Publicerat
Kategori: Novell

Om han bara visste

Sara gick in på Espresso House. Hon var nervös. Stämningen där inne var som vanligt; cigarettröken i luften, människornas dämpade prat och de glada skratten. Hon lät blicken glida över rummet. Där satt han. Mannen som hon skulle tillbringa resten av sitt liv med, Stefan Persson. De fick ögonkontakt. Han vinkade och hon vinkade tvekande tillbaka. Hennes fötter kändes tunga som bly. Det var som om de inte ville att hon skulle gå fram till honom.

Stefan undrade varför hon inte kom fram till honom. Hade han sett fel? Var det inte hans Sara? Han granskade hennes ansikte; välsminkat och avlångt med skarpa konturer. Ja då, det var Sara. Stefan gick fram till henne, tog hennes hand o ledde henne till bordet. Han höll om henne en stund innan han hjälpte henne med att få av den bruna pälskappan.

Sara kollade på sin fästman. Han var så snäll och omtänksam, en riktig gentleman, en exemplarisk partner. Hon tyckte synd om honom. Om han bara visste...
'Vad har hänt, älskling?' Stefan bröt den mördande tystnaden som vilade över dem. Hon svarade inte. Hon visste att tårarna skulle strömma ner som ett vattenfall nerför hennes kinder ifall hon särade på läpparna. Om det hände skulle Stefan frågat ut henne och hon kunde inte ljuga för honom - bara hålla hemligt gårdagens händelser.
Stefan förstod att hon inte ville svara och förblev därför tyst. De satt tysta en lång stund och bara stirrade rätt ut i vädret. Plötsligt reste sig Stefan och gick mot disken. Då reste sig Sara och sprang in i närmaste toalett. Hon brydde sig inte om det var en herr- eller damtoalett. Hon sprang in i ett bås och låste. Golvet var täckt med toalettpapper och någon hade glömt att spola efter sig. Toalettsitsen var blöt av antingen urin eller vatten. Men vem i Saras situation skulle bry sig om någon sådant?
Hon fällde ner locket och satte sig. Hon släppte fram tårarna och sorgen som legat och pressat. Hon bara grät och grät. En massa minnesbilder dök upp i hennes huvud; när hon träffade Stefan för första gången, hur han – en vilt främmande man – hade kysst henne mitt på Sergels torg, deras första natt tillsammans, alla gånger de grälat över småsaker och så föregående natt. Natten hon aldrig skulle glömma. Aldrig. Hon hade varit ute med Stefan innan det hände.

Sara torkade tårarna och kollade på klockan. Tjugo minuter över två. Hennes lunchrast var slut. Hon reste sig upp, gick ut ur båset och ställde sig vid ett av handfaten. Hon stirrade in i spegeln som hängde på den mörkgröna väggen ovanför handfatet. Hon stirrade på sin spegelbild. Mascaran hade runnit, ögonen var rödsprängda och hon såg ut att vara minst 10 år äldre än hon var. Hon vred på kranen och väntade på att vattnet skulle bli kallt. Hon stirrade fortfarande på sin spegelbild och kunde inte fatta att detta livlösa ansikte tillhörde henne. Hon böjde sig framåt och sköljde ansiktet. Det iskalla vattnet kändes som nålar mot hennes hud. Hon torkade ansiktet med sin vita Prada-tröja. Den blev beige vid handlederna av all smink. Sara tog ett djupt andetag och skulle just ut genom den mörkbruna trädörren, när den öppnades. In kom en lång och smal kvinna. Kvinnan ställde sig framför samma spegel som Sara stått framför och bättrade på sitt smink.
”Vet du vad som pågår? Där är några poliser som…” Började kvinnan och fick ingen chans att prata klart. Sara sprang in i båset igen och låste efter sig. Hon visste att de var ute efter henne. Hon var rädd. Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Det var omöjligt för henne, den modemedvetna, generösa och sofistikerade Sara att sitta i en rutten fängelsehåla. Röster inom henne sa: ”Ge upp. De kommer att hitta dig förr eller senare. Du måste straffas för det du har gjort.” Rösterna övertygade henne. Hon låste upp och tryckte lätt på handtaget. Plötsligt rycktes dörren upp och två polismän stod framför henne. Hon försökte inte fly. Hon gjorde inget motstånd alls, och sa inte ett ord, inte en bokstav. Hon visste att hon förtjänade detta. Polismännen förde henne ut ur toaletten.
Hon skämdes när hennes blick mötte Stefans. Hon tydde ilskan, besvikelsen och sorgen i hans ögon. Han visste inte hela sanningen. Ingen visste sanningen. Sara drog ett djupt andetag, drog upp ärmen och kollade på sin knivhuggna underarm. Ingen visste sanningen.
Polismännen förde ut henne från caféet. Där stod den blå-vita polisbilen med sina blinkande sirener och väntade på henne. Hon öppnade dörren och steg in i bilen. Nu var hon anhållen för mordet på Gertrud Persson, Stefans mamma.

Skriven av: Ansam

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren