Hennes fötter kändes så tunga. Det var som om de inte ville att hon skulle gå fram till honom.
Stefan undrade varför hon inte kom. Hade han sett fel? Var det inte Sara. Han granskade hennes ansikte; välsminkat och avlångt med skarpa konturer. Ja då, det var Sara. Han gick fram till henne, tog hennes hand och ledde henne till bordet. Han höll om henne en stund, innan han hjälpte henne med att få av den bruna pälskappan.
Sara såg medlidsamt på sin fästman. Han är så snäll, en riktig gentleman. Om han bara visste…
”Vad har hänt, älskling?” Stefan bröt den mördande tystnaden som låg över dem. Hon svarade inte. Hon visste att tårarna skulle strömma ner som ett vattenfall ifall hon särade på läpparna. Hon ville inte visa att hon kände sig skyldig, än mindre varför hon gjorde det.
Han förstod att hon inte ville svara och förblev därför tyst. De satt tysta en lång stund och bara stirrade rätt ut i vädret. Plötsligt reste sig Stefan och gick mot disken. Då reste sig Sara och sprang in i närmaste toalett. Hon tänkte inte på om det var en herr- eller damtoalett. Hon sprang in i ett bås och låste in sig. Golvet var täckt med toalettpapper och någon hade glömt att spola efter sig. Toalettsitsen var blöt av antingen urin eller vatten. Men vem i Saras situation skulle bry sig?
Sara stängde locket och satte sig. Hon släppte fram alla tårar och all sorg som legat och pressat inom henne. Hon bara grät och grät. En massa minnesbilder dök upp i hennes huvud; hennes första möte med Stefan, hur han – en vilt främmande man – hade kysst henne mitt på Sergels torg, deras första natt tillsammans, alla gräl som orsakats av småsaker och så föregående natt. Hon skulle aldrig glömma den nattens händelser. Aldrig. Hon hade varit ute med Stefan innan det hände.
Sara torkade tårarna och kollade på klockan. Den var tjugo minuter över tio. Hon visste att hon var sen, men orkade inte tänka på jobbet. Hon reste sig upp, gick ut ur båset och ställde sig vid ett av handfaten. Hon stirrade in i spegeln som hängde på den mörkgröna väggen. Hon stirrade på sin spegelbild. Mascaran hade runnit, ögonen var rödsprängda och hon såg ut att vara tio år äldre än hon var. Hon vred på kranen och väntade på att vattnet skulle bli iskallt. Hon stirrade fortfarande på sin spegelbild och kunde inte fatta att detta livlösa ansikte var hennes. Hon som alltid var full av glädje och liv.
Hon böjde sig framåt och sköljde ansiktet. Det kalla vattnet kändes som nålar på hennes hud. Hon torkade bort vattnet från ansiktet med sin vita Prada-tröja. Den blev beige vid handlederna av all smink.
Sara tog ett djupt andetag och skulle just ut genom den svarta trädörren, när dörren öppnades. In kom en lång och smal kvinna. När dörren öppnades hörde Sara en massa oväsen. Så brukade det inte vara här. Hon vände sig mot kvinnan, som nu stod och bättrade på sitt smink, och frågade vad som stod på. ”Det är några poliser här som..” Sara lät henne inte prata klart. Hon sprang in i ett bås och låste efter sig. Hon visste att det var henne de var ute efter. Hon var rädd. Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Att tänka sig henne, den modemedvetna och generösa Sara, i en fängelsehåla var omöjligt.
Någonstans inom henne kunde hon höra röster säga: ”Ge upp. De kommer att hitta dig förr eller senare. Du förtjänar att sitta inne.” Sara började övertygas. Hon låste upp och tryckte lätt på handtaget. Plötsligt rycktes dörren upp och två polismän stod framför henne. Hon försökte inte fly. Hon gjorde inget motstånd alls utan lät sig föras ut från toaletten av polismännen. Hon drog ett djupt andetag då hon var inom 5-meters-avstånd från Stefan. Hon fångade hans blick. Hon kunde tyda ilska, besvikelse och sorg i hans blick. Han visste inte hela sanningen. Ingen visste sanningen.
En av polismännen släppte henne för att gå och prata med Stefan. Sara drog upp ena ärmen och kollade på sin knivhuggna underarm. Ingen visste sanningen. Polismannen kom tillbaka och drog med henne ut från caféet. Där stod den blå-vita polisbilen med sina blinkande sirener och väntade på henne. Hon öppnade dörren och steg in i bilen. Nu var hon anhållen för mordet på Gertrud Persson, Stefans mamma.

Författare:

Publicerat

Dela: