Om tro och otro (ur essäsamlingen 'Brev till min samtid'

OM TRO OCH OTRO



Jag kom färdande genom höstens allt omslutande fuktdimmor. En gammal stenbyggnad, en kyrka, dök fram ur det dis, som fick allt i min omgivning att se diffust och overkligt ut och omöjligt att avståndsbedöma. Jag bromsade in, jag stannade och jag gick in genom en gnisslande grind; öppningen i en mossbelupen stenmur, bred och omsorgsfullt lagd. Mina steg förde mig fram emot en olåst port. Jag öppnade den, jag steg in och jag bestämde mig för att skriva till dig ... just här och just nu.

En nött bänk, en botbänk och en sinnenas pinobänk utgör min tillfälliga skrivpulpet. Tystnaden är kompakt och påtagligt närvarande. Lukten av gammalt trä omger mig och fyller mitt sinne med omtumlande tankar. Då och då tränger obestämda ljud in genom de fönster, som bryter det kvävande intryck, som metertjocka murar kan ge, byggda av sten lagda vid sten på sten.

En svag vind sveper genom de mäktiga träd som får sin näring från vårt förflutna. Det ohörbara bruset från deras kronor påminner mig, på ett lugnande sätt, om det närvarande, om mig och om vår gemensamma historia. Genom söderväggens bågformade fönster, faller på mitt papper, det sparsamma ljus, som gör det möjligt för mig, att forma kantiga tecken till läsbara ord.

Du må tro att här är tyst. Då och då springer en hörbar suck fram ur mitt inre. Kanske är det resultatet och yttringen av den frid, som jag känner och den ro som platsen skänker?
Så har det nu inte alltid varit. På den bänk där jag nu sitter, så har förr de sämst besuttna, också suttit. De som alla anklagelser var riktade emot. De som alltid skulle känna sig utpekade, dömda och fördömda.

Makten från ovan, hotet från onda makter därnere och skrudade myndighetspersoner, med makt att döma och fördöma, stod mellan dem och deras förstånd. Tystnaden blev deras vapen; utvecklat för ett nödvändigt och oblodigt självförsvar.

Men nu är tiden inne för att tala. Jag vill tala till alla namnlösas försvar. Jag vill tala till alla dem, som idag, möter maktens skrud i nya färger och i nya skepnader. Orden låter annorlunda i vår tid, men budskapen är samma, om än i nya former och uttryckta på ett annat sätt.

Hotet, domen och de sårande och kränkande orden, hämtar inte längre sin näring och sitt stöd från någon makt, härskande i ett liv efter detta. I dag gäller den världsliga maktens, hotfulla och förledande språk. Den makt som underkänner människor och som anser sig ha ensamrätt på de åsikter och värderingar, som reglerar värdet och vikten av de värden, som skänker lycka och lyckokänsla i våra egna liv.

En solstråle, som av en slump, fick tillåtelse att bryta igenom den lättande dimman, belyste för ett kort ögonblick, de långa rader av bevarade blomsterkransar, som pryder kyrkorummets ena vägg.
Små omsorgsfullt utarbetade kistdekorationer som prydde de barnakistor som för länge sedan fick föräldrarnas drömmar, förväntningar och hopp att brutalt suddas ut.
Skratten, gråten, tankarna och orden fick ett alltför tidigt slut, påminnande mig om, att jag själv fick förmånen att leva så mycket längre. Påminnande mig om att forna tiders misstag, förtryck och lidanden inte får upprepas igen.
Det lidande och det förtryck, som har sina rötter och som hämtar sin näring, genom andras dömande och fördömande attityder och från deras behov av makt över människors sinnen.

Jag ser ut över rader av slitna och skeva kyrkbänkar. Mäktiga bågar och valv omramar det fönster där vårdträdens kala grenar, liksom förstående, vinkar till mig. En tanke slår mig, född ur tystnaden, att vi alla måste öppet börja tala om värdet i vårt individuella värde. Vi måste åter börja bekämpa de religioner och trossatser, som anser sig ha rätten att beskriva vår lycka och olycka på deras själviska villkor.

Själv känner jag mig lycklig nu. Ingen har fått makt över mina sinnen. Jag känner mig fri. Jag känner mina band med historien och dess otaliga offer och jag känner det som en plikt, att söka förhindra, att misstagen och missgreppen upprepas igen.

Bänkdörrarnas karmar - så blankslitna av valkade arbetarhänder, att de speglar det svagt infallande middagsljuset - påminner mig nogsamt om frånvaron av valkar i mina egna skrivarhänder.
Eftersom min lott i detta livet blev skribentens, så har jag också ett arbete att utföra. Valkarna sitter då inte i händerna ... kanske sitter de osynligt inarbetade i min egen personlighet och jag hoppas och tror, att även detta arbete kan adla.

Min blick faller av en slump på en jättestor spindel, som ovigt, sakta och med avkännande rörelser, rör sig längs fönsterbågens murade kant. Höstkylans budskap har trängt sig in i hans sökande kropp. Efter en stund är han borta. Till våren dyker han säkert upp igen. Livet går som vanligt vidare - så och med andra former av liv.

Dimman har övergått i heltäckande moln och skymningen söker sig in och in över mitt papper. Jag reste mig upp, jag gick ut från den omtumlande tystnaden, den tunga porten slog dovt igen och det brusande livet stod åter som ett löfte framför mig.


_________________________

Skriven av: Gunnar Eriksson