Om roddbåten

Jag doppar årorna i vattnet och låter dem sakta färdas framåt. Det går lite trögt, ty det blåser friskt, men jag är van. Båten var en gång klargrön; en färg som morfar valt, därför att det lyste så fint i solen; men nu är den mesta färgen borta; avskalad av väder och vind, så att endast den brungrå träfärgen syns.
Det är alldeles tyst - det enda som hörs är årornas regelbundna kluckande när de bryter vattenytan, och då och då lite sus ifrån skogen runt sjön - och jag kommer på mig själv med att undra hur allt har blivit så fel. Hur kan något bli fel på en så vacker plats som denna? Djupgröna granar, meterhöga rön som vajar stolt vid strandkanten, och så denna sjö - som en blå safir mitt bland smaragder; återigen morfars ord.
Han sa mycket kloka saker, min morfar, men tyvärr var jag för liten då han levde, för att jag ska kunna minnas allt. Jag kommer dock ihåg att morfar älskade sjön och båten; han kunde ro ut i vilket väder som helst, och bara sitta för sig själv i flera timmar och stirra ner mot bottnen. Mormor sa alltid att han fiskade, men jag såg nog att han aldrig hade något metspö med sig.
Jag befinner mig nu på mitten av sjön. Vinden har stegrat och mitt långa hår blåser i mitt ansikte. Jag sänker årorna och doppar en hand i vattnet - det är isande kallt, men ändå så svalkande att jag ryser av välbehag.
En tår trillar sakta nerför min kind, men jag torkar inte bort den. Inte för att det egentligen skulle behövas, med tanke på den starka vinden, men jag finner en oerhörd njutning i att gråta. Man fäller inte alltid tårar för att man är ledsen eller arg, eller för att man skrattar för mycket. Ibland gråter man bara för att allt är så rätt, så fint, så sant, så rent, så vackert. Detta var ett sådant tillfälle; jag förstod inte, och jag ville heller inte förstå hur det kunde finnas ondska i världen. Jag ville släpa med mig alla onda människor till sjön, ro ut med dem i båten, och lämna dem i några timmar... sedan skulle de för alltid vara förändrade.
Varför är själen så svag och kroppen så stark? Varför tar inte känslorna mer plats än våra ben och armar? Varför måste allt vi känner djupt inom oss tränga igenom denna massiva vägg av ben, kött, skinn och blod för att andra människor överhuvud taget ska märka något? Ibland orkar känslorna inte det; de stannar av halvvägs, och smittar ner hela kroppen; man blir trött och svag, och tar ut sin ilska på sig själv.
Om alla människor istället var skapta med känslorna på utsidan och kroppen på insidan skulle allt bli lättare. Det tänker jag när jag sitter ute i den gamla roddbåten på mitten av sjön. Ingen människa vet var jag är, och ingen har heller någon nytta av att veta det.
Så reser jag mig upp - inte försiktigt och stilla, såsom mormor alltid lärde mig att man skulle resa sig upp i en båt, för att motverka att den skulle kantra - utan raskt och bestämt. Jag befinner mig inte i en båt, tänker jag. Jag befinner mig på en äng. Solen lyser, ty det är högsommar, och runt omkring mig blommar rödklöver och hundkäx, blåklockor och midsommarblomster, och jag är fri. Gräset är så grönt att det sticker i ögonen, och det doftar så gott av smultron och ladugård. Och där kommer morfar emot mig - springande över ängen som en yngling - och han är så glad så det riktigt strålar om honom. Jag blir så lycklig och varm inombords när jag ser honom, att jag inte kan hejda en tår från att fukta mitt öga.
Så märker jag att det inte bara är i min fantasi som jag gråter, utan även i detta nu, även ute på sjön i en begynnande storm. Denna gång lyfter jag hastigt handen och torkar mina kinder torra. Så skrattar jag; ty jag ser morfars ansikte le emot mig nere i det mörka vattnet, som nu inte längre är blått, utan snarare svart.
Så lätt det hade varit om bara någon hade förstått... om mina känslor suttit på utsidan istället för på insidan... hade allt varit annorlunda då? Nej, tänker jag; inte skogen, inte sjön, inte båten och inte morfar. Ingenting kan nu ändras, ty allting är försent.
Jag tar ett steg ut i sjön och ska sedan aldrig siktas mer.

Skriven av: emelie