Om sinnenas förlösande verkan

Torget låg tomt och stilla. Röda clematis och vinrankor som växte framför husen kivades om att bli den första att nå morgonsolen. Baraut från bageriet hade öppnat sin dörr för att locka förbipasserande in i sitt palats byggt av vete. Han stack ut huvudet och sträckte upp näsan mot himlen.
-Det blir regn idag, konstaterade han med ett sådant tillit till sitt luktorgan som bara bagare känner.
En ånga av vete, olja och timjan drog fram som en lång reptil upp och förbi de ovanliggande lägenheterna. På vägen dit förenades den med crepesoset från våning två, röken av söta cigarrer från våning tre och lukten av bränd mjölk från våning fyra.

Lucard drog in ett djupt andetag och lät stadens alla dofter fylla hans lungor.
- Vem är det som hinner laga timjanscrepes och röka habanos på samma gång?, muttrade han medan han betraktade sina ögon i badrumsspegeln.
De hade samma gröna färg och säkra beslutsamhet som när han var tio. Nu var han gammal. Det vittnade hudens fåriga maskgångar om. Lucard stannade ofta upp framför spegeln och höll ett tyst samtal om sig själv med sin egen spegelbild. Ibland stod han där så länge och sjönk så djupt i spegeldammen att han för en sekund förlorade vetskapen om på vilken sida av glaset som verkligheten befann sig.

Marie Saraval stod i dörröppningen till badrummet och såg med rak mun och rynkad panna på sin man framför spegeln. Han hade fastnat där igen och den här gången lät han sig, liksom en staty av sten, inte väckas av blickar.
- Åh Lucard!, tänkte hon innan hon sa – Kaffet är klart men mjölken brändes vid.
Lucard hasade sig ut till köket i sina tofflor. Hans smakkörtlar vattnades vid tanken på löskokt ägg men hans frus recept var alltid lika hårdkokt. Han slog sig ned vid bordet.
- Är kaffet för starkt?
- Nej, det smakar som det alltid gjort.
Plötsligt greps Lucard av en oväntad sympati för sin fru som, trots sin bleknande livsgnista uppsugen av disktrasor, kaffekokande och ett nästintill maniskt organisationsbegär, hade ett gott hjärta. Han ville

smaka på henne för att se om hon, precis som kaffet, behållit sin smak genom åren. Han reste sig upp och gick fram till Marie. Han såg på hennes bittra mun, närmade sig, tryckte sina läppar mot den men möttes av två kalla istappar som ryggade tillbaka som om han hade varit en eld som hotat att smälta ner isprinsessan. Det smakade beskt kaffe.
- Du har tid hos barberaren klockan nio, sa hon kallt för att byta ämne.
- Jag ska gå nu, svarade han uppgivet.

Klockan gav ifrån sig några ekande kling när dörren till salongen slog igen. Barberaren höll på att raka Baraut från bageriet. Hans kinder var täckta av ett vitt lödder och han liknade ett barn som just hade ätit vaniljglass.
- Stig på, sa barberaren.
- Kommer jag för tidigt?, frågade Lucard.
- Nej, slå dig ner, fick han till svar.
Baraut reste sig några minuter senare upp ur den svarta frisörstolen i skinn, betalade och stannade upp för ett ögonblick. Han vände sig mot Lucard och sa:
- Under alla mina år som bagare har min näsa aldrig svikit mig. Nu är det lukten av hjärtesorg jag vittrar. Jag kände den i samma ögonblick som du klev in i salongen. Det är viktigt att vara uppmärksam på de dofter vi har omkring oss.
Dörren gick igen och Baraut var borta. Lucard satte sig i den svarta stolen och barberaren började schamponera håret i små masserande rörelser. Han slappnade av vid beröringen, lutade tillbaka huvudet och blundade. Barberarens fingrar cirkulerade vid tinningarna och förlöste alla de tankar som varit inlåsta i Lucard under morgonen.
- Jag gifte mig med fel kvinna, sa Lucard plötsligt med en sån säkerhet att kammen gled ur barberarens hand och ner på det hårbetäckta golvet.
Han hade haft det i sitt undermedvetna länge men lukten av timjanscrepes och söta cigarrer hade trängt fram minnen från en tid med den kubanska konstnärinna som han aldrig hade slutat att älska.
Barberaren lutade sig fram mot honom, mötte hans ögon i spegelbilden och sa:
- Om min kam hade haft öron så skulle den vara en av de visaste.


Författare:

Publicerat

Dela: