Om Yolanda! (kap, 2)

Jag måste ha somnat där i Jonas famn för jag vaknade med ett ryck när han försökte ta sig ur sängen.
- Förlåt, det var inte meningen att väcka dig, viskade han.
- Det gör inget, mumlade jag till svar, vad ska du?
- Jag ska bara på toa.
- Okej, jag flyttade på mig så att han kunde komma förbi. Jag vände mig på rygg och blundade. Efter en liten stund hörde jag tassande steg i rummet.
- Yoli... sover du? Viskade Jonas i mitt öra.
- Mm… mumlade jag.
- Okej, han kröp över mig och lade sig intill väggen.
- Vad är klockan? Frågade jag.
- Fem.
- Okej, jag lade mig på sidan med ansiktet mot honom.
- Somna om nu, viskade han och jag kände hans andedräkt mot ansiktet. Jag blundade och det tog inte lång tid innan jag somnade.

Jag vaknade igen av att Jonas smekte mig över kinden. Jag slog upp ögonen och tittade rakt in i hans blågröna ögon.
- God morgon!
- God morgon… vad är klockan?
- Tio.
- Oj, varför väckte du mig inte tidigare?
- För att jag tyckte att du behövde sova ut. Jag har dukat fram frukosten.
- Okej, jag klev ur sängen och tog fram mina ombytes kläder. Jag gick in på toan och bytte om och gick sedan ner i köket. Jonas satt vid bordet och läste tidningen mellan tuggorna på mackan. Han satt i bara boxershorts och man såg hans fina rutade mage. Han har fyra stycken.
- Sätt dig ner och ät istället för att stå där och dagdrömma. Jag satte mig mittemot honom och började bre en macka. Jag tog en tugga och granskade samtidigt Jonas ansikte när han läste tidningen.
- Vad är det? Frågade han.
- Inget, svarade jag och tog en tugga till.
- Nehe, varför stirrar du på mig då?
- För att jag inte kan fatta att vi har varit ihop i ett år. Han lade ner tidningen på bordet och tittade på mig.
- Inte jag heller. Det känns som om det var igår du kom fram till mig och frågade om jag ville gå på bio med dig, han log. Jag tuggade vidare på min macka.
- Vad ska vi göra idag då? Frågade jag.
- Jag vet inte. Vad vill du hitta på?
- Jag vet inte. Åka in till stan eller nåt.
- Ja, det kan vi väl, han tittade på klockan, då får vi skynda oss om vi ska hinna med bussen som går elva.
- Okej, jag reste mig från bordet och gick in på toan och borstade tänderna. När jag kom ut i köket igen så satt Jonas fullt påklädd.
- Okej, det tar ungefär tio minuter att cykla till busshållplatsen och klockan är kvart i nu så om vi skyndar oss så hinner vi ungefär precis dit tills bussen kommer.
- Okej… vi gick ut i garaget och hämtade cyklarna. Han körde fort och det var precis jag hann med. När vi kom fram flåsade jag så jag var blå i ansiktet. Vi låste cyklarna och satte oss på bänken vid busskjulet. Efter två minuter kom bussen och vi gick på. Vi satte oss längst bak där det inte fanns något folk. Jag satte mig vid fönstret och Jonas satte sig bredvid mig.
- Vart ska vi då? Frågade Jonas.
- Vi kan åka till Triangeln, så kan vi lulla omkring på gågatan, svarade jag.
- Okej, det kan vi väl. Han lade armen om mig och jag lutade mig mot honom. Jag tittade på landskapet som susade förbi där ute. Efter ungefär en halvtimme var vi framme. Och vi hoppade av.
- Vilket håll är det? Frågade Jonas.
- Det här, sa jag och började gå. Jonas skyndade på stegen och kom upp bredvid mig. Han tog min hand och makade sig närmare. Jag släppte hans hand och lade armen om hans midja istället. Han tittade på mig och log. Jag pussade honom på munnen. Vi gick mot Triangeln och tittade lite i skyltfönster på vägen. Plötsligt kände jag någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig om och mötte Lizas blick.
- Hej, sa jag förvånat.
- Hej Liza, sa Jonas och jag kunde höra att han var lite besvärad.
- Hej Jonas. Hej Yoli. Vart ska ni?
- Vi ska till triangeln. Vart ska du då?
- Jag vet inte. Jag bara går omkring. Jag ska möta mamma när hon slutar klockan 12, vi ska äta lunch ihop.
- Okej.
- Kan jag inte gå med er så länge? Jag tittade på Jonas och det märktes att han inte ville. Han tittade tillbaka på mig och himlade med ögonen.
- Jo, det kan du, sa jag bara för att trotsa Jonas lite.
- Okej! Vi fortsatte att gå mot Triangeln. Jag gick med armen om Jonas midja och han med armen om mina axlar och Liza gick bredvid mig och babblade om hur hon skulle gratta sin mamma. När vi kom fram till Triangeln så var klockan fem över halv tolv.
- Var ska vi börja då? Frågade jag.
- Vi kan gå in på Rocks, sa Jonas, Jag ska se om de har fått in Wilmer X nya skiva. Jonas var ett stort Wilmer X fan.
- Okej. Det kan vi göra. Vi styrde stegen mot Rocks. Det var rätt mycket folk därinne och det var väldigt varmt. Jag knäppte upp jackan. Jonas höll mig i handen och drog med mig bort till ”nyheterna”. Han ögnade igenom alla rubrikerna men hittade tydligen inte vad han letade efter.
- Nehe, då kommer den kanske nästa vecka då.
- Ja, antagligen. Vi gick tillbaka till ingången och spanade efter Liza.
- Var kan hon vara? Undrade jag.
- Hon kanske redan har gått ut, föreslog Jonas.
- Det är inte likt henne att bara gå iväg utan att säga hej då.
- Hon kanske trodde att vi redan hade gått.
- Men hon vet att jag aldrig skulle gå iväg utan att säga till henne.
- Men då måste hon ju vara här nånstans, eller hur!
- Ja, men var? Sen fick jag syn på hennes blonda hästsvans längst bak i affären. Där är hon! Sa jag och pekade. Jag tog Jonas i handen och drog med mig honom bort till Liza.
- Hej! Vart tog ni vägen? Ni bara försvann! Sa hon när hon fick syn på oss.
- Vi gick bort till ”nyheterna”.
- Okej. Men jag måste gå nu om jag ska hinna till fiket i tid, sa hon och tittade på sitt armbandsur.
- Okej. Men vi ses på måndag om vi inte träffas innan! Sa jag och kramade henne.
- Ja, sa hon och besvarade kramen. Hej då Jonas. Hon gick ut ur affären och försvann.
- Okej, vart går vi nu då? Frågade Jonas.
- Vi kan gå till H&M.
- Okej. Vi gick ut ur affären och bort mot H&M. Där var fullproppat med folk och det var knappt vi kom in.
- Ska vi strunta i det här och gå någon annanstans? Frågade jag.
- Absolut! Svarade Jonas. Vi trängde oss ut och det var inte det lättaste för det var folk som försökte tränga sig in samtidigt.
- Vi kan gå till Shock! Sa jag och Jonas såg inte allt för entusiastisk ut.
- Måste vi? Gnällde han och han lät precis som en 3-åring.
- Ja! Kom nu. Jag tog honom i handen och han hade inte en chans. Han suckade tungt men följde med. Han visste att hade jag väl bestämt mig så kunde inte ens skenande noshörningar stoppa mig. Jag ledde ut honom från Triangeln och mot gatan. Ljuset slog om till grönt och vi gick över. Jag nynnade på Elvis Presleys - only you. Och snart var vi framme vid min favorit affär. Shock. Jag gick mot ingången och Jonas stretade emot lite.
- Kan inte jag stanna kvar här ute? Kved han.
- Nej. Kom nu! Jag drog med honom in och äntligen var jag i paradiset! Jag blev som tokig varje gång jag gick in i affären. Jag dreglade lite över kängorna jag önskade mig men som jag visste att jag ändå aldrig skulle få för de kostade 1200kr, men drömma går ju. Vi gick sedan vidare till halsbanden och armbanden. Jag önskade verkligen att jag var miljonär. Vi gick vidare till kläderna. Jag tog fram en tajt jättekort klänning i skinn och höll upp den mot mig.
- Vad tycks? Frågade jag.
- Inte dåligt, om man vill framstå som hora! Sa Jonas med avsmak.
- Jag tycker den är jättehäftig! Försvarade jag men hängde tillbaka den. Jag letade lite till och hittade sedan en jättehäftig långklänning.
- Den här då?
- Du är inte Fru Addams! Sa Jonas. Jag kunde inte låta bli att le. Han hatade verkligen kläderna inne på Shock.
- Jag vet. Jag räckte ut tungan och hängde tillbaka klänningen.
- Kan vi gå nu? Frågade Jonas.
- Men sluta tjata! Ju mindre du tjatar desto fortare kommer du härifrån.
- Okej, okej! Skynda dig lite bara. Jag låtsades inte om honom och fortsatte min rundtur bland kläderna. Efter att jag gått runt tre varv blev det lite tråkigt så jag skonade Jonas för den här gången och vi gick ut igen. Jag tittade på klockan. Den var kvart i ett.
- Vad säger du, ska vi ta en bit mat eller? Frågade jag.
- Visst. Var?
- Mc Donalds? Jonas suckade.
- Okej. Vi gick tillbaka till Triangeln och in på Mc Donalds. Det var inte lika mycket folk som jag trodde det skulle vara.
- Gå du och ta ett bord så beställer jag, sa Jonas, Vad ska du ha?
- Lilla menyn med cheeseburgare, cocacola att dricka och plus en vitlöksdipp.
- Lilla menyn, cheeseburgare, Cola plus vitlök, rabblade Jonas.
- Har du pengar?
- Jadå! Han gick iväg mot kassorna och jag letade efter ett bord och hittade ett vid fönstret. Jag hängde jackan på ryggstödet och slog mig sedan ner. Jag tittade på klockan, det hade gått tio minuter redan. Var blev han av? Jag tittade bort mot kassorna och såg Jonas. Det var hans tur nu. Jag vände mig och tittade ut genom fönstret. Människor som sprang om varandra, barn som blev iväg dragna av sina föräldrar och ungdomar som stod och rökte i ett hörn. Jag hoppade till när Jonas satte ner brickan framför mig på bordet med en duns.
- Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig.
- Det gör inget. Jag tog min mat och började äta med stor aptit. Vi sa inget på en lång stund. Jag sörplade i mig Colan och åt upp mina sista pommes frites. Jag tittade sedan på Jonas. Han hade fortfarande inte ätit upp sina pommes frites. Det var första gången jag ätit snabbare än honom. Jag vände mig om och tittade ut genom fönstret igen. Det var inte klokt så mycket människor det fanns! Plötsligt hajade jag till, en kille som stod och rökte tittade på mig. Jag vände bort blicken och tittade sedan försiktigt bort mot honom igen. Han tittade fortfarande på mig och vi fick ögonkontakt. Jag vände bort huvudet igen och tittade mot Jonas. Han tittade tillbaka på mig.
- Vad är det? Frågade han.
- Ehm… inget, svarade jag. Men jag kunde inte låta bli att slänga en snabb blick ut genom fönstret igen. Den här gången var killen borta. Jag pustade ut. ”Äh, det var säkert bara som jag inbillade mig”, tänkte jag.
- Ska vi gå då? Frågade Jonas.
- Javisst! Vart ska vi nu då?
- Vi kan gå upp på övervåningen.
- Okej. Jonas tog brickan och gick bort och slängde muggarna medan jag tog på mig jackan. Han kom tillbaka och vi gick ut från Mc Donalds. Vi gick mot rulltrappan och åkte upp.
- Vart ska vi då? Frågade jag.
- Jag vet inte.
- Vi kan gå in på Woops!
- Okej. Vi gick in på Woops och jag började rota bland massa kläder.
- Den här är väl snygg! Sa jag och höll upp en kort kortkort kjol.
- Ehm… ja det är den väl… tvekade Jonas.
- Jag ska prova den! Sa jag och gick bort mot provrummen.
- Kan jag gå in och prova den här, frågade jag en av expediterna.
- Javisst! Svarade hon med ett leende. Jag gick in i ett provrum och Jonas ställde sig utanför och väntade. Jag tog av mig jackan och drog av mig byxorna. Jag tog på mig kjolen och fick en chock när jag såg mig i spegeln.
- Är du färdig? Frågade Jonas.
- Ja! Svarade jag och Jonas drog bort draperiet. Jag mötte Jonas blick och jag såg att han var lika chockad som jag.
- Oj… Var det ända han klämde fram. Jag började skratta och han tittade bara frågande på mig.
- Du skulle ha sett din min! jag skrattade ännu mer. Jag höll mig för magen och flämtade efter luft.
- Vad har jag nu gjort?! Frågade Jonas som inte fattade vad som var så roligt.
- Passade kjolen bra? Frågade expediten.
- Jadå! Sa jag och hon stack fram huvudet.
- Ja, den sitter ju jättefint på dig! Sa hon och log.
- Du är jättesnygg! Sa Jonas.
- Jag vet! Svarade jag och synade mig själv i spegeln.
- Vad kostar den? Frågade Jonas. Jag tittade på prislappen och höll på att ramla ihop av chock.
- 225 spänn! Sa jag.
- Usch då.
- Fasen! Då har ja inte råd med den!
- Men du kan ju köpa den nästa månad, försökte Jonas.
- Ja, jag får väl göra det, suckade jag. Jag drog för draperiet igen och drog av mig kjolen och tog på mig byxorna. Jag tog min jacka och gick ut till Jonas igen.
- Vi kan se om vi hittar en annan fin kjol, någon annanstans.
- Ja. Vi kan gå till Randiga Rutan. Där har de jättefina kläder!
- Okej, sa Jonas och lade armen om mina axlar. Jag lade min arm runt hans midja och stoppade ner handen i hans bakficka. Vi gick bort till Randiga Rutan.
- Titta! Den kjolen är ju fin, sa Jonas.
- Ja, det är den väl, sa jag utan att titta på den. Jag gick runt till andra sidan klädesstället och tittade lite.
- Hittar du nåt? Frågade Jonas.
- Nej, svarade jag och gick runt igen.
- Ska vi försöka i en annan affär då?
- Nej, strunt samma.
- Okej, vad ska vi nu då?
- Vet inte. Vart vill du?
- Din Sko?
- Visst. Vi gick bort till Din Sko och kollade lite. Men vi hittade inget av intresse så vi satte oss på ett Café istället.
- Vad vill du ha? Frågade jag.
- Men jag kan beställa, sa Jonas.
- Nej, du betalade på Mc Donalds så då kan jag betala här. Vad ska du ha?
- En sockerbulle och en te.
- Okej. Jag gick fram till kassan och ställde mig i kö.
- Vad får det lov att vara? Frågade kassörskan.
- En sockerbulle, en te, ett wienerbröd och en liten festis.
- Var det bra så?
- Ja.
- Då blir det 42kr. Jag drog upp plånboken och tog fram pengar. Jag räckte fram en femtiolapp.
- Varsågod, 8kr tillbaka.
- Tack, jag tog emot pengarna och tog brickan med fikan och gick bort till Jonas. Jag satte ner brickan på bordet och hängde av mig jackan på stolen och satte mig ner. Jonas tog sin sockerbulle och sitt te och började tugga, jag började på mitt wienerbröd, det smakade inte men jag tuggade på ändå.
- Yoli… sa Jonas.
- Ja…svarade jag.
- Det står en kille där borta och iakttar dig.
- Va? Var? Jag vände på huvudet och såg killen som stått och rökt utanför Mc Donalds stå och hänga borta vid kassan. Och mycket riktigt stod han och tittade bort mot oss. Plötsligt började han gå emot oss. Jag vände på huvudet och tittade mot Jonas igen.

Skriven av: Caroline