Publicerat
Kategori: Novell

Om jag vore med dig

Om jag vore med dig

Jag ler åt barnen som rusar omkring i parken och leker Riddare och Onda Män som kommit för att förgöra dem, sedan suckar jag tungt.
”Hur kan man vara så barnslig?” säger min suck. ”Hur kan man vara så ovetande om världen utanför?”
”Det var inte så länge sedan du var som de”, svarar du inom mig. ”Det var inte länge sedan du kämpade mot den Store, Mörke och Onde och var Ljusets medkämpe. Högst tre månader.”
”En hel sommar”, påminner jag.
”En hel sommar”, ekar du. ”Men vad är väl en sommar? En kort stund då du leker med dina kompisar; med mig… En kort paus i några veckor, då ditt liv är år.”
”Vad är väl ett par veckor då mitt liv är år”, håller jag med. ”Men inte den här sommaren. Inte den här sommaren.”
Jag klandrar dig inte för att du inte förstår. Du blev väl kvar där, i sommarens värme och solsken. Du vill väl inte tänka på det som hände. Såren som sargade din kropp, din själ. Kommer väl inte ihåg. Kommer inte ihåg den sommar som var, som ändrade och tog liv.
Jag reser mig upp från den gröna parkbänken som står i solen, seende på barnen som leker i parken.
Men jag hör inte till dem. Hur gamla kan de vara? Högst tre år, suckar mitt sinne. Tolv, säger kroppen, min ålder. Ingen erfarenhet av det hårda Livet, som finns utanför deras lek. Jag skrattar inte åt deras okunnighet, jag önskar jag kunde vara som dem ibland. Ovetande.
”Det kan du inte”, avbryter du, minner om Verkligheten. ”Det kan du inte, inte då du Vet det du Vet, det är omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt”, svarar jag, som Vet.
För det som hände var omöjligt för mig; det var omöjligt för mig innan det hände. Då blev det möjligt. Likadant måste det vara möjligt att Glömma.
”Det här är”, menar du och ser allvarligt på mig.
Mig som stannar på stigen i parken och ser upp mot en ek som sträcker sig upp i himlen för att ge mig skugga, skydda mig mot den Verklighet jag söker fly.
Jag går fram mot eken, lägger handen mot barken, den svala barken och känner med fingertopparna längs den grovhet som har sitt liv med trädet.

”Visste du att eken kan bli tusen år?!”
Du ler mot mig. Du och jag bredvid varandra. Vi sitter uppe i den stora eken i parken. Vinden rör om i de mörkt gröna bladen och du gungar med fötterna i luften. Tusen år? Näee, svarar jag och ser tillbaka mot dig.
”Det kan den väl inte bli?”
Du skrattar åt mig, som inget vet om ekars ålder och håller fast: Jo, det vet du, för du har slagit upp det.
”Och så finns det sex hundra arter i världen”, hävdar du, lägger till: ”Det stod där med.”
Jag nickar, så är det säkert, och tittar mot andra sidan av viken.
”Jag tänkte på en grej”, säger du efter ett tag, vänd bort från mig, mot horisonten.
”Mm…” svarar jag dig och lutar mig mot den bastanta stammen.
”Ska du göra något i sommar?”
Jag tänker igenom min sommarplanering; till sommarstugan i juli, sedan hem till farmor i någon vecka innan man åker och hälsar på mormor och morfar, sen är det plugget som börjar igen.
”Inte i juni. Hur så?”
Du vänder på dig, mot mig.
”Jag tänkte om vi kunde ut och paddla kanot. Eller något sånt?”
Jag ler mot dig. Jo, det skulle vara kul. Jättekul!
”Om vi paddlar kanot, då.”

Du skrattar. Bubblar av planeringen; det här tar vi med, men usch, ska du ha med den där gamla saken? Länge planerade vi innan vi åkte ut och paddlade. Vi hyrde kanoter av Bergström, vi packade mat vi skulle ha med oss, vi lade ner varenda pryl i små, genomskinliga plastpåsar som vi sedan la i större sopsäckar.
Du höll koll på allt. Skrev listor där allt var nämnt som någonsin behövdes tänka på. När du sen packade ner allt i plastpåsarna kryssade du av i den lilla rutan till vänster om sakerna. Lite överdrivet tyckte jag att det var.
Men vi kom ihåg allt.

”Är du rädd för att vattnet ska äta upp dig, din badkruka?”
Du flinar mot mig där du redan plaskar. Du har kastat dig i vattnet redan då kanoten stötte iland och lämnat mig med att dra upp den och binda fast den.
”Jag måste sätta fast kanoten först”, svarar jag irriterat. ”Om du hade hjälpt till hade jag varit klar nu.”
Medan du badar klart hugger jag ved med den lilla yxan som vi har med oss och jag packar upp våra sovsäckar och lägger ut de på liggunderlagen i en dunge. Tält har vi inget; under bar himmel skall vi sova som de före vår tid har gjort.
Under tiden har du kommit upp och försökte nu få fart i elden med massor av tidningspapper och många tändstickor. Till slut flammar där en brasa och stolt studsar du fram till mig; visst var jag duktig?!
”Ja”, svarar jag tålmodigt, leker en liten mammaroll. ”Du var jätteduktig. Nu kan du väl plocka fram maten så att vi får något att äta någon gång.”
Du går till kanoten och plockar fram. Baxar sedan bort packningen till elden och plockar fram kastrullen; idag är den dag vi ska ha soppa.
”I övermorgon ska vi hem”, säger jag, apropå ingenting.
”Visst är det synd”, säger du, stannar upp en stund med matlagningen. ”Här skulle man kunna vara för alltid.”
”Mm…” håller jag med. ”Om jag vore med dig.”

”Att kanoter kunde försvinna så fort då någon ström tog tag i dem, det trodde jag aldrig”, stönar du då jag dragit upp dig ur vattnet.
Jag kan bara le av lättnad; du har öppnat ögonen och hostande börjat andas igen.
Kanoten hade slitit sig och du studsade förstås i efter för att rädda vår enda chans att komma ifrån den här lilla ön. Det du inte räknat med var underströmmen som förstås inte hade märkts då vi rodde in eller då kanoten åkte ut, men nu satt du ohjälpligt fast, på väg bortåt, neråt. Neråt för att knacka på liemannens port.
Men lika mycket som du hade räknat med undervattenströmmen hade jag räknat med din ofattbara styrka då Nödens Tid var kommen.
Du lyckades med mig skrikandes vid land ta dig loss och simma ur den livsfarliga strömmen för att helt kollapsa fem meter från där man bottnar.
För länge sedan var jag i och drog upp din livlösa kropp för att i panik försöka komma på vad man gjorde då man gav första hjälpen. Som tur var vaknade du då jag i en vild stund höll dina ben högt för att du skulle kunna andas och tjutande av lycka kastade jag mig över dig.
”Du l e v e r!”
Du satte dig upp och kramade mig och försökte så gott som du orkade delta i min yra glädjedans men det enda du lyckades var att stöna och hosta vatten. Jag lugnar mig avsevärt och sjunker ned bredvid dig. Tänker du fortsätta leva?
Du ler åt min oro, jo den här gamlingen får du dras med i några år till. Men nu finns det andra saker att oroa sig över: kanoten!
Jag spanar ut över vattnet, men kanoten är ohjälpligt borta.
Vi får hitta på något annat.

Det första du gör när du kommer tillbaka, du som vet allt, är att befalla mig att lägga på mer ved på elden.
Jag lägger på mer ved och den falnande glöden flammar strax upp då jag svagt blåser på den. Du värmer dig vid lågorna och befaller mig att kolla upp vilka saker som vi har i land och inte i kanoten.
Befallningar är nog det jag behöver, för jag vet ingenting, kan ingenting; ett barn står framför dig. Jag rusar iväg och samlar det jag kan finna och räknar sedan upp det för dig:
”En kniv, två sovsäckar, en ask tändstickor, en bunt tidningspapper, tre dunkar med vatten på ungefär… typ tio liter?”
Jag ser frågande på dig och du nickar.
”Och så mat för två frukostar, tre luncher, tre middagar och tre mellanmål för oss var.”
Jag lyfter blicken från högen och ser på dig som fundersamt betraktar det jag just räknat upp.
”Vi blir hittade om senast… tre veckor”, säger du.
Jag tittar upprört på dig. Tre veckor! Du låtsas inte om mig utan fortsätter din tankegång:
”Vi räknar med att vi blir hittade om två veckor. Ja, vi får räkna på det om vi ska vara mätta. Då får man ungefär en måltid av den mat vi har med oss. Säg mat i storlek av… macka per dag. Ungefär. Resten får vi ta av naturen.”
Du ser dig omkring, letar träd, växter och namnger dem och deras tillagning i huvudet.
”Det finns gran, blåbär och pilblad och så finns det säkert något mer som vi kan ta. Virke finns det så vi kan försörja elden, nätterna är fortfarande varma… det vi kan få mest problem med är om det regnar och allt blir blött eller att vattnet i dunken tar slut. Vi får lov att koka vatten och samla regnvatten så fixar vi det också. Nå, har jag glömt något?”
Du ser upp mot mig som skakar på huvudet. Det är du som vet, inte jag. Du ler mot mig, en kort stund, men leendet bleknar och falnar då jag, som har fått ett mörkt inre inte ler tillbaka.
”Vi måste bygga märken, så att de ser vart de ska leta.”
Du rätar på dig, något torrare och varmare, och går in i skogen för att samla ved till en signaleld.

Du, som vet allt, berättar för mig allt vi behöver veta för att överleva. Hungern, kylan, vätan och allt fysiskt kan du hjälpa.
Men inte det som finns inom mig.
Det har vaknat, och rör sig oroligt. Det äter mig inifrån! Jag tärs av Det, Det gör mig illa så smärtan blir oerhörd så att jag inte bryr mig om annat.
Tänk om de aldrig hittar oss! Tänk om vi aldrig kommer levande härifrån, om vi aldrig får sova i en riktig säng, äta riktig mat och träffa familjen igen!
Du ser mig bli uppäten, men vad kan du göra, förutom att säga tomma ord? För jag ser dig; du tror inte det du själv säger.

Två veckor. Så lång tid det ändå är.

Jag halkar på en hal sten och trampar snett när vi letar efter ännu mer pilbark. Jag skriker till och du vänder dig snabbt om.
Jag skriker och skriker för nu o r k a r jag inte mer! Du försöker trösta mig, få mig att lugna ner mig; andas djupt, för fan!
Du svär; det är första gången jag hör dig svära, så jag biter mig i tungan och håller käften. Du plockar fram en handduk och ett par pinnar och spjälkar min fot.
”Hur känns det?”
Jag betraktar foten; den är väl okej, överlever gör man i alla fall. Du hjälper mig bort till elden.
”Sitt här och vila, så fixar jag mat.”
Du går iväg och letar vidare. Jag lägger mig ner och aktar mig noga för att stöta till foten.

Jag halvsover då du ropar till:
”De är här!”
Du studsar och pekar på ön bredvid. De ser oss inte. Du ropar, men skriket dör innan det når fram. Du viftar, men de tittar inte åt ditt håll. Du lägger ris på elden, men de känner inte röklukten.
De letar igenom ön och skakar sedan på huvudet innan de kliver iväg mot båten. Du stirrar på dem; de ska åka härifrån utan att ha sett oss!
Du snabbar dig. Kränger av skorna, kastar av tjocktröjan, tar av dig byxorna.
”Vad ska du göra?” undrar jag då du går mot strandkanten. ”Ska du simma dit?”
Du vadar ner i vattnet.
”Nej! Kommer du inte ihåg?!”
Jag kastar mig upp från marken, ska ta tag i dig, hindra dig.
”Du drunknar! Lyssna på mig! Kommer du inte ihåg?! Lämna mig inte!”
Obevekligt kastar du dig i det kyliga vattnet; du s k a dit!
”Du d ö r! Du drunknar! Hör du inte! Undervattensströmmarna! Strömmarna!”
Du simmar vidare. Du hör mig inte fast jag skriker allt vad jag kan. Nej, säger någonting inom mig: du s t r u n t a r i mig.
Jag sjunker ihop på stranden och storgrinar. Tårarna sprutar överallt. Du lämnar mig. Du överger mig! Jag ser dig försvinna ner i vattnet och jag ligger här på stranden och gråter. Gråter för vår vänskap. För dig. För mig. Oss, för fan. Kommer du ihåg o s s?!
Starka armar lyfter upp mig.
”Ta det lugnt nu. Du ska få komma hem.”
De lyfter in mig i båten och lägger mig på en säng. Människorna är överallt. De skriker till varandra. Det är människor i vattnet, på båten, på ön. Det är dig de vill finna.
Men du finns inte mer.

De sa att jag var helt okej. Hade klarat mig fint. Men de ljög. Inom mig fanns det värsta jag någonsin haft. Det hade vuxit, blivit större, och nu slukade Det mig inifrån.
Jag dör varje kväll, men måste ändå vakna och fortsätta. För Döden lurar mig. Och skrattar när jag gråter och när tårarna tar slut och allt gör så ont.
Döden skrattar åt mig.

Skriven av: Ellen Löfgren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren