om tid och rum och ärftlighet

jag vet inte om jag kanske ville ha den framgångssaga som jag sett gått i stöpet; om jag kanske väckte det kvinnoförakt i en man som inte klarar av att se en kvinna som inte tar ansvar för sitt liv. kanske är det bara vuxet att förakta någon som lever på andra, men säg mig då, vem har egentligen ansvaret för ett liv? hur väger ansvar i verkligheten?
det finns ingen som kan se ens intentioner; om det ens går att göra det själv. de flesta människor lever i liv med intentioner som de inte kan se; med en acceptans runt hörnet av varje konflikt. som alltid kommer landa i en trygg famn i slutändan.
problemet är bara att jag inte hade den intentionen som han misstänkte; jag ville inte glida in i hans liv och äta hans framgång. jag ville inte ens in i hans liv; jag ville bara njuta. det är möjligt att han inte kände för det; men den misstänksamhet som han kände inför mig var orätt. jag var oskyldig; och han skulle aldrig kunna bevisa motsatsen. för det finns inget ansvar att bete sig som en kvinna bör.
på tal om ansvar så kanske det är dags att tala om det känslomässiga ansvaret; den orättvisa fördelningen i beteendeutrymme. att jag överhuvudtaget blir misstänkliggjord tycker jag säger otroligt mycket om vilken maktposition han sitter på; medvetet eller omedvetet. att jag överhuvudtaget blir betraktad som en oschysst individ på grund av mitt beteende som i ärlighetens namn varit fullt begripligt; är sorgligt. det är sorgligt att mitt livs största sorg i verkligheten är en käftsmäll rakt in i patriarkatets ansikte; att de sexuella övergrepp jag utsatts för i verkligheten alltid kommer vara mitt fel. oaktat vad världen läser sig till.
detsamma gäller alla kvinnor. de måste ta ansvar; för vad vet jag inte. de är väl bara kroniskt bestraffade med ett tvång att bete sig fläckfritt. att vara smartare, bättre och intuitivt begåvade av någon magisk sort. det är så jävla tråkigt.
nu har jag tagit förnuftet till fånga; och insett att jag förtjänar bättre än sådana män. jag förtjänar bättre än någon som tror att de på riktigt kan definiera mig eller dra slutsatser om mina intentioner. absolut kan det finnas någon som förstår mig väldigt bra; men sista ordet är mitt. sista ordet är alltid mitt och det är mitt liv. om jag talar om framgång för att jag tror på det; så gör jag det absolut INTE för att leva på någon annans. om jag talar om livet för att jag vill ändra det; så gör jag det absolut INTE för att förstöra någon annans. Det jag gör gör jag för mig själv och den som bestämmer min verklighet kan dra åt helvete. Jag hoppas alla som försöker definiera andra människor drar långt åt jävla helvete för det är inte okej. Det är inte okej att leka psykolog eller terapeut. Det är inte okej att beskylla mig för att jag tar emot det jag får. det är inte okej att lägga över ansvaret på kvinnan. DET ÄR INTE OKEJ.

Författare:

Publicerat

Dela: